I katastrofens skugga...

...kan de mest otrevliga besked kännas överkomliga...

Träffade förlossningsläkaren i dag. En dryg vecka efter att jag träffade henne första gången. Då var mitt önskemål att få göra ett planerat kejsarsnitt eftersom jag har haft jobbiga förlossningar och nu är i dåligt fysiskt skick. Men beskedet jag fick var att både kejsarsnitt och ryggbedövning - det senare min räddning vid tidigare förlossningar - var uteslutna p g a fragminbehandlingen jag genomgår p g a mina blodproppar. I dag var det lite annat ljud i skällan. Efter att ha konsulterat medicinexperter gör berörda parter bedömningen att jag kan trappas ner till förebyggande dos fragmin vilket möjliggör ryggbedövning. Kejsarsnitt är fortfarande inte aktuellt.

Så... tillbaka till utgångsläget m a o. Fast med tanke på djupdykningen däremellan känns det nästan hoppfullt.

Hektiska dagar! Produktiva dagar! Trevliga dagar!

Så tycker jag, men skulle du fråga hundarna så får du nog inte samma svar. De har tillbringat större delarna av fredag - lördag liggande i bilen och tuggande på märgben.

Fredagen inleddes med lite jobb på skolan och sedan vick sig mammahjärtat en boost när vi hälsade på Elias som praktiserade en vecka på Jula. Han fick springa runt och guida Fredrik lite och minsann, tror jag inte att han lyckades kränga en grill till mormor och morfar också.

Sedan var det raka vägen till Umeå för jobb och umgänge med Fredriks släkt. Och ett av resultatet från dagens arbete var att jag hittade en vikarie!!!!!!!! Känns jättebra och stresshormonnivån sjönk märkbart direkt.

Hemma i någorlunda tid för att sen på lördag stiga upp tidigt (som om det skulle vara nåt nytt med tanke på mina sömnproblem) och följa med ett kompispar till Luleå, Finland och, slutligen, Haparanda och IKEA. Som en sann neurotisk matte sprang jag in på tullstationen och viftade med EU-pass och rabiesvaccinationsintyg för hundarna men de tittade bara avmätt på mig och vinkade iväg mig. Vilket direkt fick mig att börja planlägga diverse smuggelaktioner som säkert skulle gå genomföra i skuggan av en höggravid mage och en överskötsam personlighet - tur att nerverna inte är lika starka som min fantasi...

Tillbringade ett flertal timmar på IKEA utan att egentligen göra några större inköp. Provsatt diverse fåtöljer, sängar och stolar medan kompisarna letade borttappade shoppinglistor och gjorde impulsköp. Jag vet inte riktigt vad som tagit åt mig - min shoppingnerv tycks ha förtvinat.

Hemma relativt sent och bara det faktum att inte en enda inhandlad pinal bars in förrän strax före lunch på söndag indikerar väl att allt inte står riktigt rätt till med mitt tidigare väl utvecklade inköpscentra. Kanske jag har fått en blodpropp där också?

Nu väntar jag i a f på att snöandet ska bedarra lite så att jag kan gå ut och aktivera de stackars uttråkade hundarna. Sedan blir det att fixa lite middag till saknade vänner och älskade barn som alla gör entré i kväll. Trevligt avslut på en trevlig helg!

Skellefteå - here I come!

Sitter äntligen på tåget på väg hem från den Kungliga Hufvudstaden. Kom iväg på avsatt tid till och med!!! Varje gång jag är här förundras jag över att folk kan längta hit och att de kan hitta något vackert med staden - i mina ögon förfulas varenda gammal byggnad av omgivningar fyllda av betongsuggor, byggkranar och presenningar.

Dagarna har i alla fall varit hektiska med effektiva möten och betydelsefulla beslut som ska värkas fram, konkretiseras och förankras. RFF är inne i ett stort förändringsarbete och det är spännande att få vara en del av det - och dessutom att få förtroendet att vara ordförande ytterligare en mandatperiod.

Jag erbjöds sovplats tillsammans med en annan styrelsemedlem i en lägenhet ute i av förorterna. När vi skulle köra in på parkeringen stod en bil snett över infarten och blockerade den. Min kollega blinkade lite med helljusen men ingen reaktion från den andra bilföraren. Just då kom ett par gående och de knackade på rutan, öppnade till slut bildörren och vi kunde se hur de pratade med och rörde i mannen som satt där inne. Sedan ryckte de på axlarna och sa nonchalant, när de gick förbi oss, att karl antagligen var full för han satt och sov i bilen. Innan vi hade tråcklat oss ur bilbältena och kommit oss fram till bilen, stannade en annan bilist, öppnade mannens bildörr igen och satte sig sedan i bilen. En annan man anslöt från ett annat håll. Då blev det tydligt att mannen i bilen varken andades eller hade puls. Lyckligtvis började han visa livstecken när männen ändrade ställning på honom så att hans luftvägar frigjordes. Ambulans tillkallades och jag och kollegan höll utkik för att kunna dirigera sjukvårdarna till rätt ställe. Efter en stund som kändes onödigt lång anlände ambulansen. I samma veva kom ytterligare en man som svor och levde jävul för att vägen till parkeringsplatsen var blockerad. Vi förklarade att ambulansmännen var i full färd med att rädda livet på en man inne  i bilen men det nöjde sig inte karln med; "Men va f-n, kan dom inte rulla undan bilen först!?!?".

Nu förstår ni varför jag längtar hem till Norrland...

SJ AB blir "BAJS" baklänges...

Såg den kommentaren på nätet och stal den rakt av. Tänk att det finns fler som har negativa erfarenheter av SJ?!?!?!? *OBS! Ironi*

Har ju orerat tidigare om mina upplevelser; här och här. I dag var det dags igen. Nattåget till Stockholm för ett par dagars jobb. Och... i dag var det dags igen. Ett par timmars försening innan vi ens satt på tåget.

Lyckligtvis var det gästfria paret som jag skrivit om tidigare på plats i Bastuträsk och öppnade upp stationshusets finare salonger för mjukare stolar och fika. Sedan sista har SJ generöst börjat BJUDA på kaffe/te och en smörgås om tåget är mer försenat än två timmar. Tänka sig! Gör det nästan värt mödan att tillbringa två timmar av ens liv i en gudsförgäten håla! *OBS! Ironi igen.*

Till slut fick vi äntra tåget och jag letade upp min sovkupé - har nämligen lyxat till det efter att ha tillbringat två långa nätter på en liggbrits. Jag välkomnades av en RIKTIG surfi**a som blängde argt när jag kom in. När jag besvärade henne och sträckte mig för att sätta in kontakten till datorn (tänkte jobba lite) och undrade om det gick bra (bara av artighet - vad hade hon att göra med om jag hade inne kontakten i väggen eller inte, egentligen..?) så sa hon fränt "Ja, för en liten stund i så fall". Sen pratade hon för sig själv och satt och svor högljutt när hon - som av en guds försyn - drabbades av näsblod.

Vi bäddade snabbt upp sängarna och i Vännäs anslöt resenär nr 3. Den stackaren kom sig inte in i kupén eftersom näsblodskvinnan låst dörren, så hon knackade försiktigt ett flertal gånger. Jag, som var uppslängd på mellansängen, kom inte åt att öppna dörren och näsblodskvinnan skrek bara irriterat "MEN SLUTA!". Till slut kom sig stackarn in med hjälp av konduktören. Och nu, några timmar senare, har jag drabbats av sömnlöshet och har försiktigt förpassat mig in i en tom liggvagn för att fördriva tid framför datorn. Hade förstås inte tänkt betala för en sovvagn och tillbringa resan i en liggvagn, men inför näsblodskvinnans förmodade reaktioner när jag kommer tillbaka och ska klättra upp i min säng i den klaustrofobiskt trånga kupén känns det helt klart som ett alternativ...

Har förresten tryckt på SJ-länken för att gå in på deras sida om resegaranti och kräva tillbaka hälften av biljettkostnaden. Men länken fungerar inte. Fast alla andra sidor jag besökt går bra. Säkert nån jäkla strategi... Efter förra mardrömsresan gjorde jag två reklamationer och fick inte ens en bekräftelse på de mail jag skickat. Efter en månad tillbringade jag 45 minuter i telefonkö för att få tag på en människa i kundtjänst och då gick det bättre - mina mail låg vackert och väntade på att handläggas. Antar att SJ aldrig hinner längre än till att agera kring de muntliga klagomålen - mailen lägger de på hög.

Nämen hörrni... Ha en god natt - godare än min i alla fall!

Aktiv helg som slutar med att en tvåa blir en etta

Efter sedvanliga sömnlösa nätter har jag varit uppe i ottan även under helgen. Lite skadeglatt kan jag konstatera att så har också större delen av familjen.

På lördag morgon purrade jag Freja och tog henne med på bytardagar medan Fredrik och Isac åkte iväg till en kompis' garage för att meka. Vi gjorde inga större klipp men lite smått och gott till bebben och till Freja fick vi ändå med oss. Sedan åkte vi två och körde tung dw med hundarna. Freja fick träna Ya'ax och gjorde det med bravur. Efter lite shopping gjorde vi pit stop i Ersmarksbodarna för att förbereda inför kvällens grillkväll.

Tog sedan sambo och unghopen med oss till kompisar i stan för trevlig samvaro och god mat. Som vanligt blir vi uppemot 15 - 20 pers när vi träffas så där och allas munväder går varma både av en massa prat och av skratt. Vi gjorde dock relativ tidig kväll eftersom vi skulle upp och iväg på söndag morgon för Fellas tävlingsdebut på lydnadsplan.

Strax efter åttasnåret drog vi så iväg norrut på söndag. Jag, Fredrik, ungarna + ett par inlånade sådana. Vimsade runt lite innan vi hittade Brukshundklubben i Piteå men väl framme gick det mesta ganska bra; inga nervösa sammanbrott varken hos mig eller hos Fella.

Äntrade tävlingsplanen och kände mig kolugn. Men så nollade vi ett moment - läggandet - och då var det kört... Trodde jag... Men hoppsan - när jag återvände lite slokörad efter ett par timmar (som vi fördrivit med lite shopping och matintag i centrala Piteå) för att hämta mitt protokoll, visade det sig att vi klarat ett förstapris ändå! Vi hade så pass goda resultat på de andra momenten att totalsumman hamnade på rätt sida marginalen! Liten filmsnutt från tävlingen hittar ni här.

Efter att ha bevistat Isacs karateträning, skjutsat ungar hit och dit samt jobbat lite, ska jag nu avsluta kvällen i lätt kannibalistisk anda - Herman är tillredd och färdig att ätas upp!

Skitdag, dynghög och förgiftat vattenhål

Vaknade upp med dubbla känslor i morse. Hade några tuffa åtaganden framför mig men också - hoppades jag - ett konstruktivt och hoppingivande möte med förlossningsläkaren.

Började med att hämta upp förväntansfulla flickor i Frejas klass; basketturnering under överinseende av Fredrik.

Nyttjade sedan en kort väntestund inför jobb på skolan med att ringa en stackars kvinna som vi hållit på halster många veckor ang mitt vikariat. Gav henne ett nedslående besked - sånt är aldrig kul. Nu står mitt hopp till delägarekollegan som lovat ordna en ersättare inom en månad. Kontrollförlust och stress i ett - jippie.

Försökte också nå kollegan/vännen i Småland, som förestår verksamheten där nere. Förändringar - inte positiva sådana - på gång och det är tufft för alla inblandade parter, däribland främst för henne. Av olika anledningar måste ett avgörande besked stressas fram närmsta dagarna. Känns inte bra.

Så till lasarettet och träff med läkaren. Trogna bloggläsare (har förstått att jag faktiskt har ett par stycken!!) vet att min förhoppning stått till att kunna få hjälp med lättare förlossning än tidigare, eftersom mina tre förra har varit både långdragna och smärtsamma. Att klara av samma prövning igen känns omöjligt med tanke på mitt fysiska mående just nu. Tanken på en nedtrappning inför ett vaket, planerat snitt dök upp för någon vecka sedan och min barnmorska trodde inte att det skulle vara några bekymmer att få igenom något sådant.

Men tji vad hon bedrog sig - och mig. Kejsarsnitt i vaket tillstånd - uteslutet av medicinska skäl. Kejsarsnitt under narkos - uteslutet av medicinska skäl. Epidural - uteslutet av medicinska skäl. Spinal - uteslutet av medicinska skäl. Vad återstår då? Jo, en vaginal förlossning UTAN möjlighet till smärtlindring förutom lokalbedövning, akupunktur och annan skit som jag provat och inte varit hjälpt av tidigare. När Fredrik frågade om alternativ fick vi veta att läkaren skulle konsultera experter men att hon inte såg att det skulle kunna gå till på annat sätt. Där damp jag ned med en smäll. Förhoppningar om en bättre förlossning än de tidigare byttes alltså mot insikt om att det kommer att bli tusen resor värre.

Bröt ihop och lämnade kollegan till att sköta ett viktigt möte. Dåligt samvete.

Åkte och hämtade tjejerna på basketturneringen. Inte bara rödgråten utan dessutom gråtande. Pinsamt OCH dåligt samvete.

Åkte hem för att hinna träna hund inför söndagens lydnadstävling. Det blev pliktskyldiga fem minuter innan jag gav upp och la mig apatisk i sängen. Dåligt samvete.

Följde Freja på ridningen. Styrelsemedlem från RFF ringde med akuta frågeställningar inför nästa veckas möten. Blev sittande en hel timma i telefon och missade hela Frejas ridlektion. Stress och dåligt samvete.

Ilade iväg till bjudmiddagen som Elias’ klass höll i. Förstod att jag missat det faktum att varje familj skulle ta med saker att äta med/på så pappa och Fredrik fick göra en akututryckning till ICA. Pinsamt, stress och dåligt samvete.

Och nu sitter jag här igen, sömlös ännu en natt. Nu ger jag fan i att ha dåligt samvete, nu är jag bara frustrerad. Det är ju bra.

 Lättroad pappa/morfar skrattar åt dynghögar  och  förgiftade vattenhål.

           

Bjudmiddagen avverkades utan större mankemang. Elias blev utnämnd till bästa ryttare vid killarnas friluftsdag på ridhuset - min gosse! Sen vet jag inte om det var nån högre makt som ville ge nån sorts ironisk vink, men när föräldrarna skulle uppträda i en interaktiv pjäs tilldelades Elias’ biologiska pappa Mathias rollen som "dynghög" medan styvpappa Fredrik fick gestalta "ett förgiftat vattenhål". Strålande skådespelarinsatser. Jag tror dock att Fredrik var snäppet närmare en Oscar eftersom Mathias bara behövde ligga stilla medan Fredrik skulle "klucka inbjudande".

Jag är absolut inte van att beklaga mig och känner inte igen mig själv när jag läser igenom många blogginlägg. Känner därför att jag måste förklara min frustration när det gäller besked och bemötanden inom sjukvården. Kanske är det så att jag helt enkelt inte är van att vara sjuk och beroende av andras omsorg och därför har för höga krav, men det som tagit kraft av mig hittills är:

• Åkte in akut i slutet av september. Hjärtrusning, andfåddhet, svimningstendenser och svårt att andas. Berättade för läkaren att jag just testat positivt på ett graviditetstest, flugit t o r till Stockholm och har stark genetisk betingning för blodproppar. Detta var dock inte ens något som noterades i sjukjournalen utan jag skickades hem efter att ha lämnat prov på sänka och blodvärde. I efterhand har jag fått bekräftat av folk att jag med största sannolikhet hade en blodpropp i lungan.


• Efter att ha genomlidit några helvetiska dagar med outhärdliga bensmärtor åkte jag in akut igen efterkommande vecka. Läkarna misstänkte djupa ventromboser men sa att de inte kunde sätta in någon behandling ifall detta inte konstaterades med ultraljud - i så fall fick jag åka hem och skaffa mig lite fler symtom. Lyckligtvis hittade röntgenläkaren flera proppar (den största från knäet och upp till ljumsken) så jag fick medicinering.


• Inskrivning på mödravården. Vi tog upp frågan om smärtlindring i kombination med blodförtunnande medicinering redan nu. "Det borde inte vara några bekymmer".


• Efter att ha fått godkänt av min barnmorska att det var ok, bjöd vi in mina föräldrar till första ultraljudet. Deras stöd är så viktigt för mig och jag ville stilla deras oro och göra dem delaktiga i graviditeten på ett positivt sätt. Förväntansfulla sitter vi i väntrummet när barska barnmorskan (som jag har jävligt dåliga erfarenheter av sen tidigare) bara viftar bort dem och hänvisar till praxis om endast en vuxen förutom mamman i ultraljudsrummet. Det vara bara för mamma och pappa att vända om hem igen...


• Vi genomgår hälsodeklarationer och tester hos barnmorskan. Hon erbjuder och förutsätter en hel del insatser; samtal med tandhygienist (eftersom Fredrik röker och gärna ville ha ett sådant samtal när det erbjöds honom), glukosbelastning etc. Dessutom tar vi åter igen upp frågan om hur min pågående behandling kommer att påverka förlossningen. Allt läggs "på bevakning"... Vilket jag antar är nån sorts kodord för att glömmas bort, för vi hör då aldrig talas om något av dessa frågor igen. Förutom i dag, då barnmorskan konstaterade att allt... glömts bort.


• Och så, under senaste två veckorna har vi alltså intensifierat våra frågor eftersom jag verkligen känner att jag BEHÖVER få svar. Och det har jag fått; grundlösa och felaktiga spekulationer fram till i dag när sanningen exploderade rakt i ansiktet på oss.

Tror fasen jag måste träna på att vara sjuk. Måste finnas nån aspekt som jag missat. Kanske det där att man ska ligga både före och efter och verkligen inte lita för fem öre på att folk faktiskt lyssnar på vad man säger och att de gör det som ska göras. Eller så struntar jag i att bli sjuk igen. Känns faktiskt enklast så.

Freja längst ner t v.

"Tvättmaskinens upprättelse" eller "Hur man höjer oddsen i sockbingo"

Efter några timmars jobb fick jag mig slutligen ner på golvet. Och baske mig - tog det nästan inte lika lång tid att ta sig UPP från golvet som det tog att måla det! Men nu är det gjort och än så länge är det helt utan klorepor och stötmärken. Å andra sidan har det inte ens torkat än...

I ett upplysningens ögonblick gjorde jag också en insikt om att det - i alla fall inte i vårt hushåll - är tvättmaskinen som står bakom alla försvunna strumpor. När jag drog fram sofforna för att förflytta dem till andra sidan rummet hittade jag inte mindre än sju (7!!) fastklämda och övergivna sockar. Nu ligger de i tryggt förvar i tvättkorgen och kommer att förändra oddsen i kommande sockbingo-partier.

Sockbingo är en regelbundet återkommande företeelse hos oss. Nån gång, typ varannan månad, utser jag mig själv till enväldig domare och tar fram krogen med "sockar utan kompisar". Sedan vänder jag den upp och ner på golvet och ungarna + Fredrik får tävla om att hitta flest sockpar snabbast. Det krävs en utomstående domare för av nån anledning är det NÅGON (=Fredrik) som inte tar detta på allvar och parar ihop allsköns färg- och kvalitetkombinationer. Fnys.

Eureka - bra med sömn inför stundande helg!

Vaknade vid 5 i morse och gottade mig åt att faktiskt ha sovit åtminstone sex timmar i natt! Perfekt, känner mig utvilad och relativt energifylld - efter lite jobb ska jag ge mig på att måla den andra halvan av vardagsrumsgolvet. Vågar knappt säga detta, men mina djupdykningar i div inredningstidningar har gett mig lust att vitmåla alla möbler på nedervåningen, så det projektet får nog läggas till listan på kommande stordåd. Jag är ju sällan så lycklig som med en pensel i hand!

När jag slog upp mina gröna i takt med att morgonljuset började sippra in, insåg jag att jag var ensam i sängen. Fredrik har m a o tillbringat hela natten i garaget, skruvandes i Forden. Inte första gången. Nu nannar han så sött tillsammans med hundarna i sängen (de får komma upp på kommando nån gång då och då och blir SÅÅÅÅÅ lyckliga) så jag antar att jag får flytta möblerna i vardagsrummet själv. Kan vara bra för gäddhänget. Dessutom kan han behöva hämta lite krafter inför kommande helg:

Fredag                                                                                                   På morgonen skjutsar vi Freja och större delen av hennes klass till Eddahallen där de ska delta i en baskettturnering. Medan jag jobbar, stannar Fredrik kvar och håller ställningarna. Sedan tar han paus ett tag, följer mig till mötet på specialistmödravården och sedan  återvänder han till tjejerna medan jag fortsätter jobba. Han åker sedan på en träff under eftermiddagen och möter också upp sonen William med buss medan jag hämtar upp tjejerna och skjutsar hem dem (ÅH, vad jag gillar vår niositsiga Caravelle!). Sedan hem för att hämta resten av familjen, åka med Freja på ridningen och efter det möta upp Fredrik, William, mormor, morfar och gammelmorfar på Elias' skola, där vi deltar i klassens bjudmiddag.

Lördag                                                                                               Tänker åka på bytardagar i Skelleftehamn. Har ju mer och mer börjat inse att vi ska ha en bebbe snart... Förhoppningsvis hinner jag med lite hundträning också. Sedan förhoppningsvis lite grillning hos kompisar. Relativt lugn dag m a o.

Söndag                                                                                              Upp tidigt, åka iväg på lydnadstävling i Piteå. Antar att hela konkarongen följer med. Sedan gravöl eller firande på lämplig restaurang + ev lite shopping i Piteå. Hem igen, skjutsa Isac på karateträning och sedan avyttra alla ungar till div destinationer. Har jag tur, finns det ork och tid över till att tvätta lite kläder inför måndagens tågresa ner till Stockholm.

Jag gillar såna här helger!

SWB Skellefteå skördar framgångar

Skickade in en liten notis till Norran ang mina lagkamraters framgång i Norrköping här om helgen. Som vanligt decimerades texten till ungefär hälften, men jag tycker ändå att det är lite coolt att vi alltid hamnar på sportsidorna med våra insändare!

Sömnproblem och reell hundmardröm

Snart 40 år gammal och kan knappt komma ihåg att jag någonsin legat sömnlös. Tvärt om brukar mitt största bekymmer vara att jag inte kan hålla mig vaken... Men nu sitter jag här - för vilken gång i ordningen vet jag inte men det har pågått minst under ett par veckor - och har gett upp efter ett par timmars sömnförsök. Hur pigg som helst. Hade det inte varit för att det var mörkt ute hade jag kunnat börja tvätta fönster. Kan det vara så att jag är understimulerad, kanske?

En av räddningarna för en sömnlös krake är förstås internet och facebook. Har just suttit och förgrymmat mig över en av mina facebookvänners situation. Hon har en jättefin amstafftik och är dessutom småbarnsmamma (fotot visar både hunden och den gulliga flickan, som jag skuggat). När den unga mamman lämnar sin flicka på dagis, brukar hunden få följa med. Till en början knöt hon fast hunden i staketet som omgärdar dagiset, men efter att en mamma reagerat på detta och uttalat rädsla för denna HEMSKA KAMPHUND (som på sin höjd viftar på svansen när folk går förbi) så har hunden och matte förpassats till ett ställe så långt borta från grinden i staketet så att ingen behöver passera henne - men det räcker inte! Nu har två mammor protesterat och hotar med att byta dagis ifall inte hunden försvinner.  Till saken hör att det uttalats att det är bara p g a att hunden är av "kamphundstyp" som de inte vill veta av henne. Kolla på fotot igen - visst ser vovven barnfarlig och aggressiv ut?!?!?!

Helst av allt tycker man ju att dessa inbilska morsor skulle få ta sina ungar nån annanstans. Sen blir man nyfiken på hur ansvarig personal kommer att reagera. Om det hade gällt t ex en muslimsk man som inte skulle få följa med och lämna sin dotter för att det fanns två rasist-morsor på dagis, hur skulle de ha agerat då? Finns det någon principiell skillnad mellan dessa scenarier? Ingen misskötsamhet, inga lagbrott - bara fördomar.

Inom SWB Skellefteå hoppas vi kunna slå hål på lite fördomar i april, då vi blivit inbjudna att hålla uppvisning utanför en stor djuraffär här i Skellefteå. Ett par engagerade medlemmar har ordnat hoppborg och vi planerar lite tävlingar, korvförsäljning etc. Känns jättekul - och helt underbart vilket go’ vi har i klubben!

Annars har hundarna haft ett par välbehövligt lugna dagar inför gångna kvällens tunga dw-pass. Förra veckan blev det många och långa (och delvis tunga) sparkturer - den sista på närmare 1,5 mil - så nu får det bli lite styrketräning denna vecka. Sen avslutar jag och Fella med debut på lydnadsplan på söndag. Kul men lite pirrigt!

Hmmm... Inte läge att gå och lägga sig än, känner jag. Ska försöka zappa mig fram till ett lagom tråkigt program på TV:n och använda det som sömnpiller. God natt, vänner... eller.... god morgon!

PS. Fredrik har sedan i fradags gått omkring och hulkat sig och gjort uttalanden som "det där jävla äcklet" om Herman, vänskapskakan. Men i dag tilltalade han degkletet vid förnamn! Jag skönjer en viss attitydförändring, minsann!!! Fredrik har lovat mig att få utföra en tämligen förudmjukande handling på honom ifall han någonsin kommer att smaka av slutprodukten - fast jag tycker att det vore förudmjukande nog om han smakade och faktiskt fick lov att erkänna att kakan är god...  DS.

Verklighetens kranka blekhet

I de flesta relationer uppstår då och då diskussioner gällande ansvarsfördelningen hemmavid - så också i min och Fredriks. I går var det dags. Egentligen borde vi veta bättre än att ens prata om saker som vi är oense om, för vi har helt olika konfliktlösningsmetoder. Men hur eller hur, så ägnade vi en stor del av lördagkvällen åt detta. För min del är gränsen mellan att anses vara hysterisk för att man stiger upp tidigt och städar kontra att anses vara nonchalant för att man inte plockar bort alla papper på bordet hårfin - och jag har ännu under 3,5 år inte lyckats träffa av den.

Försökte i alla fall, för mig själv där jag låg sömnlös i natt, göra nån sorts mentalt avstamp inför våren/sommaren. Ungefär så här ser det ut:

Har ännu inte hittat en vikarie. Vilket i dagsläget innebär att jag kommer att jobba 50 - 100%, dels inom företaget, dels på skolan + via mina andra åtanden så som ordf i ett riksförbund etc.

Har tre barn som jag gärna vill vara en god mor till. Barn som har lite egna funderingar som de behöver stöttning och spegling i just nu.

Den där gränsen jag nämnde tidigare antar jag att jag, som varande en god partner, bör försöka träffa av...

Har en del oavslutade projekt inomhus; golvmålning, sätta upp takbjälkar, lite dörrar som ska målas nåt varv till, Isacs utlovade renovering av hans rum, sätta upp takvagga, införskaffa och installera skötbord, laga barnvagn...

Sommaren är full av hundtävlingar som jag både vill och känner att jag måste åka på. Ungefär en i månaden fr o m nu till i september (jag hoppas, hoppas på samåkningar till de flesta så jag slipper köra de ca 200 milen t o r till varje tävling själv). Därutöver lydnadstävlingar på hemmaplan. Och allt ska ju faktiskt tränas inför också.

Utomhus också en del oavslutade projekt som jag tyvärr av okunskap inte kan rå på själv. Däribland en bil à 25 000:- som stått uppställd i 1, 5 år. De pengarna - för att inte tala om platsen i garaget - skulle komma väl till pass...

Det som göms i snö... Har x antal tusen trädgårdsplattor som ska plockas upp och läggas om. Därtill färdigställa resten av trädgården inklusive häckplantering, gräsanläggning, anläggande av grusgång etc.

Garaget som den jävla byggaren lämnade ofärdigt måste göras klart. Antar att målningen hamnar på mig, förhoppningsvis slipper jag det mesta av övriga byggnationer/installationer. Men fastighetsägaren ska ju stå för finanserna - och det är ju jag!

1000 väntande projekt i sommarstugan. Däribland iordningsställande av div bekvämligheter så som rinnande vatten, dusch, utedass. Dessutom byggnation av sovstuga, soldäck, typ 50 m ramp mellan parkering och stuga, brygga samt stor badflotte. Finansieras av fastighetsägaren - och tro det eller ej, men det är ju jag!

Pappa och Fredrik har dragit igång projekt berg- alt jordvärme i Ersmarksbodarna. Kostnad 85 - 130 000:-. Finansieras av...ingen mindre än... fastighetsägaren. Och få se nu då... Visst var det jag? Vid närmare eftertanke är det kanske TUR att jag kommer att jobba uppemot 100%...

Hmmm... Känns som att jag glömt något... Jomenjust det, jag ska visst föda barn också...

Stilleben

I går morse vaknade jag vid 6.30 och kände att krafterna mirakulöst återvänt - att jag var full av ork och entusiasm! I och för sig mattades de fysiska förutsättningarna ganska snabbt när jag klev upp och genast blev andfådd och fick hjärtklappning, men känslan fanns kvar. Låg och bläddrade i inredningstidningar ett par timmar och kände sedan att NU var det dags! Dags att göra lite vårförändringar, släppa in lite ljus och få lite nytt att titta på här hemma.

Eftersom jag insåg att jag var tvungen att ransonera min ork, prioriterade jag ganska snabbt bort alla tråkigheter som att skura och måla golv - till fördel för att tvätta köksfönster och påta på med lite små arrangemang. Lite smakprov:

I dag, efter en dålig natt, var jag uppe tidigt igen. En sån där dag som ändå kändes "åt helvete". Så jag tog fan i hågen och målade klinkergolvet framför spisen och halva vardagsrumsgolvet. Min vana trogen målade jag in nåt; denna gång en stackars katt som fick lov att tillbringa större delen av dagen i sovrummet.

Tårar och kanel

I dag på förmiddagen var det dags för träff med barnmorskan. Mina tankar och min oro inför stundande förlossning har vuxit i samma takt som magomfånget och mycket har berott på den nonchalans och de oklara besked jag fått kring hur min förlossningen kan komma att se ut. Mina tre tidigare har varit smärtsamma (kraftiga men verkningslösa värkar) och mer och mer långdragna - den sista avslutades med sugklocka en värk innan ett akutsnitt. Min räddning har varit ryggbedövningen som gjort att jag orkat och stått ut. Men i och med att jag går på blodförtunnande har jag fått signaler om att smärtstillande injektioner kan vara uteslutna men jag har - trots att jag aktualierade frågan för första gången för ett halvår sedan - inte fått veta något säkert. Så lagom till dagens träff hade jag laddat med frågeställningar och moraliskt stöd av Fredrik.

Ganska snart blev det tydligt för barnmorskan att jag inte är särskilt pigg och rask. Att jag tvärt om känner mig ganska ynklig och att två kraftig influensor, blodproppar + allt annat stök under vintern tagit ut sin rätt. Men när jag tog upp frågan om smärtlindring i kombination med Fragmin (som det blodförtunnande medlet heter) så sa hon - upprepade gånger - att det BORDE inte vara några problem... Att det BORDE gå kombinera...

Vid insikten om att hon skulle vara strandad större delen av sin lunchtimme med en graviditetshormonell, rödgråten, medelålders kvinna med tillhörande trulig pojkvän om hon inte gav klarare besked än så, tog hon till slut saken på allvar och ringde en mer erfaren och kunnig kollega. Och snabbt blev det tydligt att det inte allt BORDE gå så som min barnmorska trodde..... Tvärt om krävs 1 - 2 veckors nedtrappning av medicinen för att man ens ska kunna överväga ryggbedövning (nog har jag långdragna värkarbeten men inte SÅ långa...) och att förlossningen skulle måsta avslutas med narkos och kejsarsnitt om den skulle bli för smärtsam och långdragen. Då blev det helt plötsligt annat ljud i skällan och snabbt bokades ett samtal med förlossningsläkare in.

Tänk om jag nöjt mig med alla "BORDE":n - då är risken stor att jag hade tvingats genomlida ett helvete och ändå missa mitt barns första timmar. Nu hoppas jag på en förstående förlossningsläkare som kan tillmötesgå mitt behov av information och kontroll.

När jag äntligen fått svar på mina frågor och kände att jag blivit tagen på allvar, kändes det bättre. Alla värden på mig och bebben är utmärkta och faktiskt är jag bara marginellt större än normalkurvan - jag, som brukar ligga någonstans mellan "outhärdligt stor" och "grotesk" i vanliga fall! Jag är väl inte den som har som ambition att räknas som "lagom" och "normal", men i detta fall känns det bra att tillhöra den kategorin.

Efter lasarettsbesöket åt jag och Fredrik lunch på en av Skellefteås mindre kända pizzerior. Fick väl en aning om varför den är det också. Eller vad sägs om en pizza med kyckling och KANEL!?!?!?! Smaklökarna var tämligen...förvirrade...när vi gick därifrån.

På tal om smaklökar så väntar jag på en familjehemsplacering i kväll. Herman ska visst komma. Det är grannen som förannonserat hans ankomst och hon har lugnat mig med att han bara behöver TLC ett par ggr/dag och mat varannan dag. Och efter 10 dagar får man äta upp honom! Efter att man prånglat på vänner och bekanta en del av honom förstås. Nån sorts surdegskedjebrev är det visst. Jag, som bara har garderobsblommor och svärmorstungor i krukorna här hemma ska alltså förvalta en mjölklump och därtill få den att blomstra och växa! Jag, vars vanliga gräns för omtanke ligger vid att den jag bryr mig om åtminstone ska lystra på sitt eget namn och komma när jag ropar. Det här ska bli intressant.

Några som kommer när jag ropar och därmed förtjänat min omsorg är två nöjda och trötta vovvar som nu ligger och sover framför TV:n. Har just avverkat en mil med spark tillsammans med dem och har knappt rört en fena - det är fördelen med att ha muskelhundar och inte några bjäbbiga, fluffiga väskvärmare!

Nu är det fredagkväll och den lär väl i vanlig ordning avnjutas i horisontalläge i TV-soffan - denna gång med magen fylld av smörgåstårta och en liten aning kanel...

Jag överlevde!!!!

Har just avverkat 5 km promenad med grannen och hundar. Och det gick! Jag, som knappt rört mig på tre veckor och inte promenerat ordentligt på flera månader, tog mig hem med livhanken i behåll. Må vara att jag såg ut som en vaggande flodhäst och lät som en blåsbälg men jag gjorde det!

Hundarna har också fått ett ordentligt träningspass i dag. Lite tung dw på snömoddiga vägar. Ett litet smakprov får ni här när Fella drar kring 100 kg. Ya'ax och Fredrik var också duktiga men de hann inte fastna på film.

Nu ska jag ta mig ett välförtjänt äpple och lägga ikull mig i tv-soffan.

Barn i honungsbussar och hundar på lydnadsplan

Så åkte barnen till pappa... Lite spännande, eftersom de skulle ta bussen till stugan uppe i Arvidsjaur. En honungsbuss* fick de åka också - till Isacs förtjusning.

Alltid ett sting i hjärtat när ungarna åker men denna gång också till liten, liten del en viss lättnad eftersom jag fortfarande slåss med den efterhängsna förkylningen och efterföljande trötthet. I går fick jag lägga mig en stund för att hantera andfåddheten och hjärtrusningen som jag fick när jag packade ur diskmaskinen... På fredag ska jag till barnmorskan och då ska jag, med moraliskt stöd av Fredrik, försöka att INTE skämta bort det faktum att jag är höggravid, genomgår min andra allvarliga influensa och därtill faktiskt är till åren kommen!

Hundarna fick sig en ordentlig genomkörare i går när SWB SKellefteå tränade tung dw i intervall. Fella som vanligt duktig med drag på dryga 100 kg men också Ya'ax fick ta i och visa att han kan - bara han ägnar sig åt att dra och inte berätta för hela världen att han är...bekymrad... Inför tävlingarna i slutet av april gäller nu att pricka in formtoppen men jag kommer inte att följa andras exempel och träna tungt varje dag i veckan. Jag tror att både fysik och psyke mår bättre av en återhämtningsdag mellan tunga pass. Hellre fokusera på olika muskelgrupper och varva muskelkonditionering, styrka och explosivitet. Om jag tror rätt lär ju visa sig - förhoppningsvis redan på tävlingarna i Jönköping (om bebben behagar komma ut antingen i god tid innan eller efter tävlingen).

Min och Fellas lydnadsdebut närmar sig också med stormsteg. Hon registrerades av någon anledning som engelsk bulldog och lär därmed frambringa kommentarer i publiken om att hon inte är rastypisk.  Vi håller på att bli lite less momenten i Lk1 så jag hoppas att det går vägen och kan avverka tre tävlingar i snabb följd så att vi får en (informell) Lp1 så snart som möjligt - och därmed kan koncentrera oss på lite nyheter. Har börjat träna mer och mer på fjärrdirigeringar och det funkar ganska bra. Till min glädje kan jag konstatera att Ya'ax också verkar vara klar för Lk1 och att han nästan tycker lydnaden är lika rolig som Fella gör. De är så söta; den hund som sitter på "avbytarbänk" medan jag tränar den andra gör ofta samma moment där de sitter/ligger vid sidan av.

Tänka sig, det blev barn- och hundsnack i detta inlägg också. Min värld ÄR liten.

*) Uttrycket härstammar från Isac själv, som vid fyra års ålder förväxlade "våningsbuss" med "honungsbuss" och för sitt liv inte kunde förstå varför man benämnde bussarna så - hade det nåt med Nalle Puh att göra?

Borta bra...

...men nog är ändå hemma alltid bäst. Trots att hallen och köket är fulla av packning och pannan hade stannat när vi kom hem.

Men ett par trevliga dagar i Malå hade vi. Vår vana trogen sprutade det ungar åt alla håll (många bekanta i backen) och när barnen badade i badhuset på måndagen insåg vi att vi inte hade tre utan åtta ungar att hålla koll på. I övrigt allt som hör en stugweekend i en slalombacke till; lite slöa promenader, nonsensprat med vänner och bekanta, markservice till ungarna, flera liter varm choklad samt förstörd nattsömn nedträngd i en bäddsoffa.

Isac deltog i en slalomtävling och vann ett pris (klicka på bilden så får ni se målgången):

Skam den som ger sig

Motgångar har vi ju fått vår beskärda del av. Fördelen är att vi också lärt oss att inte hänga läpp allt för länge.

Sov ut ordentligt i morse. Sen körde killarna lite skoter medan jag och Freja tog varsin hund med sparken. Har hittat en perfekt runda på några km, kuperat och omväxlande. En ordentlig genomkörare för hundarna.

Sen hem och tänkte att "va' f-n". Så jag ringde till stugbyn i Malå och fick tag på en stuga sönd - månd. Så det blir slalomhelg, om än lite kortare än beräknat.

Sedan packade vi skotrarna och skoterkälken och drog iväg till skogs för lite lunch och mys i solen. Hundarna imponerade stort; trots att de var slutkörda från förmiddagens sparktur, fick de värsta adrenalinkicken av skotrarna. Till och med Fella, fröken "Nu tar vi det lilla lugna", gjorde både hastighets- och längdrekord. Sammanlagt bör de ha sprungit ett par mil i skoterspår och pudersnö under dagen. Förutom lite extraknäck som att gräva fram sommaren och så. Klicka på bilden av hundarna så får ni smakprov på detta:

Under dagen höll jag via kontakter koll på SWB Skellefteås prestationer i Norrköping. En 1:a och en 3:e plats på lydnaden, en 1:a plac och flera andra hedrande resultat på wp:n. Duktiga tjejer och duktiga vovvar.

På tal om prestationer och resultat; på kvällen drog med oss trevliga grannar och avverkade ett par serier på bowlinghallen. Målet är ju inte alltid att vinna  Lite snygga poser hann vi i alla fall med:

Och några kanske inte fullt lika snygga:

Nu blir det tidig kväll och upp i ottan för att packa och dra iväg till Malå. Vi fick oss en riktigt bra dag trots allt!

Livet är en fars

Äntligen fredag. Såg fram emot en nedtrappning inför kommande helg i Malå. Lite tid att packa, ta det lugnt och se fram emot trevligt sällskap och nöjda ungar i vårsol.

Efter att ha skickat tre förväntansfulla ungar till skolan började jag packa så smått. Gjorde undan lite jobb. Så ringde kollegan. Krisläge i ett familjehem. Hon var på väg dit. Sedan ägnade hon hela dagen åt att hålla ställningarna i familjen medan jag sökte med ljus och lykta efter en beslutsfattare som tog på sig ansvaret att fatta beslut i situationen. Först vid 18-tiden - 8 timmar senare - fick vi respons och agerande från berörda. Tänk vad folk tenderar att vara undflyende och "upptagna med annat" på fredagar...

Under perioder av väntan hann jag i alla fall packa ihop för tre dagar i stuga. Allt från hundburar och slalomutrustning till badkläder och mat. När ungarna kom hem fick de göra var sin packningslista och tog sig sedan an den med nit och engagemang.

Sedan en sväng till ridhuset med Freja och efter det storhandling för matsäck, lättlagade luncher, godis till ungarna etc. Sen en sväng förbi mamma och pappa för att hämta släp så vi kunde ta med skotern upp också.

På vägen hem - trötta, nöjda och förväntansfulla - ringde kompisfamiljen som redan åkt upp till Malå. De meddelade att den stuga som de trodde skulle ha innehållit 11 bäddar bara rymde 6 pers. "Så ni ryms nog inte att sova över men ni kan ju komma upp över dagen".

Av nån anledning blev jag inte ens förvånad... Hur kunde jag ens tro att mina planer...barnens förhoppningar...någon gång skulle få slå in? Jag hatar att jag börjar låta som en bitter kärring men nu är det liksom för mycket...

Medan humöret ännu var på topp passade vi på att miljöträna hundarna på ridhuset. Passiv aktivitet kan man kalla det när man tvingas ligga still med tio galopperande och frustande hästar inom räckhåll:

Ungarna hann provköra en polisbil på ICA också:

Nu ska jag ta och fira in helgen med Cocilliana och en Strepsils.

Nu är de på väg...

...mina vänner och träningskamrater från SWB Skellefteå. Till Norrköping. För spännande wp-tävling. Uppskattat lydnadstävling. Trevliga fester. Resultatrikt årsmöte. Mysig hotellvistelse. Underbart umgänge. En massa skratt och roligheter.

Fy fan.

För oss satt beslutet låååångt inne. Till efter lunch i går. Då hade Fella inte visat tillräckligt starka tendenser att upphöra med löpet. Så då fick det bli ett avgörande "Nej, vi kan inte åka". Och sen grät jag en skvätt.

Nästa chans till wp-tävling är i slutet av april. Dagarna då jag har beräknad förlossning. Jag funderar på att gå upp på förlossningen och begära ett planerat kejsarsnitt. En tvådagars wp-tävling borde ju vara giltig anledning.

För att få tankarna på annat åkte vi till en kompisfamilj och åt middag i går kväll. Tillsammans med dem kan humöret inte undgå att få sig en skjuts uppåt. Vi planerade in en sväng till Malå under helgen också. Hyra in oss i deras stuga några dagar, åka slalom, vara ute i friskluften och få tankarna på annat.

Så i dag blir det att slutföra en hel del jobbprojekt som påbörjats under veckan. Aktivera de stackars hundarna som säkert ser att vi hänger läpp så snart vi tittar på dem (och stackars Fella har fått en hel del gliringar om sin mutta). Och så packa förstås. Och jag borde ringa Hälsocentralen och be att få komma och kolla halsen. Är tämligen övertygad om att jag har halsfluss. Jag är så LESS på att vara sjuk men jag är lika less på att ha kontakt med landstinget...träffa oengagerade läkare, sitta och vänta...och vänta...

Först och främst ska jag försöka hitta min tappade sug. Den borde ligga här nånstans...

Små, små steg åter mot verkligheten

I går gjorde jag min första ordentliga insats mot ett återinträde i verkligheten. Har ju levt senaste 1,5 veckan i Ersmarksboda-bubblan. och har skött all kontakt med omvärlden via telefon och dator.

Jag och kollegan trotsade snöyran och åkte till Norrbotten för ett nytt handledningsuppdrag. Ett spännande sådant. Uppdragsgivarna och den familj som ska få vår hjälp var mycket nöjd med vårt sätt att tänka och med de råd de fick. Risk för hybrisöverslag... igen!!!  Jag och Lena drabbas av såna nån gång då och då. Vilket kan ge oanade konsekvenser. T ex felkörningar på 15 mil eftersom vi sitter och berömmer oss själva - vi är bättre på samtal och handledning än på navigering och lokalkännedom. Så ödmjuka är vi ju att vi faktiskt kan se att vi har våra brister... om än de är få.

Väl hemma igen var jag totalt utslagen ett par timmar. Och ingen röst hade jag. Tur att man har fyrbenta sjuksköterskor som tar hand om en:

Vaknade till liv lagom för lite hundträning. Har varit ganska mycket sånt senaste veckan (det enda jag orkat med). Lydnad och vagnträning inför stundande tävlingar i helgen. Fredrik jobbar på bra med Ya’ax och om allt går som vi vill gör de tävlingsdebut.

Fredrik, ja... Honom ska jag gå och sparka på. Om jag nu inte väljer snöbollsalternativet. Jag älskar honom över allt annat och han har så många underbara sidor, karln... Men att stiga upp på morgonen är inte en av dem. Nu har han "skärpt till sig" så att han börjat ställa larmet på mobilen. Vilket innebär att snoozefunktionen slår igång med nio minuters mellanrum första halvtimmen. Sen slår han av den och sover vidare. I dag har jag och barnen skakat liv i honom fem gånger - förutom att han blivit väckt av larmet. Nu är det precis en timme sedan han skulle ha vaknat första gången. Snöboll... Eller finns det nåt vär...jag menar - bättre?