Att skapa ett monster

Så här på kvällskvisten kände jag mig sugen på en cykeltur med hundarna. Det är fördelen med att ha en morgonpigg promenadkompis - en mil på förmiddagen förtar inte lusten för lite motion på kvällen.

Hur som helst. Pinnade iväg med två glada och pigga hundar. Någon kilometer hemifrån stötte jag på en yster häst men hundarna skötte det hela snyggt och ägnade den inte en blick, trots att jag och ryttaren tog oss tid att stanna upp och utbyta några artighetsfraser.

Just bortanför hästekipaget stod en man i 60-årsåldern och hans lilla hårboll, en unghund i 3 - 5-kilosklassen. Han hade ögonen på oss och det kan inte ha undgått honom att mina hundar var lugna och helt under kontroll. Men SJÄLVKLART var han tvungen att lyfta upp lilla fluffet i famnen när vi närmade oss. När vi passerade - med fullt fokus framåt - såg jag i ögonvrån hur väskvärmaren (som, på grund av sin ungdom, ännu inte hunnit bli traumatiserad av sin husses agerande) försökte vrida sig ur famnen på husse för att kunna se på mina spännande hundar samtidigt som husse allt mer krampaktigt försökte hålla fast pralinätaren samtidigt som han kastade skräckslagna blickar över axeln mot oss.

Hur många liknande situationer tror ni behövs innan pappas lilla älskling förvandlas från en gullig liten soffvärmare till ett monster som skriker halsbenet av sig och gör utfall så snart han/hon ser en annan (läs: stor) hund?

Om du, som ägare till en liten golvmopp, befinner dig i en liknande situation är mitt råd följande:

1. Gör ingenting. Stå lugnt kvar och tänk på vilka signaler du ger din hund. Kanske t o m ge ett lydnadskommando.

2. Känner du dig lite orolig över hur de okända hundarna - och din lilla Fiffi - kommer att reagera? Be den andre hundägaren stanna upp och så kommer ni överens om hur ni bäst kan hantera situationen.

3. Känner du dig även orolig över hur den andre hundägaren kommer att reagera? OK, skit i denne och försök avleda dina egna negativa känslor och hundens nyfikenhet. Kasta iväg en köttbulle, en boll, en pinne - vad som helst som får dig och gullegullet att tänka på annat.

4. Fungerar inget av ovanstående? OK, spring för livet då - men maskera flykten så att lille voffselivoffsingen tror att ni springer ikapp eller tävlar om en ivägkastad köttbulle...eller pralin, för den delen... Men vad du än gör...LYFT. INTE. UPP. HUNDEN.

Ja, jag vet... Ironin och sarkasmerna flödar i det här inlägget. Jag är bara så förbåltat less på alla dessa fyrbenta bebisar som, i kraft av sin litenhet och gullighet, får bete sig hur fan som helst - understödda av oförstående och räddhågade mattar och hussar. Inte för att de egentligen stör varken mig eller mina hundar, men för att det är just såna som sprider en massa dynga som andra hundägare som ägnar tid, engagemang och kunskap åt att faktiskt låta sina hundar vara just...HUNDAR.  

Så. Nu har jag spytt lite galla. Känns skönt. Ska passa på att ge en eloge åt alla småhundsägare som sköter sig klanderfritt och som inte faller i "min-lilla-bebis-fällan" bara för att hunden väger lika mycket som ett strösockerpaket.

Nu ska jag gå och sova.