Helig Hamster?

Lördag morgon var en lugn historia. Skönt men ovant.

Lathet och nonchalans lägrade familjen när Freja plötsligt kom nerspringande från sitt rum, förskräckt och med sin älskade hamster i handen. "Mamma, hjälp! Han sprang i sitt hjul och så plötsligt skrek han till och blev alldeles livlös!"

Snabbt gav vi oss i kast med hjärt- och lungräddning (vilket ett flertal personer i vår omgivning gjort sig roliga över  ) och försökte länge gnugga liv i den lilla kroppen. Utan resultat. Efter någon halvtimme övergick chock och rädsla till uppgivenhet och sorg. Vi kunde konstatera att hoppet var ute och Freja grät hjärtskärande över sin förlorade lille vän. Så småningom orkade hon prata och vi diskuterade vad som skulle ske härnäst. Freja kände att hon behövde lite tid på sig för att ta förväl från den lille krabaten och gick därför upp på sitt rum och anordnade lit de parade i buren.

Med smärta i mammahjärtat försökte jag styra upp dagen för övrig familj när Freja plötsligt - någon timme senare - kom springande med samma uttryck i ansiktet igen, hållande den lilla hamstern och ropande "Mamma, hjälp! Han lever!"

Och minsann. Någon gång i minuten kunde man se den lilla bröstkorgen häva sig och tryckte man fingret mot bröstkorgen kunde man känna det lilla hjärtat picka. Återupplivningsförsöken återupptogs med större frenesi. I desperation konslterade jag Dr Google och konstaterade förmodad diabeteskoma.

Vad göra, liksom? Jag ringde en jourhavande veterinär och förklarade generad den prekära situationen. "Vad kan vi göra för att dottern ska känna att vi inte ger upp medan det finns hopp?". Veterinären hyste stora tvivel men förslog för sakens skull sockerlösning i munnen.

Sagt och gjort. Vi blandade lite sockerlag och sprutade försiktigt, försiktigt in det i den lilla krabatens mun. Ingenting. Och så ingenting. Men plötsligt hostade han till! Mer sockervatten och mer gnuggningar av den lilla kroppen. Och en halvtimme senare började han röra lite på armar och ben (eller...ben och ben kanske det heter på en hamster). Men det tydligaste livstecknet fick vi när Freja gned honom mot sitt ansikte och han plötsligt hoppade upp och bet henne i näsan! Aldrig tidigare har ett husdjursbett föranlett så många skratt och så mycket lättnad.

Halloweenhelg och död hamster -

hade kunnat sluta illa...

"På tredje timman återuppstigen igen ifrån de döda". Är det hamster-Jesus vi hyser i vår bur?

Och med tanke på torsdagens upplevelser kan jag konstatera att jag varit med om två närmast sakrala händelser inom loppet av lika många dagar. Är det nu man ska gå och bli religiös?

Multi-tasking

Såg fram emot fredagen som en oas i öknen... En dags relativ vila mellan två hektiska perioder. Skulle bara jobba lite på förmiddagen och sedan tvärt åka in till stan för att göra lite ärenden. Sen låg landet fritt för hundträning, människoträning och lite softande med god mat och tv-tittande.

Men en relativt stor faktor i det resonemanget är att jag är tidsoptimist. Och inte bara jag utan också Fredrik... och dessutom båda två av kära vännerna som skulle bistå med hjälp under helgen. Att åtminstone tre av oss dessutom har mer eller mindre ADHD-liknande personligheter kanske också bidrar. Till kaos.

Innan Fredrik eldat upp sig alldeles lyckades vi styra om så att Freja fick skjuts av kompis till ridhuset. Sedan drog vi iväg till stan lite tvärt. Trodde vi.

Lämnade grejer hos mamma och pappa, åkte förbi ett garage för att hämta skrot och gjorde sedan lite omdisponeringar i personkonstellationerna så att vi skulle vara så effektiva som möjligt.

Kvinnfolket drog iväg på inhandlingsuppdrag, karlarna på skrotuppdrag. När vi kommit in till stan upptäckte jag att jag glömt börsen i garaget. Bara att sno om. Tillbaka i stan upptäckte jag att jag glömt en fjärrkontroll till garaget som inhyste vår halvhavererade Caravelle på samma ställe. Fredrik fick komma till undsättning.

Sen drog brudarna vidare i var sin bil till Solbackens köpområde utanför stan för att handla medan karlarna var kvar i stan. Vid detta läge gallskrek en hungrig Birk. Just när jag parkerade ringde Fredrik; tankkortet fungerade inte och nu var jag tvungen att åka och lösa ut dem. Vid det här laget var min frustration tämligen hög och jag var tvungen att få pysa lite. Det blev personalen på OKQ8-som fick ta en del skit.

Tillbaka till Solbacken, lyckades genomföra en handling utan större missöden men insåg samtidigt att jag inte skulle hinna hem förrän det var dags att köra tillbaka till stan för att hämta styvsonen. Så jag körde till busstationen, hann få en utskällning av en taxichaufför för att jag ståd på deras parkering innan jag hittade en ledig plats att parkera på. Medan jag väntade fick jag veta att vi hade nåt massivt elfel hemma i garaget som ev kunde haverera alla planer på att göra lackjobb på bilarna.

Så kom äntligen William och nu - äntligen - fick jag åka hem. Om bilen bara hade startat. Vilket den inte gjorde.

I det läget funderade jag på att bara dra täcket över huvudet men för det första hade jag inget täcke med mig och för det andra skulle det ha blivit jäkligt kallt att ligga apatisk i bilen. Dessutom hade kanke inte Birk och William uppskattat den manövern. Så det var bara att kalla på undsättning hemifrån och efter lite meckande fick vi oss äntligen hem, där god middag väntade.

Piuh!

Sen blev jag sittande inne med en skrikig bebis medan resten av skaran gjorde idel insatser ute i garaget. De kom in nån gång då och då, ibland med ögonbrynen nerskjutna, ibland med ett leende. Det talades om massiva rostangrepp, utlösta airbags och rattstångar som lossnat. Om det var sant eller inte orkade jag faktiskt inte ta reda på. Det kändes liksom som om måttet var rågat redan vid halvtid...

Blå ängel

Nu har det varit för mycket ett tag. Det märks. På tre sätt. Jag hinner inte träna hund. Jag hinner inte träna mig själv. Och jag hinner inte blogga.

Senaste veckans jobbinsatser runt om i Sverige, sanering hemma på gården och i diverse garage, Traderaförsändelser, bilhaverier samt transporter av inköpta maskiner har alternerats med lydnadstävling, familjesamtal, möte med Studiefrämjandet och - i dag - en begravning. Hade varit skönt att kunna säga att en vilsam helg stundar men det blir nog fullt upp med billackering, karatetävling, skjutsning av ungar till höger och vänster, hundträning (hoppas jag) samt trevligt umgänge med goda vänner.

På väg hem från begravningen i dag lallade vi på efter E4:an med släp bakom oss (svetsinköp). Lite disträ, med kraftig hemlängtan och less på att agera stoppkloss efter enkelfilen råkade jag kanske...bara kanske...råka trycka lite väl hårt på gasen...

Plötsligt ser jag blåljus reflekteras i backspegeln. Helsicke - en utryckning! Bäst att försöka ta sig ur vägen! Höger - vänster - höger - där; en p-ficka!

Nöjd med min fantastiska undanmanöver vrider jag huvudet åt vänster för att betrakta den passerande polisbilen - bara för att upptäcka att den inte alls passerar! Den har liksom stannat bakom mig. Det var MIG han blinkade åt!

Puls, puls...

Plötsligt finner jag mig stirrande rakt in i mynningen på en...alkotest... och när jag öppnar dörren (är för nervös för att finna av knappen för sidorutan) säger polismannen: "Jag har legat bakom dig ett bra tag och du har pendlat mellan att köra 10 och 15 km för fort. Är du medveten om det?" Någonstans i hjärnstammen har jag ett minne av att man aldrig ska erkänna en fortkörning på plats - och samtidigt ska man väl inte ljuga för farbror Polisen? Jag harklar ur mig nåt om att jag kanske inte hade ögonen på hastighetsmätaren hela tiden och blåser mig sedan blå i ansiktet (liksom för att övervinna mina övriga tillkortakommanden). Då får polisen plötsligt syn på Birk och går runt bilen för att kolla att han är ordentligt fastspänd - vilket han lyckligtvis är. Dessutom fyrar han av ett "Jag är världens charmigaste bebis"-leende. PUH! Hade varit jobbigt om han skrikit utöver sig när han såg lagens långa arm.

Tillbaka på min sida igen så frågar polisen hur det kommer sig att jag vinglade så mycket när han körde bakom mig. Generat får jag förklara att jag blev så till mig i trasorna för att vara honom till lags att jag närmast reagerat som en hare i strålkastarljus.

Så försvinner herr Polis tillbaka till sin bil för att stämma av mitt körkort mot misstanke- och belastningsregister. Själv sitter jag apatisk i bilen och ser tusenlapparna flyga och fara.

Herr Polis kommer tillbaka, böjer sig in i bilen där förbrytar-Jenny-Ann väntar på domen. "Du är medveten om att du körde 10 - 15 km för fort, va?".

Tystnad...

"Tänk på farten och kör försiktigt nu".

Och så går han... Ackompanjerad av ett lättat fnitter från min sida.

Och när jag ser på honom i backspegeln kan jag nästan svära på att jag ser konturen av två vingar under polisskjortan...

Bort, bort, bort!

Nu jäklar ska skrotet bort. Och alla onödiga grejer.

De ekonomiska förutsättningarna hos en flerbarnsfamilj med två hemmavarande föräldrar kunde ju ha varit bättre. Och vad gäller ordning och städning är vi inga praktexemplar. Dessutom växer och utvecklas ungarna och lämnar högar med oanvända leksaker och urvuxna kläder efter sig. För att inte nämna allt skrot som produceras ute i garaget.

Så nu görs en kollektiv satsning, både på skrotbortkörning och Traderaförsäljning.

Vi försökte oss på det förra i går förmiddags. Och vår vana trogen höll vi oss väl inte inom varenda trafiksäkerhetsmässig ram. Vilket innebar att vi inte ville köra rakaste vägen mellan punkt A och B eftersom det skulle innebära att vi tvingades köra nån mil efter E4:an. Så istället ägnade vi en timme år att köra skogsvägar (bara för att konstatera att de flesta slutade med en vägbom vilket innebar att vi fick backa flera hundra meter eller försöka oss på nån fiffig vändning) och cirkla runt skrottippen som flugor kring en sockerbit - utan att ta oss ända fram. Så till slut trotsade vi allt trafikvett och körde ett par kilometer efter allmän väg.

Först en skitig vit bil och sen en vit bil med skit i.

Väl framme övergick vår suck av lättnad snabbt till en av frustration och ilska. För vem stötte vi på där om inte den där jävla byggarens bror - körande firmabilen tillhörande brödernas senaste byggföretag. Ett byggföretag som, vid närmare koll, har avregistrerat sin F-skattsedel. Seriöst, va?!?! Vi muttrade en hel del och fantiserade ihop dräpande kommentarer som "Jaha, äntligen har ni hamnat på rätt ställe." och "Vilken container ska du ligga i då?" men vi tog oss därifrån utan att ha tullat på varken deras eller vår stolthet.

Efter att ha avverkat hundträning, en massa ärenden på stan och middagsutfodring (för egna och inlånta barn) satte jag mig med Frejas Traderaaffärer. De går strålande och jag märker att Freja gör ungefär samma erfarenhet och kopplingar som Fredrik när han en gång stod och pantade PET-flaskor och konstaterade glädjestrålande "Det bär sig att dricka Coca Cola!". Faktum är dock att på Tradera kan auktionerna på begagnade saker faktiskt i vissa lägen överstiga nypriserna.

Så Freja tjänar storkovan. Och jag får förskottera alla porton. Och hålla koll på alla avslutade auktioner, alla köpare och alla transaktioner. Och paketera de flesta grejerna. Och transportera dem till Posten. Samt se till att de kommer iväg.

Nåt säger mig att Freja är en bättre affärskvinna än jag...

iFån

Förr i tiden fanns det Byfånar. I dag finns det iFånar.

Utvecklingen må ha gått framåt men beteendena är desamma; världsfrånvända... utan verkligehetsförankring... svarar knappt på stimuli från omvärlden... kommunicerar bäst med sig själva...

Jag är kanske, skam att säga, på väg att bli en sån.

Ja, det VAR ju dags att uppdatera mobiltelefonstatusen. Det är lite pinsamt när kunder och uppdragstagare ringer och man får börja samtalet med "Jag kommer att försvinna 10 - 15 sekunder under samtalet då och då men jag kommer tillbaka. Lägg inte på". Dessutom var väl min gamla telefon, med dagens snabba tekniska utveckling, närmast att betrakta som en "petmoj"-variant i mobilvärlden.

Ska sanningen fram så grundades nog det största delen i mitt förvånandsvärt minimala motstånd mot att byta telefon i skammen jag får leva med när de hjälpsamma snubbarna på Telia öppnar upp min havererade telefon och dammet av hundgodissmulorna - som på nåt förunderligt sätt kryper in genom alla sprinor och fastnar på  varenda liten koppling och mikrochip - lägrar sig över hela butiksinredningen.

Skeptisk mot all teknisk utrustning som jag är, konsulterade jag flera butikssäljare innan jag bestämde mig: "Jag är värsta bakåtsträvaren när det gäller teknik. Jag hatar att tvingas lära mig nya saker och behöver en telefon med bra och lättförståeliga funktioner. Vad ska jag satsa på?" Och alla sa i kör: "iPhone".

Och eftersom jag är blid, ödmjuk och följsam så fick det bli en sån...

Nu är det visst inte bara jag som fallit i "iFåne"-fällan så det var ju förstås väntetid på en sådan mojäng. Nån vecka fick jag arbeta med mitt teknikmotstånd innan det damp ner ett sms som löd: "Nu har din iPhone kommit. Vi håller den åt dig i 24 timmar, sedan säljer vi den åt någon annan." Ord och inga visor! Så det var bara att ge upp tanken på en fredag utan några måsten och pallra sig ner till stan för att hämta ut järnskrotet.

Redan några meter utanför butiken höll jag på att vända om och lämna tillbaka jävulskapet. Då ringde vännen Karin och efter att ha mecklat runt ungefär en halvminut bara för att klara av att svara på eländesgrejen, så hörde jag knappt vad hon sa! Jag svor och levde rövare medan jag och Fredrik med förenade krafter letade reda på och tryckte på varenda reglage men Karin lät ändå som att hon skrek från bortre Zimbabwe.

Så, trots att jag är en stabil och humörreglerad person som bara fattar väl avvägda beslut, hade jag alltså bestämt mig för att vända på klacken och byta teknikklumpen mot nåt där man i alla fall kan höra vad folk säger. Då hittade Fredrik skyddsfilmen som jag hade glömt dra bort från telefonen.

Ungefär i det läget erkände jag mitt underlag. Insåg att i kampen iPhone vs Fröken Larsson hade jag dragit det kortaste strået. Järnklumpen är helt enkelt intelligentare än jag.

Sedan tillbringade jag hela fredagkvällen med att övervinna mitt motstånd mot att läsa 243 sidor manual. Med äckelkänslor fingrade jag på touchpanelen och jag bet ihop när nästan varenda kommando möttes med en liten ruta som inleddes "Går inte...".

I ett visst sken, när jag var som mest frustrerad och nattimmarna började göra entré, kan jag nästan lova att helvetesmaskinen hånlog åt mig...

Nu har vi snart tillbringat två dygn ihop, jag och min iPhone. Folk säger att jag kommer att ÄÄÄÄÄLSKA den...att min livkvalité kommer att höjas...att jag inte kommer att kunna leva utan den. Jag tvivlar.

Jag kan sträcka mig så långt som till att jag kan tolerera den (om vi kan visa varandra ömsesidig respekt), att jag inte tror att mitt liv kommer att gå under på grund av den (jag har andra frustrationer som säkert kommer att hjälpa till på den punkten) och att den (om den sköter sig snyggt) kan få uppta en liiiiiten del av mitt liv...

Tålmodiga Fredrik och Peagogiska Karin bistår med stöd och kunskap för att introducera mig i apparnas värld. Hittills är det mest funktionella och underhållande jag hittat ett spel som går ut på att man ska klämma finnar på ett så framgångsrikt sätt som möjligt...

...Nu inser jag med förskräckelse att satatelefonen, trots mitt motstånd, hittills har upptagit allt utrymme i ett av mina längsta blogginlägg hittills.

HJÄÄÄÄÄLP!!!!!!!! ...

Det HAR hänt andra saker i min värld under de senaste dygnen också. Faktiskt.

I går var en riktigt händelsrik dag. Den började tidigt med uppstigning och transport till lydnadstävling på Skellefteå BK. Som inte gick nåt vidare.  Min Gigantiska Amerikanska Nakenhund är frusen av sig. Det är bara att konstatera. På platsliggningen satte hon sig , trots att hon fick ha täcke på sig. Och sedan blev väntan inför vår insats för lång. I början hade hon gajsten uppe men några minuter innan start insåg jag att det bästa var att bryta. Kutryggig och skakande kröp hon ihop och lade sig i en klump på marken bara jag tittade på henne. Så när tävlingsledaren (som råkade vara Karin) ropade in oss på plan så tackade jag för oss istället för att göra ett bedrövligt resultat. Jävligt snöpligt men det är nog bara att inse att vi gör bäst i att vänta på bättre tider. På våren.

Direkt efter vår mediokra tävlingsinsats åkte jag, Fredrik och Birk på Bytardagar. Shoppade lite kläder till en allt för snabbt växande bebis. Sen drog vi vidare till mamma och pappa, där vi pratade och tog en härlig promenad. Kvällen avslutades sen med god mat och trevligt sällskap med go’vännerna Karin och Jimmie.

I dag blir det skrotlastning. Vi har ett antal kilo skrot som kommer från tonåringarnas EPA-byggen och våra garagebyggnationer. Tyvärr är det ju så att det som göms i snö kommer fram i tö och för att slippa det ska vi i dag arbeta efter deviset "det som gömts i snö måste grävas fram pö om pö"... Om jag nu inte hittar nåt annat viktigare att göra i dag förstås. Som att pilla på nån telefon eller så...

Moderskap vs biologisk krigsföring

I går var det dags igen. Efter månader av markbindande åkommor, graviditet och barnledighet, äntrade jag flygplanet för en heldag i Stockholm. Trots mitt frånfälle har utvecklingen gått framåt (hur nu det kan komma sig...) och efter en halvdags arbete nere i Hufvudstaden fick jag ett fiffigt litet sms från SAS där jag erbjöds checka in till eftermiddagsflyget genom att skriva ett simpelt "ja" och skicka tillbaka. Tekniken är fantastisk. Det måste t o m jag erkänna. Jag, som gruvar mig för att hämta ut min iPhone i dag. Inte det minsta intresserad av att tvingas lära mig en massa nya funktioner...

I alla fall. Som en god och lagom neurotisk mamma buntade jag, innan jag åkte hemifrån, upp med en massa täcken under bäddmadrassen så att Birk, som samsover med oss, inte skulle kunna trilla ur sängen ifall pappa inte skulle vakna innan honom. Och pappan ifråga fick dyrt och heligt uttala ett flertal försäkringar om att han faktiskt skulle kunna ta sig ur sömndimmorna ifall sonen vaknade och skrek. Beväpnad med bröstmjölkspump vände jag så kosan söderöver. Och insåg att jag skulle tvingas hälla ut allt innehåll ur tillhörande flaska. Skulle ju vara liiiite pinsamt om jag plockades ur incheckningskön och fick lov att visa att jag överstigit den accepterade vätskemängden på grund av ett par dl bröstmjölk...

Hur som helst... Det brukar inte alltid bli som fröken Larsson tänkt sig... Väl nere i Stockholm var det stress i kubik och det fanns inte minsa lilla minut till att gå på toan - än mindre sätta sig och mjölka ur. Allt eftersom tiden gick kände jag hur kroppshållningen ändrades och jag började röra mig som en testosteronstinn kroppsbyggare som inte vill ha skavsår under armarna (eller om det beror på att de har för korta deltoideusmuskler eller bara för att de vill se häftiga ut...jag vet inte...). I sittande möten började jag fantisera om hur tryckförändringarna i flygplanskabinen skulle kunna orsaka en bröstmjölks-syndaflod. Och hur jag skulle kunna tas för terrorist utövande biologisk krigsföring...

En terroristkollega?!?!

Jag tog det osäkra före det säkra. Och behöll jackan på hela flygfärden hem.  Skickade också ett sms till Fredrik och bad honom se till att Birk var ordentligt hungrig när jag kom hem. Vilket han i o f s var. Men att tryckas upp mot ett badbollsliknande bröst, tvingas svälja för glatta livet och strångna av mjölksprutet ingick väl inte riktigt i hans middagsplaner.  Vi tog det dock pö om pö och lyckades till slut gå till sängs, nöjda över att ha undvikit alla eventuella terroristrättegångar, bröstexplosioner och kvävda bebisar.

VARNING för otäcka bilder

Fredrik accepterar mitt bloggande med viss skepticism. Han vägrar Facebook och använder inte msn eftersom han inte vill "outa sig" på nätet. Men den här gången bad han faktiskt om att få medverka i mitt inlägg...  Här är hans bidrag:

Det går framåt med hans tå... Eller hur man nu ska se det...

De bilderna är väl ganska symtomatiska för denna vecka. Åter igen en jobbvecka som bl a inkluderar heldag i Umeå, resa till Stockholm, avtalsdiskussioner med kunder (vilket jag hatar att ha) samt en massa, massa administrativt skitgöra. Känner mig orkeslös och likgiltig, vilket förstås också påverkar relationen till folk omkring mig.  Dessutom har Fredrik drabbats av ytterligare en bortgång i sin släkt, vilket självklart påverkar honom. Utöver det så försvann snön igen (det gör den ju alltid - hur har jag kunnat tro nåt annat?!?!) och med den ljuset. I kväll är det träningstävling på Brukshundklubben igen och då får vi om jag lyckas plocka fram Fellas arbetsglädje i regnet och rusket.

En annan som har det lite tufft just nu är Birk. Tre - fyra kvällar å rad har han varit i det närmsta otröstlig. Förkyld, jättetät i näsan och förmodligen ont nånstans. Lyckligtvis är dagarna på topp - som vanligt!

Jag avslutar ett tämligen negativt blogginlägg, inleder en fullspäckad dag och väger upp de första bilderna med lite ögongodis från i somras som jag lånat från mammas kamera. Elias har ärvt mina "akta dig för linsen"-gener så han lyckades tyvärr hålla sig undan när mamma hade kameran redo.

Fining!

Kärlek över gränserna!

Docka!

"Jag ska lära ’n allt jag kan!"

Trevlig lördag

Vaknade lördag morgon och kände ovanligt mycket ork och en återvunnen livslust. Funderade ett tag och kom sen på att det förmodligen beror på ljuset som återvänt i form av några centimeter snö.

Vi ägnade förmiddagen åt en välbehövlig städning och gav därmed våra samveten en ordentlig boost. De positiva känslorna förmörkades dock lite av att vi har en bil med elfel som luktar som om den håller på att brinna upp invärtes varje gång man varit ut efter vägarna. Men nu börjar jag vara relativt van bilhaverier. Har lärt mig att jag inte tjänar nåt på att slösa känslor på det faktum att jag har en mekanisk förbannelse vilande över mig. Bättre att spara orken till att försöka lösa problement praktiskt. Vilket vi i o f s inte gjort än...

Sen lagade jag lite lunch som vi bjöd go’vännerna på. Efter lite skitsnack och hårklippning var det dags för en två timmar lång hundpromenad i skogen. Fem lösspringande hundar, fint väder och trevligt sällskap. Kan det bli bättre?

Under eftermiddagen och kvällen var det svängdörr här hemma. Sammanlagt tror jag att 14 - 15 barn och ungdomar vistades i huset. Utifrån antalet skor som står i hallen har jag räknat ut att ungefär hälften av dem har tillbringat natten här.

Eftersom det blivit lite kyligare utomhus har vi börjat elda mer kontinuerligt i kaminen. Det innebär en hel del mys framför värmen. Avslutar med dagens ranson av bebis/vovve-kort:

Lokalbyte x 2

Under två senaste veckorna har jag, när tillfälle getts, stökat på lite med mitt kontor. Bytt rum, fixat lite möbler, målat och pysslat. Än fattas lite "lull-lull" i form av tavlor och fotografier men nu börjar vi i alla fall närma oss ett slutgiltigt resultat:

Och så lyckades jag gömma prisskåpet på lagom lite framträdande plats:

Några andra som också bytt lokal är Åbyn Byske Brukshundklubb. Min första klubb som jag trivdes mycket bra i men som kändes för avlägsen tyvärr. Men nu har de hyrt in sig i en stor garagelokal på cykelavstånd från Ersmarksbodarna!!! Nu ska det bli träna av framöver! I dag ringde jag ordföranden för att höra om de ville göra ett samarrangemang med mig i samband med att jag tar upp fantastiskt duktiga Tina Fridh  och det var de mycket intresserade av. Spännande att se hur det hela utvecklar sig.

På tal om utveckling så hade vi besök av killarna i verksamheten  Jordnära från ridhuset i Ersmark i dag. Ett helhärligt gäng som ska tillbringa några dagar med att röja sly och ris på vår gård. Jag lär säkerligen återkomma med rapport om detta framöver.

Några som återkom redan denna kväll - fastän jag tvekade - var Elias och gode vännen Jesper som tog en sväng ut i skogen med bob bakom hundarna. De for iväg i mörkret i en jäkla syra. Lite ovanlig med ändå konstruktiv sysselsättning för ett par 15-åringar en fredagkväll.  Vi övriga - förutom Isac som övernattar hos kompis - lär inte vara särsklit konstruktiva i kväll. Lite gott blandat med tv-zappande och internetsurfning är nog det enda vi åstadkommer. I morgon blir det hundaktiviteter och lunch med go’vännerna.

Avslutar detta inlägg med en bildfråga; klibbig barnhand eller hårig katt?

Barmarkssäsongen är slut...

Så här såg det ut i går förmiddag hemma hos oss. Om du klickar på bilden får du också ett litet smakprov på vad vi roade oss med. Birk njöt i fulla drag av sin första pulktur; en kilometer "sång" och viftande med armarna. Jag och Isac hade också ganska kul när vi tog oss en tur med hundarna ute i skogen.

Vi tinar lite frusna hjärtan i dag...

Tagen på sängen

Tyvärr är det inte en så trevlig upplevelse som överskriften indikerar. Utan en kall, blöt och klibbig sådan.

Snön. 

Visst är det konstigt att jag, efter att ha levt i norra Sverige i snart 40 år och därtill ha fött fyra barn, blir lika överraskad varje år. I år trodde jag att jag hade läget under kontroll och började därför sortera vinterkläder redan tidigt i höstas. Men glömde bort att skor är en väsentlig del av barnens klädutrustning...

Så i eftermiddag det blir väl att köa vid vant- och skoställen på ICA Maxi tillsammans med andra föräldrar. Som en gång i tiden blev tagna på sängen. Och därför i dag har blivit tagna på sängen.

KÄRLEK!!!!

Ny era - dags för Tradera

Senaste dagarna går inte till världshistorien - jag kommer knappt ihåg dem själv - men av nån konstig anledning har det varit fullt upp ändå.

Söndag var hund- och städdag. Som de flesta dagar. Åkte ner till stan, körde ett ordentligt lydnadspass och efter det ett drag weight-pass uppför stans slalombacke ett par rundor. I övrigt kommer jag faktiskt inge ihåg vad jag gjorde...

I går blev det dock ingen hundträning alls. Ändå gjorde jag inget annat vettigt, känns det som. Förutom kvällens träningspass på Friskis & Svettis.

Jo, förresten. I takt med att Freja lämnar barndomen bakom sig, finns det en hel del saker som hon vill sälja. Så vi tillbringade några timmar med att fota och lägga ut på Tradera. Och som alltid, skapade annonesringen lite ångest. För dyrt? För billigt? Parallellt med att vi lade in annonserna, fick vi nämligen mail om att flera av sakerna såldes omedelbart. Nu ska bara jag ta mig i kragen och lägga ut en massa barnkläder och -artiklar.

Fast i dag står däckomläggning på schemat. Snöhagel i går kväll. Dags att gå i ide...