Lantlolla på vift

Som framgått tidigare, har fröken Larsson varit på vift igen. Denna gång, som vanligt, till Hufvudstaden. Och denna gång, som vanligt, så otroligt glad att få komma hem igen. Även om hemresan denna gång innebar en ofrivillig extra väntan på Arlanda - det sved ganska hårt att, efter att ha varit vaken och i full gång sedan 04.15, vid incheckningen inse att planet inte alls gick hem kl 21.10 som jag trodde, utan 22.40...

 

 

Styrelsearbetet denna gång innefattade också ett besök i riksdagen för att uppvakta utvalda ledamöter om efterfrågad tillståndsplikt för vårt verksamhetsområde inför kommande proposition. Det har väl knappast undgått någon att jag inte är särskilt kristlig av mig, men jag må säga att jag imponerades stort av KD:s representant, som på tiotalet minuter satte sig in i frågan och sen, innan vi avslutade, verkligen försäkrade sig om att vi hade gemensamma tag kring den fortsatta processen. Sen kan det ju till viss del bero på att oppositionen lyste med sin frånvaro på mötet och karln hade en chans att få lite försprång i frågan, men det verkar å andra sidan vara just tillfälligheter som gör att man kan påverka lagstiftarna. Usch, jag skulle aldrig kunna spela spelet i Maktens Korridorer. Ni vet, Lantlollan från Norrland som är helt blind för intriger och knivstick i ryggen. "What you se is what you get", liksom...

 

Nu är det ju ingen större, överhängande fara att Larsson & co blir Stockholmsbor. Det räcker gott och väl att ta sig från Arlanda till utsatt mötesplats i innerstan, så har jag fått min beskärda del av civilisation. Medan jag står på tunnelbaneperrongen och försöker se världsvan ut, försöker jag föreställa mig hur mina yngsta ungar skulle reagera om de utsattes för myriaden av folk som väller in och ut ur tågen i rusningstrafik. Stackarna, de som tror att "gå på stan" innebär att veckohandla på ICA Maxi. Det är kanske inte bara hundarna man borde miljöträna...

 

 

Vi har försökt få lite verklighetsanknuten civilisationsträning på Fredrik senaste dagarna också. Ni vet Fredrik, som man i vanliga fall brukar få ta i örat nån gång då och då för att han ska uppföra sig bland folk. I ren desperation av att "bli lämnad själv" (som han själv uttryckte det) köpte han en halvtrasig fotoram i trä av en "stackars dövstum" dörrförsäljare här om dagen. FÖR 150:- SPÄNN! :-) Det är verkligen fint att han visar sina mjukare, mänskliga sidor men han hade ju hellre fått vända fram streckkoden på varubandet i kassan eller nåt... Nåväl, jag gör mitt bästa för att finansiera hans behjärtansvärda (!) inköp genom att kränga skro...jag menar...fynd på Facebooks köp- och säljsidor. I helgen satsar vi på ytterligare några samvetsbefrämjande rensningsaktioner i uthusen och på gården. Så om nån är intresserad av att köpa skro...jag menar...fynd...till billig peng så är det bara att höra av sig. Jag tror vi täcker in nästan varenda intresseområde om vi letar tillräckligt långt ner i skro...fyndhögarna!

Så in i helvete präktigt!

 

Som jag skrivit tidigare, består en del av min verklighetsflykt numera av att plöja igenom inredningsbloggar. Tyvärr börjar jag redan ledsna på perfekta, stylade, vita, retroinspirerade hem men några minuter då och då under veckan kan ändå vara skönt att försvinna ut i nonsens.

I min jakt på intressanta bloggar har jag vid några tillfällen hamnat hos dessa bloggerskor som lyckas försörja sig på sitt skrivande. Och allt eftersom jag läser blogginlägg och de 30…40…80…kommentarer de får, förundras jag över bloggfenomenet.  Hur kommer det sig att unga tjejer i 20 – 25-årsåldern upphöjs till livsstilscoacher? Hur kommer det sig att de, med sin begränsade erfarenhet av föräldraskap, kan ge råd i hur du och jag och alla andra kan vara en bra mamma? Hur kommer det sig att de, som ÄR sitt företag och därmed kan tillbringa hela dagarna med att styla sig själva och sina hem och kan göra hälsosamma långkok på trädgårdens skatter samtidigt som de fotar sig själva med en chailatte sittande framför datorn,  ändå är förebilder för andra egenföretagande eller förvärvsarbetande småbarnsföräldrar som jobbar 40…50…60 timmar utanför hemmet och som skattar sig lyckliga om de hinner – och orkar – tvätta fönstren åtminstone en gång per år?

Inget ont om de unga kvinnor som gör sin karriär på detta sätt. De har lyckats hitta sin mjölkko. Men vilket samhällsfenomen är det som gör att vi andra ser upp till dessa på det sätt vi gör? Vad får oss att tycka att secondhandköpta figursmickrande men totalt opraktiska 50-talsklänningar är bättre än den där joggingdressen inköpt på ICA Maxi i samband med veckohandlingen? Vad får oss att tråna efter citronblekt hår med lockar lagda på mormors gamla spolar istället för en frisyr som bara kräver lite mousse och föning? Vad får oss att tro att en kvinna, hälften så gammal, vet så mycket mer om livet än vad vi gör?

Eller är det kanske just det som är grejen… Åldern..? Har kraven från arbetslivet – man ska helst vara 25 men ha 30 års arbetslivserfarenhet – smugit sig in i vårt privatliv också?

Till er som…                                                           

...istället för att smörja gravidmagen med eteriska oljor för att slippa bristningar har insett att livet är värt att leva även om man ser ut som en karta över Nilen-deltat under naveln...vars tolkning av ”retro” är att överväga om man ändå inte kan använda de där mammatrosorna från slutet av 90-talet eftersom man inte har hunnit tvätta senaste veckan...vars kulinariska utmaning inte handlar om långkok på ekologiska grönsaker utan ”kortkok” som tonåringarna hemma ids laga till själva eftersom du inte hinner hem till middagen...som inte mött sin största uppfostringsutmaning i potträning och ”kan själv” utan har genomlevt släng i dörrar,  tonårsfyllor och smygrökning...som inte lever lyckligt tillsammans med er första förälskelse utan har hunnit avverka några relationer och insett att kärlek inte alltid är rosenskimrande och självklar...som använder ärvda kläder och äter egen potatis, inte för att det är en livsstil utan för att det helt enkelt inte finns pengar till annat...inte är så jäkla PRÄKTIGA...

…till ER vill jag ge en systemkamera och en bloggsida, för er vardag vill jag läsa om. Men framför allt vill jag ge er STOLTHET och TID, för jag vet att båda är en bristvara.

Och till er unga, präktiga bloggerskor vill jag bara säga… Kom igen om sisådär 15-20 år… J

Med vänlig hälsning

/ En flerbarnsmamma som steg upp 04.15, rastade hundar, satt med frukostmackan över tangentbordet för att hinna med några jobbmail, som med darrande händer (inte på grund av ålder dock, utan som resultat av tre dagar i gymet) ritade lite ögon i ansiktet och sedan lämnade ett alldeles lagom stökigt hem och sju sovande personer för en dag med styrelsemöte och uppvaktning i riksdagen. Inte alls så in i helvete präktigt. Men helt OK för en 41-åring.

En dag med möjligheter

Måndag morgon och plötsligt öppnar sig en värld av möjligheter. En helt ledig dag ligger plötsligt för mina fötter efter att två möten i Umeå blivit avbokade i sista sekund.

 

Mmm... Tar sikte på solen utanför fönstret och planerar in långpromenad med hundarna och Birk, besök hos god vän, kanske till och med lite lydnadsträning och, när Fredrik kommit hem, lite stök på gården. Ska bara...

 

"Ska bara" blir snabbt till arbete ända fram till lunch. Tränar simultankapaciteten med att plocka ner en uttråkad Birk från köksskåparna ungefär sjuhundraelva gånger medan jag styr upp rekryteringskampanjer, förhandlar billeasingavtal, skriver dagordningar och håller telefonsammanträde. Vid lunch kommer jag och Fredrik på att vi nog borde aktivera våra nya träningskort som ligger och tickar oanvända än så länge. Så vi kastar oss i bilen, passerar köpcentrat och hinner inom loppet av några minuter ekipera upp Fredrik i full träningsoutfit, dumpa Birk hos mormor och morfar och sedan göra grand entré på Friskis & Svettis' nya gym. Så skönt, både för kropp och knopp. Varför...VARFÖR...är det alltid hund- och egen träning som är det första som får stryka på foten när tiden är för knapp?

 

På tal om knapp tid, blir det sedan att köra i sporrsträck till Isacs kvartsamtal som, förstås, drar ut på tiden, vilket i sin tur gör att jag och isac får skippa middagen för att hinna till hans första scoutmöte. Hann bara hem för att stoppa in hundarna i bilen i avsikt att ta en promenad medan Isac knyter knopar och grillar pinnbröd (eller vad man nu gör på scouterna) men väl på plats konstaterar jag att ungen inte tagit med sig nån jacka, så det blir att överlämna min och sen köra hem till rumsvärmen. Sen middag, betala räkningar, jobba vid datorn, läxläsning. Och sen är dagen liksom slut. Ni vet, den där lediga dagen med alla möjligheterna...

 

Men jag ska inte låta bitter, slutet på förra veckan var bra. På torsdag kväll gjorde Fella sin första ordentliga "jobbinsats" när Norrhund besökte hundklubben tillsammans med sina adepter. Alla fick testa på lite DW/WP och Fella charmade alla - i vanlig ordning. Ya'ax skötte det han kan bra han också...d v s vara snygg och lite dum. :-)

 

Sen blev det en sjujäkla massa kalasande. På lördagen var vi 16 personer som firade fem födelsedagsbarn; svärfar, svägerskan, Fredrik, Freja och Isac. Leos Lekland och sedan mat och tårta på hemmaplan gick hem hos de flesta. Jag tror alla var nöjda över presenterna också...

 

Yo! Cool, nybliven onepiece-ägare matchar styvdottern.

 

Söndag. Kylig med solig dag och för ovanligheternas skull alla i familjen hemma. Vad är då bättre än en kraftansträngning mot all röra på gården? Det är ta mig fasen nästan orgasmiskt att börja få lite reda i allt skrot som vi samlat på oss och bara kastat in i första, lediga vrå. Då och då fick killarna lufta bort dammet i lungorna med en liten tur på nyrenoverad motorcyel.

 

 

Så ja. Hann med ett blogginlägg i dag också. Då kan det ju inte ha varit allt för stressigt i dag!

Mossa vederkvickelse för mossig hjärna

Jaha. Jag har i alla fall självinsikt nog att inte skriva nåt om att jag ska bli bättre på att blogga hädanefter. Bara att inse att livet ofta kommer ikapp - och kör över - en stackars bloggerska ibland.

 

Just nu pågår så fruktansvärt många processer. På alla olika nivåer. Både i arbetet och privat. Och när inte tid eller ork räcker till, blir det ju tyvärr de valbara sakerna som får komma på skam. Träning. Hundarna. Vännerna. Egotripparna.

 

I dag tvingade jag i alla fall mig själv att ta en kravlös promenad med hundarna och Birk till lunch. Inte helt utan stress, eftersom jag var tvungen att hämta Isac på skolan. Hans skoltaxi har nämligen inte börjat fungera ännu; när han är hos oss måste vi åka och hämta honom på skolan och när han är hos pappa kommer han för sent till skolan varje morgon. För jävligt, jag vet. Men det har liksom inte funnits tid...eller ork...eller mentalt utrymme...att ta den striden.

 

Nåväl, på med selarna på hundarna och ut i solskenet. Tvingade mig att ge akt på varenda liten sten...varenda löv. Se hur skuggorna föll, notera färgskiftningarna. Försöka fylla hjärnan med okomplicerade, lättförståeliga intryck. Men framför allt försöka se perspektiv - när jag blir stressad känns det liksom som att jag tappar djupseendet.

 

Jag hann inte långt - bara till kanten av vårt skifte - innan jag hittade ett hav av blåbär. Jag som bestämt att nån blåbärsplockning har jag inte tid med i höst! När man har stora, fina, runda blå skatter just runt hörnet känns det ju nästan som ett tvång att ta vara på dem...

Sen bar det av till ett av mina - och hundarnas - favvoställen. På ett berg i närheten finns det hektarsvis med lav- och mossbeklädda hällar. Innan frosten kommit utgör renlaven en lagom mjuk kudde för runtspringande barn och när fukten försvunnit knastrar den för varenda steg man tar.

Jag släppte hundar och ungar lösa och vi hade en riktigt mysig stund. Jag bestämde mig för att inte bara leta bra kameravinklar och, framför allt, att inte kolla av jobbmailen i iPhonen och jag lyckades riktigt bra!

Sen var det dags att kliva in i verkligheten igen. En verklighet som, förutom jobb, starkt karaktäriseras av en liten viljestark ättapött i trotsåldern. Efter att ha varit helt rumsren i nån månad så VILL han INTE kissa på toan längre. Och eftersom hans mamma INTE heller VILL ha på blöjor på mer än absolut nödvändigt, så skvättas det en hel del här hemma just nu. :-) Ger lite smakprov på vad den galne kocken bjöd på till middag här om dagen:

Nu jobba lite mer och sen försöka styra upp lördagen, som innebär firande av inte mindre än fem (!!!) födelsedagsbarn!

Det börjar likna nåt...

Den där sticksömmen ni vet... Farstukvisten som jag skulle "tvärfixa" i sommar...Den är inte klar än. När stugan slutade pocka på uppmärksamhet var det annat som gjorde det istället. Och regn och rusk inbjuder inte till fönsterbyten och golvmålning.

Men i dag blev det en liten satsning på att få till det någorlunda. Vi började med att byta en glasruta samt kitta och spröjsa fönster. Sen skulle jag bara slipa bort lite målarfläckar på golvet så att jag kunde bättra på lasyren. Men på nåt underligt sätt slet sig slipmaskinen...liksom...så VIPS var hela golvet slipat. Resten av familjen var inte lika överväldigad av resultatet som jag - men å andra sidan tror jag inte nån är särskilt sugen på att ställa sig och måla golvet igen så det kanske blir som jag vill ha det ändå. :-)

Birks spjälsäng har blivit utbytt mot en växa-säng.

Men jag kan liksom inte med att skiljas från den

gamla barnhems-sängen som jag fyndade för 70:-.

Så den fick bli sittbänk istället.

Två träbackar får agera skohylla. Och en dekormålad

stol har fått komma fram från gömmorna.

Det finns mycket kvar att göra men det

börjar se bättre ut än tidigare i sommar

 

Det finns annat som börjar falla på plats också. Jag vet inte hur många möten i olika konstellationer och i olika syften som jag bevistat senaste veckan. Även om sånt är tålamodsprövande för en full-fart-framåt-människa som jag, så känns det utmanande att se var allt slutar. Ett möte - en föreläsning - som jag och Fredrik (tillsammans med stackars oanande god vän) bevistade - var speciellt meningsfullt. Tror jag. Kanske inte så att man kan säga att vi hittade den sista, saknade pusselbiten men jag tror att vi i alla fall fick en glimt av kartonglocket så vi kan gissa oss till hur resultatet kan bli om vi är tålmodiga och håller fokus på helheten. 

 

Kryptiskt? Jag vet. Mer frispråkig lär vi vara framöver, då vi ska ta en allvarlig diskussion med skolan angående ena barnets situation. När man har lärt sina barn att vända andra kinden till, kommer man förmodligen för eller senare till den punkt där man som förälder måste gå in och ta ställning för den som gör rätt. Där är vi nu. Önska oss...eller skolpersonalen...lycka till!

Slut för i år...

Inläggen på den här bloggen duggar inte särskilt tätt just nu. Trots att livet i vanlig ordning går i WARP-speed så finns det liksom inget som sticker ut och som känns tillräckligt intressant för att uppta stackars bloggläsares tid. Det pågår en massa tanke- och känslomässigt också och med risk för att jag framstår som helt schizoid om jag skulle ge uttryck för min berg-och-dalbana känns det bättre att censurera sig lite. Och dessutom är det ju lite svårt att fånga hjärnkaoset på bild...

 

 

Annat är det med Paradiset. På nåt sätt är färgerna alltid klarare där. Dit tog vi oss, efter en intensiv vecka, på lördag morgon, dels för att fira pappa som fyllde år i helgen, dels för att börja göra vinter i stugan. Så otroligt vemodigt, särskilt om man betänker hur lång tid det är kvar till nästa stugsäsong. För tre år sedan hade vi en gemensam helg med mamma och pappa vid ganska precis samma tidpunkt. Då berättade vi också för dem att vi skulle ha barn. Och tänk, när vi öppnade upp stugan följande sommar var Birk redan född!

 

Lördagen fylldes av liksom ingenting. Stöka på och plocka undan lite inför vintern, umgänge med mamma och pappa, lite - med betoning på lite - blåbärsplockning (eller "låcka åbäl" som Birk säger) och så grillning till middag. Birk fick hjälpa till att föreviga kvällen:

 

 

 

 

Följande bilder får agera övergång till dagens bravader:

 

Killarna turas om... 

 



 ...att sitta i knä på varandra. Bild nr 2 från vår utflykt till inlandet.

 

Efter en tur till Lycksele skulle vi hämta upp en bra-att-ha-grej som Fredrik införskaffat. Efter en tämligen lång färd efter krokiga vägar och med magsjuk Ya'ax (som troligen ätit sopor...vilket Fella också gjort men i sann bulldog-anda spydde hon bara upp en plastpåse så var allting bra sen) hittade vi till slut rätt - och det var där vi satt och betraktade mödorna att få på den där gremeljen på släpen. Sedan letade vi oss neråt hemtrakterna och passerade Kalvträsk igen. Just när vi körde genom byn, tänkte jag för mig själv "Tänkt att vi i alla fall nångång ska kunna göra nåt utan större missöde". Jag hann dock inte uttala orden högt innan ett brak och ett skrap avslöjade att missödet hade inträffat. Lyckligtvis hade vi ju inte kunnat befinna oss på ett bättre ställe, eftersom folket i Paradiset är så underbart hjälpsamma. Medan jag, Freja och Birk tillbringade ytterligare någon timme i stugan (vilken underbar tonårsdotter jag har - "medtvingad" till stugan under helgen och t o m strandsatt några extra timmar och ändå är hon så fantastiskt godmodig) fick Fredrik hjälp att fixa det mest akuta.

I allt övrigt kaos finns det ju något tryggt i att vissa saker är statiska. Men man hade ju kunnat önska att det var nåt annat än vår mekaniska förbannelse...

Beundran

För många år sen fick jag till mig några visdomsord med ungefär följande innebörd: Gud ger dig de prövningar han ser att du klarar av. Om du är hårt ansatt så känn dig utvald - du är särdeles stark människa.

Jag har förmånen att få omge mig med flera starka och beundransvärda människor. I dag känner jag speciellt för två av dem.

Den ena har drabbats av den största sorg en människa kan utstå. I dag är det ett år sedan. Jag har fått äran att få följa henne en bit av vägen tillbaka till livet. En fantastisk människa. Tänk om man kunde buteljera och dela ut hennes erfarenheter, ödmjukhet och klokhet - då skulle vi få världsfred.

Den andra vännen för en konstant kamp mot myndigheter och alla upptänkliga praktiska bekymmer. Hon slåss med oförtruten envishet och ork för att få en fungerande tillvaro för sig själv och sin familj. Om man kunde tillvarata hennes beslutsamhet och uppfinningsrikedom skulle vi hitta botemedel mot varje farsot och hitta lösningar på varenda naturkatastrof.

Om jag kunde, skulle jag ta ett snack med han den där Gud och säga att nu räcker det - nu ska det baske mig vara nedförsbacke för dessa fantasiska kvinnor resten av livet! Tills dess att vi kommer på god fot med varandra, jag och Den Helige Ande, har de min eviga beundran och obegränsade vänskap. All min styrka till er!