Ja visst gör det ont när knoppar brister

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan 
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit

som skapar världen.

 

/Karin Boye

 

Tänka sig, en dikt från en sån kulturell avfälling som jag! Den kom till mig tidig morgon när jag, i pedagogiskt och ångestdämpande syfte, stod med penseln i högsta hugg och målade. Det är det jag gör när livet liksom springer på lite för fort och till och med kanske råkar krocka lite med mig - målar. Dessvärre inga undersköna konstverk som kanske skulle kunna inbringa en slant i kassan, utan det är möbler, väggar och tak som får sig en duvning. Fredrik, stackarn, får stå ut med att möblerna står huller om buller och att jag hoppar som en stenbock mellan stolar och bord för att måla, än här och än där. Men hans metod - att maskera allt som inte ska bli vitt och sen spraymåla - känns liksom lite för brutal...som om pedagogiken i processen skulle försvinna. För projektkvinnan Larsson är det faktiskt inte målet som är viktigast just nu, utan vägen dit.

 

Så, med målarstänk i ansiktet och rinnande pensel i hand, funderar jag över livet just nu. Och kan konstatera att jag nog många gånger väntar lite för länge med att knoppa ut och släppa taget från grenen, men å andra sidan har jag en naiv inställning om att konflikter alltid leder till nåt bättre bara man tar sig tid att reflektera och lära sig nåt. Så det är vad jag försöker göra just nu. Lära mig nåt. Allt medan hemmet blir vitare och vitare.

 

Nu är ju inte hela livet fyllt med ångest och målarfärg, utan det finns utrymme för både utmaningar och för trevligheter också. Som t ex när dottern ringer från T-Centralen i Stockholm kl 23.15 på fredag kväll och säger att hon och kompisen har missat tåget hem. Eller en kort men själavårdande tripp till stugan. Eller ett trevligt Valborgsmässofirande med grannarna.

 

Så hav förtröstan - fröken Larsson repar sig. Men kom inte i vägen för penseln!