Högmod och betraktelser över tiden

Jag och min kollega Lena är jäkligt bra på mycket. Förutom att hitta rätt när vi ska nånstans. Faktum är att vi ibland tillåter oss att drabbas av högmod efter att ha gjort en riktigt bra arbetsinsats och det brukar inverka menligt på vår lokaliseringsförmåga. En gång gjorde vi en omväg på 15 mil när vi körde mellan Sorsele och Norsjö. Så tokigt det kan bli.

Det var i alla fall tur att jag satt på arslet i TV-soffan i dag när jag fick så trevliga omdömen om min blogg av en läsare norrifrån, annars hade jag förmodligen kört i diket. Tack, S, för de snälla orden!

I stort har det varit en riktigt bra dag i dag. Fylld av tvätt och städning, flera timmars röjsågskörning och gräsklippning. Tänk vad vilsamt det kan vara med vardag! Jag njöt ända fram till att jag åter igen fick kasta mig i bilen efter en cykeltur med hundarna för att hinna i tid till Fellas agilitykurs. Och den gick bra även om både jag och Fella intog ett smått anemiskt tillstånd efter att ha blivit attackerade av Skellefteå-mygg.

Konstigt att tid ska vara en sån bristvara. Jag hörde på radion här om dagen om ett projekt som Fryshuset anordnade för ungdomar "för att sommarlovet är för långt och det inte finns nåt att göra". Nån gång skulle jag vilja prova det. Att vakna upp en morgon och inte ha nåt att göra. Och acceptera att det är så. Och njuta av det.

Tills dess känns det som att tiden springer ifrån mig. Även när det gäller lilleman. I kväll provade jag för första gången att mjölka ur och ge honom bröstmjölk ur flaska. Och det gick jättebra - han sög begärligt och förnöjsamt. Vilket förstås skapar oanade möjligheter för mig att hitta på egna aktiviteter utan att ha Fredrik och son väntande i skuggorna. Men samtidigt ger det ett hugg i hjärtat. Plötsligt är jag inte oumbärlig längre. Jag märker också hur jag in i det längsta vill klä honom i minsta klädstorleken (byxor utan fötter är skitbra om man vill fortsätta leva i villfarelsen att man har en liten, liten bäbis) och även om varje steg i utvecklingen skänker outgrundlig glädje, är det också tecken på att en tid som aldrig kommer tillbaka är förbi. Vips så smäller det till och han är ute och kör EPA.

Fast... Å andra sidan... Så kanske han kan komma och undsätta sin gamla mamma ifall jag skulle uträtta stordåd och villa bort mig i skuggan av ett hybrisöverslag.