Snart 40 år gammal och kan knappt komma ihåg att jag någonsin legat sömnlös. Tvärt om brukar mitt största bekymmer vara att jag inte kan hålla mig vaken... Men nu sitter jag här - för vilken gång i ordningen vet jag inte men det har pågått minst under ett par veckor - och har gett upp efter ett par timmars sömnförsök. Hur pigg som helst. Hade det inte varit för att det var mörkt ute hade jag kunnat börja tvätta fönster. Kan det vara så att jag är understimulerad, kanske? 
En av räddningarna för en sömnlös krake är förstås internet och facebook. Har just suttit och förgrymmat mig över en av mina facebookvänners situation. Hon har en jättefin amstafftik och är dessutom småbarnsmamma (fotot visar både hunden och den gulliga flickan, som jag skuggat). När den unga mamman lämnar sin flicka på dagis, brukar hunden få följa med. Till en början knöt hon fast hunden i staketet som omgärdar dagiset, men efter att en mamma reagerat på detta och uttalat rädsla för denna HEMSKA KAMPHUND (som på sin höjd viftar på svansen när folk går förbi) så har hunden och matte förpassats till ett ställe så långt borta från grinden i staketet så att ingen behöver passera henne - men det räcker inte! Nu har två mammor protesterat och hotar med att byta dagis ifall inte hunden försvinner. 
Till saken hör att det uttalats att det är bara p g a att hunden är av "kamphundstyp" som de inte vill veta av henne. Kolla på fotot igen - visst ser vovven barnfarlig och aggressiv ut?!?!?!
Helst av allt tycker man ju att dessa inbilska morsor skulle få ta sina ungar nån annanstans. Sen blir man nyfiken på hur ansvarig personal kommer att reagera. Om det hade gällt t ex en muslimsk man som inte skulle få följa med och lämna sin dotter för att det fanns två rasist-morsor på dagis, hur skulle de ha agerat då? Finns det någon principiell skillnad mellan dessa scenarier? Ingen misskötsamhet, inga lagbrott - bara fördomar.
Inom SWB Skellefteå hoppas vi kunna slå hål på lite fördomar i april, då vi blivit inbjudna att hålla uppvisning utanför en stor djuraffär här i Skellefteå. Ett par engagerade medlemmar har ordnat hoppborg och vi planerar lite tävlingar, korvförsäljning etc. Känns jättekul - och helt underbart vilket go’ vi har i klubben! 
Annars har hundarna haft ett par välbehövligt lugna dagar inför gångna kvällens tunga dw-pass. Förra veckan blev det många och långa (och delvis tunga) sparkturer - den sista på närmare 1,5 mil - så nu får det bli lite styrketräning denna vecka. Sen avslutar jag och Fella med debut på lydnadsplan på söndag. Kul men lite pirrigt!
Hmmm... Inte läge att gå och lägga sig än, känner jag. Ska försöka zappa mig fram till ett lagom tråkigt program på TV:n och använda det som sömnpiller. God natt, vänner... eller.... god morgon!
PS. Fredrik har sedan i fradags gått omkring och hulkat sig och gjort uttalanden som "det där jävla äcklet" om Herman, vänskapskakan. Men i dag tilltalade han degkletet vid förnamn! Jag skönjer en viss attitydförändring, minsann!!! Fredrik har lovat mig att få utföra en tämligen förudmjukande handling på honom ifall han någonsin kommer att smaka av slutprodukten - fast jag tycker att det vore förudmjukande nog om han smakade och faktiskt fick lov att erkänna att kakan är god... DS.
Oj vad mammorna hade väldigt höga krav på det dagiset, själv har jag en hundskräck som inte är av denna värld, men jobbar med det dagligen, men min rädsla försvinner dock inte av att hundägareb säger att hunden är snäll....tyvärr blev jag attackerad i sommar just efter en hundägare sagt att hunden inte är farlig, detta gjorde ju inte saken bättre:-) Men jag vet innerst inne att det handlar om hundens uppfostran. Den pitbullen som attackerade mig mot strupen( som tur var han jag sätta upp armen och blev biten där istället)var en hund som växt upp i kraftiga missförhållanden, men jag tycker det var orättvist av mammorna att kräva att hunden ska försvinna, det räcker väl att hon kopplar hunden! Tragiskt att folk drar alla hundar över en kam pga av rasen!
SvaraRaderaJa, hundrädsla har man ju svårt att förstå om man har den själv. Vilken tur att det gick bra för dig! Och jag tror säkert att du gör vad du kan för att inte överföra din rädsla till era barn.
SvaraRaderaSka verkligen bli intressant att se hur detta slutar. Den unga mamman har ju, som sagt, redan gått dem till mötes genom att binda upp hunden utom räckhåll men det är inte tillräckligt.