För ett par månader sen var det dags att ta steget in i familjelivet. Och med lika mått manipulationer och hot, har jag nu genomdrivit veckovis avstämning och planering även hemmavid. Inte nog med att vi har någorlunda koll på Birks dagistider och vet när den andre är i kommunen eller inte, vi har dessutom fått till en fungerande middagsplanering som både underlättar och har positiv inverkan på plånboken. För att inte nämna valet av ingredienser - eftersom jag nu slipper stå med andan i halsen och huvudet begravt djupt inne frysen efter en 10 - 14 timmars arbetsdag och försöka koka soppa på en spik, kan jag nu koka soppor på fisk och allehanda andra nyttigheter istället.
Men, framför allt, är almanackan min lilla snuttefilt. När kaoset bankar på, parallellprocesserna flödar, högen med o-skrivet, o-ringt och o-allt börjar ta sig oanade proportioner - då loggar jag in på mitt google-konto och sorterar. Färg-klassificerar, tidsbestämmer och skriver påminnelser. När jag känner att jag tappat kontrollen helt, regrederar jag in i kalendrarnas värld och njuter av allt fyrkantigt och strukturerat. Och - nästan bäst av allt - med en enkel knapptryckning kan man flytta dåliga samveten framåt i tiden hur längt man vill.
Bloggningen har varit ett dåligt samvete. Den röda, irriterande, envetna fyrkanten har förpassats framåt dag för dag, vecka för vecka, i avvaktan på att...kanske inte lust...men åtminstone tid ska infinna sig. Och nu gjorde den det. Efter en lugn och tidig fredagkväll för mig och Birk medan resten av familjen varit i förskingring...efter en trevlig och fartfylld spark-/skid-/pulk- och hundtur med grannarna och en verksam förmiddag med lite samvetsbefrämjande skrivjobb, kändes det som att det var dags att skriva nåt.
Innehållet är det dock inte så mycket bevänt med. Massor av jobb både på borta- och hemmaplan med en eller ett par övernattningar varje vecka och däremellan försök till verklighetsflykt i stugan. Precis som min tillvaro tenderar att se ut för jämnan. När jag, i sällsynta ögonblick, läser andras bloggar kan jag fascineras över och lockas av att bloggarna skriver om framtidsplaner och saker de ser fram emot. Jag orkar inte riktigt höja blicken så långt. Än. Så ni får hålla till godo med bilder från det som varit och allt eftersom framtiden ramlar på plats, lovar jag att ni får ta del av den också!
När Alla hjärtans Dag dök upp i mitten av februari
var det bara att konstatera att julhelgerna var slut...
Alla Hjärtans Dag i all ära, men mysigast har vi det i Kalvträsk
tillsammans med alla go'a vänner. Antingen ute i snön...
...eller runt ett spontant anordnat middagsbord.
Med snön ökar skidåkningsmöjligheterna.
Ett litet (st-)avbrott under en av de senare
turerna tarvade uppdatering av utrustningen...