Det ska fan till att föda barn på våren...

Som mamma till två höstbarn trodde jag aldrig att jag skulle säga så, men kanske har jag glömt hur det var. Eller så hade jag inget behov av att känna mig fin då, varken för mig själv eller för nån annan. Eller så kände jag mig helt enkelt tryggare.

Men nu kan inte vintern komma snart nog. Så man får linda in sig i långbyxor, stortröjor och höga kragar.

Nu är ingen t-shirt stor nog. Inget badlakan tillräckligt brett. Och att ta på sig shorts är inte att tänka på.

Överallt skriker löpsedlarna...och reklamutskicken... "Bli av med de sista graviditetskilona!" "Så tränar du bort putmagen!". Hur fan ska det gå till?!?!? Så här framför datorn med båda hakorna i handen kan jag bara konstatera att jag, fastän jag stiger upp kl 06.00 på morgonen, inte ens hinner städa och laga någorlunda näringsriktig mat - än mindre träna och fokusera på mig själv. Jag, som aldrig gillat "lager-på-lager"-modet känner mig räddad av en kofta som åtminstone döljer allt som putar ut bakifrån. Mammatrosorna ser fortfarande inbjudande ut där de ligger i garderoben. Det sväller det ut...det fladdrar - och överallt lägrar sig ett pärlemoskimrande sken från hudbristningarna.

Jag har inte klippt mig sedan i februari (om man inte ska räkna mina tafatta och jackiga försök att fixa till luggen med tygsaxen). Sedan veckor tillbaka tronar en hårfärgningsförpackning i ensamt majestät på badrumshyllan. Min foundation är slut sedan länge och eyelinern har jag tappat bort. Epilartorn och jag, som tidigare var "du" med varandra, har helt tappat kontakten. Och kläder ska vi inte tala om - senaste halvårets inköp har endast bestått av mammakläder och amningsbehåar.

Jag börjar så smått fantisera om att gå med i Ku Klux Klan - tänk så bekvämt och svalt i sommarvärmen!

Kom att tänka på många killar man stött på under årens lopp (för det är faktiskt mest killar, även om tjejer ibland skickar fjantiga kedjebrev som hamnar direkt i min skräpkorg). Dessa karlar som, utan tanke på sin partner, vitt och brett visat/skickat bilder på utvikningsbrudar och gärna kryddat med kommentarer om vad de skulle vilja göra med henne - för att inte tala om vad hon erbjuder sig att göra med dem. Tidigare har jag bara betraktat detta som något patetiskt pubertetsöverslag men nu, med självkänslan i höjd med tissarna (dvs nere vid knävecken), kan jag känna med de stackars tjejerna som antingen tyst accepterat detta beteende - eller inte vetat om det. Så jävla respektlöst!

Jag skänker framför allt en tanke till alla mammor som inte längre förfogar över sin egen kropp, som sitter i sin spyfläckiga tröja, med tissen framme och ungen vilandes på översta fettvalken medan karln raljerar med kompisar på nätet/mobilen om läckra brudar och alla tjänster de erbjuder.

Lyckligtvis har jag en förstående sambo som dyrt och heligt lovar att han aldrig skulle göra nåt sånt. Så jag får nog tillskriva mina humörsvängningar den där omtalade "Baby Blues". Inte nog med att kroppen sviker - psyket gör det uppenbarligen också.

Nu ska jag i alla fall samla ihop dubbelhakorna och gäddhänget och åka iväg till mammas födelsedagskalas - för att INTE äta tårta...

Semester...

Eller vad sägs om en heldag i goda vänners sällskap där det mest ansträngande jag gjorde var att träna hund, amma Birk och tugga min egen mat?

Så hade jag det i går (efter en ruschig morgon) då vi tog ungarna (förutom Elias som jobbade) och åkte iväg till Jörnstrakten och vännernas stuga. Jättetrevligt! Så trevligt att vi blev av med två barn som ville stanna kvar nån dag. Hoppas vi får kompensation genom att låna ett par ungar sen - lite snål med barntid är man när man bara har ungarna på halvtid. En sommar går ju så fort...

Freja, Fella och Ya'ax kollar in Vällingträskets fiskbestånd.

Nu ska jag försöka få liv i Fredrik, som av nån jävulskt outgrundlig anledning har väckaren inställd på 06.00 men nu - två timmar senare - inte gjort en ansats till att vakna...

Morgonstund har guld i mund...

6.00. Då ringer klockan. Då har jag just ammat Birk och får försöka vika ihop gammkroppen för att ta mig över sängkanten. Sen kravla mig uppför trappen och se till att Elias vaknar. Och efter det ägna en halvtimme åt att få en trulig tonåring att äta frukost, göra matsäck och göra sig i ordning för sommarjobbet. Skjutsa ut i ett hygge i skogen dryga milen hemifrån och samtidigt leverera en svada av peppning (för att han ska iddas sätta alla sina plantor varje dag) och moralpredikningar (berätta vad som händer om han inte sätter sina plantor varje dag).

Men sen får jag ju en stund hemma innan resten av familjen börjar sprattla till liv. Jobba en eller ett par timmar. Surfa runt lite på internet. Städa och plocka undan. Och - nu när jag har börjat mitt nya liv - kanske hinna en promenad eller en cykeltur med hundarna.

Hundarna, ja. Agilitykurs för Fella i går igen. Fantastiskt att se hur hon har mognat i huvudet sedan förra sommaren. Då var hon avvaktande och lite rädd för allt nytt - nu forcerar hon varje nytt hinder med sån kraft och fart att kursledarna nästan tappar andan. Balansbommen (se ovan) var ett av de nya hinder som skulle introduceras i går. Och dessutom det enda som vållade problem - på precis det sätt som jag trodde. För inte är det några problem att våga sig UPP på den... Bekymret är hur Fella, med sin breda frambensställning och 36 kg muskler, ska hålla sig kvar. Så upp kom vi med fart - och ner på samma sätt. Ett par fall rätt på huvudet och några snedsteg (stackars kursledaren hann inte parera och hålla emot när en st bulldog kom ramlandes över henne) men Fella brydde sig inte ett dugg utan tog bara sats för att komma upp igen.

Hann träna lite slalom också och även där är det intressant att se hur Fella "stämmer av" allt hon gör med mig när hon är osäker. För att träna ingångarna till slalomen sätter man upp endast två pinnar och ska sedan lära hunden att springa in från rätt håll, oavsett varifrån man startar. Detta ska ta ett bra tag men efter 5 - 10 min hade Fella fattat galoppen och närhelst hon var osäker gjorde hon en ansats, kollade av med mig, fick klartecken och gjorde rätt.  Efter ytterligare 10 min började hon kasta sig mellan pinnarna på hela slalombanan, även om jag måste vara där och dirigera henne lite fortfarande.Vilken vovve!

Nu ska jag inta en nyttig frukost bestående av havregrynsgröt och grovt bröd. Sen får vi se om jag hinner med den där cykelturen innan vi ska börja packa ihop oss inför en lång dag i goda vänners stuga.

Ha en bra dag!

Grus i maskineriet

Det blev loppis i dag också. Och om man ser det som att vi slösat några hundringar så var det ju ingen höjdare. Men om man - som vi väljer att göra - jämför med vad grejerna skulle ha kostat om vi köpt dem nya (för att de var absolut nödvändiga och oumbärliga förstås...) så var det en riktigt stålande affär! Nåt klädesplagg och lite andra saker till lilleman, diverse verktyg för Fredriks del.

I vår ambition att ha lite kvalitetstid skulle vi äta lunch på stan. Fredrik ville på Korvgubben (de' du Jocke - ingen salladsbar här inte....) så Korvgubben fick det bli. Men aldrig mer, om jag får bestämma. Snacka om späckgödare - det är tydligt att kundkretsen består av truckers som inte vill annat än att stänna ut magskinnet och känna flottet rinna nerför hakan (och för att undvika missförstånd så vill jag förtydliga att jag inte säger att ALLA tryckers är såna, men jag tror det finns några av den sorten). Inte tillstymmelse till sallad ellar andra lättare alvernativ. Och vad sägs Dunderskrovet à 2 x 150 gram hamburgare + en kubikdecimeter pommes?!?!?!

Kändes skönt att ta en drag weight-promenad med hundarna när vi kom hem. Men nåt är inte riktigt rätt. Slingan på 5,5 km som för ett år sen vad nödlösningen vid tidsbrist eller dåligt väder utgör nu en riktigt skaplig promenad. Fast det är inte flåset som brister utan kroppen. Det känns liksom som jag har grus i maskineriet. Jag TROR att det var barnvagnen som gnisslade men det kunde lika gärna ha varit jag. Gammkroppen. Nu är det dags att börja plåga den lite så att lederna blir smorda.

Fast i första hand ska pussmusklerna tränas. För nu har ungarna kommit så det är mys i kubik som gäller. Äntligen!

Inga folkdräkter, svenska flaggor eller små grodor...

...för vår del på Midsommarafton. Önskar att jag kunde vara royalist...eller nationalist...eller åtminstone lite sentimental... Men utan varken det ena eller det andra kan Midsommarafton passera ganska obemärkt. Särskilt utan några barn - föruom Birk som än så länge skiter högaktningsfullt i om det är midsommar eller jul.

Jag och Fredrik velade länge kring frågan om var vi skulle tillbringa helgen. Vi slutade till sist i stugan och där fick vi besök av gamla vänner och deras barn. Riktigt trevligt. Vi gick också ner en sväng till badstranden, där hugade Kalvträskbor åt sill och potatis i den kraftiga pålandsvinden.

Logen till höger i bild är en vedeldad bastu som nyttjas varje fredag, året om - vinter som sommar. Längst till vänster ser ni en varmblodig bastubadare som doppat sig i den särskilt byggda bryggan - som också nyttjas året om.

På vägen hem körde vi in i grannbyn Åsträsk där det fanns en loppis. Och alla som nång gång passerat Åsträsk (för det är mest det folk gör - inte många som stannar där...) har nog samma inställning till en loppis i Åsträsk som vi hade; "Ja, ja - en gammal rostig spik kanske man kan hitta...eller en cykelpump". Men den loppisen var en mycket glad överraskning och utgjorde helgens höjdpunkt! Både jag och Fredrik fick vårt lystmäte och jag måste nog vara så banal att jag lägger ut lite bilder på några av mina fynd.

Kläder för sammanlagt 300:- (65 plagg) :

Leksaker och annat 240:- (däribland en jättefin trappgrind för 30:-) :

Vi hann i stort sett bara hem innan det var dags att dra vidare på nya uppdrag på midsommardagen. Lille Birks första föräldrafria kväll, minsann! Medan han var hos mormor och morfar och charmade andan ur dem, tillbringade jag, Fredrik, hundarna och våra lagkompisar med tillhörande fyrbenta några timmar på Midsommartravet. Vi var inlejda som staketvakter - enbart för att vi har så respektingivande och skräckinjagande hundar.  Hundarna skötte ig exemplariskt och vi fick göra några ingripanden, även om den starkaste upplevelsen (i alla fall för gruppens tjejer) besto i alla berusade snoppar som det viftades hejvilt med ute i skogarna och mot staketet. För en oanande staketvakt kan de närmast liknas vid ett oladdat vapen i en fyllskalles ostadiga hand...

Fredrik och Ya'ax bevakar hästar och körsvenner.

Nu är vi, i sann "vårda relationen"-anda på väg in till stan för att gå på ytterligare loppisar, ta en promenad och äta lunch på nån trevlig uteservering. I kväll kommer ungarna. Då är ordningen återställd!

Mycket göra + lite tid + ingen dator...

Då blir det inga blogginlägg! Fast jag ska bättra mig. En annan dag. För nu är klockan 00.45 och familjen är samlad efter att ha varit på spridda håll minsann - Birk har varit på egna äventyr medan mamma och pappa jobbade. Och så har han fått en hel garderob full med kläder. Och leksaker. Och så han han - och vi -firat midsommar förstås. Men det får ni läsa mer om sen. En annan dag.

Natti, natti!

Högmod och betraktelser över tiden

Jag och min kollega Lena är jäkligt bra på mycket. Förutom att hitta rätt när vi ska nånstans. Faktum är att vi ibland tillåter oss att drabbas av högmod efter att ha gjort en riktigt bra arbetsinsats och det brukar inverka menligt på vår lokaliseringsförmåga. En gång gjorde vi en omväg på 15 mil när vi körde mellan Sorsele och Norsjö. Så tokigt det kan bli.

Det var i alla fall tur att jag satt på arslet i TV-soffan i dag när jag fick så trevliga omdömen om min blogg av en läsare norrifrån, annars hade jag förmodligen kört i diket. Tack, S, för de snälla orden!

I stort har det varit en riktigt bra dag i dag. Fylld av tvätt och städning, flera timmars röjsågskörning och gräsklippning. Tänk vad vilsamt det kan vara med vardag! Jag njöt ända fram till att jag åter igen fick kasta mig i bilen efter en cykeltur med hundarna för att hinna i tid till Fellas agilitykurs. Och den gick bra även om både jag och Fella intog ett smått anemiskt tillstånd efter att ha blivit attackerade av Skellefteå-mygg.

Konstigt att tid ska vara en sån bristvara. Jag hörde på radion här om dagen om ett projekt som Fryshuset anordnade för ungdomar "för att sommarlovet är för långt och det inte finns nåt att göra". Nån gång skulle jag vilja prova det. Att vakna upp en morgon och inte ha nåt att göra. Och acceptera att det är så. Och njuta av det.

Tills dess känns det som att tiden springer ifrån mig. Även när det gäller lilleman. I kväll provade jag för första gången att mjölka ur och ge honom bröstmjölk ur flaska. Och det gick jättebra - han sög begärligt och förnöjsamt. Vilket förstås skapar oanade möjligheter för mig att hitta på egna aktiviteter utan att ha Fredrik och son väntande i skuggorna. Men samtidigt ger det ett hugg i hjärtat. Plötsligt är jag inte oumbärlig längre. Jag märker också hur jag in i det längsta vill klä honom i minsta klädstorleken (byxor utan fötter är skitbra om man vill fortsätta leva i villfarelsen att man har en liten, liten bäbis) och även om varje steg i utvecklingen skänker outgrundlig glädje, är det också tecken på att en tid som aldrig kommer tillbaka är förbi. Vips så smäller det till och han är ute och kör EPA.

Fast... Å andra sidan... Så kanske han kan komma och undsätta sin gamla mamma ifall jag skulle uträtta stordåd och villa bort mig i skuggan av ett hybrisöverslag.

Road kill...

I går morse gav jag mig tusan på att jag skulle hinna med hundarna ORDENTLIGT, minsann. Jag kopplade på dem tung kätting och äntrade min ädle springare (i form av en cykel med utnötta bromsar efter att under graviditeten försökt agera stoppkloss för en snabb och springgalen amstaff) och drog iväg efter 5,5 km-slingan. Slösade med glada tillrop och pauser men värmen gjorde också sitt till och det blev ett riktigt ordentligt träningspass. I slutet gjorde Fella som hon brukar när hon protesterar - gick och lade sig i ett dike. Jag fick bokstavligen DRA upp henne ur diket och där låg hon sedan som en road kill tills jag med hjälp av lite godis fick henne på fötter igen. Godis är gott!  Nåja, eftersom hon inte har samma perpetuum mobile-funktion som Ya’ax så har jag full förståelse över hennes reaktion och det är väl just olikheterna mellan hundarna som gör att jag trivs så bra med dem båda; den ena får man bromsa, den andra peppa.

Min vana trogen innebar förstås lite trevlig egotid med hundarna att jag blev sen till annat. Denna gång ett inbokat möte med medicinläkaren. Så det blev en raggardusch och ihopsatt hår innan vi åkte ner till stan. Där träffade jag en ovanligt sympatisk doktor som faktiskt trodde att det fanns hopp om liv även för mig - dessutom utan mediciner. Om ett par veckor ska jag lämna prover för att de ska kunna utreda om mina blodproppar är resultat av en genetisk faktor eller och de var framprovocerade av graviditeten. Jag passade på att fråga hur jag skulle tänka kring mina barn ifall det skulle komma fram att jag har en genetisk defekt och svaret jag fick vara både tydligt och klokt; "Om jag var du skulle jag inte utreda dem förrän de själva är myndiga och kan ta ställning. Barn får inte blodproppar och om det skulle konstateras att de bär på samma defekt så kommer de inte att kunna teckna försäkringar på samma sätt som om de inte har några bekymmer". All heder åt en sån läkare!

Innan vi åkte hem hann vi med att göra lite ärenden och ta en sväng förbi Brukshudklubben för att träna agility. Det var inga bekymmer att få Fella att upprepa de fina manövrarna från agilitykursen och Ya’ax fick också möjlighet att rasa av sig lite. På hans vanliga manér gick allt "av bara farten" vilket innebär att han kan göra felfria rundor likväl som rasa igenom varenda hinder. Kul i alla fall att se att gamla takter sitter i, trots att det är ett år sen han tog ett agilityhinder sist. Slalomen satt som ett smäck med "kast" mellan pinnarna och bara ett framben i backen på varje sida.

Sedan hem för att äta för att sedan vända tillbaka till stan igen. Nu SWB Skellefteå-möte. Kloka och produktiva, flamsiga och ostrukturerade som alltid!

Vi är nu inne på barnens andra vecka i sträck hos pappa. På söndag kommer älsklingarna och då får jag rå om dem i tre veckor. Lyckligtvis har vi vår minste solstråle att njuta av medan vi väntar på de andra. Håll till godo!

Ändrade planer och bekännelser

Söndag kväll. Fredrik efterfrågade en "tadetlugnt"-kväll med lite gott och hyra film. Hallåååå? Kan man ha det på det viset? Kändes himla ovant och... frustrerande... Jag lyckades i alla fall hyra en kalkonfilm och fick min hämnd på det viset. Dessutom fick Fredrik känna hur det känns att utsättas för varenda Wallander-rulle som producerats.  Kvällen slutade i alla fall ganska tidigt så som mina fimlkvällar brukar sluta - med att jag tittar på TV genom ögonlocken.

Överreklamerad film

Måndag morgon. Vaknade upp och nu var det JAG som faktiskt hade den första oplanerade dagen sedan "jagvetintehurlänge". Var riktigt stolt över att jag bara skulle träna lite hund, klippa gräs, städa och tvätta. Men så vaknade Fredrik och kom med förslaget att vi skulle köpa på oss virke till byggnationerna i stugan och köra upp dem dit. Och jag var inte sen att hoppa på även om det gjorde ont i mitt otränade "tadetlugntochvarapåettställeheladagen"-centra i hjärnan.

Sagt och gjort. Hyrde släp, avpolleterade släp (eftersom den var på tok för liten för våra planer) och hyrde annan släp. Åkte in på ByggMax och köpte på oss bärlinor och trall. Mycket bärlinor och ännu mer trall. Sen åkte vi hem, lastade på äääääännu mer trall och drog till stugan.

Med mitt pyttelilla B-körkort körde jag vår 9-sitsiga buss, en jääääääättestor boogiesläp och över två ton virke de nio milen till Kalvträsk. Den Store Körkortsguden höll dock en vakande hand över mig och vi tog oss obemärkta hela vägen och tillbaka. Fast varenda bil - t o m en bajsbrun SAAB 99:a som stod parkerad vid vägkanten - var misstänkt lik en polisbil.

Uppe i stugan lastade vi av virket och gjorde en insats på utedasset, som av nån outgrundlig anledning aldrig blir klart. Ett riktigt skitgöra.

Jag hade också tagit med mig kätting och hundarnas selar för att träna drag weight uppe i stugan - jag har inte alls hunnit med hundarna på det sätt som jag borde under sista veckan. Men självklart började det regna vilket gjorde att vi åkte hem utan hundträning. Och väl hemma var jag så knäckt av all spänning och allt dåligt samvete så då var det bara framstupa sidoläge som gällde i soffan igen. Usch, vilken dålig matte jag är...

Jaha, så hade vårt första inplanerade, lugna dygn passerat utan nån som helst planering eller lugn. Nåt säger mig att kombinationen Fredrik/Jenny-Ann är lite för explosiv för vårt eget bästa...

Vädergudarna är emot oss!

Typ 40 miljarder regndroppar kan inte ha fel - Kalvträsk is the Shit! Synd bara att vi var tvungna att vara där samtidigt, regndropparna och vi...

Byn, med sina 40 bofasta,trotsade dock vädret och bevistade ett av årtiondets happening i byn; återöppnandet av Evert's Lanthandel. Ett driftigt och nyinflyttat par har fixat till och städat upp affären som lades ner på 70-talet. Ett mycket trevligt initiativ!

I övrigt blev inte så mycket gjort i stugan. Med benäget bistånd av mamma och pappa fixade vi lite kring möbleringen inne i stugan, men ingen var sugen att jobba utomhus medan regnet öste ner. Förutom Ya'ax. Gullevännen. På senare tid har han verkat lite deppig. Träningsfokus ligger mer på Fella numera (eftersom hon tävlas i två olika discipliner och dessutom går agilitykurs) och i o m att Birk kom har fokus av naturliga skäl förskjutits lite från hundarna. Dessutom har vi tagit ett principbeslut om att hundarna inte längre får ligga i vardagsrumssoffan (den börjar visa tydliga spår efter deras framfart) och det har inneburit ett stort avbräck i hundarnas lättjefulla liv. MEN nu har han fått ett hedersuppdrag, Kaxen. Han är sly- och stubbutrotare. Det behövs inte många glada tillrop för att han med frenesi och kamplust ska ge sig i kast med de förhatliga småstubbarna som sticker upp efter att vi röjt sly kring sommarstugan. Och han gör det ordentligt, minsann; får han inte ett ordentligt tag runt pinnen så gräver han fram den och sen drar han så att rötterna följer med. Toppen!

Just, ja. Det var ju skolavslutning i fredags. Vi hann dessvärre bara bevista en men fick ändå tillfälle att gratulera ungarna hemma hos deras pappa. Älskade barnen - tänk att jag fick de fyra vackraste, klokaste, underbaraste!!!

Hela Kusmarksskolan

Isac - taggig på utsidan, mjuk på insidan

Freja - djurälskaren - med sin nya hamster

Elias - den ljusskygge

Och Birk som, uppfylld av den Helige Ande, sover gott i kyrkan

Avslutar med fyra älsklingar på en kvadratmeter!

Bloggvila!

Efter ytterligare en intensiv dag väljer vi att packa ihop oss och dra till stugan över helgen. Och eftersom Fredrik skrämt upp mig med allehanda skräckscenarion kring vad elaggregatet i stugan kan ställa till med i min dator, får det bli ett par dagars (inte välförtjänt) bloggvila.

Återkommer på söndag med rapport från helgens begivenheter!

Dyrköpta men välkomna vardagspauser

Under det senaste dygnet har jag tillåtit mig att ta tre trevliga, roliga pauser från vardagen. Tre begivenheter som innebär att jag nu sitter här. kl 22.30 på kvällen, och har flera timmars administrativt arbete framför mig. Och som medför att jag och Fredrik nu schemalägger vissa åtaganden att utföras nattetid för att de ens ska hinnas med. Men det kan det vara värt.

I går kväll åkte vi till kära vänner för samvaro och god middag. Skratt blandades med allvar och kvällen var sen innan vi var hemma igen.

Sedan upp relativt tidig för trevlig brunch-träff med arbetskompisar från skolan. Arbetskompisar som jag önskar att jag hade/tog mig tid att träffa oftare. Vem vet - kanske när vi inte är arbetskompisar längre utan har gått i pension?

Och så, i kväll, den efterlängtade starten på Fellas agilitykurs. Och trots en fyra, fem kg myggor som visste att uppskatta en korthårig hund och en människa under blodförtunnande behandling, så var det en positiv upplevelse. Inte allt för många tokrace av hysteriska hundar och ingen nämnvärt klimakteriell kärring heller, för den delen. Och Fella gjorde vad som förväntades och mer därtill. Hon kunde släppa lydnadsfokuset och hade inga bekymmer med att bli hanterad från båda sidor. Och tunneln som i fjol var skrämmande och hotfull var lättsam och inbjudande i dag.

Visst är det så att mycket av stressen och kaoset som vi lever i måste tillskrivas oss själva. Men ibland får vi hjälp på traven. Som i morgon. Skolavslutningsdagen.

8.20 - Isacs avslutning i Kusmarkskyrkan. Efterföljande tårtkalas i församlingshemmet. Vilket inte hinns med eftersom man måste hasta vidare till...

9.15 - Frejas avslutning i Kågekyrkan. Vilken vi förmodligen inte kommer att kunna ta del av eftersom alla anhöriga inte ryms och man måste vara på plats i god tid för att över huvud taget komma innanför kyrkporten.

12.20 - Elias avslutning. Vilken vi i o f s lär hinna till. Men dit är vi inte välkomna heller. Eftersom kyrkan är så liten har avgångsklassens föräldrar företräde.

Det känns lite surt. Fyra biologiska och ett bonusbarn och vi ska ha tur om vi ens hinner med en enda "Den blomstertid nu kommer".

Nu ska jag försöka avhända mig Birk som i värsta blodigel-stil sugit sig fast vid mitt finger. Om jag får igen det blir det lite enklare att använda tangentbordet. Då kanske jag också blir klar med texterna som ska författas innan morgonen nalkas!

Welcome to Hysteria Lane!

I morse steg vi upp tidigt, trötta men nöjda över att ha en tydligt struturerad agenda för morgontimmarna:

08.00 Köra ner Forden på dolly och lämna in den för felsökning på verkstad eftersom vi inte fått igång den trots ny motor.

ca 08.30 Lämna igen dollyn på bilskroten och kolla efter reservdelar till bussen, vars helljus, vindrutetorkare och fläkt på nåt mirakulöst sätt(förmodligen enbart förbehållet mig med min mekaniska förbannelse) slutat fungera - förutom om man vrider ljusreglaget till höger och trycker in helljuset samtidigt, för då funkar allting...

ca 09.00 Träff med platschefen på Skelleftetravet för att få information om patrulleringen som SWB Skellefteå ska göra på Midsommartravet.

10.00 Åka upp på soc och skriva på faderskapserkännandet på Birk.

Ja, ja. Det var ju naivt av oss att tro att den planeringen skulle hålla. Men det gladde oss i alla fall en stund.

Redan innan vi lämnat gården var vi sent ute eftersom jag hamnade i ett långt telefonsamtal. Och att ha känslan av att vara för sent ute och samtidigt bara få köra 30 km/h eftersom man drar en dolly - det är inte bra för hjärtat! Som grädde på moset gjorde vi efter några kilometer upptäckten att bussen sedan drygt två veckor hade körförbud! Det var väl ungeför där som planeringen sprack helt och hysterin satte in.

Kastade oss på mobilen, ringde Bilprovningen. Första besiktningstiden i Skellefteå 28/7... första tillgängliga i Norrland 2/7 i Umeå. Vad göra? Bara att boka den. Parallellt med det ringde vi käre bilmekanikervännen och hoppades att han, med sina kontakter, skulle kunnna skaka fram en besiktningstid. Han fixade inte detta men lovade i alla fall att ställa upp med verkstads-alibi ifall vi skulle bli stoppade av polisen.

Piuh! Lämnade Forden på verkstan, dollyn på skroten och körde sen i ren desperation förbi Bilprovningen. Och där trollade Fantastiske Fredrik med knäna. Fr o m nu älskar jag hans knän. Han gick in i Bilprovningshallen, var borta några minuter och ringde sen på min mobil "Kör in bilen i port 2. NU!"

Med ovan nämnda fel blev det ju förstås en ombesiktning, Men vi har i alla fall en månad på oss och för mig känns det som att det kan utgöra skillnaden mellan liv och död. Mitt hjärta klarar inte av att huka mig för polisen på grund av en obesiktad bil. Jag har så många andra förseelser som ger mig hjärtklappning varje dag ändå.

I alla fall fick Birk lov att vara faderslös ett tag till. Vi ringde till soc och fick skjuta på tiden för faderskapserkännandet nån timme. På så sätt hann vi med allt vi skulle ändå.

På väg hem ringde Fordverkstaden och meddelade att det kommer att kosta omotiverat mycket att hitta felet på Forden och åtgärda det. Bilen är m a o en skrothög. Ungefär i samma veva råkade jag komma åt reglagen i bussen och vips så fungerade både helljus, vindrutetorkare och fläkt. I några minuter. Då övergick hysterin i nån sorts apati.

Vad kan jag säga? En vanlig dag i Jenny-Ann Larsson liv. Nån antydde nåt i linje med "Som man bäddar får man ligga". Fattar inte vad människan menade...

Slöfock med sockerchock

Sitter i soffan och tänker att jag faktiskt borde cykla en sväng med hundarna. Hundarna ligger på sin puff och tycker att jag faktiskt borde cykla en sväng med dem.

Det känns lite motigt. Full av sommarbuffé och tårta efter 15-åringens kalas. Och lite småtrött efter trevlig samvaro med släkten. Men nöjd.

Fast det är klart... Nöjdare vore både jag och hundarna om jag kom mig iväg på den där cykelturen. Ska baske mig göra ett försök!

Milstolpar och insikter

I dag nådde jag en milstolpe. Den lär inte omnämnas i historieböckerna och inte vara föremål för skvallret på stan. Men ändå.

Jag kom i jeansen i morse. I o f s de fulaste jeansen som dessutom har lite stretch i sig - men nu sitter de där. På kroppen. Jag lär inte använda midjekorta tröjor än på ett tag heller. Men jag fick ihop linningen utan större mankemang. Minsann.

Jag skulle ju vara så duktig och gå långa promenader varje dag efter förlossningen. Göra statiska magövningar och använda en gördel för att hjälpa magmusklerna på plats igen. Men det har liksom inte blivit av. Bara att inse - utan operativa ingrepp kommer jag att se ut som ett upprätt hängbuksvin resten av livet. Lyckligtvis har jag fått ut nåt bra av det. Fyra fantastiska ungar.

Jag har haft många insiktsfulla samtal med två av dem senaste tiden. Jag är så stolt över dem. De står upp för sin sak, sina tankar och sina känslor i en värld styrd av vuxna. Och de ser till sitt eget bästa och låter sig inte påverkas, varken av hot, förebråelser eller mutor. Tänk att jag har så starka barn trots att jag själv vet vad som är fram eller bak i tillvaron. Eller kanske tack vare?

I går lyckades jag (sent på kvällen dessutom - jag som brukar ha ögonen i kors efter kl 19) baka två olika tårtor, göra makaronsallad, tillaga två kött- och en fiskrätt, göra en ostpaj samt städa. Samtidigt. Utan att det gick åt helvete. Fast det vet vi ju i o f s inte än. Rätt vad det är hittar vi laxfiléer mellan tårtbottnarna och marsankräm i makaronsalladen. Vi ska i alla fall försöka oss på att förtära detta i eftermiddag, när vi ska fira William som tillbringar sin 15:e födelsedag här hos oss. Lite tillresta släktingar kommer på besök förutom de närmast sörjande härikring. Trevligt! Återkommer med rapport!

Ha en trevlig dag i survädret!

Lycka och vila i bilder

Välbehövlig blogg- och vardagsvila. I fredags drog vi oplanerat till stugan hela konkarongen. Så skönt! Även om vi jobbar för fullt även där ute, t ex genom att riva delar av stugan...

... så tar vi för oss av livet goda.

Vi äter...

...och sover...

...och sover... 

...och sover...

...och sover...

...och sover...

...och leker...

...och tränar hund...

...och skrattar (för vad annat kan man göra åt det här)...

Och varje morgon inleds med egen tid för mig själv då resten av familjen fortfarande snusar sött i sina sängar. Då tar jag hundarna ner till sjön och låter dem bada och leka. Och njuter av lugnet och tystnaden. Eller så stannar jag tiden och njuter av det här. Kan en dag börja bättre?

Nu är både kropp och själ återupplivade så att vi orkar med en veckas jobb hemmavid igen.

Som avslutning på ett kort blogginlägg och en alltför kort helg får ni njuta av den allra ljuvligaste lilla degklump som någonsin skådats/knådats i ett baktråg: