Liten blir stor

Morgonstund har guld i mund! Innan klockan var tio på söndag morgon var vi tillbaka efter att ha shoppat lite på Bytardagen i närliggande by. Samma ställe som jag lämnade in grejer till på lördag morgon. Och minsann, köpte inte kunden före mig vår babysitter så jag hade de nya köpen finansierade direkt!

Alltid kul att shoppa men på nåt sätt är det liksom jobbigt med utveckling och tillväxt... När vi kom hem bytte vi ut ligginsatsen mot sittdelen på Birks vagn. Ett tydligt tecken på att bebis inte är bebis längre.

Jag jobbade också på lite med Isacs rum. När storasyster valde att flytta in i ett garderobsstort rum, var Isac inte sen på att slå ner bopålarna i hennes gamla krypin. En utbytt fondtapet och VIPS blev tjejrummet ett pojkigt tonårsrum. Var tog min lille nioårig vägen?!?!

Ännu kvarstår en del kabeldragning och slutfinish men eftersom jag vet att Isac drar fram som en virvelvind är det bäst att dokumentera så länge rummet ser någorlunda ordningsamt ut:

Efter en skön vårbetonad promenad och ett lysande lydnadspass med Fella (som bl a fick öva både platsliggning och vittringsapportering bland hästbajset)...

...är det nu dags att hämta igen förhoppningsvis så lite kläder som möjligt från Bytesdagen (och desto mer pengar) samt dra iväg för lite träning på F & S innan veckan är slut.

Nog var det väl ändå själva fan!!

Birk med dagens andraplaceringslokal - totalt värdelös och duglig endast som leksak till en bebis 

Kan det vara så illa att jag och Fella bara är en blekfet, okunnig matte och en halvmedioker byracka? Inte den hittills oupptäckte perfekte hundföraren och den blivande lydnadsstjärnan som jag tidigare hoppats ?!?!

Jag börjar faktiskt undra. Efter att ha missat ännu ett förstapris med några fjuttiga poäng tycker jag mig faktiskt ha RÄTT att undra...

Har ägnat senaste timmarna åt att rannsaka mig själv och min hund. Faktum är att det inte ens är samma moment som ställer till det från gång till gång. Förutom kanske platsliggningen då. Som denna gång renderade i åtta poäng TROTS att Fella snurrade 180 grader runt sin egen axel, snurrade tillbaka och ägnade tre minuter åt att käka hästskit. Tack snälla domaren!

Jag trodde ju liksom att det är med hundtävlande skulle gå av bara farten. Det har ju varit så hittills... Som ettåring var Fella redan inprovad vårdhund med strålande testresultat. Ett par månader innan tvåårsdagen tog hon sitt Lp 1 med tre förstapris på raken. En månad efter sin tvåårsdag - och fyra månader efter sin weight pull-debut - var Fella Svensk Mästare, tillhörde Europaeliten och hade dessutom dragit hem ett antal beundransvärda segrar och flera internationella titlar. Ett par Best in Show-utmärkelser från utställning har hon också hunnit med (även om konkurrensen var obefintlig...men det syns ju inte på pokalerna).

Betydligt mer framgångsrika och erfarna hundförare än jag har struntat i lydnadschampionaten och satsat på uppflytt vidare i klasserna. Men jag tänker som så att om man verkligen är mogen att flytta upp en klass så ska tre förstapris i klassen under inte vara några bekymmer. Och just nu är det bekymmersamt för oss...

På väg hem från tävlingen körde vi förbi ridhuset och hämtade en kasse hästskit. Nu ska här tränas platsliggning med störning!!! Fredrik, den stackarn, tittade på mig med stora ögon och frågade "Du har väl inte tänkt använda det där inomhus?!?!?!"  - vilket ger en fingervisning om hur stort mitt förtroendekapital är hos honom.   I o f s tur att det är varmare utomhus nu så att jag kan förlägga platsliggningen till gården istället för till köket...

Efter en straffrunda med ordentlig drag weight ska vi nu tillbringa kvällen i horisontalläge med en film och lite gott. Jag ska också reflektera lite kring de råd och uttalanden som jag fått mig till livs av vänner senaste tiden;

"Nu måste du börja med kravställningar" - Tina Fridh

"Jag vill inte ha en lycklig hund. Jag vill ha en lydig hund." - Jimmie Eriksson

Och går det åt helvete ändå, anammar jag några andra klokheter som jag fått förmedlat till mig i dag;

"Fella må vara en `byracka´ men hon har stor livsglädje...och förmåga att njuta av livet, naturen...och bajs..." - Kicki Kvarnström

"Käka bajs på platsläggningen borde automatiskt leda till en uppflyttning till elitklass" - Staffen Tindra genom matte Gwen

"Kanske jag bör ligga me dommarn" - Kajsa Witasp

Ha en underbar lördagkväll, gott folk!

Halverst ogjort

I sedvanlig ordning, när folk börjar tagga ner inför stundande helg, så är jag uppe med tuppen för att hinna det där jag liksom aldrig hann under veckan... Jag börjar ofta i god tid och sen dyker det upp andra saker som gör att det påbörjade hamnade ganska långt ner på prioriteringslistan.

På lördag (DET ÄR JU FÖR F-N I MORGON!?!?!?!) ska jag och Fella tävla igen. Jag hade tänkt fokusera den gångna veckan på att befästa hennes platsliggning. Två gånger tror jag att hon har legat platsad med en godis mellan framtassarna. Bådar gott för en ridhustävling med inbjudande hästbajs överallt...

Innan tävlingen ska jag åka och lämna ungefär ett ton urvuxna barnkläder och bortglömda leksaker för försäljning på bytardagar. Jag har tillbringat ett otal timmar med frystejp, märkpenna och IKEA-kassar för att ordna nån sorts struktur. Nu inser jag att jag har ett par maskiner barnkläder otvättade och att jag aldrig hunnit ut i förrådet där jag har ytterligare ett par sopsäckar med säljbara saker. Det känns så otroligt befriande när man lämnar sakerna på bytardagarna... Ungefär lika befriande som det känns ångestfyllt när man får tillbaka hälften - ihopkastat i ett par sopsäckar.

Vi har en ny lokal på Campus i Skellefteå. Det känns bra. Kruxet är bara att rummet inte är inrett annat än med ihoplånade stolar och bord. Jag måste göra nåt åt saken. Så i dag har jag bestämt mig för att styra upp lite trevligheter där. Varför i dag och inte nästa vecka? Har inget svar på det...

Nu börjar pojkarna vakna till liv. Dags att styra upp livet. Det som är kvar av det!

Blanka papper

I går var det sanningens minut. 40-årskoll. Och - framför allt - inmundigande av glukoslösning. OUÄCK! Lyckligtvis gick allt bättre än förväntat och efter tre timmar kunde jag lämna Hälsocentralen utan att ha spytt och med blanka papper. Tycker gott att jag hade kunnat få ett klistermärke eller nåt.

I min fantasi skulle resten av dagen ägnas åt föräldra- och god husmoderskap. Men det blir ju inte alltid som man tänkt sig. Först vid 18-tiden, efter ett par personalmöten och upphandlingsarbete, var det dags att stänga "kontorsdörren" och ägna sig åt lite hundträning. Ännu en dag i fröken Larssons föräldralediga liv.

Förhoppningsvis kan jag lösgöra lite mer tid än vanligt under de närmsta veckorna eftersom Fredrik ska satsa all tid på körkortet. Det blir nog bra träning för mig att tvingas säga nej istället för att försöka gapa över hela stycket.

På tal om träning så är det dags att jaga den majestätiska träningsvärken från söndagens skivstångspass ur kroppen. Det blir lite boxning i kväll för att mjuka upp musklerna och sedan ett nytt skivstångspass på torsdag. Jag hoppas att jag hittar en fungerande nivå på träningen. Hittills har jag varit "allt eller inget" även där.

Hundarna har fått leva i en tillvaro med "inget" snarare än "allt" under de senaste veckorna. Kylan omöjliggör dragträning så det har mest blivit lydnad och löpbandsträning. I går morse konstaterade Fredrik att termometern stod på -4 grader så jag skuttade glädjestrålande ut i bilen med uppgjorda planer på ordentlig hundträning och en lång promenad under eftermiddagen. Men när jag fick bryta in växlarna på bilen och kämpade mot seg servoolja när jag skulle ratta ut från gården, insåg jag att det hade blivit fel nånstans. Och med nytt batteri i sig berättade termometern en helt annan historia. Jag tyckte bättre om den när den ljög.

Nu ska jag jaga ner en bebis från fönsterbänken, jaga upp en sjuk tonåring ur sängen och ta tag i dagen.

Trött

Så sköljer den över mig. Tröttheten. Kan bero på två oförtjänt lugna dagar som sänkte ribban. Eller på en jobbig unge som inte vill göra annat än att snutta på natten. Eller på stundande vecka som känns övermäktig; göra 40-årskoll, skriva upphandling, skriva verksamhetsberättelse, förbereda storträff med ramavtalskommun, ha möte med personal, introducera ny personal, planera och bjuda in till familjehemsdag, planera och bjuda in till utbildning, tapetsera Isacs rum, sortera och städa ur Isacs och Frejas rum, sortera och märka upp ett par sopsäckar med kläder och leksaker inför kommande bytesdagar, träna Fella inför kommande lydnadstävling, tävla, lämna/handla/hämta på bytesdagar, extraknäcka på skolan, gå på föräldramöte, köra ett par F & S-pass, drag weight-träna hundarna minst tre ggr... Men NÄSTA vecka...då....då SKA jag ha ett normalt liv.

Rumsbyten och köldkramp

Väl uppvärmd av fredagens lättja och med det faktum att jag avsatt tid för en tävling på fel dag, fanns det plötsligt utrymme för lite lugn och trevligheter även under lördagen. Så då gällde det förstås att fylla den med nåt...

Med ungdomar i huset brukar ju inte tidsöverflöd vara nåt större problem och det fick jag snabbt erfara när Freja iscensatte en länge omtalad rumsflytt. För ungefär ett år sedan renoverade vi hennes gamla rum helt enligt henes önskemål. Men nu var det liksom för...stort..! Så hon ville krypa in i ett av gästrummen vars golvutrymme (och nu skojar jag inte) förmodligen motsvarar 1/10 - om ens det - av utrymmet i hennes gamla rum! En hel del meckel blev det förstås när vi skulle komprimera hennes tillhörigheter till en hanterbar nivå. Plötsligt skulle alla gosedjur, ungdomsböcker, Min Häst-tidningar etc etc säljas. Flicka har blivit tjej har blivit kvinna!

Ett dåligt samvete har varit Isacs rum som inte genomgått några förändringar sedan det byggdes för drygt tio år sen. Men detta löste vi smidigt med att han fick ta Frejas gamla rum med tillhörande möbler. Gissa en kille som var nöjd! Det svart/vita temat föll helt i hans smak och när jag, han och Birk sedan gjorde oss ett ärende ner till stan för att köpa tapet var lyckan total. Även här genomfördes en majestätisk storrensning av allehanda leksaker och böcker så det blir för mamma att sortera en hel del framöver; slängas/säljas/spara.

Kändes underbart att få ägna lite fokuserad tid åt barnen, främst åt Isac som har en tendens att vara ganska självförsörjande. Måste bli mer sånt framöver.

Söndagen innebar tidig morgon och så upp och iväg till tävlingen i Piteå. Redan innan hade jag insett att detta inte skulle leda till något förstapris och så blev det också. Inte bara för mig utan för hela startfältet.  Vinnaren i gruppen tog ett tredjepris och det säger väl en hel del. Kylan var helt enkelt för hård. Av sex ekipage var det två som låg hela platsliggningen - däribland INTE min 37 kilos nakenhund. Fella hade gigantiska bekymmer med kylan men gjorde ändå sitt allra bästa för att härda ut. Bl a låg hon och höll upp ett ben medan hon låg på läggandet under gång...skakade förtvivlat på det för att få bort köldkrampen...men låg pall gjorde hon! Detsamma på sändandet/ställandet, då hon höll på att skaka sig ut ur rutan. Jag måste säga att jag är imponerad av hennes samarbetsvilja, trots allt. Nya tag nästa helg då vi får tävla inomhus!

Nu iväg på lång arbetsdag och ett sjukgymnastbesök med Elias, som ska kollas upp efter olyckan.

Jobba på, gott folk!

Trasiga jeans och lättefull fredag

För några dagar sedan köpte jag en hel säck med fina kläder från en bekant vars dotter vuxit ur dem. Denna säck har sedan utrustat både ett par tonårstjej och en späd vän. Toppen! Bland de fynd som Freja gjorde fanns ett par snygga jeans. Perfekta så när som på en detalj - Freja ville ha några moderiktiga hål på byxorna. Så med sax och sandpapper i högsta hugg filade vi tillsammans på detaljerna och lyckades åstadkomma några helt OK hål.

Så, på torsdagen, skulle Freja sova hos farmor och farfar eftersom hon skulle ha filmkväll på skolan och jag p g a Stockholmsresan inte kunde hämta henne. Sagt och gjort. Freja hade en trevlig kväll på skolan och gick sedan till sängs hemma hos farmor och farfar. Vaknade upp inför en ny skoldag och fann sina jeans prydligt ihopvikta bredvid sängen. Ihopvikta... och lagade!  En riktigt gullig liten episod, tycker jag...

Fredagen gick i lättjans tecken. Ovant och riktigt trevligt. Medan karlarna styrde upp en bilhämtning tillbringade jag och vännen Karin en lugn dag med lite hundpromenad, fika och struntprat. När så hela familjen till slut var samlad blev det hämtpizza, efterrätt och godis. Skulle kunna tänka mig att ha en sån dag nån gång i månaden.

Lite energi lade jag dock på att fundera på huruvida jag skulle åka till Piteå och tävla Fella i den arktiska kylan. Hade inte fått nån bekräftelse på min efteranmälan så jag visste inte ens om jag hade plats. Tänkte att morgondagen få utvisa. Och det gjorde den. För när jag steg upp tidigt, tidigt för att sms:a till arrangören och fråga upp om tider osv, fick jag veta av den stackarn (som jag väckte) att tävlingen är först i morgon söndag. Så nu har jag ytterligare ett dygn på mig att vela hit och dit!

Långa dagar - korta nätter

Efter drygt fyra timmars sömn var det dags att stiga upp 03.30 i går morse. Up and away för en heldag i Stockholm. Av nån konstig anledning lite konfliktfylld dag där också, men denna dag blev jag i alla fall satt på fredsmäklarens bänk. Satt i möten 10 - 18 och ägnade resten av tiden med att förflytta mig runt om i Hufvudstaden. När jag äntligen fick vända kosan hemåt och ta mig ut på Arlanda kunde jag surt konstatera att planet hem inte gick 21.30 som jag trodde - utan 22.30... Hemma strax efter 00.00, tog hand om lilleman, jobbade lite. Och av nån anledning var det jag som steg upp tidigt i morse för att få iväg ungarna till skolan. Sambon orkade inte. Stackarn. Han måste vara utarbetad.

Känslan av att sitta på skolbänk och betrakta omvärlden och människorna som befolkar den fortsätter. Jag vet inte om det är jag som befinner mig i en ovanligt insiktsfull period av livet eller om jag av nån outgrundlig anledning har placerats i stormens öga. Och en sak som jag lärt mig är att gamla ränder sällan går ut. Beteenden - oavsett om de är positiva eller negativa - är svåra att förändra.

Onsdagen erbjöd i alla fall ett överraskande positivt avslut på häxjaktstendenserna inom hundvärlden. Jag blev uppringd av högsta hönset, hade ett långt och konstruktivt samtal och upplevde att jag också blev förstådd. Jag fick också ganska handgripliga förslag på hur vi skulle kunna förändra situationen. Nu återstår att se om vi kan samla ihop alla tappade sugar och ta nya tag.

Fredagen känns tung. Mina tankar går till vänner som står inför en omänsklig uppgift i dag. Sedan får vi se hur helgen artar sig. Tanken är att jag ska tävla Fella uppe i Piteå men -35 grader känns inte särskilt inbjudande. Kanske stannar hemma och jobbar på familjerelationerna istället. Min egna känsla av att alltid vara på väg någonstans och inte kunna tillbringa den tid jag vill med barnen kryddades av "Mamma, du är ju aldrig hemma" och "Mamma, vi träffas ju aldrig". Det gör ont i mammahjärtat även om det ju i alla fall känns skönt att vara lite saknad.

Häxjakt

Jag sa till goda vännen Karin i går att det fenomen som nu pågår borde granskas av en beteendevetare eller en sociolog. Fascinerande att en grupp av människor så snabbt kan sluta leden och utse syndabockar utan att ha hela bilden klart för sig. Skrämmande att inse hur fort människor kan gå från att vara välrespekterade till att bli parias. Trist att en av dessa människor är jag.

Jag har tidigare nämt motsättningarna i den träningsgrupp som jag och ett tiotal andra Skellefteåbor ingått i. Jag har försökt hålla mig saklig, lyhörd och neutral...försökt bortse från smutskastning och anklagelser. Men det svider när centralorganisationens färgstarkaste personer förkastar och ifrågasätter och utser "svikare" utan att ens ha sett båda sidor av myntet. Att allt engagemang man tidigare visat upp plötsligt är helt oväsentligt. Att det faktum att vi lyckats uppnå det samarbete med en annan dominerande organisation som föreningarna länge eftersträvat snarare är ett hot och ett svek än något positivt.

Jag...vi...är absolut inte bättre än de andra utövarna. Men fram till i går trodde jag faktiskt inte att vi var sämre heller...

Flashback

I går upplevde jag min första ordentliga mode-flashback! Glädjestrålande mannekängade Freja i en nyinköpt jeansskjorta - en exakt kopia av de skjortor som jag och typ resten av världen använde för drygt 20 år sen! Jag kände hur jag förflyttades tillbaka till mina egna tonår när jag fnös åt min mamma som vägrade använda skipants med motiveringen "been there - done that".

Jag. Kommer. Inte. Att. Ta. På. Mig. En. Jeansskjorta. Fredrik är jag dock mer tveksam om. Allt bra hände på 80-talet enligt honom. Han får något dimmigt i blicken när man pratar om träskor, skinnväst och Vikingarna.

Nåt bra som hände lite senare - som i går - var årsmötet med brukshundklubben. Utan att ta på oss ett enda ansvarsuppdrag tror jag att vår entusiasm lyste igenom. Vi är välkomna under vilka förutsätttningar som helst och helt plötsligt ramlar det mer eller mindre otroliga erbjudanden över oss. Lite kryptisk än, men när saker och ting ramlar på plats ska ni få veta mer. Till att börja med har vi i alla fall fått obegränsad tillgång till lydnadsträningslokalen och det är inte fel när det är -30 ute.

På tal om kylan så måste vi nu forcera den i syfte att inhandla ny motorsågskedja. Det går mycket ved sådana här dagar.

Och vet ni... I dag kan vara näst sista dagen som jag måste sitta i förarsätet när vi åker nånstans!

Kom ihåg att pussas i dag!

Urladdning

Tanken var att jag (förhoppningsvis) skulle kunna skriva om ännu ett förstapris för Fella i Lk 2 i dag. Men det blev inget förstapris. Det blev inte ens en endaste liten tävling.

Det har väl knappast undgått någon att jorden snurrar på lite väl fort i Ersmarksbodarna många gånger. De allra flesta omständigheter rår jag inte på (tycker jag) men lösningen jag använder mig av är att söka energi i ytterligare aktiviteter. Och i strävan efter universums jämvikt antar jag att övriga familjemedlemmar måste passivisera sig. I går var det dags för urladdning och omfokusering. Vi tog paus från världen och funderade ett tag...ett bra tag...genomgripande och - förhoppningsvis - insiktsfullt och klokt.

Så tävlingen och en del andra saker fick stryka på foten. Lyckligtvis kunde jag efteranmäla till tävling nästa helg istället. Tyvärr inte i ridhus så denna vecka kommer att innebära många platsliggningar på Fella på kall snö.

Nu ska jag ut och famna dagen. Ett av familjens nya löten till varandra är att datorn ska uppta en mindre del av vår tillvaro. Känns skönt.

Obokad vecka

Då borde jag veta bättre än att se fram emot lugn och ro. Universum strävar mot jämvikt och för min del innebär det att all ledig tid ska fyllas med oförutsedda händelser.

I går slutade den lediga dagen men att jag tvingades inse att jag inte hann vara överallt samtidigt. Vilket innebar att jag fick prioritera bort ett träningspass för hundarna och bara nöja mig med ett pass vardera för mig och vovvsen. I förbifarten hann vi dock glädjas, både Fredrik och jag, åt att han ÄNTLIGEN fått positivt besked från Transportstyrelsen. Efter drygt 1,5 års väntan fylld av borttappade ansökningar, onödiga och kostsamma intyg samt timmar i telefonkö fick han till slut sitt efterlängtade lämplighetsintyg. Nu ser jag fram emot att få insupa E4:an från passagerarsidan!

Även denna dag har liksom ramlat på lite för fort. Jag fick prioritera bort ännu ett träningspass, denna gång för egen del. I stället var vi goda föräldrar och deltog i föräldramöte för äldste sonens klass. Jag har blivit utvald att åka med som klassförälder på deras avslutningsresa till Göteborg, minsann, och nu måste jag bestämma hur jag ska göra. Fyra dagar utan Birk och med sprängande tissar känns länge...

Anledningen till att även denna dag rann iväg var att en stor del gick till att förfasas och förundras över folks reaktioner. Det är inte var dag vi har folk skrikandes svordomar och hot i vår telefon. Tur att det var pedagogiska Fredrik som pratade. Tur att vi känner oss trygga i oss själva så vi inte behöver ta åt oss av personliga påhopp. Trist när människor man bryr sig om mår så dåligt.

Nu dags att avsluta den här dagen och kanske...kanske... kunna njuta av en någorlunda lugn fredag istället.

Kan det vara så...

...att saker håller på att ramla på plats. Eller var det bara en ovanligt lugn dag i går?

Måndagens lugna stund utgjordes av 1,5 timme då jag motionerade hundarna på löpbandet, hade hand om en uttråkad bebis, sorterade och märkte barnkläder inför stundande klädbytesdagar samt pratade i telefon, bl a med Socialstyrelsen. Allt detta samtidigt.

I går tog jag min en 7 km lång promenad med barnvagn och hundar. I o f s parallellt med en del ringande och sms:ade men jag vek inga kläder, ungen sov hela vägen och hundarna fick springa fria utan kätting efter sig! Det kändes liksom...ovant...på nåt sätt.

Jag gjorde några insikter och upptäkter också. Vilken stark och klok 15-åring jag har. Vad trevligt det är när ens vänner blir sams med varandra. Och att allt nytt är farligt. Tyvärr. Det sista blev jag varse genom bristen på entusiasm och överflödet av skeptisism över att vi blivit inbjudna att starta en weight pull-sektion utanför "moderklubben". Trots att vi som fått detta erbjudande förklarat att vi inte på något sätt har del i detta, har ord som "enkla vägen ut", "avhoppare", "svikare" blivit mer elle rmindre uttalade. Jättetrist. Särskilt för brukshundklubben vars enda ambition är att erbjuda så många olika aktiviteter som möjligt för sina medlemmar. De skiter högaktningsfullt i om vi är medlemmar i en eller hundra ytterligare föreningar. Och genom att få ingå i en redan existerande och välfungerande föreningsorganisation slipper jag vara "käringen mot strömmen" genom att hävda föreningsmässiga strukturer och principer. Jag - precis som alla andra inblandade - kan ägna sin energi åt att träna hund istället för att känna oss missförstådda och ouppskattade. Vad kan vara fel i det?

I dag väntar ytterligare en dag i solsken. Det blir träning för både folk och fä större delen av dagen men vi börjar med en besiktning av Birk som snart närmar sig den ansenliga åldern av 9 (NIO!!!!!) månader. Under de senaste veckorna har han mer och mer börjat hitta balansen och stå själv. Sen svischar det bara till så är han en fjunig femtonåring med EPA, precis som största storebror.

Ha en bra dag!

Förändringens vindar

När man säger att förändringens vindar blåser, brukar det ju indikera något positivt som väntar. Men om man befinner sig i förändringarnas stormöga, hur är det då?

I sann Jenny-Ann Larsson-anda, är det nämligen så det är. Varför ställas inför ETT val och EN förändring när man kan tvingas "fejsa" flera samtidigt? Och nej, jag ligger faktiskt inte bakom ett enda av de förslag och erbjudanden som ramlat in utan, i vanlig ordning när det gäller mig, så är det tillfälligheterna som har en tendens att klumpa ihop sig.

Förutom den pågående meningsskiljaktighet som vi har gentemot en stor aktör inom AC omsorgs verksamhetsområde (och som nu nått nya höjder men förhoppningsvis också närmar sig konstruktiva lösningar) så välkomnar vi nu en ny medarbetare. En tjej som både till personlighet och kompetens kommer att komplettera oss andra på ett bra sätt.

Parallellt med att det rör på sig ordentligt inom företaget, har jag fått ett förnyat erbjudande om en alternativ karriär. Ett "once in a lifetime opportunity". Jag älskar det jag har men vill inte gå miste om det jag kan få heller... Varför har dygnet bara 24 timmar?!?!

Så länge jag vetat att SWBA finns, har organisationen kämpat för att weight pullen ska få ett erkännande - och godkännande - av de större hundorganisationerna. Och se på f-n - helt plötsligt dimper det ner ett erbjudande från brukshundklubben om att starta en weight pull-sektor! Hur kul som helst tycker förstås jag och mina träningskompisar, men uppenbarligen är det inte odelat positivt i alla läger. Känns i alla fall både inspirerande och skönt att kunna fortsätta träna strukturerat utan att måsta ha ansvar för föreningsorganisationen. Dessutom har forna fiender - tillika goda vänner till mig - fattat varandras händer i en mental "we shall overcome"-satsning och det bådar gott för framtida trevligheter!

Om vi fortsätter på hundbanan, så har jag blivit ombedd att överväga en valp från en mycket trovärdig uppfödare och mycket bra linjer. Dock en pälsapa... Våga vägra underull!!! Hmmm... Jag har erbjudit henne en motsträvig sambo i utbyte...

Slutligen ser det ut som att familjen kommer att utökas med ca 8% inom en snar framtid...

Nä nu har jag inte tid att sitta här och gagga. Dags att spänna upp paraplyet och sväva iväg på vindarna!

Avslutar med en bild på Birk som apporterar metallapporten. Han greppar riktigt bra men vi måste jobba bort tuggandet.

Mys

Eftersom lördagens slalomresa blev inställd fick vi en ganska lugn dag hemmavid. Vem vet - det är kanske så de flesta familjer upplever sina helger? Det var i alla fall en tämligen ovan känsla att inte känna blodsmak i munnen direkt man vaknar.

Fredrik hade dock både blodsmak och annat mindre trevligt i munnen efter en natt med ordentliga febertoppar. Ja, ni vet ju hur det är när en man är förkyld... Nu är det bara jag kvar som inte haft några tendenser till förkylning i familjen. Och jag har banne mig bestämt att det ska fortsätta vara så. Har inte tid att vara sjuk.

Förutom lite skjutsning av barn hit och dit, ägnade vi förmiddagen åt att hämta hem Elias' senaste EPA-objekt; en Volvo 144. Så nu vet vi var vi lär ha honom närmsta tiden. I garaget. Och ute på skotern. Förhoppningsvis PÅ skotern. För ett par helger såg det nämligen mest ut så här när han och styvsonen var ute och körde:

 

Efter ett riktigt ordentligt drag weight-pass blev det middagsförberedelser och sen hade vi kollektiv myskväll med mat, godis, sällskapsspel och film. Lite trångt blev det, men finns det hjärterum...

 

 Freja och lånedottern kröp ner i Biabädden med hundarna.

Birk såg till att alla hade det bra...

...och ägnade sig åt lite helgstädning.

Och vet ni vad! Jag har en relativt obokad söndag också! Förutom hundträning blir det i sedvanlig ordning lite jobb och sen ska jag börja plocka ihop barnkläder och leksaker som ska säljas på bytardagar. Som alltid med en tagg i hjärtat; varje byte av storlek påminner mig om att den tiden aldrig mer kommer igen. Å andra sidan är ju alternativet med barn som inte utvecklas alls särskilt önskvärt heller...

Ha en bra dag, gott folk!

Tidig morgon - sen kväll

För fröken Larsson började torsdagen kl 04.15 då det var dags att kliva upp inför stundande Stockholmsresa. Lite mer än ovanligt relaxad eftersom jag just kommit på att jag kan checka in via mobilen. Så redan under onsdagen fick jag en förfrågan via sms, svarade "ja" på den och sedan VIPS så hade jag boardingcard i mobilen. Sen var det bara att passera incheckningskön och lägga mobilen under en scanner så var jag inne!

Jag kan absolut inte benämna mig varken som globetrotter eller Stockholmskännare men vissa stråk börjar vara invanda, vilket innebär att man kan höja blicken och se sig om när man skyndar mellan anhalterna nere i hufvudstaden. Och jag kan bara konstatera att oj, vad lite jag vill bo där! Lite flygplatsväntan, en eller ett par turer på flygbuss alternativt Arlanda Express, ett par tunnelbaneturer - sen är jag nöjd! Nog sightseeing för min del.

Men arbetsdagen var konstruktiv. Vilket adrenalinpåslag man kan få av att möta eldsjälar! Och vilka energitjuvar trångsynta byråkrater kan vara. Jag fick min beskärda del av båda innan jag styrde kosan hemåt.

Det tog mig ganska precis en timme att avverka de 80 första milen hem. Och nästan tre timmar för de sista fyra... Is är trevligt och bra. På sjöar och i drinkar. Men inte i bensintanken på en bil.  Lyckligtvis kom goda vänner i vanlig ordning till undsättning och jag tog mig sent om sider hem.

Såg fram emot en sovmorgon på fredagen men motsträviga familjemedlemmar och jobb föranledde en tidig uppstigning även denna dag. Trots att jag inte hade något inplanerat fann jag mig sittande vid datorn och i telefon ända fram till veckohandlingen i mitten av dagen. Och jag som hade räknat med en lång promenad och ordentlig träning av hundarna...  Det fick bli en fastforward-sväng med mig och Isac på varsin bob efter hundarna. Sen lite skjutsning hit och dit i vanlig ordning på fredagkvällarna.

Men! Skam den som ger sig. Morgondagens slalomtripp är inställd då styvsonens påhälsning ännu en gång blivit avbokad. Så jag tänker att jag kanske skulle ta min lediga, egoistiska dag då istället..?

Potpurri

Det känns som att jag har varit lte väl grinig under den sista tiden. I o f s inte helt utan orsak, men hur kul är det att läsa "en bitterfittas memoarer" typ..?

Det känns som att situationen lättat lite, litegrann (bara att jag har tid att blogga två gånger amma dag indikerar nånting) och jag har tid att njuta av de vardagliga glädjeämnena.

I dag har varit en riktigt mysig dag utan att den kommer att gå till världshistorien. Egoistiskt nog tycker jag att det är lite mysigt när barnen är hemma och är sjuka och i dag har jag fått njuta av både Isacs och Frejas sällkap. Freja har ockå förärat mig med en hel drös sminkpenslar eftersom hon har spenderat en summa motsvarande min sminkbudget under de senaste tio åren på en ny uppsättning. Med ett visst överseende och en stor portion pedagogik har hon också - på engelska t o m - instruerat mig om hur jag ska använda dem. Rollerna är helt plötsligt omvända...

Rengjorda för mammas skull!

Vi - eller jag - har också hittat en båt med motor till ett pris som under högsäsong motsvarar vad man får ge enbart för en motor av betydligt mindre kaliber. Om säljaren håller vad han utlovat blir det förmodligen affär. Jag LÄNGTAR till stugan, till avkopplade sommardagar med badande ungar, till hundpromenader i sen kvällsdimma vid sjön och till alla underbara dagar tillsammans med släkt och vänner. Sommaren kan inte komma fort nog!

I dag njöt jag i alla fall av vintern i form av en sparktur i amstaffspeed. Och se på tusan - Fella inte bara hann springa med utan drog sina 50% av vikten hur villigt om helst. Hon som brukar springa precis så att repet slakar litegrann. Antar att det är träningen på löpbandet som gett resultat.

En harmonisk dag som denna ger förstås utrymme för kel, mys och bus. I vanlig ordning har Birk och hundarna socialiserat sig:

Blivande veterinären undersöker öron...

...och gör könsbestämning...

...noggrann sådan!

Då ska vi se...

Hmm...

Det här är en tik!

Nä nu är det dags för lite boxning innan jag gör natt inför en tiiiiidig morgon och en dag i Stockholm!

Det blir inte alltid som man tänkt sig...# 2

Här ramlar dagarna på i flygande fläng. Fortfarande massor med jobb (varav en stor del bestående av uppförsbackar och frustrationer i olika former) och nu dessutom kryddat med förkylningskrassliga barn. Hoppas tid och hälsa tillåter att vi tar oss en välförtjänt tripp till slalombacken i Malå på lördag...

I går skulle jag och vänner ta tag i träningen på Friskis & Svettis som legat nere senaste dagarna. Jag fick med mig Isac också - och fick med egna ögon bevittna fördelarna med en ung och fräsch hjärna när han inom tiondelen av sekund hakade på alla koordinationsövningar och "moves" som passet innebar. Duktig unge!

Efter träningen skulle vi, tillsammans med vännerna Jimmie och Karin, köra ett ordentligt lydnadspass med hundarna. Tänkte vi. Och konstaterade snart därefter att ingen av oss hade med belöningsgodis... Bara att satsa på leksaker m a o! För Fellas del en snörboll som Isac bad att få busa med. Och det gjorde han så intensivt att den snart hamnade 4 - 5 m upp i en björk.

 +   =

Hmm...Vad göra nu? En snabb inventering av bilarna gav vid handen att en träapport förmodligen var det lämpligaste hjälpmedlet för att kasta ner snörbollen. Några mer eller mindre välriktade kast senare damp snörbollen i backen...men inte apporten...

 +   =

OK... Nu då? Jimmie erbjöd storsint sin okrossbara termos som fick sig ett par ordentliga flygturer innan vi konstaterade att den liksom var lite för...glidig...för att kunna ha någon inverkan på en fastkilad träapport. Ont ska med ont fördrivas så det fick bli träapport nr 2 som gjorde tjänst. Och utgången av det försöket är väl ganska given...

+   =

Några , ett antal  och otaliga senare, tog Jimmie saken i egna händer och fixade en 2x2" regel från det närliggande träuniversitetet och VIPS var allt som i vanliga fall ska vara relativt markbundet nere på backen!

Slutet gott - allting gott! Fast så mycket lydnadsträning blev det inte.