Snöskottning i Paradiset

Några bilder från Paradiset där vi kunde konstatera att våren inte alls hunnit så långt som vi önskade - och därför gav töandet lite hjälp på traven. Birk tog sommarambitionerna på fullaste allvar och utrustade sig med därtill lämpligt attribut.

Utskälld och ömmuttad...

...men ganska nöjd ändå!

Lördagen tillbringas, i vanlig ordning, med familjen i förskingring. Elias ingrottad med flickvännen på rummet. Freja i fjällen med kompis. Isac hos pappa. Och Fredrik leker med traktorer tillsammans med andra stora pojkar. Så som vanligt är det jag, Birk och hundarna som ska göra nåt vettigt av den här dagen. Och det är ju inte svårt när man vaknar upp i strålande solsken.

Jag råkade nämna för Birk att vi kanske skulle ta en cykeltur och efter det var det bara att skynda på med frukostbestyr och påklädning innan ungen sprack av förväntan. Redan strax efter nio påbörjade vi en lång och härlig tur som innefattade hundarnas första dopp och en hel del utskällningar från ouppfostrade hundar. Mina jyckar var bara sååå lyckliga av att få springa av sig vinterdammet så de skötte sig exemplariskt trots utfall från både små och stora hundar.

Som vanligt hann Birk somna i barnsadeln (och som vanligt fick jag lov att knyta upp hans huvud med ett koppel) så jag monterade bara loss honom och nu sover han lugnt vidare i barnvagnen. Hundarna och jag njuter i solen ute på bron. Jag har gjort ett aktivt val - inget jobb förrän solen gått ner i dag! Ska försöka träna på att gå ner i varv för att se om jag kan börja djupandas och få bort klumpen i bröstet. Man behöver ju inte göra ingenting - man kan ju göra annat!

Om det underbara vädret håller i sig i morgon blir det ytterligare en lisa för själen i form av en dagstripp till Paradiset.

Eureka Moment

Det här med hunderiet har kommit helt på skam under 2012. Jag påbörjar mina jobbdagar - sju dagar i veckan - vid sextiden på morgonen och brukar försöka göra ett stopp för middagsutfodring tolv timmar senare. Väntar tills Birk har somnat, gör sedan en eller ett par timmar till framför datorn.

Jag brukar försöka stjäla mig en timmes lunch de dagar jag är hemma och då får hundarna sig en promenad. Bestämde här om dagen att jag INTE skulle svara i telefonen under promenaden men så insåg jag att det är mer stressande att ha de tre...fem...sju samtalen kvar när jag kommer tillbaka.

Så... Det här med hunderiet har kommit på skam. Vovvarna här hemma känns mest som 70 kg dåligt samvete. Jag har bestämt att jag ska RÖRA i dem varje dag, se dem i ögonen och säga nåt snällt. Lyckligtvis har andra i familjen - framför allt Birk - mer tid att vara kärvänlig.



Under dessa premisser är det inte lönt att träna hund. Min stressnivå förstör mer än den skulle bygga upp. Och framför allt så är det inte roligt att göra nåt som görs halvdant.

Men så, i morse, kände jag mig i någorlunda balans (det var innan allt drog igång i vanlig omfattning) och då gav jag mig på att traggla Fellas ställande från sittande - det som jag har skrivit om tidigare. Nu har jag kommit så långt att jag förkastat alla subtila hjälpmedel så som trappsteg, plankor, bordskanter och i stället bygger en barrikad med hjälp av en stol för att få kötthjärnan att fatta att hon INTE ska ta ett steg framåt. Och jag vette fasen om vi inte fick oss ett Eureka Moment i dag. Så nu återstår bara att befästa tekniken...jobba bort stolen...och utöka avståndet. Det får nog bli sommarens projekt. Jag har nämligen som huvudsakligt mål att försöka bli lite uttråkad. Inte sagt att jag kommer att lyckas nå dit, men jag funderar faktiskt på att rent av koppla bort telefonen och ha RIKTIG semester för första gången sedan 2005. I alla fall under någon vecka. Eller åtminstone några dagar. Eller så

Jag har i alla fall kompenserat med lite samvetsboost i form av sortering av grovsopor. Finns inget mer befriande än att bära ner säck efter säck, möbel efter möbel, till vägen. En massa skrot som vara för nåt år sen betraktades som skatter värda att bevara.

Nu sova lite. Upp 4.15 i morgon bitti för en 15 -16 timmars arbetsdag. Jag drar väl fram en stol och visar Fella var hundgodiset finns, så kanske hon kan träna själv medan jag jobbar...

Penselrenovering

Det finns inget verktyg som, i förhållande till storlek och kostnad, kan skapa så mycket skillnad så fort som en pensel. Och så färg förstås.

Senaste veckan har jag blaskat på tak och snickerier i badrummet lite vitfärg. Terrakottagolvet och färgvalet på kaklet skriker fortfarande 90-tal men det ser mer uthärdligt ut än då allt var furufärgat.

Just nu plöjer jag igenom inredningsbloggar helt ohämmat. Det är min vila. Ögongodis och lite drömmar om att någongång kunna få det så där ljuvt, skirt och...rent...som alla vackra kvinnor som dessutom tillbringar dagarna med att, iklädda blommiga gummistövlar och romantisk volangklänning och med en slarvigt uppsatt knut med några på lämpligt ställe nedfallande lockar, antingen bära nyskördade blommor i en vintagekorg eller bjuda sina egna, och hela grannskapets, bildsköna Bullerbybarn på hemkokt saft och nybakade bullar. (och så tog jag nytt rekord i meningslängd igen - nåt är jag uppenbarligen bra på). Men det är bara att inse att jag är för ful, för snål, för oordningsam och, framför allt, för stressad för att hinna omvandla loppisskrot till inredningsskatter.

Så jag fortsätter drömma ett tag till. Och skjuter upp nödvändiga renoveringar med hjälp av lite vitfärg här och där. Tacka penseln för det.

Hen?

Det har väl inte undgått någon att benämningen "hen" belägrar det svenska samhället i nåt patetiskt försök att avsexualisera/avköna människor, framför allt barn som på nåt mirakulöst sätt ska bli både lyckligare och mer framgångsrika om de tillbringar sina första livsår som någon sorts hermafroditer (och därmed har jag skrivit bloggens - och förmodligen hela internets - längsta mening).

Så vad gör en "hen" en helg som denna? Sitter stilla på en stol i försök att inte företa sig några könsbundna aktiviteter? Eller gör så mycket som möjligt för att täcka in båda alternativen?

I helgen, medan Fredrik gör Londons gator osäkra, har jag alternerat mellan att måla tak, skura badkar, såga metall, sy draperier, skruva inredning, städa, köra traktor (eller, om sanningen ska fram var det Isac som rattade - ser lite läckert ut när knappt 40 kg 10-åring manövrerar en sån koloss), laga mat, skotta snö, sköta barn, jobba (förstås) och skvallra med god vän...

Gör det mig till en "hen"? Eller bara en yr höna? :-)

Huvudet upp och fötterna ner. Tror jag.

Antingen skriver men inte i bloggen för att det inte händer nåt speciellt. Eller så skriver man inte för att det händer för mycket. Här händer det lite väl mycket just nu och det känns dom att jag kastas mellan ytterligheter. På jobbet kan jag sitta och beställa tejprullar och pennor, i nästa stund planera lobbyarbete i maktens korridorer för att sedan befinna mig på sjukhuset efter en livshotande incident. Min roll som mamma/sambo/hundägare inkluderar allt från svinkoppebehandlingar och livmodertappscancersvaccinationer till takmålning och överväganden om eventuell resa till USA.

Fredrik har tagit paus från kaoset för att åka till England för att titta på traktorer. Ibland kan jag drömma mig bort och fantisera om välförtjänt miljöombyte och avkopplande semester. Och tillbaka i verkligheten känns en resa till USA närmast lite gruvesam och skrämmande. Håller jag på att bli gammal eller bara tråkig, tro?

Var tog våren vägen?

Vädret har fortsatt att spela mig i händerna. Bakis efter en hektiskt jobbvecka, lite ångestfylld inför en kommande och med en del jobb att göra även under helgtid, var det nästan skönt med lördagens rusk och söndagens snö. Det gjorde att jag kunde ägna mig åt lite egenterapi, vilket nästan alltid består sv en målarpensel och lite färg. I helgen var det badrummet uppe som fick sig en duvning. I flera år har jag tänkt samma tanke varenda gång jag duschat; "Jag BORDE måla taket här inne!" Men samtidigt vet jag att jag måste vänta in stundens ingivelse. Och i helgen kom den! Jag och Freja fortsatte att påta på i hennes rum - också precis på mitt vanliga tillvägagångssätt vilket innebär att vi ställer fram ljusstakar och hänger upp gardiner innan ens golvet är målat. Och då var det ju det där nyligen inköpta sminkbordet som kräver att vi gör hål i väggen för att det ska rymmas...

Nåväl. Det var ju dags för familjens gemensamma biobesök också. Det tog en hel del kraft och planering bara att samla ihop ungskocken. Men på söndag eftermiddag lyckades vi. Bara för att konstatera att vi inte hade nån barnvakt åt Birk och filmen vi skulle se hade slutat gå... Känns nästa som att det går troll i våra biobesök. De också.

Nä nu gaska upp sig för denna vecka. Hipp hipp!

Var tog våren vägen?

Vädret har fortsatt att spela mig i händerna. Bakis efter en hektiskt jobbvecka, lite ångestfylld inför en kommande och med en del jobb att göra även under helgtid, var det nästan skönt med lördagens rusk och söndagens snö. Det gjorde att jag kunde ägna mig åt lite egenterapi, vilket nästan alltid består sv en målarpensel och lite färg. I helgen var det badrummet uppe som fick sig en duvning. I flera år har jag tänkt samma tanke varenda gång jag duschat; "Jag BORDE måla taket här inne!" Men samtidigt vet jag att jag måste vänta in stundens ingivelse. Och i helgen kom den! Jag och Freja fortsatte att påta på i hennes rum - också precis på mitt vanliga tillvägagångssätt vilket innebär att vi ställer fram ljusstakar och hänger upp gardiner innan ens golvet är målat. Och då var det ju det där nyligen inköpta sminkbordet som kräver att vi gör hål i väggen för att det ska rymmas...

Nåväl. Det var ju dags för familjens gemensamma biobesök också. Det tog en hel del kraft och planering bara att samla ihop ungskocken. Men på söndag eftermiddag lyckades vi. Bara för att konstatera att vi inte hade nån barnvakt åt Birk och filmen vi skulle se hade slutat gå... Känns nästa som att det går troll i våra biobesök. De också.

Nä nu gaska upp sig för denna vecka. Hipp hipp!

Tack gode Gud för dåligt väder!

Hela påskhelgen var det strålande väder och jag gick och längtade efter de tre äldsta barnen...tänkte på vilka utflykter vi skulle göra...hur mysigt vi skulle ha...hur vi skulle njuta av vårt försenade påskfirande. Och så kom de. Med ett uppdämt kompis- och flickvänsbehov. Och övermättade på familjesamvaro. Och plötsligt fick jag lov att inse att mina inplanerade lediga dagar fick lov att bytas mot jobbstress dygnet runt. TACK GODE GUD FÖR DÅLIGT VÄDER - hur pestigt skulle det inte ha känts annars?

I går var det dock (över)full jobbardag OCH superväder. Hoppades på mindre jobb och lika bra väder i dag, när jag faktiskt bara tänkt göra lite administration här hemma. Men självklart är det grått ute. Jag får hoppas på att jag och Freja kan göra gemensamma krafter med renoveringen av hennes rum - och att vi inte behöver hantera vassa knivar. ;-) Fredrik och Isac drar iväg på nån typisk killgrej och Elias, vår egen Don Juan, lyser med sin frånvaro. Kanske...kanske...kan vi samlas lagom för att åka på bio tillsammans i kväll. Fast riktig säker kan man ju aldrig vara när det gäller vår familj...

Ordningen återställd

Så. Äntligen. Familjen samlad. Planen var att jag skulle försöka vara lite ledig denna vecka men det verkar skita sig i vanlig ordning. Jobb varje dag som det ser ut. Så det gäller att ta vara på guldstunderna med barnen. I kväll fick det bli grillning och mys framför TV:n.

På nåt sätt känns kvällarna... tomma... nu för tiden. Det kan bero på att vår tillvaro gått från att jaga en överstrött, hyperaktiv unge till att lägga honom i sin säng och sitta med honom en stund innan han somnar. I kväll somnade han t o m ifrån min ljuva vaggvisa efter bara ett par minuter. Det är nåt lurt med det här...

Första mobilbloggen

Ibland får man ett Eureka-moment. Jag hade ett sånt för några timmar sen. Det var när jag insåg att det faktiskt går blogga från mobilen. Det går faktiskt t o m lite bättre än via datorn. Och så hittade jag dessutom en trevlig fotoredigeringsapp också (därav bilderna ovan). Nu räckte det ju inte bara att få en aha-upplevelse utan man ska ju dessutom få helvetesmaskinen att göra som man vill också. Och det tog ju ett par timmar. Och kanske en och annan svordom. Men om ni nu kan läsa detta inlägg så fick jag allt att fungera till slut!

I går var det inte så mycket som fungerade som vi tänkt oss... Med gemensamma krafter försökte jag och Fredrik snickra ihop lite taklister. Det gick väl inte så där himla bra. Därför åkte vassa kniven fram. Och det ville sig inte bättre än att den hamnade i mitt lår. Tokigt.

Fredrik tog kommandot och skulle skjutsa mig - mot min vilja - till akuten. Så långt allt väl. Men så tyckte vi att vi skulle provköra vännens bil. Dåligt val. Det tog oss ungefär en och en halv timme att ta oss till stan - och då blev vi bogserade sista biten. Man kan väl säga som då att det var tur att det inte var kroppspulsådern jag hade punkterat...

Nu ska jag trycka på publicera-knappen och se om det här funkar. Om det inte var så att jag hade spackel fulla fingrarna så att jag knappt klarar av att träffa de små bokstäverna på mobilen, så skulle jag hålla en tumme!

Glad men inte särskilt Påsk

Jag är fullt medveten om min sociala inkompetens. Skulle väl snarare benämna det funktionshinder. Men i tider som dessa blir det än tydligare att jag är "nalta eljest". Jag dricker inte kaffe. Jag firar inte påsk. Och jag tittar inte på hockey.

Lyckligtvis lider Fredrik av samma åkomma så helger som dessa tillbringas i lugn och harmoni. Inga fjällenresor som ska planeras. Inga stora släktsammankomster som ska förberedas - eller resas till. Inte en massa timmar som går till spillo med att glo på dumburken. Härligt tomt i affärerna medan Skellefteå AIK förvrider huvudet på folk. Och ingen brusande vattenkokare som väcker resten av familjen när jag stiger upp tidigt, tidigt för att få lite egotid.

För tidiga mornar blir det. Som vanligt denna tid på året. Det GÅR inte sova! Här om natten kom jag i säng fram på småtimmarna - tror klockan var efter tre - och vid sexsnåret var jag pigg igen. Så jag smyger mig upp och brukar oftast hinna jobba två - fyra timmar innan familjen vaknar till liv. Till Fredriks förtret, eftersom han tycker att jag jobbar jämtjämtjämt. Men jag hoppas att det ska bli bättre nu när vi blir fler i företaget i mitten av månaden.

Jag och Fredrik tog, i början av helgen, ett aktivt beslut att faktiskt göra saker tillsammans nu under påsken när de stora ungarna är hos pappa. Vi brukar nämligen tendera att göra saker på var sitt håll, vilket ibland resulterar att man inte riktigt har förståelse för vad den andre håller på med. Men vi har varit jätteduktiga på att vara sociala OCH konstruktiva - ja, vi har t o m gått på promenad tillsammans. Och stora delar av gårdagen ägnades åt att möblera om och fixa till här hemma. Sånt får ju alltid mig på gott humör!

Hunderiet har även under senaste veckan kommit lite på skam. Promenader och drag weight är den enda uppmärksamhet Ya'ax och Fella får i dagsläget. Men det börjar spritta liiiiiite i hundträningsnerven igen. Vet inte om det är vädret eller det faktum att årets första weight pull-tävling går av stapeln i helgen som gör det. Men det kan också vara en mycket speciell förfrågan som jag fick i går som ger mig hundfokuset tillbaka. Plötsligt har jag i alla fall mycket hundtankar i huvudet igen. När jag har tänkt färdigt kanske jag blir lite mer vältalig men mer än så här får ni inte veta nu...

Nu börjar Binke-Bonk knorra lite. Lilleman som, strax innan tvåårsdagen, håller på att sluta nattamma. Lillefjonken som faktiskt påbörjade den gångna natten i sin säng. Liten håller på att vara stor. Nu hoppas vi bara att vi får det samtal som utlovades i torsdags från ortopeden i början av nästa vecka. Tyvärr går inte lillälsklingen så bra som vi hade hoppats efter att ha tagit bort gipset. Lite Quasimodo blandat med Charlie Chaplin. :-( . Men humöret är det inget fel på, inte ens när mamma spökar ut lilltrollet med hilka och smink:



Och så här kan det se ut på kvällarna innan han ska i säng. Visst förstår ni att vi kan ha lite svårt vid nattningarna ibland..? ;-)

 

En helt vanlig helg

Folk i min bekantskapskrets...framför allt folk i min nära bekantskapskrets...typ Fredrik...brukar beklaga sig över att jag aldrig kan ta det lugnt på helgerna. Tidiga mornar, fullt med roligheter och/eller nyttigheter och sen framstupa sidoläge i soffan långt innan solen gått ner. Men i helgen har jag provat en ny giv. Tror inte att det kommer att upprepa sig allt för ofta. Men en hektisk vecka full av arbete och  - ve och fasa - representation och sociala ambitioner har tagit musten ur mig. Så i går blev det bara lite stök här hemma, en promenad med vän och sedan typ ingenting särskilt. Det var t o m Fredrik som undrade om vi inte skulle hitta på nåt fram emot kvällskvisten och jag som stretade emot. Vi kunde enas om en tur in till närmsta samhälle för att köpa lite middagsmat, det var det enda. Och Birk fick ta en liten varuvagn och stolpa fram i gångarna för att hitta nåt som han ville ha att mysa med på lördagkvällen. Det blev en liten helgskinka och ett kilo ketchup.

En stor del av tiden här hemma går numera åt till att springa ut och in med de två små lånekorvarna vi har...ge dem mat...plocka saker ur munnen på dem...torka kiss...sära på dem och de stora hundarna som kan tycka att de små är ganksa pestiga....sära på dem och Fredrik som kan tycka att de är ganska pestiga...och ibland undsätta Birk som både tycker att de kan vara ganska pestiga men samtidigt lite roliga också. Jag utlovade i tidigare inlägg nån bild på de små ligisterna men de flesta försöken har resulterat i sånt här:

Men ungefär så här ser de ut (inte läge att ställa in nån skärpa när båda för en sekund sitter stilla):

Och vid ytterst sällsamma tillfällen kan de se ut så här:

I dag blir en vanlig dag. En sån som jag är van. Långprommis med hundarna, städa lite (måste framstå som en god svärmor eftersom Elias har flickvännen på övernattning för första gången), hälsa på goaste lillkusinen Maj som hälsar på från Lidingö och så, som avslutning, ett intensivt möte på hundklubben. Sen är det bara att köra full fart några dagar till innan välförtjänt påskvila.

Förresten. I går när vi var på väg att handla middagsmat så slog vindrutan på förarsidan igen efter att Fredrik tömt spolarbehållarna (som innehöll rent vatten och annars skulle frysa). Helt igenisat blev det på hans sida, men jag hade full sikt. "Äsch, kör du - jag ser!" sa jag och fick den mest konstiga reaktion från Fredrik. Litar han inte på mig, karln?