En god husmor

Sitter här efter en ovanligt god - om i vanlig ordning kort - natt på en konferensanläggning i Södertälje. Ett gott samvete sägs ju vara den bästa kudden men man sover ganska gott om man har stigit upp kl 4 för att hinna med första planet och sen jobbar ända in på kvällningen också.

På tal om samvete så finns det bara ett litet halmstrå som gör att jag håller mig fast vid illusionen att jag är en, om än inte god, så i alla fall acceptabelt fungerande husmor. Jag har gett avkall på det mesta...bakar inte bullar längre...tvättar inte alltid fönstren två gånger per år...har blommor som överlever en torka på ett par veckor och som högst kräver omplantering varannat år... MEN jag stryker fortfarande dukar (de få jag använder), gardiner och örngott. De två första byter jag ju inte särskilt ofta (längre) men örngotten i en sexpersonersfamilj varav en är bakterienojjig och en har torv fulla skallen (UTANPÅ, inte inuti) skiftas ganska frekvent.

Så här om dagen, när jag i vanlig ordning på vardagarna, plöjde mig igenom några IKEA-kassar med ren tvätt så började jag tänka på det här med örngotten... Vad skulle EGENTLIGEN hända ifall jag slutade stryka dem? Eller är värdet av att lägga huvudet på en skrynkelfri kudde högre än den energi och frustration som går åt till att hämta upp strykbräda och strykjärn nån gång varannan månad och platta till enmiljonsjuhundraelva örngott så att det räcker för ett par månader framåt? I skenet av en fd svärmor som t o m stryker trosor och t-shirts känns det ju som att man faktiskt borde kunna ägna stykningen nån timme då ock då.

Detta må vara en liten fråga för mänskligheten men för mig blev den konstigt nog stor - trots att jag inte ens bäddar sängen varje dag (knappt någonsin, som jag ska vara ärlig...).

MEN så träffade jag två av mina styrelsevänner i går. Två rediga, självständiga, kompetenta kvinnor som dessutom åtminstone ger sken av att vara riktigt goda husmödrar! Och vet ni vad? De stryker INTE örngotten! Helt plötsligt blev luften lättare att andas och marken lättare att gå på. Kanske ändå...

Beslutet är inte taget än. Men snart...

Stugan

Jag är jättedålig på "före-och-efter-bilder". Oftast är jag så het på att få börja på ett projekt att jag inte ger mig tid att fota. Många gånger tror man kanske inte heller att skillnaden ska bli så stor att den är värd att dokumentera - särskilt om det är ett långsiktigt projekt.

 

Men nu ramlade jag över lite gamla bilder på stugan. Och det var ganska skönt att inse att det hänt en del på de tre år vi ägt den. Självklart önskar jag i sann Jenny-Ann-anda att vi skulle ha hunnit mycket, mycket mer, men tre månaders stugsäsong/år som dessutom ska delas med en massa jobb, projekt hemmavid och - vid enstaka tillfällen - också lite vila, så får vi nog inse att lagom till pensionen kanske vi börjar vara någorlunda nöjda.

 

Skynda, skynda - det är bara 25 år dit!

 

Så här såg stugan ut när vi köpte den. Vi såg inte ens ner till sjön.

Vår första natt som stugägare tillbringade Fredrik med röjsågen...

 Efter ett gediget arbete av Fredrik - och av Ya'ax som till sin glädje fick

dra upp alla slystubbar - kunde vi äntligen se hur stugan egentligen såg ut.

 

 Ett gammalt ogenomskinligt plasttak fick ge vika för att vi skulle få släppa in solskenet.

Vi funderade ett tag på att behålla den gamla verandan...

 

 ...men ändrade oss och slog på stort. Det har vi inte ångrat en sekund!

Och denna terass blev i fjol utbyggd framåt...

 

...och i år också åt sidan. Lite färg har vi också kletat på.

Som sagt, mycket återstår och en del har blivit gjort även sedan denna bild togs.

Men vi är en bit på väg!

Snor och lera

Terminsstart innebär ju inte bara att barnen får träffas och socialisera sig med kompisar, utan också att deras baskilusker hakar på. Vilket i sin tur ger snoriga näsor och halsont. Än så länge har jag och Fredrik klarat oss undan, men den yngre klanen snorar och harklar sig för fullt, lämpligt ackompanjerade av ösregn och leriga fotavtryck på golvet. Understimulerad Birk har halat in navelsträngen och ska vara i knäet, gärna under kläderna, allt medan han lämnar snigelspår av snor efter sig. Lite lagom anti-läge här hemma, med andra ord.

 Slutkörd Fella svalkar sig i leran under vår

vi-hinner-mellan-skurarna-dragweight-promenad

Med givna förutsättningar borde det vara skönt att åka iväg till Stockholm ett par dagar i veckan, men jag är nog den sämsta globetrotter som någonsin funnits. Hellre bada i snor och snubbla över utkastade leksaker på hemmaplan än shoppa i boutiquer och dricka caffe latte i trendiga caféer i Stockholm. Nu ges det ju i o f s inte ens utrymme till såna lättjefulla aktiviteter utan vi ska jobba stenhårt i styrelsen som jag är med i. I kväll mjukar jag upp med terminens första styrelsemöte i hundklubben. Nu känns det verkligen att vardagen kommit ikapp...

 

Avslutar med en sovbild - visst är det länge sedan sist? Den här ungen kan inte Fredrik svära sig fri från...

 

 

Grå vardag med strimmor av ljus

 

En veckas bloggtorka. Det innebär inte att ingenting händer - vardagen ramlar på i rasande fart. Men vem vill läsa om rutiner, hushållsgöromål, jobb och tristess? Lyckligtvis har jag haft några trevliga tillställningar att blanda upp den grå vardagen med.

 

Efter att ha återinskolat Birk på dagis och, i vanlig ordning, bråkat med taxi och kommun om Isacs skolskjuts (VARJE år...) har det mesta ramlat på plats. Elias kvittrar och ÄLSKAR sin utbildning - det är få gymnasister förunnat att känna så några dagar efter sommarlovets slut! Freja mixar skola med hästskötsel och jag tror inte att hon kommer att dö av att ha börjat skolan, hon heller. Och Binke-Bonk är inte liten längre. Nu tar han fullt ansvar för sina toalettbesök. Torr både dag och natt och när han vaknar på morgonkvisten hör jag hur han smyger iväg på toaletten. Ett litet steg för mänskligheten men ett stort för lilleman, 2 år och 3 mån gammal.

 

Min nya giv är att sluta vara så jävla duktig. Jag började lite smått med det i somras, när jag införde papperstallrikar och plastbestick i stugan de dagar jag kände mig stressad eller bara lat. Nu ska jag försöka fördela mer av hemmajobbet bland resten av familjemedlemmarna. På så sätt kanske de slipper en uttröttad morsa/sambo som slocknar i TV-soffan vid 20.00 och jag får en familj som inte tror att saker och ting på nåt mirakulöst sätt bara sköter sig själva...matlagning...handling...städning... klädtvätt... etc.

 

Jobbmässigt har hösten inneburit en del bryderier för min del. Normal semester för första gången på 10 år har gett mig utrymme att fundera. Men så fick jag träffa en klok organisationsutvecklare som, om än saker och ting ännu inte fallit på plats, fick in mina tankar i positiva banor. Och den bekräftelse som han gav mig och - framför allt - min fantastiska personal värmde ända in i hjärteroten. Efter 40 års erfarenheter av organisationsutveckling har han aldrig stött på så mycket kompetens fördelat på så få personer. Helt otroligt, tyckte han! Jag brukar ju inte nämna mitt jobb på bloggen men det här kunde jag inte hålla inne med. Det var så underbart och förlösande att få förstå att någon annan såg det fantastiska med företaget och alla som jobbar där.

 

Jobbframgångarna firade jag på ferdagen med att dra iväg goda vännen på hennes överraskningsdag som var min 40-årspresent till henne. Hämtade upp henne på förmiddagen och sedan drog vi i väg till Paradiset där fler (hund-)kompisar mötte upp. Mat, prat, hundträning och - faktiskt - ganska trevligt väder förgyllde vår dag. Funderar på om en hundhelg där uppe kan bli ett återkommande inslag. Tro det eller ej, men förutsättningarna är optimala med billiga boendemöjligheter, tillgång till bad, lydnadsplan, dw- och vanliga promenadstråk, spårmarker etc etc. Paradiset är underbart - har jag sagt det förr?!?! :-)

 

Och när jag ändå hade andan uppe, så körde vi på med familjesammankomst i går kväll. Go'grannar kom på efterlängtat besök och vi nötte också käkarna med skitsnack och käk. Jättetrevligt!

I och med detta har jag varit mer social på ett par dagar än jag varit under resten av sommaren. Men det tar inte slut där, för nästa helg blir det surströmming med kompisgänget. Hoppla - jag känner mig nästan som ett premiärlejon! :-)

I dag tar vi dock saker och ting i lite lugnare takt. Jag har lovat Isac besök på loppis och vi ska svänga förbi bytardagarna i närliggande byn också (dit jag lämnat ett stort lass bebisgrejer och Freja samlat ihop alla ratade/urvuxna tjejkläder till). Lite målning på bortprioriterade farstubygget tänker jag också hinna med. Och så en ordentlig promenad - med vardag och rutin måste jag nu försöka få in en och annan god vana också.

Stunder av lycka...

28 timmar. Efter en hel sommar i förskingring var det så dags för hela familjen att samlas. I 28 timmar. Från fredag eftermiddag, då Elias gjorde sin sista arbetsdag på feriejobbet, till lördag kväll då tonåringarna skulle hem och Fredrik sköta sina åtaganden.

28 timmar- Så efterlängtade. Välbehövliga. Avstressande. Planerade. Själahelande. Relationsbefrämjande.

28 timmar blev 14. Sönderstressad och utarbetad kom Fredrik till stugan på torsdagen men gavs inte möjlighet att tagga ner eftersom telefonen ringde oavbrutet. Fredagen fortsatte i lite lugnare men ändå stressat tempo. Och på kvällen kunde han inte hålla dem stången längre - då bar det av på akututryckning. Efter att ha kommit tilbaka blev han fortsatt jagad och krönte dessutom helgen med en kraftig tandvärk. Är det inte det ena så är deet det andra.

Vi hann åtminstone njuta lite av varandras sällskap. Och vi hade i alla fall tur med vädret. Från onsdag, då jag och småpojkarna åkte till stugan och njöt av lugnet, torsdag då vi redan kl 8.30 var ute i bärskogen för att förbereda blåbärspajen, fredag då vi (i lagom tid inför stugsista) färdigställde en provisorisk brygga, till lördag då vi kunde njuta av solen ända till eftermiddagen då vi fick ett lätt sommarregn över oss.

Ett sätt för oss att bara sitta still och njuta är att åka ut på flotten - då kan man liksom inte göra så mycket annat. I helgen har det blivit både middag, sol och bad på flotten. I vanlig ordning har inte tonåringarna velat stå framför linsen (förutom första bilden som är tagen med min iPhone är det Freja som stått bakom linsen).

 Grillmiddag mitt på sjön. Lite förvridna proportioner eftersom

bilden är tagen med panoramafunktionen på iPhonen.

 Sommarljuvlig liten pojke med

tillhörande smuts i ansiktet.

 Nästa ljuva pojke - snäppet renare än den första.

 Och minsann - en bloggerska i motljus!

Och så några bilder på familjens badpojkar:

I morgon blir det regelrätt arbetsdag för mig parallellt som jag försöker samla ihop ungarna inför skolstarten på tisdag. Runt omkring på nätet står att läsa om hur föräldrar längtar efter rutiner och vardag men jag kan bara känna "Är det redan slut..?". 28 timmar som blev 14 var inte tillräckligt på långa vägar.

Det blir en dag på stranden...

Gjorde en försenad-lunch-paus från jobb och snickerier, packade in ungar och hundar i bilen och drog till en uttalat hundvänlig strand strax utanför Byske. Sensommarsol och kraftig pålandsvind gjorde vattnet underbart och t o m jag - som kategoriskt vägrar gilla havet - tvingades erkänna att vi hade det riktigt, riktigt härligt!

På väg ut för första doppet.

Spring i benen på både stora...

...och liten...

...och fyrbenta!

Ya'ax och Fella njöt i stora drag...

.

...men en paus för att gå på upptäcktsfärd

med lilleman finns det ju alltid tid till!

Och efter lite vila...

...var det dags för bästaste barnvakterna att plocka fram barnasinnet...

...och med benäget bistånd från Ya'ax...

...och Fella...

...och Birk...

 ...färdigställdes snabbt en alldeles egen pool till lilla illbattingen!

Härligt - en sån där spontanutflykt som det blir allt för sällan! Nu håller vi tummarna för ytterligare sol- och baddagar innan hösten tar vid!

Uppsamlingsheat

Så var det dags för ett uppsamlingsheat igen! Uppkopplingen i stugan är sååååå trög och det blir jädrans omständigt att lägga in bilder i bloggen (jag måste ladda in bilderna via appen i telefonen och sen gå in på datorn för att kunna skriva och redigera text och ev ändra layout vilket ändå aldrig blir rätt i slutändan) så ni får stå ut med färre men längre inlägg istället.

Vederkvickt, utvildad och tämligen nöjd med vad vi åstadkommit i stugan under förra veckan har jag nu återkommit till verkligheten. Dock endast för ett par dagar - på onsdag drar jag iväg till Paradiset igen, i sällskap av jobbdator, en hop med ungar, lite hundar och en sambo. Fram till dess är väl tanken att jag ska göra lite sånt där som man måste göra om man är en god mor, en ansvarstagande husmor och en lojal arbetare; jobba, städa, tvätta, utfodra ungar...

Annat är det när jag och Birk är ensamma i stugan. Där gör vi nästan vad vi vill och tar allt i egen takt. Det innebär att promenaderna blir långsamma och utdragna - det tar tid att t ex försöka peta upp stenar ur asfalten. Och allt praktiskt och nyttigt som jag gör, vill förstås Birk också göra. Vilket alltid medför en hel del merarbete...

Duktig Birk diskar middagsporslinet - och ungefär hälften av köket också...

Vid sällsynta tillfällen får jag Birk att sitta stilla och "arbetsleda". Eller... det är nog inte jag som ska ta åt mig äran, utan hundarna. Så otroligt ömsinta, försiktiga och tålmodiga. Jag har, under Birks drygt tvååriga existens, försökt freda hundarna från hans tilltag (t ex genom att ge dem egna, fredade zoner och korrigera Birk när jag tycker att han är för "på") men det är skvatt omöjligt när hundarna då letar upp Birk för att vara nära och få uppmärksamhet. De har ett särskilt band till varandra - eller vad tror ni? :-)

Veckans eureka var att få inviga gasolugnen, som vi under tre år trott ha varit trasig! Väck med potatissallad och svampig pommes frites stekt i stekpanna! Nu blir det snabbvärmd fryspizza, potatisgratänger, kladdkaka och rabarberpaj för hela slanten! Att förstå sig på spjället i öppna spisen var inte så dumt, det heller. Framför allt att få kunna stänga det när vi åker hem från stugan, så att jag slipper städa upp all aska som spridit sig som ett fint damm över hela rummet när jag kommer nästa gång. Jag försökte mig på att reglera elden med spjället också, men då fick jag lite tvångstankar om rökgasförgiftning och när det började sticka i ögonen så...körde jag för fulla spjäll... :-) ...igen.

När Fredrik dök upp under veckändan blev det att ta tag i lite "grabbigare" saker. Hjälpsam byinnevånare hjälpte oss att flytta husvagnen/gäststugan som både skymt och skämt utsikten under ett par år. Nu hamnade den mellan två träd vid skogskanten istället.

 

Och så var det det här med sten... Undrar hur många ton sten jag flyttat i mina dar? I o f s, om jag kunde göra allt ordentligt på en gång och dessutom inte var så ombytlig, skulle jag slippa. Denna gång var det rabattkanten som kompletterades och fick ett ogrässkyddande presenninglager under sig.

Lite snickerier hann vi med också. Gavelbiten av terassen gjordes. Fredrik blev utkallad på jobb så jag fick göra en del själv, dessutom utan byggsåg eftersom bensinen i elverket tog slut. Det osades hett där en stund, kan jag säga - men jag måste konstatera att en av sommarens stora lärdomar är att hantera en fogsvans! Jag, som i princip bara lyckats nagga lite här och där i kanten av brädan förut, fixar till och med att såga 45 graders vinklar i 45 x 145 regel med en slö såg utan att tappa humöret. Det borde jag fasen skriva i min CV...

Nu till de där ansvarsbitarna. Jobba, tvätta lite och - eftersom jag nu är en sån fantastisk snickare - satsa lite tid på det försummade brobygget här hemma.

Må solen lysa på er!

Skrämselhicka...

...fick jag i morse när jag öppnade den mörkbruna lasyrfärgen. Kunde detta verkligen stämma?



Jag tog i a f fan i hågen och pensen i hand och allt eftersom färgen torkade såg det faktiskt ganska ok ut. Binke Bonk ville hjälpa till så jag utrustade honom i lämplig mundering (d v s ingenting), pensel och en egen liten färghink.

Men efter att han hade tagit lite väl många egna initiativ (som att kludda på min nymålade vita ytterdörr...dränka ett krocketklot och diverse stenar i hinken...och fylla diverse leksaksbåtar med färg) avdelades han på andra uppdrag. Och att leka cirkusartist var ju nästan lika roligt!

Och så här blev slutresultatet!

Efter liten eftermiddagsvila var det dags för promenad, förstås. Birk fick ta ut riktningen och vi hamnade på fotbollsplanen. Visst är det konstigt, att hur nedgången en by är - man må ha tappat både skola och affär - så är fotbollsplanen i topptrim! Efter lite snokande i uthusen förstod jag dessutom att planen klipps med en vanlig åkgräsklippare med typ 40 cm klippbredd. Och detta på en plan som jag undrar om nån kommer ihåg när sista matchen spelades? Under våra irrfärder i inlandet har vi stött på smärre och mer bedagade byar där allt utom fotbollsplanen är nedlagt. Vilken kraft är det som ligger bakom detta? Kommunala bidrag eller bara stolthet?

Nu blir det lite film för lilleman och lite jobb för mig innan vi kryper i säng. Ännu en dag i paradiset är slut!

Stängt för säsongen?

Hmmm... Det gick inte lång tid inne i fållan innan jag bröt mig ut igen. :-) Trots att det kändes lite pissigt att åka iväg till stugan med regnet och en massa måsten hängande över sig, så valde jag, Birk och hundarna att fly fältet - med kosan styrd mot stugan och paradiset Kalvträsk, förstås. Denna gång utrustad med datorn för att kunna jobba, men trots det kände jag ett lugn komma över mig direkt jag såg "Välkommen till Kalvträsk"-skylten. I stugan kan jag och Birk ägna flera timmar åt att elda i öppna spisen och tända ljus medan vi pratar om allt spännande ur en tvåårings perspektiv. I stugan upplevs grillad kyckling med potatismos som en kulinarisk upplevelse. I stugan kan jag ta mig tid att verkligen studera vad som egentligen händer när man eldar upp ett oöppnat paket vaniljvisp.

På eftermiddagen tog vi vår sedvanliga promenad. Vi börjar vara en ganska vanlig syn i byn; jag ("hon ve draghunna nere utve' schööön"), Birk, hundarna och barnvagnen.

Nu kan jag konstatera att är sommaren slut. Folk som tycker annorlunda må komma dragandes med turismprognoser och dygnsmedeltemperaturer - de slår inte kvällsmörker och gulnande löv. Även i Paradiset märks höststämningen av. De övergivna husen som, i högsommarvärme och gnistrande solljus, förr har tyckts närmast romantiska och vackra i sin övergivenhet, känns nu närmast vemodiga och ödesmättade. Och även om det än i dag finns starka krafter som gör sitt för att sätta Kalvträsk på kartan igen, så undgår det ingen att storhetstiden, då byn bland annat innefattade ett par affärer och lika många caféer, en biograf, en skola och en aktiv idrottsförening, är länge sen förbi. I dag uppgår uppskattningsvis invånarna till en tiondel av antalet bofasta under byns glansdagar. Detta är självklart trist, men för en nyfiken husletare som mig ger det många möjligheter till att undersöka och fundera kring de tomma byggnadernas historia. Och bättre sällskap än en äventyrstörstande tvååring kan man

ju inte ha på såna utflykter!

När lilleman såg mamma fota gamla hus med iPhonen i högsta hugg, så ville

förstås inte han vara sämre. Inte illa pinkat av en tvåårig fotograf, tycker jag!

Everts Lanthandel - en gång ett naturligt inslag i byn,

i dag öppet för café ett fåtal gånger varje sommar.

Kanske levererades varorna med en sån här?

Ett av husen i utkanten av byn. En gång nåns dröm,

förmodligen byggd för egen hand och inramad av en stengärdsgård...

...med tillhörande lägdor för gårdens självförsörjning...

...och liten lagård för familjens kreatur...

                 

...och i dag en övergiven brädhög med

sönderruttnat tak och fönster som gapar tomma...

Nu har dagen sedan länge passerat midnatt. Jag har suttit och jobbat i skenet av stearinljus och öppen eld. Det finns bara EN nackdel med vårt lilla Paradis och det är att internetuppkopplingen är under all kritik. Så därför plockar jag nu fram min gudfruktiga (ytterst lilla) ådra och ber en bön om att detta inlägg ska gå att spara. Go' natt go'vänner och trevliga bloggläsare!