Dysfunktionell eller bara livlig och snäll?

Jag har alltid tyckt att det varit trist att ha liten släkt. Varenda jul har jag föreställt mig hur fantastiskt det skulle vara med en "Fanny och Alexander"-högtid (medan de som har många släktingar förmodligen suktar efter ett julfirande i lugn och ro).

Antingen är det denna önskan eller bara nån form av distanslöshet som gör att matbordet i Ersmarksbodarna allt som oftast befolkas av fler personer än vad familjen innehåller. Ja, de veckor barnen är här tillhör det undantagen att vi INTE har lunch- och middagsgäster.

Så var det i går också. 3/4 av grannfamiljen åt middag med oss eftersom karlarna var fullt upptagna med att jobba ute på gården. Det vara bara till att koka soppa på en spik (inga matinköp efter femdagarsresan gav inte så mycket utrymme till större kulinariska utsvävningar) och mitt i all villervalla med skratt, lite matkrig, höga röster, riskorn fulla golvet, disk ända upp till taket och två matsnåla hundar under bordet så började jag fundera... Hur skulle en utomstående se på detta? Det som för mig känns som en ynnest och en rikedom kanske i andras ögon är dysfunktionellt och hysteriskt? Om jag, i min yrkesroll, skulle utreda min familj - vad skulle jag då komma fram till?

Just vad gäller jobbet, så har det blivit mycket av den varan på sista tiden. Jag jobbar nog mer nu än vad jag gjorde under tiden just innan Birk föddes, då jag var sjukskriven på halvtid. Nu ska jag egentligen jobba 25% men det räcker nog inte till på långa vägar. Borde dra ner på tiden men samtidigt är det nåt vilsamt över att skriva, planera och strukturera. Kanske nåt jag skulle kunna applicera på mitt privatliv?

Nu ska jag i alla fall unna mig en GI-strukturerad frukost. Jag och Fredrik har tagit tag i vår kosthållning. Jag är helt övertygad om att jag kommer att bränna massor av kalorier varje dag - genom att försöka hålla en inte fullt så uthållig men sötsugen sambo på den smala vägen. "Vaddå inte få äta potatissallad? Det heter ju potatisSALLAD?!". Det mest GI-iga hittills var väl vid IKEA-frukosten på väg hem från Örebro, då han blandade ner senapssill i youghurten - och åt med god aptit!

SM-segerns sötma (med fadd eftersmak)

70 miljarders triljoner regndroppar, 90 mil, två uppblottnade fötter och ett fiasko senare sitter jag äntligen på hemmaplan - ett SM-guld rikare. Fantastiska Fella har än en gång bekänt färg - även om hon denna gång körde med lite blekare kulörer än vad hon brukar...

SM-tävlingen började med att klubbkompisen Pixie och hennes dvärgpinscher Nixon - som inte väger mer än ett par påsar strösocker - gjorde en MYCKET god insats i sin viktklass. Ett SM-silver blev resultatet. Några viktklasser senare fixade Kajsa med "gamm-schäfern" Öka ett guld och sopade därmed banan med både yngre och, logiskt sett, starkare ekipage. Imponerande!

Så var det dags för sammandrabbningen mellan Fella och Otto. Titanernas kamp. Eller hur det nu var... För att slippa förnedring valde vi att inte tävla med Ya’ax - ett SM-brons bara för att det saknas konkurrens kändes inte juste.

Nina valde att gå in på 690 kg med Otto. Ett motivationsdrag. Jag valde samma med Fella och förberedde mig på att inta en passiv position; låta Nina föra taktpinnen och sedan vara beräknande, passa och bara låta Fella dra avgörande vikter. Men allt tog ett snöpligt slut när Nina valde att gå in på 990 kg - varpå Otto fick två varningar under draget och blev diskad!!! Ett genomfört drag på samma vikt garanterade guldet för Fella. Efter det tog jag in henne på en vikt strax över 35 p4p för att satsa på en titel (som delas ut i olika valörer beroende på hur mycket hunden drar) men då drabbades Fella av "interimistisk likstelhet" och gjorde inte ens minsta ansats till att dra!

Med andra ord vann den hund som var minst dålig. Och faktum är att Ya’ax, skrikapan, förmodligen hade kunnat göra rent hus med sina övermän ifall han hade varit med och tävlat...

Sedan drabbades Kajsa av en funktionärsmisstag när hennes mastiff Lans blev invägd på en ifrågasatt vikt. För att göra en otroligt lång och trist historia kort, så innebar det att hon tvingades ställa upp i två viktklasser och dessutom dra med en hund som hunnit kallna - och trots detta blev ingen nöjd i slutändan. Kajsa kunde dock gå från hela fadäsen med högt huvud - efter allt tjafs stod det klart att hon faktiskt vann båda viktklasserna och den ena dessutom efter handikappet att dra på en invägd vikt EFTER frukost och vatten (alla tävlande ger detta först efter invägning eftersom mat kan innebära en avgörande viktökning på upp emot ett eller ett par kilo).

Summan blev alltså att SWB Skellefteås fem tävlingsekipage kammade hem tre SM-guld och två -silver. Mycket bättre kan det inte bli! Skellefteå blev med det resultatet framgångsrikaste lokalgruppen för tredje tävlingen i rad.

Tävlingen blev en mycket långdragen historia som inte tog slut förrän regnet stod som spön i backen och det var så mörkt att vi fick lysa oss fram med fackla när vi skulle ta emot priserna. Inte läge för fina klubbfoton med andra ord. Vi kastade oss i bilen och körde upp till Sundsvall, sov några timmar, shoppade några timmar, drog vidare till Fredriks mamma och man där vi åt middag, gjorde pitstop hos Fredriks syster för avlämnande av IKEA-grejer och sedan hämta upp barnen innan vi äntligen var hemma.

Har jag förresten nämnt att Taikon-familjen drar iväg till Norge på en tävlingshelg om drygt en vecka..?

I skenet av påsar under ögonen och plattröv efter allt stillasittande i bilen, började jag fundera över skavanker och åldrande. Och då slogs jag av en insikt som träffade rakt i magen - jag är nu lika gammal som min mamma var när jag träffade de tre äldsta barnens pappa! Så hemskt! Min uppfattning om mina föräldrar var ju då att de typ stod med ena foten i graven...nästan... Helt plötsligt känns det som att jag måste revidera mitt approach gentemot ungarna - de tycker kanske inte att jag är hip och fräsch utan bara pinsam och ålderdomlig...

Bissingar och bromsar

Ungjäv....!!! Inte ens 3,5 månad och har redan fått sin första tand! Det var en jäkel till att ha bråttom - vem kan han brås på?!?!

Jag förklarade för Fredrik i dag att vi måste skaffa en unge till eftersom jag inte har hunnit med den här. Fredrik både lät och såg konstig ut då. Han har alltid sagt att han gör vad som helst för mig... Det ska han få äta upp!

Om jag nu överlever tillräckligt länge för att föda upp en unge till... I dag åkte jag glad i hågen iväg på lånad cykel tillsammans med hundarna - och höll på att slå ihjäl mig. Åbäket hade ju bromsar!! Såna nymodigheter är ju inte jag van vid...

Förutom att lånecyklarna är fullt utrustade (!!) finns verkligen inget att klaga på när det gäller de senaste dagarnas boende. "Hästen och Hunden" är ett otroligt charmigt Bed & Breakfast med fantastiskt god mat och fräscha, mysiga lokaler. Dessutom bra priser - här lär ni hitta oss varenda gång vi ska tävla i Örebro. Nu är det i egenskap av ordförande i RFF som jag och mina styrelsekollegor tillbringat ett par dagar här.

Efter nästan ett dygns resa ner (inkl 6 timmars sömn på en parkeringsplats), två diskussionsintensiva dagar, shopping på IKEA och Biltema samt lite sightseeing blir det skönt med en lugn kväll. Lite godis till föräldrarna och mangopuré till lilleman (som nu ätit allt från kokt morot till mjukost och yoghurt samt sugit/slickat på diverse attribut så som salladsblad och mjukt bröd).

I morgon är det SM som gäller!

Verklighetsflykt

I går körde jag inte bil en enda meter!!! Kan inte påminna mig när det hände senast! Å andra sidan tar jag igen det med råge i dag, men det var ändå skönt att vara lite strandad. Under tiden arbetade Fredrik och underbare, hjälpsamme grannen Jocke med att få Caravellen körklar.

Dagen avslutade med lite kalas. Lille Jimmie fyllde typ 27 och förärades med serpentiner, ballonger, en variant av tårta och ljus - samt lite skönsång...eller nåt... Ett trevligt avbrott från vardagen. Vilket kulminerade i en närmast absurd diskussion med blixtsnabba kast mellan samtalsämnen så som prostatastimulans...Joseph Mengeles studier av judars utseende...prostatastimulans...knutkors på bilar...prostatastimulans...geografins påverkan på svenskars inskränkthet...prostatastimulans...etc etc. Utdrag ur diskussionen: "Ja, JAG har då ingen prostatapunkt för jag har gjort en helkroppsröntgen och då sa dom inget om nån punkt - den skulle ju ha synts på röntgen!"..."Transvestiter saknar ju en kromosom eller äggstock eller vad det heter!" Jag överlåter till bloggläsaren att själv lista ut vem som kan ha fällt de kommentarerna.

Nu blir det packa bil och sedan dra iväg mot Kumla. Ser fram emot ett par intressanta konferensdagar och trevlig boende med SM i Weight Pull som klimax på lördag. Återkommer med rapport.

Lite ögongodis att hålla till godo med så länge:

Charmtroll

Charmtroll x 4 spekulerar

Puss!

Killarna chillar

Foten i örat!

Hur en bulldog förtjänar sin frukost

Ett litet smakprov på min och Fellas morgongymnastik.

Det blir lätt ett moment för mycket när man ska ansvara för manus, regi, kamera och dessutom göra en skådespelarinsats. M a o sprang vi ut ur bild ibland. Klippte därför ihop de sekvenser där vi ligger någorlunda i fokus.

"Jobb = Vila" och "När pengar går före barns bästa"

Morgonen började som mina mornar brukar börja.

Amma, bära lilleman på höften medan jag plockar undan i köket, lägga honom på en kudde på golvet i badrummet medan jag duschar, sedan bära honom igen medan jag borstar tänder, sminkar mig (jo, det går faktiskt göra make up med en hand men finishen blir knappast perfekt), äter frukost, klär mig och städar undan. Hann t o m köra ett fem min lydnadspass med Fella. Sedan iväg - och självklart krånglar bilen. Provisorisk lösning med Fredriks hjälp, sedan skynda till stan för att hämta ut reservdelar som måste installeras i bilen innan onsdagens resa söderut. Redan då sen till dagens personalmöte. Hinner jaga upp mig över oordningen på Laitis innan jag får information om att jag är på fel ställe och det är därför de stackars mekanikerna inte hittar den beställda reservdelen. Ut i bilen till en helt förgråten Birk. Vidare till nästa bilverkstad, suga med sig ungen, köa för att komma i kontakt med en serviceman - under tiden sms:ar Fredrik och vill att jag ska efterlysa Isac som inte kommit till skolan - och sedan, när jag äntligen fått grejerna, kasta mig i bilen och köra järnet till dagens träffpunkt. Jättejärnet. Två minuter sen. PUH.

Men sen. Då infann det sig. Lugnet. Strukturen. Glädjen. Faktiskt.

Tänk att kunna sitta stilla på ett enda ställe nästan en hel dag. Prata lugnt och strukturerat om förutbestämda saker. Komma till avslut och dessutom ha utrymme att vara social och ha trevligt.

Ett synnerligen sympatiskt inslag i arbetsdagen var proceduren då en vinnare av vår hotellövernattning i samband med tävlingen i vår Noliamonter skulle utses. Efter att ha dividerat fram och tillbaka kring hur formella vi skulle vara, bestämde vi oss för att gå "casual". Beita spred ut alla rätta tipsbidrag - ett 40-tal tror jag - och sen höll jag Birk över pappershögen och skakade honom. Den lapp som träffades av hans dräggelsträng var vinnare! Vetenskapligt och seriöst, eller hur?  Till saken hör att vi också utsåg en alternativ vinnare (ifall den första inte skulle vara nåbar) och då var metoden densamma, men jag och Birk var inte inblandade...

Goda vännen tyckte att jag skulle gå en kurs i meditation. Snicksnack - det är mer arbete jag behöver!

Invaggad i detta förrädiska lugn åkte jag hem och hade i nån sorts freudiansk naivitet lyckats glömma att det var skolstart i dag. Med allt vad det innebär.

Samma. Jävla. Visa. Varje. År.

Denna termin började det med att Isac, nioåringen, inte var inskriven på skolan. Samma skola som han och hans äldre syskon gått på sedan 2001. Sedan visade det sig att man gjort förändringar både i schema och skolskjuts. För att göra en mycket, mycket lång historia någorlunda kort så innebar det:

Jämna veckor, morgon: Isac åker buss, anländer till skolan tidigast. 8.10. Skolan börjar 8.00. Han missar minst 10 min undervisning.

Jämna veckor, eftermiddag: Månd slutar Isac 14.10. Bussen går samma tid. Han missar minst 10 min undervisning. Tisd - fred slutar Isac 12.40. Hans buss går 14.10. Han har 1,5 timmes väntetid.

Ojämna veckor, eftermiddag - Isac ska åka buss till en busshållplats 1,7 km hemifrån, vilket innebär att han ska gå den sträckan efter en smal, dåligt plogad grusväg utan gatlysen och som trafikeras av notoriska rattfyllon. På måndagar finns inte ens en buss i anslutning till att han slutar skolan . Tisd - fred slutar han skolan 12.40. För att hinna med bussen måste han gå från lektionen minst 20 min före, eftersom bussen passerar närmsta busshållplats strax före 12.30. 

Sammanfattning: På en månad missar Isac MINST 5 timmar 20 min undervisning och måste tillbringa 12 timmar med att vänta på bussen. Dessutom saknas skolskjuts två eftermiddagar och han ska gå 17 km efter trafikfarlig väg. 

Ja, det är bara att starta det årliga kriget. När jag körde ungefär samma drive i fjol, frågade jag den ansvariga människan (när jag äntligen fick tag på henne) "Varför kollar ni inte bara på hur det var året innan och gör likadant? Vet ni vad jag fick till svar? "Vi makulerar alltid alla handlingar och beslut från året före och börjar om från början". VA?!?!?!?! Är det nån sjuk marxistisk tanke om att vi skattebetalare ska sysselsätta varenda kommunanställd? Det gynnar ju i så fall de landstingsanställda också, eftersom varje förälder med fler än två barn boende i glesbygd förr eller senare kommer att hamna på psyket efter att ha tvingats kriga med skolkontoret varje år. Och då kan ju myndigheterna passa på att omhänderta alla deras barn och låta samhället uppfostra dem i sann kollektivistisk anda istället.

Sossarna lär då inte få min röst i kommunalvalet...

O-UMBÄRLIG...eller...En dubbelarbetande husmors klagan

"Inte-oumbärlig." Dubbla negationer. Det borde innebära att "umbärlig" är ett ord. Är det?

I så fall vill jag vara det. Umbärlig.

Jag vill kunna försova mig utan att hela familjen blir försenad.

Jag vill kunna komma till dukat bord, äta, säga "tack för maten" - och gå.

Jag vill kunna bestämma mig för att cykla en hel vecka för att bidra till en renare värld - utan att hela familjen blir strandad.

Jag vill kunna tappa bort börsen, ringa och spärra kortet och tänka "äsch, nån annan får betala tills det löst sig".

Jag vill kunna glömma telefonen utan att få ångest och undra om jag missat några samtal från jobbet.

Jag vill slippa börja varenda föräldraledig dag med att gå igenom almanackan för att stämma av mina - och andras - bokade tider.

Jag vill - på killars vis - kunna ta med mig tidningen när jag går och skiter. Åtminstone vill jag kunna stänga dörren när jag duschar. Utan att nån ropar eller rycker i handtaget.

Jag vill prova ha en enda dag då jag slipper fatta beslut åt andra.

Jag vill nån gång kunna träna hund utan att känna att jag egentligen borde vara nån annanstans.

Jag skulle vilja prova att vara en sån där "kaffe latte-morsa"; gå på café, shoppa i boutique och göra manikyr. Eller åtminstone nån gång hinna byta ut mammatrosorna, kanske handla på nån annan affär än ICA Maxi och byta tygsaxen framför toalettspegeln mot en halvtimme hos frissan.

Jag vill påbörja nåt tråkigt husbestyr - bara för att upptäcka att nån annan redan gjort det.

Jag vill inte vara moraltanten som tänker före och efter allt som alla andra gör.

Jag vill abdikera från diplomatposten - lägga mig i sovrummet, äta praliner och läsa en god bok medan världskriget rasar i köket.

Jag vill kunnna stänga ute kaoset...vara tyst och umgås med mina egna tankar...utan att nån undrar varför jag är sur.

Jag vill inte vara en utarbetad, sönderstressad bitterfitta. Jag vill orka vara en sån där glad människa som alla tycker om.

Dubbla negationer - Inte-oumbärlig.

Raktpåsakutannågrasomhelstjävlakrusiduller - Umbärlig.

Skit

I går morse ställde Fredrik väckaren på 7. Han hade god anledning att komma upp tidigt eftersom han hade många inbokade åtaganden. Eftersom mina väckningsförsök - blida och ödmjuka sådana, helt i linje med min personlighet - inte brukar mottagas med tacksamhet, lät jag honom sova. Kl 11 sov han fortfarande. Då kom övervänta grannen som blivit lovad hjälp. Jag visade honom in i sovrummet...

Det sägs att den enda sanna glädjen är skadeglädjen... Det stämmer!

I morse kom sjusovaren sig upp efter att ha snoozat och sovit 1,5 timme - och hållit mig vaken, förstås. Lyckligtvis revanscherade han sig senare under dagen då han sjöng en...operettaria..?...om små katter och solens underbara färger för sin ääääääälskade son. Då är det liksom svårt att vara arg.

I övrigt var fredagen en ganska lugn tillställning. Jag svor över dataladdaren som gått sönder och det faktum att det inte går att uppbringa en ny i hela stan. Nu räcker det med att man nyser så skapar de ihoptvinnade kablarna kortslutning. Skit.

Jag svor också över det faktum att Fella vaknade och var halt. Hon, som alltid varit frisk som en nötkärna! Hon fick en vilodag i förhoppning om att hon skulle vara fit for fight inför lördagens lydnadstävling. Skit.

Kvällen avslutades i horisontalläge tillsammans med ungarna och - DOKTOR MUGG!!! Efter att ha plöjt igenom en DVD med sjuttioelva avsnitt blev jag bragd ur villfarelsen att Doktor Mugg var nån sorts hjälte - det är ju precis tvärt om. Hela min världsbild ställdes på ända. Typ. Min nioåring och min 15-åring skrattade i alla fall gott. Det säger mer om dem än om filmen. En massa skit blev det.

Så lördag. Efter att ha lyssnat på Fredriks väckare tog jag mig upp för att märka att Fella var - om möjligt - mer halt än tidigare. Skit. Skit. Dubbelskit.

Vi drog i alla fall iväg till Brukshundklubben och den stundande tävlingen. Jag och vännen Karin trodde oss kunna lokalisera hältan till en nött trampdyna. Eftersom tävlingen gick på gräs valde jag att göra ett försök ändå. På det underlaget var hon inte märkbart halt men jag märkte på hennes sinnesstämning att allt inte var 100% bra. Skit.

Och allt var uppenbarligen inte 100% bra. Inte om man ska gå efter prestation och poäng på tävlingen. I o f s vann vi klassen men lyckades bara skrapa ihop poäng till ett andrapris (det saknades 8,5 för att få ett förstapris). Jag hade gladeligen bytt förstaplaceringen och andrapriset mot en andraplacering och ett förstapris... Fella var trög och undfallande i alla moment. Lillstackarn. Skit också.

Platsliggande	10	Klockrent!
Fritt följ	7,5	Seg och ofokuserad. Hon som brukar spritta av glädje i fotgåendet stapplade nästan fram.
Läggande	0	Helt oväntat. Nån av oss glömde uppenbarligen hjärnan vid det fria följet.
Inkallande med ställande	9	Hjärnan återfunnen. Oväntat bra resultat, faktiskt.
Sändande med ställande	10	Rutan. 10 meter är ju ingenting! Jag har  tränat med typ det tredubbla och det gav uppenbarligen resultat.
Apportering	9	Dubbelkommando. Fella var förväntat skeptisk till en okänd apport. Att träna själv har sina sidor...
Fritt hopp över hinder	7	Dubbelkommando. Fella tyckte det var onödigt att sätta sig innan återhoppet.
Fjärrdirrigering	0	Fella lade sig... Sen gjorde hon inget mer. Här tror jag hältan gjorde sitt - hon ville helt enkelt inte belasta sitt onda ben.
Helhetsintryck	9	Ganska rättvist poäng, trots allt.
SUMMA	151,5	Bättre lycka nästa gång!

Vännerna Karin och Jimmie gjorde bra ifrån sig - särskilt Jimmie och Liten som tog ett förstapris i sin officiella tävlingsdebut. Skitbra!

Efter att ha laddat med pizza blev det sedan klädshopping med ungarna inför skolstarten. Tre utstyrslar på mindre än 1,5 timme är väl godkänt? Skit...tråkigt...

I kväll siktar jag på en kväll utan barnprogam. Om det nu går. För vår dekoder har gått sönder (för vilken gång i ordningen?!?!?!) och vi har lånat Isacs, vilket förstås innebär att han har nån sorts företrädesrätt när det gäller att välja TV-program. Skitans...

Ett jävla hundgöra...

Vardagsrutinerna börjar komma krypande. Eller om det är min onda rygg som spökar. Men jag är i alla fall uppe strax efter tuppen trots att ingen väckare ringt.

I går morse satte jag mig vid datorn vid 7.00 för att jobba en stund. 14.30 ungefär var jag klar. Höjdpunkterna på det passet var när en morgontrött tonåring plöjde rakt igenom pappershögarna som jag ägnat ett par timmar åt att sortera och när en grinig bebis spydde rakt över hela tangentbordet.

Jag har f ö blivit en jävel på att skriva pekpingervals med högerhanden medan jag håller fast bebbe vid tissen med vänster. Tror ni det kan vara nåt för Talang 2011?

Efter avslutad arbetsdag drog jag och hundarna iväg på en 9 km cykeltur. Funderar på om jag nån gång i framtiden kanske ska investera i nya bromsbackar på cykeln. I varje nedförsbacke måste jag släppa kopplen eftersom hundarna (särskilt Fella) inte hinner springa i mitt hysteriska jag-kan-inte-stanna-tempo. Brukar planera cykelturerna just för att INTE råka på allt för många backar, men ibland vill man ju ha en liten utmaning.

Sen var det hem, fixa snabb middag och vidare till Brukshundklubben för ett snabbt lydnadspass. Fella fortfarande, trots att hon var slö på cykelturen, glad och energifull på lydnaden. Hon missade dock rutan ett par gånger. Tror det berodde på lite för mycket störning av kompishundar och hägrande godis vid sidan om planen (vanan att få extern belöning har sina baksidor ibland).

Lämnade sedan vännerna på planen för att åka på nästa träningspass. Nu drag weight med SWB Skellefteå. Blev ett relativt långt, snabbt och bitvis också tungt pass.

Kvällen - och träningsdagen - avslutades sedan med några drag framför vagnen. Då var Fella lite matt. Helt förståeligt. Nu väntar en lite lugnare period inför SM:et. Förutom vad gäller lydnaden då. I morgon är det ju premiär i Lk 2.

Avslutar dagens filosoferande med en liten filmsnutt. En tankeväckande och smärtsam sådan. Särskilt när man som mamma har en tonåring som har börjat färdas efter vägarna. Kör försiktigt, go’ vänner!

Rent hIPOtetiskt...

Efter en riktig städardag (en av få under denna sommar) belönade jag mig med att följa vännerna Jimmie och Karin till OG (Schäferklubben) i Kåge för att titta på träning och prata lite om möjligheterna för oss att vara med.

Jag är faktiskt jävligt svårflirtad men måste erkänna att IPO-skyddet med fullt utrustad figurant, skärmar etc fick mig att gå igång lite. Adrenalinkick. Tyvärr är det bara att konstatera att jag har fel ras för att få tillgång till detta. En "blandras" kan inte tränas i skydd eller IPO - eller ens i bruksgrenarna - i Schäferklubben. Däremot är jag och Fella välkomna att träna lydnad med dem. Och att få göra det med fd lagledaren för Sveriges landslag vid IPO-VM är väl helt ok...

Fick dessutom veta att ovan nämnde skydds-tränare började med hundar så sent som i början av 90-talet. Vafan... jag kan ju ha nått hur långt som helst när jag fyller 60 - om nu inte gikt och brutna lårbenshalsar sätter stopp.

Fella fick två lydnadspass i dag och var klockren på båda. Så stolt över min lilla fjolla - energin och glädjen sprutade och momenten satt som ett smäck. Får hoppas att det sitter i inför kommande debut i Lk 2 på lördag.

Kommande lördag är också början på en intensiv tävlingsperiod. Eller vad sägs om detta:

Helg nr 1 - Debut Lydnad Lk 2 i Skellefteå

Helg nr 2 - SM i weightpull i Örebro

Helg nr 3 - Ledigt!

Helg nr 4 - Rasespesialen i Norge; 2 dagar utställning, weigh pull, sprint samt MH

Helg nr 5 - Lydnad Lk 2 i Skellefteå

Helg nr 6 - Lydnad Lk 2 i Norsjö

Och sedan, beroende på hur många tävlingar vi måste göra för att få Lp 2, så är det lydnad minst varannan helg ett par månader framåt... Känns roligt och inspirerande. Önskar bara att man fick strunta i allt tjafs som husmorsarbete och jobb för att bara fokusera på hunderiet...

Nu är sommaren slut

Så här tycker vi om det:

                                                                                      Foto: Jennifer Brännström

                                                                Foto: Jennifer Brännström

Samtidigt inger det ett uppgivet lugn. Loppet är liksom kört. Ungefär som för en vasaloppsåkare när linan är dragen.

Åter igen kan jag konstatera att projekten har varit för många och tiden för kort. Att allt för mycket energi lagts på onödigt tjafs istället för att njuta för stunden. Och att jag ännu ett år retar mig på allt som inte hanns med istället för att glädjas åt det vi åstadkommit.

Och det värsta är att jag vet att det förmodligen kommer att bli likadant nästa år igen. Men när jag blir vuxen kanske jag kan lära mig att njuta fullt ut - ungefär som lilleman och morfar:

                                                                      Foto: Birgitta Larsson

Sommaren är kort...

Sitter här under täcket för att hålla värmen. Isac fick i uppdrag att starta en eld i öppna spisen direkt han vaknade. Nu känns det att sommarstuge-säsongen närmar sig sitt slut.

I går firade vi i alla fall en allt för kort sommar med grannarna som kom för att lasta av ungar, åka flotte, äta lite och - som vanligt - snacka skit och skratta. De två senare av nån anledning ett stående inslag i deras sällskap.

Det bästa med dagen var nästan att deras kamphundar tycks komma riktigt bra överens med våra. Vi har ju hela tiden varit lite oroliga över att Ruben skulle smaska Ya'ax i backen med ett enkelt nackbett, men han skötte sig, nakenråttan. Både Ya'ax och Fella har dock rejäl respekt för småvovvarna och ett litet bjäfsande får båda 35-kilosklumparna att lägga sig platt alternativt vika undan (nästan med svansen mellan benen).

Dagen avslutades med bad och lekar nere vid stranden. Dessutom gjordes en historisk biologisk uppptäckt - vi hittade ett aldrig tidigare skådad djursort! Två exemplar av Fyrbent Foppagås, minsann! Nu gäller det bara att få hit National Geographic för vidare dokumentation...

Nä, här kan jag inte sitta och slösa tid. Nu blir det frukost och sedan ut i solen, som generöst visar sig från sin bästa sida så här i sommarens sista skälvande minuter.

"Som att släppa in en icke-rumsren valp i ett vardagsrum"

Så sa min idrottslärare i sjuan när vi från byaskolan Klutmark började högstadiet och för första gången fick tillgång till en gympasal. Jag kom osökt att tänka på det i går, när folket från landet tillbringde en dag i stan...

I övrigt skötte sig dessa två, alla hundar samt övriga medlemmar i SWB Skellefteå sig snyggt på patrulleringen på V75. En gassande sol gjorde lata travbesökare som hellre satt i skuggan och drack öl än att hoppa över stängsel. Lite trist, eftersom vissa av oss verkligen såg fram emot att få ingripa och nafsa i rumpor på förskräckta plankare...

Efter att ha studerat både yr.no och smhi:s hemsida varannan timme senaste två dygnen, har vi nu konstaterat att det beräknade regnovädret tycks ha fjunat av. så nu beger vi oss till stugan för, kanske, årets sista dagar tillsammans med barnen där uppe. Hoppas på härliga dagar med flottfärder, sol och bad.

Stenkost och jungfrufärd

I morse vaknade familjen, lagom klibbiga och badsugna efter en kvav och fuktig natt. Efter frukost och kort överläggning struntade vi i alla åtaganden - vilket för min del var att påbörja plattsättning på södra sidan huset - och drog till Jörn för lite skitsnack och bad med grannarna.

Birk, som nu nått den ansenliga åldern av tre månader och redan har hunnit prova både gåstol och hoppgunga (med gott resultat) är nyfiken på det mesta och får också känna sig för på olika konsistenser med munnen. Jag blev sittande med tre dvärghönsäggstora stenar och tycket gott att Birk kunde så slicka lite på en av dem. Freja, som av nån outrundlig anledning har en tämligen skeptisk inställning till min föräldraförmåga, såg detta och utbrast: "Men mamma, du låter väl inte Birk äta sten?!?!" varpå jag replikerade "Men självklart - han har redan ätit tre stycken". Freja fnös till, tittade föraktfullt på mig och sa "Jag hoppas verkligen att du sköljde av dem först". Så skönt att min omsorg och verklighetsförankring gått i arv!

Direkt efter det drog konkarongen in mot stan för att undsätta Elias EPA, som likt Titanic gått på grund på sin jungfrufärd. För Elias’ del handlade det dock om ett smärre motorhaveri och inga liv gick till spillo.

Avslutade dagen med trevlig surströmmingskiva i goda vänners lag. Innehöll, förutom sedvanligt nonsensprat och lätta skrattsalvor, bl a cernitlera-avgjutningar av näsborrar och provkörning av nalle-maskiner. Nu blir det säng och upp tidigt i morgon för patrullering på travet igen. Ett bra samarbete som hittills inbringat många fina tusenlappar till SWB Skellefteå.

Natti natti!

Mamma-ångest

Så var det dags. Efter månader av huvudbry, kastade verktyg, tjatiga föräldrar, oljefläckade kläder, surfande på forum och svarta fingeravtryck på väggarna. Än återstår massor av finish-arbete men nu är den körklar. EPA:n.

Och när jag stod och såg efter den svarta Duettan som försvann i ett BRÖÖÖÖÖL och ett dammoln kände jag hur nåt drog i magtrakten. Smärtade litegrann. Ju längre bort EPA:n var, ju mer ont gjorde det. Tills jag kände hur det knäppte till och lät SPOING!

Det var navelsträngen som gick av.

Lillebror vill också köra EPA.

Ur vägen!!!!

Ska vi chilla lite?

Själslig punktering

Det finns så många inslag i min tillvaro som ger styrka...som ökar trycket i den själsliga däckslangen...och som tätar ventilgummit när man närmar sig en pyspunka.

Men sen finns det saker som tar luften ur en...som plattar till orken lika överraskande och snabbt som en spik eller en glasbit under ett rullande däck.

En sån "spik" fick vi serverat i går. Enligt Fredrik i och för sig inte oväntat - "Men vad tror du, jag heter Fredrik - det är klart att det ska jävlas" - men jag hade andra förhoppningar. Jag förbannar min tilltro till myndigheter, fair play och ärlighet...

Kommunikationen med Transportstyrelsen gällande Fredriks körkort har blivit en följetong som jag bloggat om tidigare. Nu är vi uppe i elva månaders handläggningstid vilket inneburit frustrerande, resultatlösa kontaktförsök från vår sida och utlovade men icke infriade besked från Transportstyrelsens sida. Skrivelser är gjorda och yttranden inskickade. I dag fick vi så äntligen, äntligen beslutet - ett veritabelt slag i magen.

På grund av en missuppfattning och en felskrivning i ett av yttrandena kräver nu Transportstyrelsen insatser, som det i sin tur är ett par års väntetid på att få, för att utfärda ett körkortstillstånd. En enda mening på ett papper, grundad på ett missförstånd och sedan övertolkad, innebär att elva månaders väntetid nu sammanlagt lutar åt att bli två - tre år....

Självklart ska vi överklaga (trots att Transportstyrelsen inte ens bemödar sig om att göra en besvärshänvisning i sitt beslut - och på hemsidan går inte heller att läsa hur man ska göra för att ifrågasätta deras ageranden och slutsatser) men jag är så LESS på att slåss med myndighetsfolk...sitta och ringa och jaga folk på telefontider...vara tillgänglig i alla lägen ifall nån skulle få för sig att återkomma...och sedan vara besviken varje dag efter kl 17 då man inser att allt slit var resultatlöst även denna gång...

Men - bara att ta nya tag i morgon. Har en liten lista på samtal som måste ringas, fastän vi helst bara skulle vilja vara föräldralediga och vara en familj.

Må tusen spikar och glasbitar hemsöka cykel- moped- och bildäck på Transportstyrelsens personalparkering.

Kalenderpojkarna

Äntligen - här kommer fortsättningen på den fotosession som gjordes i helgen. Underbart, underhållande, under... under-allt!!! Alla kommentarer överflödiga...

Alla foton är tagna av Karin Wulff.

Jag kan gung-gung-gung-gunga hela dan...

Kalvträsk-Titanic!

Ju fler kockar...

Underbart är kort. Lyckligtvis är gossarna i färd med att planera nya bildserier. Vilket kommer att ytterligare förstärka deras positioner som Norrlands sexigaste karlar!