Borta bra...

...men hemma ÄR bäst! I alla fall jämfört med storstad.

Har tillbringat ett par dygn i Stockholm i samband med årsmötet för det riksförbund som jag, för tredje mandatperioden, nu är ordförande för. Är faktiskt ganska mallig över att jag numera hittar på de flesta ställen (de flesta är i min förkrymta landsbygdsvärd tre - fyra olika tunnelbanestationer) och att jag ibland också lyckas undvika att stirra på folk när jag sitter inklämd bland övriga tunnelbaneresenärer. Jag har också, lagom till att brorsan och hans familj ska flytta hem till Skellefteå igen, lyckts lära mig att hitta de typ 300 metrarna från pendeltåget och hem till dem. Men trots min världsvana kan jag inte påstå att jag trivs. Ett eller ett par dygn går bra men sen kryper lantlollan i mig fram.

Jag får faktiskt lite ont i magen när jag passerar små ett- och tvååringar som transporteras via tunnelbana till sitt dagis. Särskilt när jag går efter Hornsgatan, som är Sveriges mest förorenade plats med, och vet att ungarna tillbringar dag efter dag på en liten inhägnad asfaltsplätt och drar i sig upp till 70 gånger mer luftpartiklar än normalt medan de väntar på att mamma eller pappa ska hämta dem med tunnelbanan igen. Jag hoppas verkligen att dessa ungar får göra utflykter till landet på helgerna...

Jag har ett par intensiva arbetsdagar kvar innan välförtjänt påskvila. Introduktion av ny medarbetare, ett antal nya placeringar som ska roddas ihop, 7 - 8 förfrågningar som ska hanteras, medarbetarsamtal, två utbildningar som ska styras upp, styrelsearbete som ska göras... Lyckligtvis har jag gått in i mitt lite maniska skov, så som jag brukar på våren när ljuset kommer. Det blir många timmar framför datorn innan resten av världen börjat kvickna till. Nu har jag dessutom sällskap av två små korvar av märket staffevalp. Vi är, till Fredriks och de vuxna hundarnas förtret, barnvakter åt dem under en dryg vecka. Om de någon gång var stilla skulle jag fota dem så ni fick se, men än har det bara blivit ett gråbrunt blurr när jag försökt fånga dem på bild. Ska fortsätta försöka!

Nu jobba lite. Och kanske göra avbrott för ett litet Rumble-parti då och då. Mitt nya gift.

Ha en bra dag!

 

 

Tid till eftertanke

Så gick det nån vecka igen. Men denna gång har det varit ett aktivt val att inte blogga. Jag har censurerat mig själv. Fredrik tycker nämligen att jag alltid har en negativ ton i mina blogginlägg och eftersom sista perioden känts lite pissig så har jag legat lågt med ordbajseriet.

Men den gångna veckan gav lite tid till eftertanke och jag insåg att det som kändes mest frustrerande, stressande och deprimerande faktiskt var fösöken att INTE vara deppig. Att hela tiden framstå som klämkäck och positiv. Att i varje läge se ljust på tillvaron och förminska varje bekymmer. Så jag BESTÄMDE mig för att faktiskt må lite dåligt. Jag BESTÄMDE mig för att släppa alla dåliga samveten över utebliven träning, försummade hundar, dålig kosthållning, bortprioriterad städning, småkonflikter hemmavid... Och se - det hjälpte! Nu känns det redan ganska mycket bättre och framför allt har jag fått tillbaka orken. Vilket jag använt mig av i kubik under helgen genom att gå upp tidigt, tidigt och ta tag i allt jobb som släpar efter. Det känns t o m lite roligt. Och är nog klokt också, eftersom helvetet bryter lös i dag i form av två tremånaders staffevalpar som ska vara inneboende hos oss ett tag framöver. Jag antar att de kommer att ge mig god anledning att blogga lite mer frekvent framöver...

Helvete nummer två bryter lös i morgon. Då blir Birk av med gipset och kan återgå till att vara överallt och ingenstans igen. Inte för att han har tagit det särskilt lugnt ändå...

Nä nu blir det lite mer jobb... Eller så kanske jag går upp på övervåningen och målar istället. Jag och Freja har gett oss i kast med att renovera hennes blivande rum. Och jag, som i sann snål anda förmmodligen använt varje budgetfärg som går uppbringa, vill nu passa på att ge mina varma rekommendationer till färgen som säljs på Jula. Det färdiga resultatet blir jättebra men (eftersom vi bl a målar typ 20 kvm paneltak) framför allt så droppar den inte och flödar man på lite så räcker det att måla två varv!

Man ska vara glad för det lilla - då blir livet mycket enklare!

Jag är inte bara tonårsmamma...

...jag är elektriker också. Av nöden tvungen. För när man plöjt ner i runda slängar 100 000 kr på att installera jordvärme så räknar man ju inte med att få en ökad elförbrukning på 150 - 210%! OK, jag har förstått att man ska räkna ihop den totala uppvärmningskostnaden men även med den ekvationen så ligger vi en eller ett par tusenlappar över normalkostnad. Och, som sagt, det efter att ha lagt ut en förmögenhet på själva installationen... I vanliga fall hade vi förstås direkt ringt vår leverantör för att be honom felsöka men efter att han fyllt systemet med utspätt vatten (typ) istället för glykol, lejt in för honom känd tjuv som underleverantör, vägrat ta ansvar för de stölder som begåtts i vårt hem av nämnde underleverantör, hotat med att inte fullfölja serviceavtal, försökt förhindra oss att göra polisanmälan, monterat element i fel rum - och dessutom gjort det snett (vilket han själv erkände utan omsvep)...ja...då känns det inte riktigt som att vi skulle kunna lita på hans felsökning... Så nu sitter vi och googlar, tar kontakt med huvudleverantörer, stämmer av elmätare varje dygn och känner allmän panik över hushållsekonomin. Alla tips mottages tacksamt!

För övrigt har jag tränat på att vara tonårsmamma. Går väl sisådär. I går skulle jag och älskade dottern tvärt springa förbi nån affär och köpa en ny bikini-BH till henne innan vi skulle köra ett länge efterlängtat gympass. Jomenjustdet. Efter 763 olika provningar i ungefär hälften så många butiker, 47 hysteriska utbrott, ett inställt gympass och några spruckna blodkärl senare hittade hon äntligen en modell som vi kunde enas om. I alla fall någorlunda.

Mina planer på ett, på förekommen anledning, fördjupat blommor-och-bin-samtal med äldste sonen gick också om intet. I typ 17 år har jag väntat på det! Och så, lite så där raljerande, lät jag sonen välja vem han skulle ta snacket med; mig, Fredrik, pappa eller styvmamma. Och ungen väljer Fredrik!!! Ett samtal som ganska snabbt decimerades till ett sms med kryptiskahänvisningar till baugetter och syltkrukor. Jag får väl hoppas att tonårsdottern...hon med bikini-BH:n ni vet...ger mig anledning att ta det där snacket snart...

I övrigt ramlar tiden på snabbt. Jobb, både det vanliga och -extra. En hel del möten med hundklubben. Mycket kring maskinentreprenaden. Så allt annat går på sparlåga. Jag har beslutat mig för att stryka mig och Fella från morgondagens lydnadstävling - ingen av oss har helt enkelt fokus eller glädje för träning nu. Och den egna träningen har kommit helt på skam. Lite promenader blir det och den största bedriften är väl att jag fick med Fredrik på en ganska lång sådan för några dagar sen. Min dolda agenda är att upprepa den bedriften under helgen. Kan behövas lite paus eftersom jag och tonårsdottern...hon med bikini-BH:n ni vet...ska börja renovera hennes nya rum. PUH!

Avslutar med lite mys i kubik. Vi brukar försöka hålla Birk borta från hundarnas säng men den här gången är det faktiskt hundarna som invaderat saccosäcken som han använder sedan han brutit benet:



 

 

 

Tillbaka i verkligheten

Sådärja. En och en halv vecka sen vi senast sågs här. Så det kan bli.

Mycket fokus har förstås legat på Birk och hans benbrott. Under första veckan med benet i gips genomgick han - trodde vi - en liten personlighetsförändring. Plötsligt var han nöjd med att sitta stilla och för första gången i sitt korta liv fick han ögonen på TV:n - han t o m bad oss att sätta på den! Men allt eftersom smärtan har minskat har orken och uppfinningsrikedomen ökat. Nu svischar han fram på rumpan; en skurmopp och lite såpa under så skulle vi ha gnistrande rena golv!

Jag och en kollega har hunnit med en marknadsföringsresa till Kramfors också - Västernorrlands (och förmodligen Sveriges) behandlingshemstätaste kommun. I övrigt har det som vanligt varit en hel del jobb men inget hysteriskt överhängande.

Halvvägs in på sportlovet fick vi äntligen hem alla ungar och vi fick äntligen ta oss iväg på traditionsenligt sportlovsfirande i Kalvträsk. Dåligt väder, mycket vila och slöhet var vad som behövdes för att jag skulle orka skriva ett blogginlägg. Ni får lite ögongodis också:

 Stugan stod kvar, om än med vissa spår av vintern. Och fönstren ned mot sjön var vackert och naturligt frostade.

På avresedagen tittade solen äntligen fram. Vi tog oss en tur ner till badstranden och byns gemensamma bastu...

...som kvällen före befolkats av isvaksbadare - däribland Isac och Fredrik. 

Mycket sömn och slöhet - och ändå vaknade jag av nån utgrundlig anledning ledbruten varje morgon...

På tal om ledbruten... En av Fredriks Fantastiska Förmågor. Ska bara hitta nåt fiffigt användningsområde. Tips, någon?

Sådan far - sådan son! Titta vilket gulligt litet skräp vi hittade när vi städade! 

Nu har vi tagit oss hem på den hittills kortaste vägen någonsin. Må vara att det tog nästan dubbla tiden att ta sig hem eftersom vi fick köra efter spåriga, slingrande kostigar. Hittills tror jag att vi har kortat vägen till stugan med ca 3,5 mil under de senaste åren - fortsätter vi så här är Kalvträsk och Ersmarksbodarna grannbyar lagom till 2020!

Nu lite pizza och kanske t o m lite Melodifestival - lättjefull inramning på en lättjefull helg!

Lille Krigaren

Birks nya alias, ömsint tilldelat av storebrorsorna. Välförtjänt dessutom.

På tisdag eftermiddag sitter jag i bilen på väg hem från ett möte i Umeå. Lite stressad eftersom jag snart ska åka på styrelsemöte i hundklubben. Jag ringer Fredrik och ber honom fixa middagen. Mitt i vårt samtal hör jag hur Fredrik ropar till och sedan ett hjärtskärande skrik från Birk i bakgrunden. Sedan ingenting, eftersom Fredrik kastar på luren. Jag fortsätter hemåt och KAN ha tangerat en hastighetsgräns eller två medan jag undrar vad fan som egentligen hände. Att det inte var nåt bra förstod jag.

Några kilometer hemifrån ringer Fredrik upp och undrar hur långt jag har kvar hem. Det är nog läge att sno om och ta Birk till akuten. Han hade ramlat från en stol, dragit stolen med sig i fallet och fått ena benet under stolen. Så in i bilen, avstyra föräldramöte och styrelsemöte, uppmana de två äldsta ungarna att fixa middag själv och så hålla tummarna att det inte är så farligt som vi befarar.

På akuten. Väntan.

Lille Krigaren. Tålig mot smärta men skitförbannad över att tvingas ha en tuta på fingret. 

Men det är det. Lyckligtvis ett fint benbrott med intakta benhinnor. Därför slipper Birk att ligga i sträck utan han fick ett provisoriskt gips och sedan blev det övernattning på barnavdelningen för honom och mamma.

På onsdagen får vi vänta ett bra tag på omgipsning. Förmiddagen förgylls med besök från "gudfar" Jimmie som kommer med rena, nya kläder och ett mjukisdjur som också, lämpligt nog, förses med ett "gips".

Gipsad Birk och gipsad vovve i uppskattad rullstol.

På eftermiddagen kommer storebror Elias och hälsar på. Jag har gjort många fel i min barnuppfostran men en sak har jag lyckats med - att få ungarna att både känna och uttrycka kärlek och omsorg. Många kramar och fina ord blir det! Och lek i lekterapin - inte bara för Birks skull...

Lite senare intas avdelningen av pappa, storasyster Freja och hennes kompis. Jag får mig en välbehövlig paus från sjukhusmiljön och tar med tjejerna på bio. "En gång i Phuket". En alldeles lagom film.

I skrivande stund är vi kvar på lassa. Nångång...nånstans...kanske vi får nåt besked om framtiden. Vet faktiskt inte alls vad vi väntar på. Birk har haft en jobbig natt och det var aktuellt med morfindropp, men efter att han piggnat till under morgontimmarna har de planerna avskrivits. Så nu har jag en lagom frustrerad, ganska trött men ändå relativt glad pojke att underhålla. Samtidigt som jag försöker styra jobbet via mobil, mail och telefon. Det har blivit en hel del av den varan även under de sista två dagarna. Kanske...kanske...jag försöker vara ledig på riktigt i morgon. Då har vi kommit hem och jag ska få dagen att fungera med en liten krabat som gråter av smärta när man lyfter honom men som samtidigt är för liten för att få en rullstol. Det blir väl att snickra ihop nåt med hjälp av en barnvagn i kväll. För känner jag Lille Krigaren rätt, kommer han inte att nöja sig att sitta still länge till...