Skitdag, dynghög och förgiftat vattenhål

Vaknade upp med dubbla känslor i morse. Hade några tuffa åtaganden framför mig men också - hoppades jag - ett konstruktivt och hoppingivande möte med förlossningsläkaren.

Började med att hämta upp förväntansfulla flickor i Frejas klass; basketturnering under överinseende av Fredrik.

Nyttjade sedan en kort väntestund inför jobb på skolan med att ringa en stackars kvinna som vi hållit på halster många veckor ang mitt vikariat. Gav henne ett nedslående besked - sånt är aldrig kul. Nu står mitt hopp till delägarekollegan som lovat ordna en ersättare inom en månad. Kontrollförlust och stress i ett - jippie.

Försökte också nå kollegan/vännen i Småland, som förestår verksamheten där nere. Förändringar - inte positiva sådana - på gång och det är tufft för alla inblandade parter, däribland främst för henne. Av olika anledningar måste ett avgörande besked stressas fram närmsta dagarna. Känns inte bra.

Så till lasarettet och träff med läkaren. Trogna bloggläsare (har förstått att jag faktiskt har ett par stycken!!) vet att min förhoppning stått till att kunna få hjälp med lättare förlossning än tidigare, eftersom mina tre förra har varit både långdragna och smärtsamma. Att klara av samma prövning igen känns omöjligt med tanke på mitt fysiska mående just nu. Tanken på en nedtrappning inför ett vaket, planerat snitt dök upp för någon vecka sedan och min barnmorska trodde inte att det skulle vara några bekymmer att få igenom något sådant.

Men tji vad hon bedrog sig - och mig. Kejsarsnitt i vaket tillstånd - uteslutet av medicinska skäl. Kejsarsnitt under narkos - uteslutet av medicinska skäl. Epidural - uteslutet av medicinska skäl. Spinal - uteslutet av medicinska skäl. Vad återstår då? Jo, en vaginal förlossning UTAN möjlighet till smärtlindring förutom lokalbedövning, akupunktur och annan skit som jag provat och inte varit hjälpt av tidigare. När Fredrik frågade om alternativ fick vi veta att läkaren skulle konsultera experter men att hon inte såg att det skulle kunna gå till på annat sätt. Där damp jag ned med en smäll. Förhoppningar om en bättre förlossning än de tidigare byttes alltså mot insikt om att det kommer att bli tusen resor värre.

Bröt ihop och lämnade kollegan till att sköta ett viktigt möte. Dåligt samvete.

Åkte och hämtade tjejerna på basketturneringen. Inte bara rödgråten utan dessutom gråtande. Pinsamt OCH dåligt samvete.

Åkte hem för att hinna träna hund inför söndagens lydnadstävling. Det blev pliktskyldiga fem minuter innan jag gav upp och la mig apatisk i sängen. Dåligt samvete.

Följde Freja på ridningen. Styrelsemedlem från RFF ringde med akuta frågeställningar inför nästa veckas möten. Blev sittande en hel timma i telefon och missade hela Frejas ridlektion. Stress och dåligt samvete.

Ilade iväg till bjudmiddagen som Elias’ klass höll i. Förstod att jag missat det faktum att varje familj skulle ta med saker att äta med/på så pappa och Fredrik fick göra en akututryckning till ICA. Pinsamt, stress och dåligt samvete.

Och nu sitter jag här igen, sömlös ännu en natt. Nu ger jag fan i att ha dåligt samvete, nu är jag bara frustrerad. Det är ju bra.

 Lättroad pappa/morfar skrattar åt dynghögar  och  förgiftade vattenhål.

           

Bjudmiddagen avverkades utan större mankemang. Elias blev utnämnd till bästa ryttare vid killarnas friluftsdag på ridhuset - min gosse! Sen vet jag inte om det var nån högre makt som ville ge nån sorts ironisk vink, men när föräldrarna skulle uppträda i en interaktiv pjäs tilldelades Elias’ biologiska pappa Mathias rollen som "dynghög" medan styvpappa Fredrik fick gestalta "ett förgiftat vattenhål". Strålande skådespelarinsatser. Jag tror dock att Fredrik var snäppet närmare en Oscar eftersom Mathias bara behövde ligga stilla medan Fredrik skulle "klucka inbjudande".

Jag är absolut inte van att beklaga mig och känner inte igen mig själv när jag läser igenom många blogginlägg. Känner därför att jag måste förklara min frustration när det gäller besked och bemötanden inom sjukvården. Kanske är det så att jag helt enkelt inte är van att vara sjuk och beroende av andras omsorg och därför har för höga krav, men det som tagit kraft av mig hittills är:

• Åkte in akut i slutet av september. Hjärtrusning, andfåddhet, svimningstendenser och svårt att andas. Berättade för läkaren att jag just testat positivt på ett graviditetstest, flugit t o r till Stockholm och har stark genetisk betingning för blodproppar. Detta var dock inte ens något som noterades i sjukjournalen utan jag skickades hem efter att ha lämnat prov på sänka och blodvärde. I efterhand har jag fått bekräftat av folk att jag med största sannolikhet hade en blodpropp i lungan.


• Efter att ha genomlidit några helvetiska dagar med outhärdliga bensmärtor åkte jag in akut igen efterkommande vecka. Läkarna misstänkte djupa ventromboser men sa att de inte kunde sätta in någon behandling ifall detta inte konstaterades med ultraljud - i så fall fick jag åka hem och skaffa mig lite fler symtom. Lyckligtvis hittade röntgenläkaren flera proppar (den största från knäet och upp till ljumsken) så jag fick medicinering.


• Inskrivning på mödravården. Vi tog upp frågan om smärtlindring i kombination med blodförtunnande medicinering redan nu. "Det borde inte vara några bekymmer".


• Efter att ha fått godkänt av min barnmorska att det var ok, bjöd vi in mina föräldrar till första ultraljudet. Deras stöd är så viktigt för mig och jag ville stilla deras oro och göra dem delaktiga i graviditeten på ett positivt sätt. Förväntansfulla sitter vi i väntrummet när barska barnmorskan (som jag har jävligt dåliga erfarenheter av sen tidigare) bara viftar bort dem och hänvisar till praxis om endast en vuxen förutom mamman i ultraljudsrummet. Det vara bara för mamma och pappa att vända om hem igen...


• Vi genomgår hälsodeklarationer och tester hos barnmorskan. Hon erbjuder och förutsätter en hel del insatser; samtal med tandhygienist (eftersom Fredrik röker och gärna ville ha ett sådant samtal när det erbjöds honom), glukosbelastning etc. Dessutom tar vi åter igen upp frågan om hur min pågående behandling kommer att påverka förlossningen. Allt läggs "på bevakning"... Vilket jag antar är nån sorts kodord för att glömmas bort, för vi hör då aldrig talas om något av dessa frågor igen. Förutom i dag, då barnmorskan konstaterade att allt... glömts bort.


• Och så, under senaste två veckorna har vi alltså intensifierat våra frågor eftersom jag verkligen känner att jag BEHÖVER få svar. Och det har jag fått; grundlösa och felaktiga spekulationer fram till i dag när sanningen exploderade rakt i ansiktet på oss.

Tror fasen jag måste träna på att vara sjuk. Måste finnas nån aspekt som jag missat. Kanske det där att man ska ligga både före och efter och verkligen inte lita för fem öre på att folk faktiskt lyssnar på vad man säger och att de gör det som ska göras. Eller så struntar jag i att bli sjuk igen. Känns faktiskt enklast så.

Freja längst ner t v.