Vägskäl

Tänk att sommaren skulle ta slut när sommarlovet började! Så kändes det i alla fall, när drivis och snöstorm (typ) drog in över Sverige lagom till ungarnas första välförtjänta sovmorgon.

 

Och trots väderleken närmar sig också min semester och med den också en lite annorlunda tillvaro för från första augusti är jag min egen. Jag har en del uppdrag, både korta och långa sådana, men har också en tanke på att kunna vara mer hemma. I dag togs ännu ett steg i den riktningen då vi hade besök av en socialtjänst som lagt en förfrågan om vi kan öppna upp vårt hem för (ännu en) person. Kanske ser vår tillvaro annorlunda ut inom en ganska kort framtid.

 

I förra blogginlägget skrev jag om Elias, som tagit steget in i vuxenlivet och både tagit studenten och fått jobb. Förra veckan var det dags för Freja att lämna grundskolan och Isac att ta sluta sexan. Många vägskäl, alltså...

Stilig Isac...

...och vacker Freja.

Byta klass kan ju vara lite...halsbrytande...

Gestaltas här av Isac som passade på att gå till

väders i samband med ett evenemang i

Bastuträsk förra helgen.

 

Ännu ett litet vägskäl, eller kanske en liten omväg som lett tillbaka till ursprungspunkten är att Fella, med benäget bistånd från underbara valpköpare, fått delta i den årliga bulldog-showen i Norge. Hon är nog en "late bloomer" för kritiken av utställningsdomaren var mycket bättre än för två år sedan. Och faktiskt drog det lite i tävingsnerven för fröken Larsson. Hoppas, HOPPAS, att tillvaron ger utrymme för lite träningslust framöver.

 

Även om denna dag varit fylld till brädden av besök, återbesök på handkirurgen, trasig traktor, inköp av byggnadsmaterial etc etc, har det ändå varit en sällsynt lugn dag eftersom jag inte varit på väg någonstans, varken i jobbet eller privat. Fler såna dagar vill jag ha! Hann till och med komma på att jag inte visat utlovade bilder på köket efter vår mini-/penselrenovering under våren. Så här kommer lite smakprov.

Och lånevovven Ykksa är hos oss medan matte och husse

ordnar tillökning i familjen i form av en liten tvåbening.

Välkommen till världen, Jonathan!

 

Sjung om studentens lyckliga dar...

Knottbitna ben, håret på ända och i starkt behov av en dusch. Det vittnar om några härliga dagar. Ganska många faktiskt. I vanlig ordning vid denna tid på året har Fredrik bara två lägen - utslagen eller sönderstressad - men själv har jag hunnit göra bort det mesta jobbiga arbetsmässigt och även om jag har haft mycket att göra sista veckorna så har det mest handlat om praktiska saker som att bygga och inreda - och sånt gör ju bara gott i själen. Att jag dessutom fått mitt finger tillbaka, om än i decimerat skick, gör det lite lättare att hålla i hammare och pensel. Varma kvällar har erbjudit möjlighet till små "bara vara"-utflykter där jag, Birk och hundarna förundrats över livets små mysterier - som att man kan äta harsyra och att en groda kan bli så rädd att den hoppar in under gräsklipparen. Och så har jag och svärdottern börjat övningsköra - trevligt och klokt att jag får träna mina pedagogiska färdigheter inför drabbningarna som jag kommer att ha med Freja till hösten.

 

Work in progress...

 

 

Birk och tre av våra fem fyrbenta

på väg till grannens damm...

 

 

...ett paradis både för hundar och mygg.

 

Under den gångna veckan är det dock, för ovanlighetens skull, Elias som har stått i fokus. Med råge! Han lyckades pricka in sin 19-årsdag och student med ett par dagars mellanrum. Förutom en mer eller mindre traumatisk upplevelse för mig och min börs på Dressman och på en av stans innerestauranger (och ett förmodligen ännu större trauma för barnen när min ena sandal plötsligt rämnade och jag lagade den med eltejp) så avlöpta födelse- och studentförberedelsedagarna väl. 

 

 

En hel landskyrka full av vita mössor och ett gäng välförtjänta stipendiater.

 

Inte bara snygg...

 

...duktig också!

 

Elias och (den andra) kvinnan i hans liv. ;-)

 

För första gången på 43 år hade jag lejt bort tårtbakeriet.

Styvsonen William, som tar studenten till veckan,

fick också välförtjänt uppvaktning.

 

Med resten av familjen upptagna på annat håll har jag och Lilleman tagit oss en världsfrånvänd egohelg i Paradiset. Att jag lyckades skicka mobiltelefonen med Fredrik, som var förbi en sväng, gjorde faktiskt ingenting förutom att det var frustrerande att inte ha tillgång till kameran. 21 grader i vattnet har inbjudit till mycket bad och plask - och när jag tog fram flytvästen så började till och med badkrukan Fella simma ordentligt. En mysig kanottur har vi också hunnit med (underbart att känna lugnet och låta Birk paddla själv; "Mamma, kör vi framåt eller bakåt nu?"), och sisådär en fyra - fem cykelturer varje dag. Nu gäller det att bygga vidare i stugan nere vid stranden så att vi kan börja bo i den. Längtar efter att vakna vid spegelblankt vatten och tystnad. Tur man är morgonpigg för senaste inköpen får mig att tro att när resten av familjen vaknar kommer tystnaden att vara ett minne blott...