Motstånd

 

Kanske...bara kanske...kommer 2013 att gå till historien som det år då fröken Larsson famnade den tekniska utvecklingen. Från att tidigare ha varit en förespråkare av röksignaler och brevduvor, inser jag att jag, på bara ett par veckor, blivit "hej och du" med en fabriksny Toyota, en ny dator, Windows 8, en iPhone 5, almanacka på nätet/appar/delad med kollegor, virituella moln, ledningssystem och en massa andra funktioner och teknikaliteter som man får på köpet, vare sig man vill eller inte. Här om dagen, när jag tittade på tulpanbuketten som jag fått av Fredrik, kom jag på att man kanske är till sin fördel när man liksom har gett upp hoppet och insett att det inte är lönt att göra motstånd längre? Tulpanerna är ju aldrig så vackra som när de håller på att dö...



 

Detta får mig osökt att tänka på en gång när jag var inne på en blomaffär för att utöka mitt bestånd av porslinsblommor. Fullt medveten om att mina fingrar i det närmsta har svartnat i skuld över alla misskötta blommor som gått sin död till mötes i det Larssonska hemmet, ville jag passa på att hysta in lite beröm över att jag inte bara lyckats hålla mina porslinsblommor vid liv utan dessutom får dem att blomma om gång på gång på gång. Så jag inledde lite försiktigt med "Jag har hört att det kan vara svårt att få de här blommorna att blomma om.." varpå expediten svarade "Jo, så är det tyvärr...". Medan jag så drog efter andan för att lovsjunga min egen förträfflighet, fortsatte hon: "Att få en porslinsblomma att blomma om förutsätter att man tuktar dem så mycket att de håller på dö. Och lyckligtvis är det få personer som är så hårdhjärtade med sina växer". Jag betalade, tog mina blommor och gick.

Här hemma är det väl inte någon som håller på att dö, men det har harklats och hostats ordentligt ett tag. I dag var vi på ett par loppisar och gjorde lite shoppingstopp i några butiker också. Och Birk, som varit hemma från dagis en dryg vecka, var verkligen i sitt esse! Jag funderar hårt på att ta fram hundarnas löpband och dra ur ungen lite överskottsenergi. Medan Fredrik ägnade sig åt att jaga honom, lyckades jag plocka åt mig lite retrogrejer inför den stundande stugsäsongen.

Nu kan det verkligen inte bli sommar fort nog. På Kalvträsks hemsida läggs det upp bilder på omgivningarna och då och då dyker det upp ett foto på stugan:

Jag får besinna mig för att inte dra iväg och trötta ut Fredrik med alla mina planer och tankar. Men - hör och häpna - i dag sa han att han LÄNGTADE efter att cykla till sommaren... I o f s bara på slät väg och utan några backar men ÄNDÅ! Anledningen att jag skriver det här i bloggen är att jag ska kunna sticka det under näsan på honom i sommar när han tvärvägrar en cykeltur.

Nu går sonen bärsärk med (lyckligvis batteridriven) motorsåg. Bäst att styra upp lite. Over and out!

Förväntningar

Jag tror inte att man räknas som särskilt naiv om man, när man lejer folk för att utföra nåt, också förväntar sig att det blir gjort. Men senaste årens erfarenheter av hantverkare får mig att undra om man ändå inte måste omvärdera sin syn på mänskligheten.

 

Som jag nämnt tidigare, har vi under flera års tid haft ett dubbelgarage som vi inte kunnat nyttja efter att sata-byggaren dragit iväg med pengarna och inte fullföljt åtagandena i avtalet. Garageportarna som han lovat installera har inte fungerat vilket gjort att vi inte kunnat köra in bilarna. I somras var måttet rågat och redan då bestämde jag och Fredrik att nu skulle detta åtgärdas en gång för alla. Efter månader av försök att få tag på någon som kunde åta sig uppdraget, hittade vi till slut en person som bredvilligt försäkrade att han skulle göra det både snabbt och rätt. Detta var nån vecka innan jul. I går kom han äntligen, efter ett otal dåliga ursäkter och undanflykter och efter att Fredrik upprepade gånger frågat om han verkligen ville göra detta - för om inte, var det bättre att han sa det så att vi kunde fortsätta se oss om efter någon annan. Men neeeeej då, SJÄLVKLART skulle han fixa detta. Så på lördag morgon stolpade han in i garaget och vi drog lättnadens suck. Men efter nån timme tittade jag ut och såg till min förvåning att både bil och karl var borta. Och i samma stund fick Fredrik ett fegt sms om att njae, vi fick nog leja nån expert för han hade inte klarat av att justera portarna. Dessutom kunde vi, när vi gick ut i garaget, konstatera att han slitit av vajrar, skruvat bort infattningar etc så nu är allt ännu jävligare än förut. Jag har en son som går en praktisk utbildning och av vad jag förstått så ingår inte Ryggradslöshet som ett moment i undervisningen - är det nåt jävla gesällprov som man kan avlägga efter sin yrkesexamen, eller?!?!?!

 

 

Sen är det förstås så, att det inte är roligt när såna här saker händer på helgen. Efter en hektisk vecka som innehöll mycket resor och som inte tog slut förrän ganska sent på fredag kväll, såg jag fram emot en lugn och familjär helg. Men nåt är det som gör att det där familjära kommer på skam hela tiden. Jag vaknar innan alla andra (denna helg efter att ha snurrat runt med feberyrande son), jobbar några timmar, väntar på att resten av familjen ska kvickna till, käkar frukost - och sen skingras vi igen. Kompisar, datorer, TV-apparater, sängar, traktor - allt drar starkare än en stund tillsammans. Jag VET att jag har bestämt mig för att fokusera mer på vad jag vill göra och låta andra haka på, men för mig är liksom helgen mer än bara hämtpizza och en godispåse på fredag kväll.  Strålande sol, några enstaka minusgrader - ja men då kan man ju bara inte sitta inne!

 



Klart att man måste lämna huset och gården när man är ledig...

 

...även om man kan konstatera...

 

...att man har tur som bara behöver sticka ut näsan utanför ytterdörren...

 

...för att mötas av finheter.

 

Lyckligtvis njuter ständiga följeslagarna lika mycket som jag...

 

...av fina omgivningar...

 

...särskilt Fella som får utlopp för sin fetisch mot grannens skarpa plogkanter.

 

Nu var det ju inte bara tristess och frustrationer i helgen. Vi hade efterlängtat och spontant besök av goda vänner på lördagkvällen. Och dessutom fick vi klart att goda grannar förbarmar sig över Ya'ax när vi åker utomlands, så där föll en av de två stora stenarna från hjärtat. Bara bulldog-stenen kvar...

 

 

Och lillemans lycka över örhängena som mamma köpt i Stockholm gick inte att ta miste på!

Nu middag och ett par styrelsemöten. Sen är helgen slut. Bara så där. Hips Vips.

 

 

 

 

 

 

Att vara bara i förhållande till andra

Det här med insikter och reflektioner är ju lite knepigt. Det tar ju liksom ett tag för det som formas längst upp under skallbasen att ramla ner till stämbanden - och ännu längre för dem att hamna ända ut i fingerspetsarna så pass att de går sätta på pränt. Men nu är det dags.

I skenet av ett nytt år och halvtid i livet har jag drabbats av nån sorts ödmjukhet...ett lugn...som jag faktiskt inte tror att jag känt förut. Och på sedvanlig promenad i vackert vinterlandskap har jag försökt rannsaka mig själv. Vad är det jag gör - eller inte gör - som plötsligt får mig att vara så himla "cool" och avslappnad?

Och det är inte så svårt - jag har slutat vara så in i helsickes präktig! Jag är fortfarande - i mina egna ögon - lika duktig men jag är inte längre i behov av att andra ska tycka det. Jag gör inte längre saker för att få andra att tycka att jag duger utan jag gör sånt som får mig att bra utan att jag måste spegla mig i andra för att känna det.

Den fantastiska Facebook-världen fylls av statusuppdateringar som suktar efter bekräftelse. Kommentarsfälten fylls av "<3", "Tänker på dig!", "Ta hand om dig!", "Du är så duktig!" och en massa annat självkänsleboostande. Och har man inte en uppdatering som liksom står för sig själv, så kan man vara lite lagom kryptisk så att ens vänner måste fråga "Vad har hänt?" sisådär 10 - 15 gånger innan de förhoppningsvis får en lite tydligare fingervisning. Man riktigt hör trumvivlarna. Cirkus Scott.

Inte helt oväntat är det personer bakom dessa uppdateringar som också är de lyckligaste. De sorgsnaste. De tröttaste. De mest självuppoffrande. De argaste. De mest besvikna. De som har mest ont. De som är mest missförstådda. De som älskar mest.

It takes one to know one.  Och till alla er som är som jag vädjar jag; rannsaka dig själv och dina aktiviteter. När du utför dem, är du "här och nu" eller tänker du redan nu på hur statusuppdateringen ska lyda och vilken bild du kan komplettera den med? Får promenaden/joggingen dig att må bra även om Runkeeper inte basunerar ut antalet kilometer och hastighet? Skulle du baka alla de där bullarna även om du inte kunde lägga ut en bild på Instagram? Skulle du vara så självuppoffrande, så engagerad, så fantastiskt duktig även om du inte fick någon respons - ja, om ingen i hela världen visste vad du gör och därmed inte kan ge dig den där klappen på axeln...den där tycka synd om-kommentaren...den där bekräftelsen på andras avundsjuka över hur himla bra du är?

Så. När jag inte syns särskilt ofta på Facebook och det är glest mellan blogginläggen, innebär det då att jag har slutat leva? Nä. Bara att jag valt att göra det IRL.

Ett år äldre

Jaha. Ett år närmare graven. Och officiellt nu halvtid, eftersom svenska kvinnor statistiskt blir 84 år i genomsnitt. Så nu borde det vara utförsbacke resten av vägen. :-)

Jag är ju inte särskilt bra på att fylla år. Jag glömde t e x bort min egen 40-årsdag och bokade upp mig på hundkurs hela den helgen. Men i år blev jag firad två gånger av fina familjen  (för att inte tala om alla gratulationer via Facebook - TACK!). Bland annat fick jag en elektrisk värmefilt som faktiskt kommit väl till pass när jag stiger upp tidig morgon och kryper upp i mitt soffhörn för att jobba ett par timmar innan Birk vaknar. En promenad med god vän och ett egopass med skivstången satte extra knorr på bemärkelsedagen. Skönt att komma igång med gruppträning igen - nu börjar jag bli less på att trava fram på löpbandet i gymmet utan att komma någonstans.

På tal om att inte komma någonstans så körde jag fast vid installationen av skrivaren i nya datorn i går. Det osade hett ett tag. Men efter att ha fått påhälsning på kontoret av Birk och hans BFF Ya'ax, kändes livet lite enklare. "Ya'ax lejon!" sa en stolt Birk. Ya'ax sa ingenting, men han viftade glatt på svansen. Underbart att se tilliten dem emellan - Ya'ax hade inga problem med att bli ledd i halsbandet av Birk genom hela övervåningen trots att han inte såg ett enda dugg.

Freja blev också utsatt för Birks tilltag i går kväll. Föga förvånande hade nyfiken unge smitit in i Frejas rum och smetat med hennes sminkgrejer, så han fick en väska med utsorterad make up av Freja. Lyckan var total! En blivande make up-artist i vardande?!?!

Nej, nu är det färdigsvamlat för i dag. Nu dags att gräva ner sig i upphandlingsdokument och återrapporteringar. Ha en bra dag!

Nytt år - nya tag

Det sägs ju att så som man slutar året, så kommer året att bli. Men hur säger man om det sätt man börjar det nya året på - borde det inte på nåt sätt slå an tonen för resten av månaderna? Det tycker i alla fall jag, eftersom jag under första veckan har gjort en del debuter som i det stora hela varit riktigt lyckosamma. Jag har också - hör och häpna - haft utrymme för att ta det lite lugnt också.
                                

En del promenader och strapatser har det blivit, bl a fick jag för mig att "ta en genväg" på en av våra turer vilket resulterade i 500 meters plumsande i halvmeterdjup klibbsnö med Birk i pulkan och kätting efter hundarna. Men det verkar inte ha avskräckt Lilleman, som nån eller några gånger varje dag förbereder sig för "tomenad".

 

I mitten av veckan hade jag styrt upp en upptaktsdag för gamla och nya personalen. Jag fattade inte förrän ganska sent i planeringen att det är lögn att arrangera konferenser under mellandagarna. Efter idogt letande efter alternativ hamnade vi på Scandic Hotell i Skellefteå och på isladan för lite curling-aktiviteter. Och det behövde vi inte ångra! Riktigt, riktigt trevligt - och vilken fantastisk arbetsgrupp jag har lyckats få ihop!

 

Stilstudie av fröken Larsson.

Lite suddigt, men vi hade fullt sjå

med att hålla oss på benen.

 

Sen vad det dags för nästa nymodighet - att prova vara "lattemorsa"! Jag och god vän träffades för en lunch på stan, helt utan ungar, karlar och tidspress (dock utan latte). Underligt men det skulle gott och väl kunna bli en vana!

 

Sen var det dags att famna alla tekniska nymodigheter. Jag bestämde mig för att gå "all in", vilket innebar att bekanta sig med ett nytt operativsystem och tillbringa en hel dag med att surfa runt efter lösningar på nedladdningsproblem. Utav bara farten fixade jag dessutom lite nya funktioner på mobilen också. Värsta hackern och det nästan helt utan svordomar!

 

I går samlade vi ihop delar av familjen och åkte till bowlinghallen. Trots varierande resultat hade vi en trevlig timme och jag tror minsann att unge herr Larsson slog vissa av de vuxna i sällskapet.

 

Jaha. Nu tycker man förstås att jag skulle ha gjort nog med debuter under årets första dagar. Men jag lyckades faktiskt klämma in en liten joggingtur också. I 15-gradig kyla var det kanske inte det optimala valet för bronkerna men samvetet mådde gott. Därmed inte sagt att det kommer att bli nån vana.

I morgon drar så vardagen igång på riktigt igen. Lite trist men ändå tryggt på nåt sätt. Tror jag inleder veckan med en riktigt lång och vilsam natt. Sov gott!

 

 

Halvtid

När jag var i tidiga tonåren brukade jag, med viss ångest och förskräckelse, fantisera kring hur livet skulle gestalta sig vid millennieskiftet. Eller... livet och livet... Vid det laget skulle jag vara 29 år och förmodligen snarare död än levande. Och nu sitter jag här, 13 år senare, och känner faktiskt fortfarande hur det spritter lite i benen ibland.

Men rent statistiskt har jag nu nått halvtid i livet. Och i och med det vore det ju på sin plats att vara lite förnuftig och göra nån sorts avstämning, både över det gångna året och över första halvan.

Jag tog mig tid att se över tidigare nyårsreflektioner och -förhoppningar i bloggen och fick snabbt inse att jag snart har bloggat i 3,5 år! Jäklar anåda! Det var nog ingen - allra minst jag - som trodde att jag skulle hålla ut så länge!

Tro't eller ej, men poltergeisten som lägrat oss senaste åren...decenniet...verkar ha tröttnat lite. Självklart är det fortfarande dagligt meckel med både teknik och mekanik, men de stora haverierna som drabbades oss på nästan daglig basis tidigare, har faktiskt uteblivit. KAN det ha nåt att göra med att jag faktiskt generellt också känt mig mindre stressad? Kanske är det så att mammas teori om att min stress skapar destruktiva energifält som slår ut elektroniken stämmer..?

Inför 2012 hade jag samma naiva ambition att vårda relationer som jag haft inför varje årsskifte. Så nu är det nog dags att skrota den. För visst kan man göra lite skillnad på ambitioner och förhoppningar, ändå? Jag HOPPAS förstås att alla kontakter med mina nära och kära - och även med mina inte lika nära och kära men ändå viktiga - personer ska blomstra. Men nu ska jag släppa alla dåliga samveten över hur pissig jag är på att socialisera mig. Det leder inte till nåt annat än energiförlust. Dessutom är det nog så att man, när man i sina försök att skapa gemenskap både går före och lockar eller går efter och skjuter på, snarare ses om styrande och manipulativ än inbjudande och intressant. Så hädanefter tänker jag gå mina egna vägar. Göra det som jag tycker om och som jag mår bra av. Och om nån vill slå följe på vägen så är han eller hon välkommen. Annars får det vara. Jag trivs faktiskt ganska bra i mitt eget sällskap.

Däremot ska jag fortsätta greppa alla möjligheter som finns därute i det som kallas livet! Jag ska fortsätta tro alla människor om gott och därmed säkert gå på en del nitar men behålla min optimism. Ingen bitterhet, ingen misstro, inget måla fan på väggen, inget låta livet passera utan innehåll. Nä, jag ska skapa MINNEN. Minnen för egen del men framför allt tillsammans med barnen. Jag ska värdesätta varje liten stund tillsammans, vara närvarande och ge dem och mig saker att prata om i framtiden, precis som de stora barnen i dag pratar om allt vi gjorde när de var små. Som när jag råkade dräpa Elias höna. Och när vi hade lammen upphängda i hoppgungan. Eller när grisen Alice försökte para sig med traktorn. Såna saker.

Jag har ju dessutom under året fått ikläda mig rollen som svärmor och det är ju både spännande och lite skrämmande att hitta rätt nivå; vara varken för nonchalant eller för ambitiös. Som Freja sa här om dagen, när jag förberedde hennes nyårsbjudning här hemma: "Mamma, vi är ju faktiskt bara BARN! Hur ska vi klara av det där?".

Ytterligare ett område där jag har vett att revidera mina ambitioner är när det gäller hundarna. Det här med tävlingsplanerna har kommit rejält på skam senaste två åren. Och om jag ska vara riktigt ärlig, har jag faktiskt inte saknat den delen. Det har helt enkelt inte funnits tid att sakna. Jag ser inte att kommande år blir annorlunda. När det gäller Fella är det mängd- och miljöträning som saknas och det kräver tid som inte finns. Kanske jag hittar nån tränings- och tävlingssugen människa som har bättre förutsättningar är jag?

Jobbmässigt då? Ja, det gångna året har verkligen varit lärorikt. För 367 dagar sedan var vi tre personer i verksamheten och nu är vi snart åtta! Allt har dock inte gått på räls och det har tarvat både tid och energi att hitta vår lilla plats i större sammanhang. Men nu är vi på god väg och 2013 kommer att innebära både nya bekantskaper och nya verksamhetsområden.

 

Just ja. 2012 innebar ju att jag blev företagare igen. Trots olyckskorparnas kraxande, traktorbränder, underdimensionerade drivaxlar och en familj i förskingring så har det gått över förväntan. Bodarna Maskin AB lever vidare 2013 och om tendenserna fortsätter så kommer det att trilla in mer och mer jobb successivt. Utmaningen ligger i att få ihop alla familjepusselbitar; att styra upp sommaren så att vi faktiskt hinner ses men också att förhålla sig både professionellt och privat till varandra.

 

Sen bör man ju förstås ha nåt att se fram emot. Lite egotrippar. Och det finns det. Egypten-resan under våren är självklar. Och så stugsäsongen, förstås. Oavsett om jag kommer att vara i Paradiset ensam, med små-pojkarna eller tillsammans med övriga familjen, så vet jag att det är där jag kommer att hämta energi så att det räcker för resten av året.

 

Jaha. Bloggeriet då? Jo, det kommer jag nog att fortsätta med. Men inte för nån annans skull än min egen. Så det så!