Det går troll...

.

..i högtiderna. Bara för att friska upp minnet gick jag tillbaka och läste ett blogginlägg från Mors Dag i fjol och banne mig var inte det en ganska pissig dag, det också. Jag har så varma minnen från Mors- och Farsdagar - och andra -dagar också - både från när jag var liten och när de äldsta barnen var små och förväntningarna från dessa ställer till det. Bara att inse att ny familj innebär nya rutiner och att det goda är fördelat över året. Och ett par kramar fick jag från mellanungarna, när de sa hej då för att åka till pappa och av mamma, när jag gratulerade henne. :-) Jag gav mig själv en liten present också, i form av lite hundträning och trevligt sällskap. Alltid en lisa för själen.

I dag leker vi vanlig familj. Både jag och Fredrik jobbar heldag. Jag i form av personalmöte och Fredrik blev blixtutkallad för att hjälpa en kompis med lite traktorkörning sent i går kväll. Så mormor och morfar får rycka in som barnvakter och den superförkylda, Göteborgsbesudlade Elias får vara hemma och ta hand om hundarna.

Nu lägger jag ner bloggandet för i dag. Knepigt att skriva med bortfrätta fingertoppar. Allt gott, folk!

Piss

Ett försök till värme och ljus i rusket

Helgen i stugan blev precis så pissig som befarat. Vädret var skit och jag hade sällskap av en uttråkad (snart) tonårsdotter, två (snart) tioåriga busungar, en underaktiverad ettåring, två frusna hundar och en söndervärkt sambo. Efter mindre än ett dygn gav jag upp och vi åkte hem. Hade i alla fall fått lite gjort; började med att packa ur en släp och en buss (vilket innebar att de flesta sakerna fick kärras några hundra meter eftersom regnet förstörde infarten), bära in ved, elda, bädda i ordning alla sängar, städa, utfodra familjen ett antal gånger, byta blöjor, diska, bära in ved, elda, svärta in järnspisen, mura in stosen till järnspisen, bära in ved, elda samt - helgens största projekt - mura upp en skorsten. Det senare utan hjälp av rinnande vatten så det blev många rundor ner till sjön för att blanda murbruk och blöta tegelstenar - för att inte tala om hur många gånger jag klättrade upp och ner för stegen för att få upp alla stenar och allt bruk. Skorstenen blev inte särskilt vacker. Men den står sig. Tror jag. I alla fall till nästa storm.


Järnspisen, nysvärtad och med ny murning runt stosen. Nu ska den bara byggas in


Skorstenen före fröken Larssons ingrepp...


...och efter.


Och till sist fröken Larssons sönderfrätta fingrar.

Mors Dag är det i dag. Ska hämta sonen som kommer hem från klassresa och sen tänker jag åka och gratulera min älskade mamma, även om hon själv frånbett sig uppvaktning. Födelsedagsfirande kan man frånbe sig, tycker jag - att bli ett år äldre är ju ingen prestation. Men Mors och Fars Dag är viktigt. Då har man möjlighet att visa sin uppskattning för allt engagemang och all omsorg som föräldrarna visat under året. Och ni som tycker att er sambo/fru inte är er morsa och att det är ungarnas ansvar att komma ihåg att gratulera - så länge ungarna behöver påminnas om att borsta tänderna, göra läxor och tvätta kläder kan de behöva en påminnelse om Mors Dag också. Det är ju inte själva uppvaktningen som är viktig, utan att bli ihågkommen...

Så ha en riktigt fin dag, alla ni goa morsor ute i landet! Och ni andra - kom ihåg att ni har en mamma som fött er och gött er!

Hur blev det så här..? Igen...

Jag tycker faktiskt att jag har varit ganska duktig senaste veckorna. Kan väl inte slå mig för bröstet för att ha haft något större uttalad struktur på livet, men det har i alla fall gått i lagomt tempo. Men nu är det på väg att snurra till sig. Igen...

Förutom 1,5 timmes drag weight-träning, en timmes cykeltur samt ett par timmars WP-träning på klubben, hann jag inte så mycket vettigt i går. Lite jobb och så ägnade jag nån timme åt att rensa ogräs och städa i ungarnas sandlåda (eller snarare lekpark eftersom det är en låda av tämligen gigantiska mått). Jag hade benäget bistånd av en nioåring som gjorde allt annat än att kratta som det var sagt, en ettåring som kryddade sin limpmacka med ett antal hekto sand och efter en stund kom på att han kunde klättra upp i rutshkanan samt två hundar, varav den ena ville göra minihusse sällskap i kanan (vilket han också gjorde - lite kaosartat).

Vaknar så upp nu på morgonen, nästan redan anfådd. Jag har fått två trevliga umgängesförslag i dag men inser ganska snabbt att det kanske bara är att skrota båda. Kom-ihåg-larmet ringer på telefonen; utvecklingssamtal med Isac på skolan i dag. Just ja. Och så har Freja sin ridning. Efter tre - fyra nätters arbete i garaget ska Fredrik nu göra en satsning på vår egen bil inför den stundande resan i mitten av nästa vecka. Och så har vi ju tänkt åka till stugan i kväll så bil och släp måste packas med allehanda ting. Och kanske handla lite så vi har nåt att äta? Sen hade jag ju tänkt hinna komplettera den förhatliga häcken som av nån konstig anledning valt att till vissa delar bara lägga sig ner och dö.

Jag, som inte hade tänkt ta nåt som helst ansvar för nån hundklubb under överskådlig tid, finner nu mig själv sittande med ett patrulleringsschema och försöker ragga folk till stadsfesten, midsommartravet och V75.

Helgen avslutas ju med mors dag och på söndag har jag också möjlighet att köra en träningstävling men inser att det kan bli svårt att hinna hem från stugan.

Måndag och tisdag innebär långa och krävande arbetsdagar och kvällsbegivenheter på ungarnas skolor. Parallellt med det ska vi hinna förbereda resan till Norrköping som vi hoppas kunna inleda under natten mot torsdag. Väl där nere är det fulla dagar samt att vi ska försöka iordningsställa nån form av kalas för en inte alls särskilt samarbetsvillig blivande 16-åring.

Förhoppningsvis hinner vi hem så att ungarna kan gå i skolan på tisdagen. Sedan, åter igen, ett flertal aktiviteter inför stundande skolavslutningar vilket ska kombineras med förberedelser inför en i dagsläget inte alls förberedd gårdsloppis helgen efter.

Ja just ja. Har en lydnadstävling inbokad på fredag 17/6 också. I en ny klass. Borde kanske fila på momenten lite grann.

Ja... Så går det när man är ett viljelöst offer för omständigheterna. För jag kan inte i min vildaste fantasi tro att jag har någon som helst skuld i denna planering...

Den främsta stressfaktorn är dock inte tiden utan VÄDRET!!! Finner mig själv sittande på klart.se och yr.no för att kolla prognoserna flera gånger per dag. Hittills leder yr.no som erbjuder minst regntimmar under stundande helg. Så jäkla typiskt!!! Nu, när vi planerat en helg i stugan, ska det regna mesta tiden medan nästa helg, då vi ska tillbringa flera hundra mil i bil och Fella ska orka prestera på flera tävlingar, då ska det vara över 25 grader varmt.

Stoppa världen. Jag vill inte hoppa av. Bara möblera om litegrann.

Ont, det gör ont...

...men det går. Det gör ont en stund på natten men inget på dan. Du vet att det gör ont, det gör ont men ändå. Jag har klarat mig rätt länge, jag börjar blir van. Och alla omkring dom märker ingenting. Det gör ont, så ont.

Ungefär den här tiden på mornarna - d v s vid femtiden - vaknar jag och har så in i helsicke ont i höften och knäet. Måste bara upp! Ibland funderar jag på om det är mitt eviga traskande efter grusvägarna härikring som ställer till det. Eller det faktum att jag har bebis liggande på armen vilket gör att jag helt enkelt ligger för still på natten. Eller så håller jag på att bli gammal och skröplig.

Hur som helst. Det är ganska skönt att få ett par timmar för sig själv på morgonen. Vid närmare eftertanke är de de bästa timmarna. Ungefär som våren. Då har man liksom allt framför sig, kan kosta på sig att göra storslagna planer utan att känna stress. I går fick jag frågan om hur jag mådde...egentligen... Och om man lägger ihop det faktum att det är morgon, vår och jag har en fantastisk familj och en stabilare situation än någonsin tidigare, att familjen har gemensamma mål (varav stugan är ett av dem) samt att jag dagligen kan ägna mig åt egotrippar i form av motion och hundträning - ja, då kan det inte bli bättre. I skenet av hur människor i min omgivning får kämpa med sin tillvaro - beundransvärda, starka, kloka och trevliga (ni vet vilka ni är) - så kan man nog säga att jag har det orättvist bra.



I går kväll hade jag det bra. I form av ännu en egotripp. Gjorde en snabb visit i grannkommunen och tränade hund. Med trevligt sällskap och med goda (tjuv-)knep duggande över oss. Nu blir det att försöka övervinna min tuggummifobi och shoppa Hubba Bubba. :-)



Några som inte har det bra är mina blommor och odlade växter. Har gjort ett naivt försök och inhandlat pallkragar som jag ska installera i stugan. Har en fantasi om att sätta lite sallad, morötter...kanske lite jordgubbar... Jag har i alla fall varit insiktsfull nog att köpa SMÅ pallkragar vilket innebär att jag inte behöver sätta allt för många plantor till världen för att sedan utsätta dem för tortyr i form av bristande gallring, uttorkning, klumpiga hundar och nyfikna bebishänder. Mina häckplantor har redan utstått den behandlingen vilket gjort att jag måste komplettera lite. Ska försöka hinna i dag. Nån som har en uppvuxen måbärshäck helt i onödan? Hör av er i så fall.

Hur förhandlar man med en självmordskandidat?

Vilka psykologiska faktorer är viktiga vid biljakter? Och, framför allt, varför blev jag inte polis?!?!?!

Tillbringade tisdagen i Luleå, på en heldagsföreläsning av Sven Å Christianson, professor och leg psykolog och den expert som flitigast anlitas när det gäller specialistutlåtanden, gärnamannaprofiler och försök att framkalla erkännanden hos grova sexual- och våldsbrottslingar. Han kryddade sin föreläsning med kopplingar till egna erfarenheter av de allra flesta välkända våldsbrottslingarna/seriemördarna i Sveriges nutidshistoria. Han pratade också mycket om minnets funktion; hur får man barn att berätta om trauman, kan en gärningsman glömma etc.

Intressant. Och det skapade, som sagt, tankar hos mig om varför jag aldrig fullföljde min dröm om att bli polis. Eller...jag vet ju varför jag inte blev det. På den tiden det begav sig - före laseroperationernas tidevarv - fick man ju inte ha synfel och min närsynthet satte därför krokben på mig. Men för drygt tio år sen gjorde jag en ögonoperation och fick perfekt syn. Borde kanske ha bytt karriär då. För nu är det ju liksom för sent. Vem vill ha en gammal skruttig socionom?

Med stundande skolavslutningar påminns man om sin egen ålder. Det är 26 år sedan jag själv gick ur nian och nu är det Elias' tur. I kväll åker han på klassresa till Göteborg och sen landar han hemma bara för att packa om och följa resten av familjen ner till Norrköping. Känns som vanligt kul att åka på Sommarcampen. Och denna gång har jag dubbla livlinor i form av extraförsäkringar vid ev bilhaveri. Känns som en bra idé.

I mina försök att komma överens med metrobloggen.se - vilket f ö går åt helvete - har jag hittat en besökstatistikfunktion. Styvt 5000 läsare hittar hit varje månad! Det trodde jag inte. Har rannsakat mig själv och funderat på vilka bloggar jag besöker. Och insåg ganska snabbt att de få som får regelbundna besök av mig drivs av allehanda tok. Så nu vet ni... och jag! :-)

Lite jobb som vanligt i dag. Motion. Och sen blir det hundträning i grannkommunen. Men nu purra lite ungar.

Där satt den!

Efter ett oräkneligt antal humörsvängningar både uppåt och nedåt, frostkramper, hundbajsätande etc etc kände Fella att det var dags i dag. Dags för det andra lydnadschampionatet. Äntligen.

Liksom vissa andra gånger tappade hon gajsten just när vi skulle in på planen men förutom ett tämligen mediokert fritt följ, påverkades programmet bara positivt av hennes lite lägre energireserv. Jag lyckades stoppa henne i inkallning med ställande (9 poäng) och våra hjärnspökesmoment platsliggning och läggande under gång fick, tillsammans med hopp över hinder och rutan, full pott. Så Fella lyckades krydda LP:et med en klassvinst också.

Som vanligt inringades tävlingen av trevligt sällskap av roliga - och framför allt intresserade och kunniga - människor. Jag och mitt resesällskap (för andra dagen i rad men förhoppningsvis många, många gånger fler)kunde nöjda konstatera att prestigelösheten som råder bland lydnadsfolket är hur skön som helst. Nu ser vi fram emot att få tillfälle till samträning så snart som möjligt.

Dagen avslutades med 7 km promenad och lika lång cykeltur för mig och vovvarna. Sedan återförenades familjen i och med att barnen kom från pappa.

Summa summarum: En riktigt, riktigt bra dag.

Recycling

Det här med att återvinna saker kan ha både sina negativa och positiva sidor...

Negativa: Om du är bulldog och (som vanligt) faller för frestelsen att äta nåt totalt olämpligt ur soporna, spyr upp detta och sedan äter upp spyan...igen...och igen...och igen...innan matte fattar vad fan du håller på med. Resultat: Total håglöshet, magsmärtor samt blödningar ur både mun och rumpa. Botmedel: Två dagars sparris-, välling- och paraffindiet. Slutresultat: En välmående hund med vissa tendenser till flatulens vilket medför paraffinoljefläckar lite här och där...

Jag var riktigt, riktigt orolig för Fella under torsdag och fredag. Efter noga övervägande gjorde jag det enda rätta och strök henne från fredagens tävling. Jag och Fella har ju inte varit på samma våglängd under senaste veckorna (löp?) och en ev sönderskuren tarm på det kändes lite osjysst.

På lördag morgon var dock både Fellas humör och fysiska status betydligt bättre. Då drog jag, tillsamans med trevligt sällskap, iväg till Lycksele för lydnadstävling. En riktigt trevlig tillställning även om vi - än en gång - missade förstapriset. Denna gång på grund av att Fella nollade (!!!!) den dolda platsliggningen genom att komma springande till mig! Har ALDRIG hänt förut!?!? I övrigt var hon dock jättepositiv och visade en helt annan glöd än hon har gjort sista månaderna. På inkallningen med ställande satsade hon med så full fart att det var som att stoppa ett lokomotiv när hon kom farande - jag fick flera kommentarer från publiken om det. Fick använda ett dubbelkommando vilket renderade i några poängs neddrag, annars hade hon ganska fina poäng över lag (förutom platsliggningen då). Sällskapet lyckades (helt otippat från hennes sida men ganska uppenbart från alla andras) ro ihop sitt andra förstapris i tvåan genom ett mycket snyggt program.

Så till återvinningens positiva sidor: En föräldraflytt lösgör en hel del "skatter" och saker som man hade glömt att de fanns. Sentimentala minnesåterblickar eller bara sånt som går bra att sälja på loppis. Var förbi föräldrarna och hämtade ett stort lass loppisgrejer som det är tänkt att vi ska försöka kränga på hugna loppisspekulanter i sommar på vår stationära loppis här hemma på gården. Har börjat ställa i ordning litegrann i dubbelgaraget och, som alltid när jag får sätta händerna i nya projekt, så känns det energigivande och roligt. Fantiserar om att bjuda på lite fika och göra nån lite trevlig inramning på loppisen. Hur det sen kommer att funka rent praktiskt med tanke på att vi hoppas kunna spendera så mycket tid som möjligt i stugan, vet jag inte riktigt än...



Klicka på bilden så får ni se mer av det hus som jag tillbringat största delen av mitt liv i. Många underbara minnen...

Nu göra sig i ordning för dagens hundutflykt. Återkommer med rapport.

Efter regn kommer solsken - men när?!?!

Sista dagarna har haft ett stort fokus på dagens inplanerade tvådagarsvistelse i stugan. Jag har packat och handlat medan Fredrik har varit uppe i stort sett dygnet runt för att hinna ställa i ordning bil och släp för fredagens besiktning. Och så nu när jag vaknar så vräker regnet ner. Känns inte särskilt inspirerande att sitta uppflugen på en taknock och mura skorsten då... :-( Vi får se om det blir planerna eller vädret som ändras närmsta timmarna.

Vi hade dessutom planerat in ett litet ärende till Burträsk, på vägen till stugan. Där finns nämligen vårt tilltänkta sovrum. I och för sig "gör-det-själv"-varianten i form av en nedplockad bagarstuga men tanken är att det så småningom ska ståta som vårt "master bedroom" i stugan. OCH vi har varit så stukturerade och kloka att vi har bestämt att detta är ett projekt för NÄSTA år minsann. Så lång framförhållning tror jag aldrig att jag och Fredrik har haft. Håller vi på att bli gamla?

Föutom stugfokus har förstås hundarna fått sin beskärda del av träning senaste dagarna. Jag och Fella har hamnat i nåt trist stadium där jag har svårt att dölja mina frustrationer över att Fella blir mentalt låg. En svår balansgång mellan att ställa krav och leka. Tre kommande lydnadstävlingar inom kort...mycket kort...tid gör väl sitt till för att höja stressen. För ett par dagar sen tränade jag tillsammans med en nyvunnen vän och jag hoppas hennes klokheter smittar av sig.

Dragträningen har dock gått bra och den stundande Sommarcampen har satt kniven mot min strupe. Fella börjar vara i ganska bra form. Om bara hennes motivation håller i sig kan det nog tävlingspremiären gå skapligt bra.



Fröken Bredarsel... Det har hon fått från matte. Förhoppningsvis blir dock mattes mindre medan Fellas gott kan få bli ännu större. -7,7 kg på matte sedan sista mars. Inget fenomenalt resultat men det går sakta och säkert nedåt.

Som ni säkert noterat, är textformatet och layouten i bloggen numera skittråkigt. Jag har i en hel vecka förskt få nåt vettigt ur den administrativt ansvarige för metrobloggen.se men karln hänvisar bara till funktioner och lösningar som helt enkelt inte finns tillgängliga på min sida. Fredrik, min hjälte, ägnade lång tid åt att försöka hjälpa mig i går - men icke. Skitblogg. Om det inte vore för att jag vill slippa ändra bloggadress hade jag gett den här fingret för länge sen. Så om nån bloggexpert läser detta och känner en outgrundlig önskan om att få hjälpa en stackars dataimbecill så var så god... Skriv i kommentarsfältet!

Så... Det är svårt att bråka med en bloggadministratör när man inte får mothugg. Men hundmänniskor får man alltid igång. Och trots att jag i grunden är REJÄLT KONFLIKTRÄDD (jajjamensan!) så hamnar jag i blåsväder nån gång då och då. Nu senast - eller förresten alltid - angående Weight Pull. Denna gång gällande sportens framtid då SKK överväger ett godkännande av den och WP-folk reagerar negativt. Det här har jag skrivit om tidigare och det är bara att konstatera att allt främmande ÄR skrämmande.



Nä nu ska jag dansa nån liten "anti-regndans" eller åt. Ska i alla fall försöka att inte låta vädret förstöra humöret. Inte blänga på trappen utanför ytterdörren som jag hann olja in halvvägs innan himlens portar öppnade sig i går. Inte snava över all framtagen packning som skulle till stugan. Inte sucka när jag steker middagsmaten istället för att grilla den i vår nyinköpta fina grill på vår nybyggda fina altan i stugan...

Avslutar med en bild av unge herr Perpetuum Mobile som denna gång blev tagen med fingrarna i kakbu...jag menar...kattluckan... :-)

Skruvat

Vaknade upp på söndag morgon och fick mig knappt upp ur sängen. Sen dess har jag haft nån konstig upphakning i ett revben (!?) under skuldran. Fredrik har reulstatlöst fått vara där och trycka lite men just nu längtar jag efter att nån med bra balans och välfilade fötter skulle kunna hoppa lite på mig också. Ena orsaken till detta som jag kan komma på är att jag intagit nån sorts OLW-skrivsliknande position under nätterna på senaste tiden, då Birk varit så grinig och velat ha tisse dygnet runt. Hur som helst, nåt ligger rackarns fel.

På tal om att ligga fel; känns som att heriditeten är ganska hög för såna beteenden - och att det till största delen är könsbundet också...





Regnet hänger i luften. Jag har lyckats undvika att bli blöt, både under söndagen då vi gjorde en snabbvisit i stugan och under gårdagen då jag och grannen tog en ordentlig dw-promenad. Men humöret och arbetslusten sjunker med lågtrycket och i går fick bli en mellandag då jag inte ägnade mig åt några större, banbrytande aktiviteter. Jo just det. En sak förmådde jag mig göra som jag gruvat mig för i flera månader. Jag tog fram symaskinen och fixade till några byxor samt sydde om en flytväst till Ya'ax. Det tog ju bara några minuter när jag väl tagit mig för det. Nu ser jag framför mig hur jag och hundarna plöjer genom vattenytan tidig morgon i paradiset. Jag i kanot och hundarna simmande bredvid. Vackert. Avkopplande. Nyttigt. Sen får vi se hur verkligheten blir...hundar som försöker klättra upp i kanoten...jag som kantrar...folk som står på stranden och skrattar...

Hundpojkens kalas

Lördag. Upp tidigt och förbereda kalas innan lydnadstävlingen. Fella var i riktigt bra form, tyckte jag, trots att jag dragit riktigt tungt kvällen före. I och med omvänd startordning på klasserna fick jag tillfälle att titta på Lk 3 och kände mig ganska självsäker - vi borde inte skämma ut oss när vi gör vår debut. Vilket torde ske ganska snart eftersom Lp 2 borde vara i hamn efter denna tävling. Trodde jag.

Jag vet inte vad jag ska skylla på. Att Fella är på väg ut ur löp (tack för den "bort"-förklaringen, A-C :-) ). Att det är nåt särskilt med just Skellefteå BK:s plan eftersom det händer varje gång vi tävlar här. Att Fella helt enkelt har en ganska sopig förare. Men nåt hände. Väl inne på planen blev hon (vilket alltså alltid händer på denna tävlingsplats - och som faktiskt har resulterat i en strykning efter platsliggningen en gång) låg, ohörsam och ville inte ens lämna min sida. I mina ögon mediokra resultat i varje moment men de hade nog räckt till ett förstapris om det inte varit för att vi nollade TVÅ (!!!!) moment!!! Läggandet under gång är hon ju av nån outgrundlig anledning jätteosäker på, men nu stannade hon inte heller på kommando vid ställandet med inkallning! Och jag blev så perplex att jag inte ens kom mig för att använda ett dubbelkommando utan stod och gapade som en fågelholk när hon kom springande i vild karriär för att få vara nära matte. Skit.

Jag hade i alla fall trevligt sällskap av två hundentusiaster från Norsjö som jag träffat på några gånger under vintern. Vi blev inbjudna att visa upp WP/DW i samband med nån aktivitetsdag i samhället och det var ju kul. Nu är intresset stort ute i brukshundklubbarna!

Sen slokörad skynda hem och möta upp Birks ettårskalasgäster. Riktigt trevligt och jag och Fredrik kunde nöjt konstatera att våra familjer smält samman över förväntan.

En fortfarande hängig och grinig Birk värmde upp med lite hundgos inför kalaset...

<









...men det hjälpte inte riktigt. Stackars lille unge som inte är kry. Och stackars lilla mamma som har en okry unge hängandes vid tissen dygnet runt.

I perioder kvickande i alla fall vår lille evighetsmaskin till lite, och då kunde han glädjas över sitt nya lektält. Eller... Det var väl kanske inte bara han som hade roligt med det...





Fler bilder från dagen kommer, men jag måste gulla lite med fröken Pressfotograf först. Hon sover fortfarande sin törnrosasömn men inte länge till. Snart blir det att purra ungar och dra iväg en sväng till stugan över dagen. Lite smakprov av paradiset kanske kan mildra förtreten från gårdagens tävlingsfadäs.

WP-succéns efterdyningar

Efter en ensamdag hemma där jag försökt städa, göra lite trädgårdsarbete och träna hund trots sjuk och grinig lilleman (som har velat ha "ttttte" hela dagen), tog jag 3/4 av unghopen, en inlånad unge och hundarna och drog till brukshundklubben för lite WP-träning. Insåg redan innan att det inte var lönt att räkna med egen träning och det var nog klokt, för väl på plats väntade en anseligt gäng nybörjare på att få följa med på drag weight-tur. Vi lyckades skramla ihop selar och kättingar till alla ekipage (fast de fick turas om lite) och efteråt styrde jag upp lite mätning för sele så att folket förhoppningsvis kan börja träna hemma framöver. Intresserade, vetgiriga, lättsamma, balanserade - hur underbar grupp som helst! Lägg därtill fint väder och underbara omgivningar - bättre kan det inte bli!











Freja och kompis fick också förfrågan om att hålla en freestyleuppvisning under sommaren. Och vi har ett par WP-uppvisningar inplanerade. Förutom patrulleringsuppdrag. Och lydnadstävlingar förstås.

Det lär bli en hel del hund i sommar...

Att vända andra kinden till

<

<

I dag firade en ögoninflammerad, snorig och tämlig grinig Birk sin ettårsdag. Vi firade lite avmätt med tanke på stundande kalas på lördag. Paketen fick Birk dock öppna i dag och det klarade han galant - stark i nyporna som han är. Nio års glömska uppdagades för undertecknad när Birks direkta favorit förstås blev en alarmerande pianomodul med allehanda hjärtskärande djurljud och tålamodsprövande melodislingor. Det mest pinsamma var dessutom att det var jag själv som köpte fanstyget åt honom...

Dagens guldmedalj går dock till Birks nioåriga storebror Isac. Älskade unge. I dag kom han hem från skolan och berättade så där i förbigående om dagens händelser:

I vanliga fall kommer Isac väl överens med en skolkompis som på grund av ett neuropsykiatriskt handikapp har stora svårigheter att tygla sitt humör. I dag lessnade dock Isac på att bli kallad en massa nidnamn och sa till läraren. På nästkommande rast kom killen ifråga fram till Isac, tryckte upp honom mot en vägg, höll fast hans armar och slog honom i huvudet. Situationen var så skrämmande och hotfull att läraren kom springande när han hörde de andra barnens skrik på hjälp. Lyckligtvis kunde han slita pojken från Isac och de två fördes in i skilda rum.

Efter att ha pratat separat med pojkarna frågade läraren hur Isac ville göra. Och Isac lät inte vänta på sig utan tog, utan att läraren hann reagera, kommandot och sökte upp sin kombattant. Tog ett rejält snavk med honom. Förklarade att han inte ville att de skulle vara ovänner. Gav honom en kram. Och sedan tog de i hand på att samma sak aldrig skulle hända igen.

Under mina barns uppväxt har jag flera gånger hamnat i diskussioner med andra föräldrar om "öga för öga" kontra "vända andra kinden till". Och jag är stolt över att jag - och andra vuxna i barnens närhet - lyckats förmedla fördelarna med att inte ta till nävarna.

I den här historien finns det bara vinnare. En stökig pojke som fått lära sig konstruktiv konflikthantering. En underbar son som fått tonvis med bekräftelser. Och en mamma vars hjärta svämmar över av stolthet.

Stolthet och fördom

I gårdagens inlägg skrev jag om den banbrytande artikeln i Hundsport, där det framgick att SKK kan komma att godkänna Weight Pull som en tävlingsdisciplin för hundar.

I mina ögon skulle detta vara det ultimata erkännandet. Resultatet av tio års arbete för att "städa upp" sporten och göra den rumsren. Beviset för att goda föredömen, kontakter över gränserna och "att synas överallt" gör skillnad.

Men från WP-entusiasterna är det förvånansvärt tyst. På det forum där de flesta samlas är kommentarerna på artikeln glesa. Det får mig att fundera...

VILL eldsjälarna ens att WP ska bli en godkänd sport? Är rollen som den fula ankungen bekvämare? Är det alienationen...känslan av utanförskap...som skapar glöden för sporten? Eller handlar det om att fördomarna mot Brukshundklubbar och SKK är starkare från WP-folkets sida än vad man har förutsatt att det omvända är?

Jag hoppas att jag har fel. Jag hoppas att min känsla av att bli bemött med skepticism var gång jag framhållit fördelarna med samarbete över gränserna är en övertolkning. För nu är det dags att leva upp till parollen om att "WP är till för alla!". Bevisa att sporten inte är en dagslända. Och att utövarna är seriösa.

Nu bär det iväg för en halvdags arbete på skolan. Sen måste jag stanna till på affärn och handla nåt gott. Det stora kalaset ska vi ha till helgen, men det är i morgon som Birk blir ett år. Min lilla bebis. Var tar tiden vägen?!?!

Birks tolkning

"Manneken Pies"




"Kan du inte tala?"
"



För övrigt så började dagen bra med ett inlägg på SWBA:s forum om en artikel i Hundsports nätupplaga;

"NY TÄVLINGSFORM MÖJLIGEN PÅ GÅNG

SKK kan acceptera styrkeprov

Intresset för så kallad ”weight pull” har tagit fart under senare år. Det är en tävlingsform från USA som helt enkelt går ut på att hunden skall dra en så tungt lastad vagn som möjligt en kortare sträcka, närmare bestämt 16 fot (4,8 meter).

SKK har hittills sagt nej till att införliva tävlingsformen i organisationens verksamhet då man ansett att det är alltför stor risk att utövande hundar skadas.

Nu har dock såväl Jordbruksverket som Veterinärförbundet ställt sig positiva till tävlingsformen vilket har gjort att SKK skall se över verksamheten igen.

–Vi ska titta närmare på vilka raser som klarar den typen av påfrestningar, vissa är defintivt olämpligt konstruerade. Därefter får vi se hur vi ska ställa oss till verksamheten, säger SKKs VD Ulf Uddman.

/ RED. Hundsport.se"

Succé!

Lördagen var en sån där dag som man inte skulle orka ha för många av, men som lägger sig som bomull runt hjärtat.

Dagen började bra. Redan när jag vaknade och gäspade hörde jag hur det knastrade till i öronen. Med andra ord börjar trumhinnor och bihålor återgå till sin ursprungliga status. Så skönt!

Sedan packade jag hundar, selar och kätting i bilen och åkte till Åbyn-Byskes Brukshundklubb för förberedelsen inför dagens invigning och Öppet Hus. Det gick smidigt och, av nån outgrundlig anledning, blev det kvinnan med minst självbevarelsedrift som utsågs till speaker. Undrar just vem det kan vara..?

När aktiviteterna sedan körde igång var det slag i slag; uppvisningar och prova på-aktiviteter av agility, lydnad, rallylydnad, draghundm uppletande och weight pull. Förutom standarsinslag så som fika-, hamburger- och lotteriförsäljning, loppis etc.


Lite lydnadsuppvisning framför klubblokalen


Agility...


Draghund...


...och Drag Weight förstås!

Intresset för Weight Pull/Drag Weight var överväldigande! Efter en kort föreläsning/uppvisning var det minst ett 20-tal ekipage som ville prova och många anmälde intresse till kommande WP-träningar. Och jag som inte hade tänkt åta mig nåt ansvar för träning närmsta tiden... :-)

Det absolut roligaste var dock att sekreteraren för Brukshundklubbens Övre Norra Distrikt (som sträcker sig från Umeå och norrut) som var inbjuden för att invigningstala och klippa band, kom fram och ville prata efter WP-uppvisningen. "Jag blev alldeles tårögd när jag såg era hundar dra! Vilken fantastisk möjlighet till motion och rehabilitering. Detta måste Brukshundklubben få upp ögonen för! Jag skulle vilja ta upp med övriga styrelsen att vi borde gå kurs i WP - kan ni anordna en sådan?" Ja, vad säger man..? :-)

En annan inte lika rolig grej hon berättade var att hon varit aktiv i en Brukshundklubb strax utanför Umeå och att hon och övriga styrelsen då fått en förfrågan från en privatperson om att starta upp en WP-sektion. Men att personen ifråga var så galen och levde upp till varje fördom om kamphundsägare och WP-utövare att klubben hade tackat nej - vilket ledde till en smutskastningskampanj från privatpersonen. Och ni med minsta fantasi och som följt min blogg under lite längre tid har ju inga problem att förstå vem det var, eller hur? Just det, min lille bloggarvän som tidigare utsatt mig och min familj för förtal just för att jag bett honom "backa av" lite i hans ageranden kring kamphundar och WP eftersom jag förstått att han förstör mer än han gör gott. Trist att veta att han fram till nu alltså förstört anseendet hos kamphundsägare och WP-utövare inte bara i en lokal klubb utan också i en distriktsstyrelse - men roligt att höra att vi lyckades vända inställningen bara genom att uppträda lite sunt och visa att det här är en sport för alla hundar.


Birk var fantastisk hela dagen. Han var uppe i 12 timmar i sträck och sken som en sol hela tiden. Som en liten evighetsmaskin tultade han runt och charmade både folk och fä. Han hittade också en godmodig spanieltik som han kavat greppade kopplet om och gick ut på promenad.

Oh så, när Öppet Hus-dagen var slut och folket åkte hem, blev jag kvar några timmar till. Världens bästa 12-åriga dotter Freja och Ya'ax var nämligen anmälda till helgkursen i freestyle och det kunde jag förstås inte missa! Vilket samspel de två har! Skrikapan Ya'ax har kanske hittat sin alternativa karriär nu. Klicka här för ett litet smakprov.


Den här vägen borde ju leda någonstans... Eller..?

En långpromenad klarnade hjärnan lite innan jag kom hem från en lång dag. Som vanligt försökte jag mig på nya vägar, vilket förstås resulterade i att jag än en gång trampade runt efter kostigar och sumpmarker. Men så småningom tog jag mig hem och då var det ryggläge för hela familjen...

Inte van att vara sjuk...

Nu är jag LESS!!! Inte van att vara krasslig över huvud taget - och framför allt inte så här länge. Jag tog det lugnt förra veckan (bara lite promenader) men det hjälpte ju föga. Så nu satsar jag nog på att skrämma skiten ur bacillerna istället. Planerna på stugan i helgen har skitit sig av många anledningar :-( men det blir både Öppet Hus på hundklubben och sitta med på freestylekurs istället.



Efter snabb middag med Fredriks släkt som var förbi på snabbvisit, masade jag mig i väg för lite dw och träningstävling. Jag och Fella försökte oss på Lk3 och det gick riktigt bra. Tror inte att vi behöver skämma ögonen ur oss totalt om hon håller denna nivå (och inte fryser, eftersom det som vanligt inverkar menligt på hennes lägganden).

Återkommer under helgen med förhoppningsvis lite roligare inlägg kryddat med bilder...Hundbilder, förstås som vanligt!