Stolthet, skoter och struktur

Jaha, så har det gått en dryg vecka sedan förra inlägget. Jag är numera en usel bloggare. Men å andra sidan har jag nog lite bättre struktur på livet nu än tidigare. Jobbstrssen kring jul gjorde att jag började känna pulspåslag direkt jag tittade på datorn. Så senaste månaden har jag använt datorn enbart för jobb (förutom för ett fåtal blogginlägg då) och istället internetsurfat via ifånen. Och det har faktiskt, till viss del, fungerat. Jag har gjort liknande manövrar tidigare under åren, men då genom att ändra ringsignalen på jobbmobilen då jag började känna av ångesttendenser vid inkommande samtal, och det gör faktiskt situationen bättre. Kanske mest kosmetiska åtgärder men det gör ju ingenting om utsidan är någorlunda fin!

Jag har INTE varit fin en timme om dagen senaste veckan. Snarare högröd och svettig. Men det har känts bra. Jag har nämligen varit duktig nog att köra styrke- och/eller konditionspass på gymmet i sån omfattning att jag nu börjar ha ett sug att ställa mig på crosstrainern...sätta mig på träningscykeln...springa på löpbandet. I lördags plågade jag t o m kroppen i nån sorts längdskidåkningsmaskin - de' ni! Den hittills otrevligaste överraskningen var i torsdags, närjag hoppade ur duschen på gymmet och var stressad för att hinna på jobb - och insåg att vattenflaskan läckt i väskan och därmed gjort ALLA underkläder droppande blöta! Därtill var gymmets alla hårtorkar ur funktion just den dagen! Trosor och BH fick torka av kroppsvärmen, sockarna lade jag på instrumentbrädan på bilen och med fläktarna på full syra hade jag faktiskt torrt på fötterna lagom till när jag anlände till mitt hembesök i Lövånger!

I går, söndag, gjorde vi premiär på skotrarna. Lite lagom kallt och utan någon egentlig plan om var vi skulle ta vägen, drog vi iväg; Elias på sin nyinköpta skoter och jag, Birk och Fredrik på vår gamle trotjänare.

Påpälsad Birk...

 ...på brorsans nyinköpta skoter.

 Och Fredrik på våran "gammhärk".

I vanlig andra blev det väl smått hysteriskt med lite fastkörningar, omkullkörningar, bortkörningar - men ingenting som inte löste sig med några mils skoterfärd längs landsväg! :-) Skönt i alla fall att fokusera på praktiska bekymmer efter en veckan med känslomässigt kaos. Två människor som står mig nära har under senaste tiden gett mig anledning att fundera mycket på relationer och förhållningssätt. Två helt separata händelser har fått mig att tänka på hur mycket stolthet kan förstöra; både avsaknad av stolthet och för mycket av den. Läste några kloka rader tagna ur Bibeln här om dagen:

Temperament försätter dig i problem. Stolthet håller dig kvar i dem.

Och med dessa visdomsord önskar jag er en riktigt bra dag. Det ska jag försöka ha.

Det bidde mycket mer än en tummetott...

Visst kommer ni ihåg sagan om Mäster Skräddare som skulle göra en rock av ett tyg men inte ens lyckades få till en tummetott i slutändan? Så är det för mig. Fast precis tvärt om. Jag börjar med tummetottar och i slutändan kan det resultera inte bara i en rock utan en kostym, handskar och mössa också... Två exempel:

1. Jag och Fredrik åker i en sällsynt stund av samförstånd och lättja in till stan. Flanerar mellan hyllorna på Lakkappä och får ögonen på ett tvättställ. Ett litet sådant. Med hel infästningsanordning. Precis ett sånt som vi borde ha på vår lilla toalett istället för det gigantiska, gamla, skabbiga tvättfat som när som helst hotar med att falla ner från väggen. Sagt och gjort; vi gör vårt inköp och Fredrik ger sig med frenesi in i projekt byta tvättställ. Men så lätt ska det ju inte gå. Slangarna till vattnet är för korta. Och kranen för stor. Och vattenlåset passar inte. Och plötsligt blir all den andra inredningen jättesunkig i förhållande till det skinande nya. Så det lilla tummetott-tvättstället resulterar ganska snart i en rock med tillhörande kostym i form av en helrenovering av toaletten inklusive en stundande tripp till IKEA.

2. God vän på hundklubben föreslår en Weight Pull-dag. Kanske kolla om nån annan vill haka på? Vi lägger ut inbjudan på klubbens hemsida och på facebook - och innan vi vet ordet av är vi ett trettiotal personer och minst lika många hundar som tillbringar några hektiska, trevliga, förhoppningsvis också erfarenhetsfyllda, timmar tillsammans. Där blev det inte bara rock och kostym utan vantar och mössa också. Lite bilder hittar ni här.

Jag ska inte klaga. Båda aktiviteterna innehåller ju ett stort mått trevligheter (i alla fall för mig som ser fram emot IKEA-resan, kanske inte lika kul för Fredrik som tillbringade några lördagskvällstimmar med att svära inne på toaletten). Över huvud taget har helgen varit trevlig. Jag inledde med lång promenad och ett ordentligt gympass på fredagen (då Freja tog mig med 5 kg i benpressen), lyckades få in en timmes löpträning på millen på gymmet på lördagen och avslutade med ett Body Combat-pass på söndag kväll. Har gjort tidiga mornar och har därmed hunnit jobba en hel del också. Men hundarna har blivit eftersatta. Och städningen. Och kärleken - jag och Fredrik kämpar vidare med våra vitt skilda dygnsrytmer som gör att vi ses 3 -4 timmar per dygn i sovrummet och då är minst en av oss garanterat halvdöd.

Efter ett par timmars försök att söva Birk (vi har gått i skift) verkar det dock som att Fredrik gjort sin son sällskap hos John Blund. Tror jag ska ansluta, jag också.

Natti, natti!

Mordvittne?

I dagarna två har jag varit i Hufvudstaden. Jobbat, förstås. Hunnit träffa bror med sambo och lilla Majsan. Och, inte att förglömma, Förhuden. Aka Severin. Min favorit bland nakenkatter. Inte för att jag har någon större erfarenhet av nakenkatter. Har faktiskt bara träffat Severin och hans styvbrorsa Melchior - som f ö inte ens är naken utan mer ser ut som en tuggad raggsocka - men Severin är den klart lysande stjärnan på min Sphinx-himmel. Vad kan inte vara coolt med det här?

 

Jag och Severin delade säng och jag, som kallades Tejpen när jag var liten eftersom jag vill ligga nära, nära och gärna hud mot hud, njöt i fulla drag av att känna den nakna, småludna klumpen under täcket. Eller. Det var så länge jag var vaken. När jag äl somnat var jag i princip död ända fram till att väckaren ringde. Jag tror inte att jag sovit en hel natt på flera år! Det var en sällsam och trevlig upplevelse.

Jag fick också höra att jag skapat minnen till eftervärlden efter att, vid ett tidigare besök hos lillebror, ha strukit "yatzy" efter att inte ha fått tillräckligt bra resultat på mina tärningskast. Sånt gör man visst inte om man är Yatzy-proffs. Det får nog stå på min gravsten. "Här vilar hon som strök yatzy - förmodligen var det det som tog kål på henne". Typ. :-)

Om när man talar om att ta kål på folk, så kan jag berätta att jag förmodligen var vittne till ett mord eller nåt när jag skulle ta en enslig stig upp till lägenheten där bror och hans familj bor. Tre skrik i ren dödsångest och två dova knallar hörde jag. Övervägde om jag skulle ta en annan väg för att slippa bli översprungen av en flyende mördare men överväldigades av det medmänskliga ansvaret och gick in på den mörka stigen. Såg ingenting. Hörde ingenting. Och kommer förmodligen för resten av livet (vilket förmodligen inte kommer att blå så långt p g a den där Yatzy-incidenten) kommer att fundera över vad som egentligen hände den där mörka vinterkvällen på Lidingö. Vem vet. Kanske den arma människan också hade gjort ett felaktigt val i ett trängt läge under ett Yatzy-parti?

Väl hemma i Skellefteå igen startade bilen, som jag långtidsparkerat på flygplatsen, utan minsta knussel. Fattar ni vilket lyckorus en sådan liten sak kan framkalla när man är trött, hungrig och fylld av hemlängtan?

Kom hem till familjen som inte bara överlevt utan mig utan dessutom gjort det med bravur. Det enda som egentligen hänt var att Birk, som tillbringat sin första heldag på dagis medan jag var borta, acklimatiserat sig så bra bland nyfunna kompisar att han börjat med tutte!!! Drygt 1,5 år är ungen och så kommer han på att han ska börja med så personlighetsnedbrytande aktiviteter! Undrar om vi får honom att sluta innan han blir myndig?

I sann friskvårds- och familjeanda lckades jag förmå både Elias och Fredrik att planera in ett gym-pass tillsammans med mig och Freja i dag. Eller. Elias ville att jag skulle klia honom på huvudet och i ren desperation när jag vägrade utlovade han ett träningspass bara jag skulle ägna honom lite omsorg. Hur vi fick Fredrik med på tåget vet jag faktiskt inte - det krävdes i alla fall ingen omsorg. Men innan vi stod innanför dörrarna på Friskvårds hade skaran decimerats à la Tio Små Negerpojkarna och kvar var bara jag och Freja. Nu börjar vi vara ordentligt på gång. Vi sparrade varandra både på konditionsmomenten och på styrkeövningarna. Jag tog 410 kg i benpress. Riktigt imponerande om jag får säga det själv. Fick gotta mig i ungefär fem minuter tills Freja...flickungen...lillfjompan...bengeten... knäckte mig med fem kilo!!! Nu blir det till att träna!

En maskin liknande denna körde vi på.

Helgen blir fylld av lika delar jobb och hundaktiviteter. Har åter igen en Weight Pull-dag på Brukshundklubben och nu är vi uppe i 17 anmälda ekipage varav det stora flertalet absoluta nybörjare. Där fick man för att man blev utkastad ur lokalgruppen! ;-)

Ha en underbar helg, gott folk!

 

Bara vara

Vederkvickt till kropp och själ! För första gången på jagvetintehurlänge har jag haft en helt obokad helg och det har varit underbart. Serviceinriktad sambo har tagit ansvar för skjutsningar till kompisar, karateträning och skoterförarprov (för Elias, vilket f ö gick bra) och jag har hunnit ta promenad i trevligt sällskap,motionera hundarna, köra två styrketräningspass i trevligt sällskap (Freja har nämligen bestämt sig för att göra uppehåll med ridningen och träna på Friskvårds istället), laga upp och fylla frysen med ett flertal måltider, äta middag med god vän, städa, tvätta, mysa med ungarna - och förstås jobba sammanlagt en halvdag också.

Temat för senaste veckan har dock varit Binke Binkens nyfunna knattekarriär. För ett par dagar sen kickade simultankapaciteten igång och sedan dess har det mestadels sett ut så här http://s1190.photobucket.com/albums/z454/frelisac3/?action=view&current=IMG_2556.mp4 (och hade nu satalänkningen på den här satans jävla metrobloggen fungerat så hade jag gjort en länk på ett mycket bättre sätt men nu får ni hålla till godo med det här) hemma hos oss. Tur att vi har ett "Sicken Blås"-hus så att man kan köra runt, runt, runt...runt...runt...runt...

Förlöst från barrikaderingen ska jag nu bege mig ut på skön promenad med god vän. Fredrik ringde nämligen i morse och sa åt mig att låsa dörren för vår entreprenör för jordvärmen var på väg och han skulle inte få tillträde till vårt hus. Upprinnelsen är att hans underleverantör har stulit grejer av oss för flera tusen kronor. Vi har påtalat detta men karlasloken vi haft att göra med har alternerat mellan att inte alls vilja kännas vid det inträffade (och antyda att det nog är våra egna barn som bestulit oss) och att skylla allt på underleverantören ("Oss emellan är han en oärlig jävel och jag har sett honom använda era grejer" ). Att han själv som huvudentreprenör har nån sorts ansvar har han inte allt kunnat förstå. Näst sista budet var, när Fredrik krävde ersättning för det som stulits, att han skulle komma och hämta allt material som han har kvar här och sedan avsluta jobbet utan utlovad service på jordvärmeanläggningen. Det var då jag blev ombedd att låsa om mig. Nu har visst karln ringt igen och denna gång varit tämligen urskuldande. Sorry, lilla vän - nån månad, ett antal undanflykter och falska anklagelser för sent! Så, gott folk, om ni vill veta vilken husbyggare eller jordvärmeentreprenör ni INTE ska anlita så hör med oss!

Hej svejs!

Det gör ont när knoppar brister...

Utveckling är bra.

Det är fantastiskt roligt att vi nästan dagligen får nya förfrågningar och påbörjar nya uppdrag. Det är förbluffande att folk tar kontakt med oss i förhoppning om att få jobba i företaget. Det är intressant att fler och fler tar initiativ till att starta upp samarbeten med oss för att själva kunna utveckla sin verksamhet.

Men.

Den där hjärtklappningen som slår direkt jag öppnar upp datorn är inte särskilt skön. Det dåliga samvetet över att underbar personal gör långt mer än vad som någonsin kan förväntas gnager. Och insikten att "att göra-"listan aldrig blir kortare lamslår.

Utveckling är bra.

Det är underbart att se Birk sitta i dagisfrökens knä vid sin andra inskolningsdag på dagis. Det är fascinerande att se hur han försiktigt närmar sig sina nya kompisar. Och det är en lättnad att inse att han är trygg nog att hantera alla förändringar utan minsta oro.

Men.

Det känns panikartat att inse att jag faktiskt inte är helt oumbärlig. Det känns stressande att åter igen vara inne i svängen med hämta/lämna på dagis. Och det gör ont i mammahjärtat att inse att småbarnsdagarna är slut.

Birk sover gott tillsammans med nyfunna kompisar på dagis.

Jag har haft små "här och nu"-tillfällen senaste dagarna. Mindfulness kan jag inte kalla det, eftersom jag knappast har suttit stilla på en kudde och rabblat nåt mantra. Men stunder då jag antingen tagit mig en paus från stressen eller helt enkelt inte haft nåt val. :-) Den gemensamma middagslagning med familjen som jag tvingade igenom för nån månad sen är jätteskön - och jag tror baske mig att övriga tycker det är ok också, för inget tjat behövs för att samla alla vid köksbänkarna. Inskolningen på dagis har krävt både fysisk och mental närvaro - i alla fall fram till i dag då jag blev portad eftersom allt gick så bra. Jag och Isac har två kvällar i rad varit ute på rally-spark-turer med hundarna - den optimala kombinationen av frisk luft, gemenskap och utmaning!

Isac laddad till tänderna inför kommande sparktur.

Efteråt är det viktigt med avslappning och stretching...

 ...med benäget bistånd från lillebror...

...som kör med lite egna metoder (underbare, underbare Ya'ax!)

Och så avslutar man med lite kärlek!

I morgon tidig morgon och mycket jobb men jag ska fortsätta min egosatsning med lite styrketräning mitt på dagen. Utveckling är bra. Ego är min nya utveckling! :-)

Avslutar med lite sedvanlig catwalk!

Första...

...inlägget i år och det är redan 8 januari! Men jag tycker faktiskt att jag har lite att skylla på.

I vanlig ordning har det blivit mer jobb än önskvärt eftersom jag förutom ordinarie verksamhetsåtaganden (som av nån anledning klumpat ihop sig ordentligt) har gått in och tagit ansvaret för några familjehemsplaceringar. Men det varma mottagandet hos uppdragstagarna har gjort det lite lättare och några dagars vila under trettondagshelgen hägrade ju också.

Birk har också hunnit göra debut på akutmottagningen. Utifrån genetsikt påbrå och hans eget beteende kan man ju tänka sig att det lär bli några fler turer framöver... Denna gång var det en störtdykning rakti in i en väggkontakt som utgjorde anledningen. En liten men naggande god anledning. Jag tyckte inte att vi skulle bemöda oss om att åka iväg men Fredrik - ni vet han som ramlar sex meter ner i ett betonggolv och får dubbla armbrott men ändå vägrar stanna kvar på lasarettet - propsade på att älskade sonen inte skulle behöva besväras med nån skönhetsdefekt. Han och Birk fick dock komma hem utan åtgärd men en glass rikare efter en stund.

På tal om ärrbildningar har Elias fått försäkringspengarna för sina ärr efter EPA-olyckan för drygt ett år sen. Nu står en fin skoter och väntar på att husse ska ta skoterförarbeviset så att lillhusse kan rasta ordentligt.

Innan helgen hann Fredrik och Birk göra debut på dagis. Första inskolningsdagen. Usch, känns vemodigt men samtidigt väldigt välbehövligt eftersom vintern har blivit mycket mer arbetsintensiv än vi någonsin hade kunnat tänka oss. Och Birk lär det inte gå någon nöd på - det blir väl snarare fröknarna som får det svettigt framöver! :-)

Så var det dags för en av årets höjdpunkter - bara en vecka in på 2012. På onsdag till lördag kväll var det bara hund som gällde! Efterlängtad kurs med Tina Fridh som jag - aka Tinas manager - styrt upp i Skellefteå och i Norsjö. Sammanlagt var vi 27 pers som deltog i ett - tre träningspass och föreläsningar var. Jag fick precis den hjälp jag hade hoppats på; finslipning av treans moment och påbörja inlärning till eliten. I vanlig ordning fick Fella idel lovord och hon var verkligen duktig; hon deltog aktivt vid tre pass och fanns därutöver med hela dagarna som åskådare utan att vara minsta okoncentrerad. Gullhunden. Jag var så fokuserad på att styra upp det praktiska så jag brydde mig aldrig om att fota men jag hoppas kunna återkomma med andras foton så småningom.

Så. En lärorok, intensiv och trevlig helg närmade sin ende i dag. Och vilket bättre sätt att avsluta den än att fylla år? Förutom möjligheten att få delta i kursen och få markservice i form av lagad middag varje dag, hade jag önskat mig en spark som uppmärksam bloggläsare redan noterat att jag fått. Dessutom fick jag en jättebra pannlampa, en sits till mitt sparkfartvidunder, ett flertal skönhetsprodukter och fina blomurnor. Och av mig själv fick jag en helt jobbfri dag. Jag känner pulsen gå igång inför stundande jobbveckor men jag ska verkligen försöka att bara göra...typ...ingenting...resten av kvällen. I morgon blir det inskolning på dagis, en hel del jobb och förhoppningsvis hundpromenad med god vän.