Jag är en bov. Det fick jag veta via mail i går. Polisanmäld ska jag minsann bli. Av en människa jag aldrig mött, för nåt jag inte gjort åt en sak jag inte sett. Kul.
Livet är inte kul jämt. Och absolut inte nu. Just uppkliven (klockan är fyra på morgonen) och undrar var familjelyckan och de rosa molnen jag hoppade runt på för ett par veckor sedan tagit vägen. Helt plötsligt strular det överallt och är jag inte direkt inblandad så är det nära och kära som man ska bry sig om och få ont i hjärtat för.
Och så STRESSEN! Nu som sagt uppe i ottan för att ens hinna en bråkdel av det som måste hinnas i dag. Elias, den stackarn, fyller år när vi är bortresta och ska firas i eftermiddag. För att han ska känna att dagen på något sätt är tillägnad honom har han fått önska middag och efterrätt. Om vi nu hinner äta middag... Kl 16.30 är det vernissage på Isacs skola och kl 19 ska Freja uppträda med två pjäser på sin skola. Tänkte kanske att vi närmast sörjande hinner kasta i oss lite käk däremellan men inser att det blir en halvtimmes kalas med andan i halsen. Sedan är det all administration som är resultatet av gårdagens arbetsdag. En massa tråkiga avtal och blanketter som ska formuleras, fyllas i, skickas ut... Och disken sedan gårdagen står kvar. Likaså gräset som nu förmodligen knappt går klippa för att det är för långt. Tillika allt ogräs som förmodligen kvävt varenda planterad växt i trädgården. Och nånstans i bakhuvudet har jag för mig att jag har ett par fyrfota vänner som borde vara i tävlingsform inför kommande stordåd till helgen men som just så pass fått mat - än mindre vettig träning - senaste veckan... Och så var det ju det där med resan söderöver. Två dagar kvar och ännu inte en tanke på vad vi ska ha med oss och vad som behöver planeras inför en vecka på resande fot...
Stoppa världen - jag vill kliva av.
I går kväll ville jag också gärna försvinna från jordens yta. Vi var på intagningsprov till agilitykursen med Fella. Min erfarenhet av agility är att det handlar om fart, fläkt och glädje men om gårdagen indikerar hur kursandan kommer att vara så blir vi inte långvariga där. I o f s kloka och strukturerade ledare men HERREGUD - hundägarna?!?!?! Jag brukar faktiskt försöka förhålla mig ödmjuk inför andra och framför allt inför andras hantering av sina hundar men nu tar jag mig rätten att stöna och sucka högljutt. STÖÖÖÖÖN!!!!! SUCK!!!!!! Merparten av gruppen som bestod av 16 - 20 ekipage utgjordes av medelålders kvinnor med två - tre decimeter höga hundar. Intagningsprovet innebar att man skulle få hunden med sig okopplad under gång och språngmarsch i närheten av de andra hundarna ca 50 meter, att man skulle gå och springa slalom mellan de andra hundarna samt att man skulle klara av en inkallning. Inte svårt. Trodde jag. Men jag vet inte hur många hårbollar som gjorde pudelrace runt, runt träningsplanerna och kissade, hälsade på andra hundar, luktade efter tappade godisar och var helt döva inför mattes rop. Eller... rop och rop... Ett gäng mesiga tanter som alla blev stående mitt på gräsmattan när lillälsklingen totalnonchade dem och som på sin höjd gav upp ett knappt hörbart "Men Fido, då..." medan de skämdes och ursäktade sig inför testledarna. Jag ska fundera på om jag ska angripa denna kurs som ett forum för antropologiska studier men jag tvivlar på att Fella kommer att förkovra sig nämnvärt.
Nå, nu har jag hittat receptet på Elias önskade cheese cake så nu blir det baka av.
Och om bloggen ekar tomt framöver så vet ni att jag sitter i kurran. Ni kan ju kontakta min familj och höra om det finns besökstider. För jag borde hamna på öppen anstalt tror jag - Hinsan känns lite övermaga än så länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar