Fröken Larssons nya karriärer

Sommartid = gräsänketid. Gräsänketid = projekttid. Så ser det ut för fröken Larsson som, i vanlig ordning den här tiden på året, slår upp sina gröna vid 4.30 - 5-tiden på morgonen. Denna vecka till fördel för vårt matsalsgolv, som får ny beläggning. Och baske mig, ska jag inte bli golvläggare när jag blir stor! Liggande på mage (eftersom jag håller på att ha rejäla skurgummeknän efter ett antal timmar på knä) har jag löst de mest utmanande figursågningar och beräkningar för att få klickgolvet att passa på vårt inte alls särskilt rektangulära golv. I dag läggs sista handen på golvet (i dubbel bemärkelse) - precis lagom innan äldste sonens 18-årsdag på måndag!

På god väg efter några timmars golvläggning.

 

En tur till Paradiset förra helgen resulterade också lite inredningsfix. Bland annat fick sig skabbiga öppna spisen ny kostym.

 

Flagad färg, kanten mellan golvet och spisen har
skjutit sönder av tjälen och vi eldar för alla

Norrlands kråkor...

 

Hjälpligt tillfixad med lite färg och en sarg fylld

med sjösten som döljer de värsta nivåskillnaderna.

Men bäst av allt - en efterlängtad insats som

bevarar värmen åt oss!

 

Skulle jag nu ledsna på golvläggar- och målaryrket så vet jag numera att jag har goda förutsättningar för att konkurrera ut varenda thailändare eller polack som kommer hit för att försörja sig på skogens röda guld. Förutom ett par dagar i stugan och sedvanligt firande av mors dag (nåja, det är bara min mamma som firas, generationen efter min tycks inte ha så mycket att vara tacksam för...) hanns det med inte bara en utan två mässengagemang. Eller...engagemang och engagemang... Både Vårmässan och Vildmarksdagarna var rejäla floppar - ytterligare en tydlig indikator på Skellefteås tynande företagsklimat. På den förra hade vi en monter via jobbet och på den senare var brukshundklubben representerad för att visa upp både det ena och det andra. På plats fanns också en anläggning för björn-, vildsvins- och älgtestning av hund; hundarna får möjlighet att visa sina instinkter på "utklädda" permobiler som fjärrstyrs av testledaren. Och i sann hundägaranda har jag förstås ett otal ursäkter till att min hund inte riktigt uppförde sig som förväntat; det var varmt och Fella var orastad, hon är dräktig, det fanns en massa publik som hon förstås måste hälsa på och testledaren gav inga som helst instruktioner vilket gjorde att jag stod mest som ett fån och inte visste vad jag skulle göra. Björnen var inte det minsta intressant så länge den höll sig på lagom avstånd men direkt den närmade sig mig gick Fella in och försvarade matte, både med skall och avledningsmanövrar. Så jag kan konstatera att jag, i alla fall i Fellas nuvarande tillstånd, kanske inte har en fullfjädrad jakthund i min ägo men en jädrans bra bärplockarhund!

 

Fella börjar nu vara lite tung i kroppen och det är bara 3,5 vecka kvar innan hon ska valpa. Matte har också börjat inse faktum och har hunnit läsa på lite samt försäkra sig om att de flesta erfarna hunduppfödare i bekantskapskretsen är nåbara för konsultation när det börjar dra ihop sig. Valplåda är också införskaffad och installerad...även om intresset för den hittills kommit från lite fel håll...

 

"Provligger bara lite..."

 

Nä, nu har jag inte tid att sitta framför datorn. Snart är ungarna vakna och då kan jag dra fram sticksågen. Ha en riktigt mysig dag, allihopa!

 

Potpurri

Håll i er. Det här blir ett osammanhängande inlägg fyllt av tårar, ilska och frustration. Av mysterier och spänning. Men också av tillfredsställelse, glädje, en smutta ödmjukhet och faktiskt några insikter också. Och i vanlig ordning är  jag irriterande kryptisk eftersom jag av olika anledningar inte kan delge just mer än de känslor jag har inför saker och ting.

 

Vi börjar väl med klokheterna så får det liksom väga upp resten av innehållet i texten:

 

Jag är en medelmåtta på det mesta. Hankar mig fram knappt hjälpligt inom de flesta områden utan att uträtta stordåd. Men en sak är jag så in i helskotta bra på och det är att omge mig med rätt människor! Jag har tidigare konstaterat att jag har lyckats arbeta bort mitt ganska omfattande kontrollbehov, men nu när jag ser mönstret så inser jag att det bara handlar om att jag har goda, genuina relationer till folk som jag kan lita på. Så enkelt är det. Och eftersom jag inte är nån höjdare som kan eller vill sprida pengar eller makt omkring mig, så vet jag att det är mig som dessa personer vill relatera till eftersom jag har just ingenting annat än mig själv att erbjuda. Jag märker det i min nära omgivning med familj och vänner. Jag känner av det på jobbet, där vi fungerar som katalysatorer åt varandra och ger varandra både glädje och stöd. Och jag märker det bland samarbetspartners och föreningskollegor när vi alla ser varandras styrkor och inte heller tvekar att bekräfta varandra i dem.

 

Det finns människor som fyller domkyrkor på sina begravningar. Jag kommer kanske bara att fylla ett kapell. Men jag vet också att de som kommer är där för att ta ett sista farväl av en god vän eller en respekterad person, inte på grund av ett avtal, en fet lönecheck eller ett hot  - eller för att dansa på min grav och försöka roffa åt sig av kvarlåtenskaperna.

 

Såja. Nu räcker det med klokskaper för den här gången.

 

Jag fick nog av egoism och förtäckta hot i slutet av förra veckan. Kände att jag behövde andas, slå in lite spik och måla några kvadratmeter. Och då finns förstås inget bättre ställe än Paradiset. Så jag packade lilleman och hundarna och fick några alldeles fantastiska dagar ute i stugan. I vanlig ordning hann Fredrik knappt dit innan han var tvungen att åka iväg och styra upp saker och ting på annat håll, men vi fick några trevliga och produktiva timmar tillsammans.

 

 Vi hann knappt packa ur bilen förrän

soldyrkarna bredde ut sig på soldäcket.

 

På studsmattan nere vid sjön tillbringade vi ett bra tag.

Och tänka sig, ute i stugan tar jag mig tiden att stå och

titta på hopp och skutt istället för att passa på och

göra nåt annat medan jag håller ett vakande öga.

På soldäcket gör vi allt; äter, solar, badar, snickrar...

Här leker Birk lastbilschaffis och så länge han har

ostkrokar i lasten vill Fella gärna agera trafikledare...

 

Observera den fokuserade blicken och

dräggelfläckarna på golvet.

 

Om tid finns, brukar vi ta oss en tur till storschtaaan

Norsjö och shoppa lite. Den här gången resulterade

det bland annat i "såpblubbor" åt lilleman.

 Vi lär väl halka ihjäl oss nästa gång det regnar i stugan...

 

En glad skitunge!

 

 

Som sig bör, går vi på upptäktsfärder. Pratar om barr och

kottar, älgbajsar och andra väsentligheter. Den här gången

kom vi på att vi skulle testa om den nya vandringsleden var

farbar med barnvagn. Det var den inte.

 

Jaha. Men mysteriet då? Jo nu ska ni få höra... en kollega, som ärvt min iPhone, ringde och berättade att hon, i samband med att hon fört över bilder från telefonen till datorn, hade fått en helt okänd människas innehåll i sin telefon! Turerna och spekulationerna var många innan man kom fram till den nu förhärskande teorin; den okända tjejen (som kollegan varit i kontakt med) har förmodligen varit in på MediaMarkt och bett om hjälp med telefonen. Personalen där har då antagligen sprättat upp en sprillans ny dator, säkerhetskopierat telefonen och sen stoppat ner datorn i förpackningen igen. Sen har kollegan kommit och köpt datorn och när hon startade Itunes så drog programmet fram senaste säkerhetskopian. Helt sjukt! Så akta er för att be om hjälp på affärer om ni har hemligheter som ni inte vill ska spridas.

 

Och så spänningen. Som jag inte förstod var nån spänning förrän efteråt... På en av våra strapatser hittade jag och Birk en rolig grej. Att det var ett skott...kula...granat...ammunitionspjäs...av nåt slag förstod jag, men jag ville förstås veta mer. Så jag stoppade den i en kasse fylld med andra intressanta objekt och sen skuttade vi, glada i hågen, hem till stugan över stock och sten. Det var väl först när jag skulle lägga den i bilen som jag kom att tänka på att den kanske var skarpladdad..? Och efter vägarna i Kalvträsktrakten kan det nog vara klokt att inte ha en odesarmerad granat i bagaget. Jag slängde ut några förfrågningar till bekanta men ingen kunde svara. Så nu står tingesten kvar i stugan...

 

 Ser den skarpladdad eller desarmerad ut?

 

Nu ska jag ägna en ledig förmiddag åt att gå en promenad och sen plocka ihop kläder till ett barnhem i Afrika som en vän ska besöka inom kort. Lite spännande jobbplanering på eftermiddagen och efter det blir det till att hämta hem valplåda åt Fella. Hjälp, bara en månad kvar tills jag blir mormor!

 

Liten blir stor

Nu har vi ingen liten bäbis här hemma längre. Tre år. Då är man stor. I alla fall om treåringen själv får tycka.

 

Inför bemärkelsedagen hade blivande treåringen framfört tre önskningar. Först ville han ha ett rött paket med gröna hallon i. Sen ändrade han sig till oliver. För att, med viss vånda, till sist tänka att han nog ville ha russin. Vi gav honom en fyrhjuling istället. Jag tror att han tyckte det var ok.

 

Om kalasets framgång mäts i antalet fulla diskmaskiner så var gårdagen en succé. Tror jag är inne på femte omgången nu. Och det är underbart - utan att jag egentligen har märkt det så har vi blivit lite av en storfamilj. Precis så som jag alltid har drömt om. Fastän inte alla närmast sörjande kunde komma, var vi 14 personer (+ en fripassagerare i mosters mage) som firade Birk. Det var en trött gosse som slocknade i storebrors famn på lördag kväll...

Födelsedagstårta med - ve och fasa enligt vissa - zuchini.

Fast den slank då ned ändå.

 

Kristi Himmelfärdshelgen har passerat utan varken vackert väder, stugvistelse eller golvläggning. Vi hade verkligen behövt lite själabefrämjande solsken och annat att fästa tankarna på. Stressen visar sitt fula tryne och jag har fullt sjå att påminna mig om att det finns saker som jag gör som är bra. En kommande tuff vecka med många energislukande möten och gruvesamma besked, två dagars resa och representation parallellt med den vanliga vardagen sätter en liten klump i magen. I vanlig ordning försöker jag skapa förändring och trivsel utanpå när det är svårt inuti. Och i vanlig ordning skapar det frustration hos folk som ska stå ut med mig eftersom de tycker att jag drar igång projekt hela tiden Men det är svårt att sitta overksam när man vaknat vid 4.30-tiden och inser att det är sex timmar kvar innan resten av familjen börjar röra på sig...

 

En 360-graders bild som jag veta att inte alla ser vitsen med men jag tycker de är ganska roliga.

Här blir det förhoppningsvis ett vit/grårutigt golv i klicklinoleum inom kort.

 

 

En ljuskrans i zink för några tior på

Dollarstore får pryda fläktkåpan.

 

Tidig morgon resulterade i några tavlor.

Ska fixa bättre ramar sen.

 

Så. Lagom till att helgen tar slut spricker molntäcket fram och solen visar sig. Ska försöka göra nåt bra av den här dagen.

Morgonstund

Vette tusan om den har guld i mund. I alla fall inte när resten av världen njuter av sovmorgon och jag blivit väckt av ett kvarglömt larm (inte mitt) kl 04.30. Det ger mig dock en ostörd stund vid datorn. En liten lugnare period på jobbet gör att jag tränar på att inte jobba under lediga dagar. Det går väl sisådär. Det gäller ju att fylla vakentiden med annat istället och senaste veckan har det varit målning och skikeåkning.

Vitmålad matsal har fått lite nya attiraljer...

 

...så som krukor och lite fräscha blommor.

Och utav bara farten råkade en skolplansch

följa hem från en shoppingtur.

 

 Tänk att en kartongbit kan väcka så varma känslor.

Att priset var överkomliga 50:- gör förstås sitt till...

 

Jag lovade ju också att återkomma med en rapport från min skikes-åkning. Tidsbrist och trist väder har gjort att jag inte förrän denna vecka har gjort några större åthävor när det gäller motion. Men nu, tre mornar på raken, har jag passat på att leta upp ett lagom avskilt ställe för att träna teknik. Jag kan väl säga som så, att det är nog en bit kvar innan jag tar rygg på Gunde och grabbarna, men jag har hållit mig på fötter och kan numera ta mig fram utan krampaktigt tag om stavarna. Har också konstaterat att jag gillar stakning bättre än skating, men det är ingen större överraskning - styrka har alltid gått före finess hos fröken Larsson. 

 

Cyklarna har också tinat fram här i Ersmarksbodarna - jag har faktiskt lyckats få med Fredrik på en sväng! Tidigare i veckan gjorde jag ett par flugor på smällen och tog cykel + hundar för att hämta Birk på dagis. Tänkte faktiskt på väg ner till byn att "Oj, vad tur jag har haft med cyklarna, jag som alltid råkar ut för nåt när jag färdas efter vägarna". Och det skulle jag förstås inte ha gjort, för väl vid dagis så bara kajkade cykeln ihop! Trots konsultation av tre karlar insåg jag snabbt att det bara var att lämna åbäket på plats och försöka ta sig hem på annat sätt. Jag blev i och för sig erbjuden skjuts hem, men skam den som ger sig. Jag letade upp Isacs cykel som blivit kvarlämnad hos en kompis och sen var det bara att försöka få med unge och hundar. Den förre fastklamrad ömsom på mig, ömsom på cykelramen eftersom vi inte hade nån barnsadel och en av de senare (den apatiska bulldogen) bogserad i ett koppel. Men hem kom vi och jag kunde konstatera att hundarna skött sig exemplariskt (nåja...förutom apatin då...) inne i samhället där de anfölls både av djurälskande barn och ouppfostrade, hundhatande sällskapshundar och att Birk i vanlig ordning tålmodigt gått med på ännu ett av mammas "äventyr".

 

En dag i stugan har också hunnits med. Hade hoppats på sol så att vi hade kunnat tillbringa säsongens första natt där under Kristi Himmels-helgen, men vädergudarna stod oss inte bi. Det får bli att vara hemma och förbereda lördagens begivenhet istället - treårskalas! Tänk vad fort tiden går!

 



 

 

Ja visst gör det ont när knoppar brister

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan 
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit

som skapar världen.

 

/Karin Boye

 

Tänka sig, en dikt från en sån kulturell avfälling som jag! Den kom till mig tidig morgon när jag, i pedagogiskt och ångestdämpande syfte, stod med penseln i högsta hugg och målade. Det är det jag gör när livet liksom springer på lite för fort och till och med kanske råkar krocka lite med mig - målar. Dessvärre inga undersköna konstverk som kanske skulle kunna inbringa en slant i kassan, utan det är möbler, väggar och tak som får sig en duvning. Fredrik, stackarn, får stå ut med att möblerna står huller om buller och att jag hoppar som en stenbock mellan stolar och bord för att måla, än här och än där. Men hans metod - att maskera allt som inte ska bli vitt och sen spraymåla - känns liksom lite för brutal...som om pedagogiken i processen skulle försvinna. För projektkvinnan Larsson är det faktiskt inte målet som är viktigast just nu, utan vägen dit.

 

Så, med målarstänk i ansiktet och rinnande pensel i hand, funderar jag över livet just nu. Och kan konstatera att jag nog många gånger väntar lite för länge med att knoppa ut och släppa taget från grenen, men å andra sidan har jag en naiv inställning om att konflikter alltid leder till nåt bättre bara man tar sig tid att reflektera och lära sig nåt. Så det är vad jag försöker göra just nu. Lära mig nåt. Allt medan hemmet blir vitare och vitare.

 

Nu är ju inte hela livet fyllt med ångest och målarfärg, utan det finns utrymme för både utmaningar och för trevligheter också. Som t ex när dottern ringer från T-Centralen i Stockholm kl 23.15 på fredag kväll och säger att hon och kompisen har missat tåget hem. Eller en kort men själavårdande tripp till stugan. Eller ett trevligt Valborgsmässofirande med grannarna.

 

Så hav förtröstan - fröken Larsson repar sig. Men kom inte i vägen för penseln!