iHola!

Söndag kväll. Nyduschad och så där lagom apatisk efter att ha tillbringat största delen av helgen i bil och dessförinnan avverkat en och en halv vecka utomlands. Borta bra men hemma bäst? Jo då, men nog hade jag gärna stannat ett tag till i solen och värmen.

 

Dagarna innan resan bestämde sig en högre makt (och då tänker jag inte på Gud utan på Larssons Mekaniska Förbannelse) för att det var dags för undertecknad att ta en ordentlig paus från verkligheten. Så precis i lämplig tid för att jag inte skulle hinna åtgärda det, gick batteriet på mobiltelefonen sönder. Skönt att inte riskera störande samtal från hemlandet. Men bekymmersamt för mina medresenärer som ibland faktiskt ville få tag på mig och för mig, som därmed inte heller kunde fota just någonting. Har gullat lite med älsklingen för att få till lite innehåll till det här inlägget.

 

Vi bodde vid Costa Brava och färdades längs svindlande, hisnande bergsvägar för att ta oss till Giverola. Broar och sprängmedel var visst inte uppfunnet på den tiden då vägarna byggdes. Hotellet erbjöd ett varierande utbud av aktiviteter sex dagar i veckan. Det gällde att gå igenom schemat kvällen innan så att man visste vad som stundande nästa dag. Fastän jag faktiskt lyckades plöja igenom inte mindre än sexböcker (jag, bibliofilen som under de senaste tio åren läst sammanlagt två och dessa också i samband med en semesterresa) hann jag också testa av ett flertal av aktiviteterna:

 

Vattengympor - Fanns i tre olika varianter och erbjöd trevliga och inspirerande rörelser. På land. I vatten var det snarare en kamp på liv och död och för personer kortare än 1,60 så var det förmodligen bara dödsångest och simhud mellan fötterna som höll dem ovanför vattenytan. Lyckligtvis har jag ju numera lite erfarenhet av dylika aktiviteter så jag kunde anpassa rörelserna efter förmåga och livslust.

 

Step Aerobic - Här var det inte ledaren utan snarare mina förmågor som brast. Lyckades dock skutta mig igenom hela passet trots tryckande värme och strejkande hälsenor.

 

Stretching och Pilates - Gympa i lite lugnare tempo. Skönt för vaderna efter dagliga bergspromenader.

 

Skytte - Både med luftgevär och pilbåge. En entusiastisk Manuel guidade oss på bruten engelska kryddad med latinsk språkmelodi och crescendon i falsett. Det närmsta vi hittills kommit en släktfejd när det gäller prestige...

 

Minigolf - Hatat av vissa, uppskattat av andra. Vi skönjde en kvinnlig dominans (kanske beroende av att hatet mot minigolf var överrepresenterat i denna grupp och man därmed ville göra pinan kort) kopplat till att den manliga delen tillbringade en stor del av tiden bland kaktusar och Aloe Vera-planteringar, letandes bortslagna bollar.

 

Bordtennis och badminton - Svårt att genomföra i havsbris...

 

Tennis - Ja, jäklar. Har hunnit leva ett halvt liv utan att testa detta förut. Skit.

 

Massage - En mycket uppskattad present från svärföräldrarna. Pling-plong-musik, soft belysning, varma stenar, eucalyptus och hårda nypor varvat med mjuka. Mmmm...

 

Nu var det ju inte bara idrottande vi ägnade oss åt. Vi njöt av sol och bad och av välfyllda buffébord - och av varandra! 16 personer och inte ett endaste missöde på tio dagar. Vi hade kunnat bli strandade en sen kväll halvvägs från Barcelona efter att en brysk busschaufför med överfull buss stängt dörrarna mitt framför näsan på oss, men med skolspanskan lyckades jag förmå en annan chaufför att göra en liten avstickare på nån mil från sin ordinarie rutt. Slutet gott - allting gott! Och det var väl tur, för just den dagen firade vi två 40-åringar, en 16-åring samt en 50-åring i form av goda vännen Inger som damp ner som en överraskning tillsammans med sin pojkvän. Under de senaste två åren har vi inte lyckats få till nåt mingel trots att vi båda bor i Skellefteå, men i Spanien gick det!

 

 

 Stilstudie på gullpojkarna.

 

 

 

Mer eller mindre utmattat umgänge en intensiv dag i Barcelona.

 

 

 

  

 

                                          

 

 

 

 

Och alla eventuella kommentarer om detta umgänge -

vare sig ovanför eller runder vattenytan - låter jag vara osagda...

 

 

 

Hmm... Formel 1-förare eller tennisproffs..?

 

 

 

Allting har ett slut. Dagen. Orken. Och semestern.

 

 

 

Inhopp

Ja jädrar. Nu var det länge sen jag bloggade. Det känns liksom...rebelliskt...på nåt sätt... Inte utan att jag är lite stolt över mig själv. Som om nån skulle sakna den mitt i valdebatter, IS-hot och epolaepedemier.

 

Men det är väl liksom så mitt liv ser ut just nu. Stora steg för mig men otroligt små för mänskligheten. Sakta, sakta håller jag på att omdefiniera hela min tillvaro. Somliga saker per tvång, andra för att jag helt enkelt vill det.

 

En av de största förändringarna har förstås varit att gå från att vara företagsledare och jobba för andra till att vara sin egen. Från att hela tiden vara tillgänglig till att faktiskt kunna lägga bort telefonen då och då. Från att göra saker som andra förväntar sig och kräver och inte se nåt påtagligt resultat i slutändan till att göra det som skänker glädje, mötas av glädje och i slutet av en arbetsdag kunna sitta med miniräknaren och addera ihop resultatet. Han hade ganska rätt, den där Pavlov!

 

I vanlig ordning har våra familjemiddagar innefattat allt från fyra till nio - tio hungriga vargar i åldrarna fyra till 43.  Om det är nåt jag ska framhäva i eventuellt kommande CV så är det en allt mer utvecklad förmåga att koka soppa på en spik. I de undantagsfall då vi bara är fyra personer hemma, kan jag slås av hur lugnt och tyst och ostressat allt är och inser då att det är faktiskt en sådan tillvaro de flesta familjer har. Så trist.

 

För stressa kan jag. Fredrik också. Så pass att jag i mina bättre stunder inser att det har en starkt negativ inverkan på både fysisk och mental hälsa. Och kanske är det för att jag har taggat ner och har tid för självrannsakelse som jag nu faktiskt känner ett behov av att emellanåt rycka mig själv - och Fredrik - i håret och säga att "Vad spelar det för roll om hundra år?!" Det är till syvende och sidst VI som styr de allra flesta av våra måsten. Som att tvärbygga en altan, snabbisolera och inreda en hel övervåning, planera om en gård, kasta ut ett tjog annonser på Blocket för att få bort diverse skrot och stillastående fordon, lägga ett golv, inreda en källare, komplettera företaget med ytterligare verksamhetsgrenar... För ser man i backspegeln så har vi faktiskt åstadkommit en del i projektväg i sommar också. Vi har byggt om stugan nere vid stranden och försett den med bryggor och eldstad, vi har målat om alla hus i Kalvträsk och är på god väg hemmavid, vi har planerat om gården, vi har påbörjat byggnationer så som altanbyggen och isolering/inredning av vind, vi har byggt en farstukvist...

 

Alldeles snart stundar en paus från verkligheten. Ända tills för någon dag sedan var den i farozonen då en älskad och central person drabbats av sjukdom, men nu siktar vi på att bara vara och umgås med de flesta av våra närstående under tio dagar. Jag ser det som en liten milstolpe, liksom en reningsritual från allt som varit tidigare. Efteråt ska den grå, undfallande, stressade och tjänstvilliga Jenny-Ann-puppan utvecklas till en självcentrerad, hemmafokuserad, strukturerad och lättsam fjäril. Fan tro't.

 

I höst ska jag baske mig ge mig själv utrymme för vardagsmotion och den vattenträning jag har fått på recept för att slå tillbaka mot den där rackarns Bechterews som verkar ha slagit klorna i mig. Jag ska slå bort känslan av att jag alltid borde vara någon annanstans och göra nåt annat och istället ha mer fokus på här och nu. Jag ska vara en närvarande mamma, sambo och familjehemsförälder - det senare en ny erfarenhet som gett mersmak!  Och jag ska låtsas som att det här är icke infriade löften som jag aldrig tidigare uttalat varken IRL eller på den här bloggen...;-)

 

Och självklart borde jag ha dekorerat det här inlägget med några läsvänliga och layoutmässiga foton. Men faktum är att jag knappt har tagit ett kort sedan i juli och de jag har, ids jag inte leta fram. Lix!