Lagom mix

Så var det dags för sedvanlig sammanfattning av dagar i stugan. Denna gång en skön och avslappnad mix av fest, lättja, arbete och en lagom dos av "bara vara".

Fredagen ägnades åt allsköns ärenden i avvaktan på att Fredrik skulle få hämta hem traktorn från verkstan. Tror inte att jag har nämnt det tidigare, men traktorn har liksom brunnit lite. Ni vet, den där mekaniska förbannelsen...

Liten Birk och stor traktor!

Så småningom fick vi oss i alla fall iväg till stugan. På lördagen hann jag få ett par timmar för mig själv innan den manliga delen av familjen vaknade. Jag passade på att bättra på tjärfärgen på uthuset och lyckades också med att förarga några sexbenta hyresgäster. De gillade inte alls att jag pimpade deras boning. 

Vackert väder inbjöd också till härlig dw-promenad i efter Kalvträsks kuperade och förvånansvärt välskötta elljusspår. Efteråt välförtjänt hundbad, förstås!

 
Sedan fanns inte så mycket tid över för egotrippar, utan vi styrde kosan hemåt igen. Ett litet stopp på loppis, sedan var det festförberedelser som gällde - goda vännens 40-årsfest. Rafsade ihop en bukett bland ogräset i dikena runt gården...

...och trots att jag HATAR att stå framför kameran, måste jag ju låta världen ta del av denna extraordinära händelse - fröken Larsson med blommor i håret!

Så vidare ljuv och blid behövde jag dock inte vara på festen, eftersom jag var lekledare! Gyllene tillfälle att få utlopp för sina psykopatiska drag! Lite smakprov...

Trevligt, välordnat och med fantastisk mat - kan det bli bättre! Det enda negativa var att trots att jag inte drack en droppe så var jag halverst "bakis" på söndagen. Vi sov hemma, tog det lugnt på förmiddagen, åkte förbi loppis och fortsatte softandet när vi kom tillbaka till stugan. Först på eftermiddagen kvicknade vi till igen. Vi tog en kort men härlig tur med flotten (denna gång utan motorhaverier). Vår utsikt hittar ni här. Sedan en svettig promenad med hundarna och därefter svalka med hjälp av kanot och flytvästar. Underbart!

På måndag vaknade vi kl 06.00 av att nitisk skogshuggare avverkade träd efter den nya vandringsleden som ska gå förbi vår stuga. Eftersom vädret inte inbjöd till tidigare inplanerad flott-tur och bad, ägnade vi förmiddagen åt att tvätta förnster och bygga lite på altanen. Sedan var det dags att avsluta en alldeles lagom helg och återgå till vardagen. I morgon lite roliga aktiviteter på gång som förhoppningsvis kan dämpa den analkande jobbångesten något!

Blandad kompott

Oj. Senaste dagarna har nog innehållit mer än tillåtet olika inslag. Ska försöka göra en kort resumé men ifall du har potatisen på spisen föreslår jag att du drar den av plattan en stund...

Jag ska börja med att göra en dementi. Det är INTE så att vi har SLARVAT BORT en bil...vi har bara GLÖMT den... Det är en jäkla skillnad! :-) Det började med att jag och Fredrik åkte ner till stan på olika tider och i olika bilar. Sen slumpade det sig inte bättre än att våra tider sammanföll så vi parkerade ena bilen utanför en affär och följdes sedan åt för att göra några ärenden och äta lunch tillsammans. Sen körde vi hem och pratade då bl a om hur Fredrik under kvällen skulle ägna nån timme åt att meka lite i den numera bortparkerade och bortglömda bilen - detta utan att vi ens snuddade vid tanken på att vi inte hade bilen med oss hem. Det var inte förrän observante Isac undrade var bilen var senare på kvällen, som det gick upp ett ljus. Snacka om att ungarna fick sig ett gott skratt, särskilt Isac som alltid blir beskylld för att vara glömsk. Mycket har han lämnat efter sig, men aldrig en hel bil... Åter igen fick ungarna anledning att med en suck utropa "Alltså, våran familj är ju helt tard (retarded = efterbliven förf anm)! Alltså, kan det vara så... att vi inte är helt normala..?

I alla fall följde ovanstående tingest med oss hem från Jula. Jag plockade de inköpta varorna ur korgen och betalade och undrade verkligen vad Fredrik skulle ha ventilen till. Fredrik, å sin sida, packade upp varorna när vi kommit hem och tänkte samma tanke om mig. Sedan har grejen legat här och skräpat några dagar fram till idag, då vi nog båda tyckte att det var dags att för den andre att städa undan den. Då blev det tydligt att det var nån liten klåfingrig unge som varit framme. Igen. Med risk för att få soc i hälarna kan jag nog säga att den ungen skulle kunna försörja både sig själv och resten av familjen, ifall det skulle behövas...

Sen var det dags för mig och småpojkarna att göra sista turen till stugan innan de tre äldsta skulle till pappa. Eftersom vädret i vanlig ordning var tämligen pissigt ägnade jag större delen av tisdagen åt att städa ur förrådet. Ni som inte varit in dit...eller snarare...ni som inte FÖRSÖKT ta er in dit...kan inte förstå hur det såg ut där inne. Men med gamla parkettgolvsbitar och halvtorkad färg åstadkom jag stabila hyllor och tydlig märkning. GUD NÅDE den som inte följer mina direktiv hädanefter!

Kvällen och stora delar av onsdagen ägnades sedan åt att skörda frukten av vårens och sommarens stress kring att få ihop ett fungerande familjeliv och klara av att hantera ett nystartat företag med obehagliga överraskningar så som utebliven produktion till följd av vädret och en olycklig traktorbrand. Ibland måste man kanske få sig en ögonöppnare och jag hoppas att det är det vi har fått. Och att vi kan förvalta erfarenheterna av den i framtiden.

På Fredriks initiativ har vi därför dragit ner på takten och gjort ett par dagars pausande från stress och jobbhets. Av nån anledning känns det som att vi ätit oss igenom värsta krisen. :-) Vi började med pizza och glass i går kväll...

Den stora och berömda Bergsbyglassen - denna storlek "small".

...och fortsatte i förmiddags med fika på Mobacken tillsammans med goda och efterlängtade vänner...

På Mobacken vill man förstås inte vara sämre!

...för att sen avsluta med en lunchmacka i Kåge Båthamn.

Slutligen vill jag ställa en layout-fråga. I min nyfunna bloggiver har jag ju stött på de allra flesta former av text- och bildredigering. Eftersom jag har ett, bara av mina närmaste känt, tvång att allt ska vara liksidigt, kör jag med rak höger- och vänster-marginal. (Ni som tror att jag är en ytterst välbalanserad person utan några som helst psykiska pålagringar... *konstpaus* ...ska veta att jag blir GALEN ifall folk inte har sina blomkrukor symmetriskt uppställda i fönstret...och om jag råkar plurra med ena foten i issörja så är det bara att köra ner den andra foten också - oavsett hur kallt det är eller hur långt jag har hem).

Sedan finns det ju folk som kör med vänsterställd marginal. För att ni ska få en uppfattning om hur det ser ut måste jag gagga på några rader här, annars skulle ni bara ha en halv rad att utgå ifrån och det är ju inte särskilt illustrativt. Olyckligtvis blev kanterna tämligen raka ändå så nu måste jag skriva ytterligare litegrann för att ni ska få se skillnaden. Några ord till så att jag fyller ut den här raden så är jag klar... Så!

Och det tredje alternativet är att använda centrerad text. För mig är detta lite svårläst,

särskilt i långa texter. Har tyckt mig märka att folk som ofta bara kommenterar sina

foton använder sig av denna men det finns även andra - och dessa tycks också ha en

förkärlek för att använda olika storlekar och olika textsnitt också.

Detta ställer till det ordentligt i mitt ordningssinne men
å andra sidan blir det kanske lite mer levande?

MEN! Egentligen är det ju ni bloggläsare som ska avgöra vad som är skönast för ögat. Så tyck till - jag ska försöka plocka fram min ödmjuka sida och följa majoriteten.

FÖRSÖKA sa jag...

Nu ska jag i alla fall kombinera mina sociala förmågor med min fallenhet för sadism och planera lekar inför goda vännens 40-årskalas på lördag. Det ska nog bli finemang det!

Perspektiv

Har haft en i stora drag bra helg men känner mig sliten och lite nedstämd. Det tar på krafterna att gasa och bromsa hela tiden. Den fd vän som avundades vår tillvaro så till den milda grad att hon var tvungen att försöka slå undan benen på oss, skulle själv få gå i ständig väntan och förhoppning om att kanske få ihop någon enstaka semesterdag - eller några timmar - med sin partner och resten av familjen. I helgen har beskeden studsat mellan att Fredrik inte skulle kunna komma över huvud taget till stugan och att han skulle kunna tillbringa hela helgen med oss. Det blev i slutändan två - tre timmar på fredagen och, förutom nattsömnen, några timmar på lördag kväll samt "packa ihop och åka hem"-tid i dag. Inget som någon egentligen kan rå för men jag, som har ett kraftigt undertryckt kontrollbehov och dessutom är ganska så förstjust i karln, tycker det är jobbigt att längta och hoppas och inte kunna påverka.

Nåja, bitterhet är inte klädsamt så jag beskriver de braiga...eller åtminstone innehållsrika...delarna av helgen istället - för det fanns mycket sånt också!

På fredag anslöt en "kompisfamilj" som vi inte umgåtts med så mycket som vi borde på senare tid. Trevlig och lättsamt - precis som det ska vara på semestern. Medan Fredrik fortfarande var kvar i stugan, skulle vi göra premiärtur med flotten. 11 personer var vi som förväntansfulla hoppade ut på den ca 25 kvm stora flotten för att bara koppla av och fiska lite grann. Fredrik var kapten på skutan och han trodde nog att bränslet skulle räcka för en liten tur. Nu har vi lärt oss att ska se till att veta... :-)

Vi kom väl en sisådär 50 meter ut från stranden. Precis lagom långt ut för att frånlandsvinden skulle ta rejält tag i oss. Medan karlarna ägnade sig åt att reda ut ihoptrasslade metrevar började jag och den andra mamman fundera över hur vår tillvaro egentligen såg ut nu och i framtiden. Vi kom till slut fram till att en enda åra knappast skulle rädda oss i land, så vi skrek till Freja och hennes kompis som var kvar på land att de skulle komma med kanoten och bogsera oss. Sagt och gjort, tjänstvilligt hoppade de i kanoten och med vinden i ryggen tog de sig snabbt ut till oss. Värre var det åt andra hållet. Efter tappra försök var det bara att inse att det behövdes lite mer livserfarenhet, uthållighet och kroppshydda bakom paddlarna, så de vuxna kvinnorna tog över.

Efter ett ordentligt träningspass för gäddhänget var vi till slut i land, dock ett par - tre hundra meter från stugan. Kapten Fredrik tog då, på gentlemannamanér, beslut om att han skulle dra flotten på plats. Vad han - och ingen annan visste - var att han var tvungen att gå rejält långt ut i det 17-gradiga vattnet för att flotten inte skulle gå på grund. Stora delar av stäckan nådde vattnet honom till halsen. Men vi kom till slut tillbaka till utgångspunkten och firade med surströmming (inte Fredrik dock, som bara hann byta till torra kläder innan han var tvungen att dra iväg).

På kvällen åkte vi till en närliggande by och ett privat initiativ till en volleybollturnering. Vi hann inte se några matcher men fick njuta av vackra omgivningar. Och hundarna fick visa sig från sin bästa jaktsida när folket matade de fina matöringarna i en liten damm - skulle ha varit kul att se vad som hänt om jag hade fått släppa dem i vattnet när öringarna slog som bäst!

Lite film och sedan kall natt. På morgonen blev det fortsatt fiske för barnen och lunch innan kompisfamiljen åkte hem igen. I vanlig ordning en del städning i stugan efteråt och sedan lite vila, middagsbestyr och väntan på Fredrik.

Kommer ni ihåg grottexkursionen som jag beskrev här? Jag, Fredrik, Birk, Freja och lånedottern gjorde ett nytt försök, ambitiöst om än naivt. Vi hittade ingenting den här gången heller, men NU tror vi att vi vet hur vi ska gå... ;-)

Freja - entusiastisk grottutforskare

Lite ödmjukt vackra bekantskaper gjorde vi på vägen:

Är det här en orkidé också? Ser så ut...

Innan vi åkte hem i dag fick vi besök av byaföreningen i Kalvträsk. Beslut har tagits och bidrag erhållits för en vandringsled som ska gå mellan vår stuga och stranden. Det känns förstås inte bra - framför allt för att man ska vara konstant orolig för att hundarna ska pussa ihjäl nån kamphundsfördomsfull nollåtta - men samtidigt vill vi inte stöta oss med byafolket. Kalvträsk behöver all hjälp som byn kan få för att överleva. Vi kommer också att få kompensation i form av att de hjälper oss stöka till infart och strandremsan, så vi får försöka se det hela positivt. Och vi kan ju inte beröva världen dessa upplevelser:



Omgivningarna

Det här med semesterlättja är säkert nyttigt men ett himla ofog! Jag, som brukar sprätta upp ur sängen vid 6-tiden på morgonen, hasar mig upp någon gång mellan 7 och 8. Kroppen är seg hela dagarna och det är på ren vilja jag får nåt gjort. Jag längtar till Birks sovsund på eftermiddgaen, för då kan jag i kamouflage av det lägga ikull mig en stund, jag också. Fram för lite stress och ångest, så jag får nånting vettigt gjort!

I morse - läs torsdag, eftersom detta inlägg är schemalagt - såsade jag runt i morgonrock och gjorde absolut ingenting vettigt. Gick en sväng runt gården och fotade lite. Om det mot all förmodan finns nån bloggläsare som inte varit hemma hos oss, så får ni lite smakprov på omgivningarna här:

Lekte lite med panorama-appen i telefonen. Det här är nästan 180-grader på baksidan av tomten. Framför huset vågar jag inte göra samma sak, eftersom det är fullt med jord och skrot där till följd av alla ej avslutade projekt.

Här det vi kallar för punch-varandan. Visst ser det nästan ut som jag har murgröna i balkonglådorna?! Det är de odödliga perennerna, som jag bloggat om tidigare. Tror jag vattnat dem en enda gång sedan jag planterade dem i midsommarveckan - perfekt för blomdödar-Jenny-Ann!

Här pumpen som vi byggt för en massa år sen för att att dölja ett fult brunnslock. Vore det inte för humlen hade den nog ramlat ihop för länge sen. Dags att bygga nytt.

Litet stilleben från altanen på husets baksida. Här sitter vi tyvärr nästan aldrig. I vår familj finns det bara två tillfällen som får oss att vara stilla tillsammans; antingen framstupa sidoläge i TV-soffan eller när vi ska äta. Och när det gäller det senare, är vi ofta så sent ute och så hungriga att delar av familjen bara tycker det känns omständigt att bära ut porslin och kastruller till altanen.

Övervuxet stenparti vid den skuggiga platån på husets södra sida.

Och här en damm/uteplats som jag kämpade mycket med och svor över mycket för ett par år sedan. Efter att det blev någorlunda klart har jag inte ägnat det en blick förutom varje vår, då jag förtvivlat försöker pumpa ut allt skitigt vatten ur dammen.

 Lite närmare...

Lada, flitigt upptimrad av pappa och Fredrik för flera år sen.

 Den pryder sin plats men har tyvärr ingen funktion...än...

Sommarhästarna har nu fått flyttat till lägdorna bakom huset.

Underbar utsikt men ganska flugframkallande.

Tillsammans med tre nordsvenskar och ett varmblod,

är det två vildhästar från North Dakota som pryder vår hage.

Nu ska jag försöka bemästra tröttheten. Klockan är snart 20.30 och jag har mycket kvar på min att-göra-lista. Börjar med en cykeltur tillsammans med lilleman och hundarna. Hoppas att ni har haft en bra helg när ni läser detta - jag tänker verkligen ha det, jag som skriver och har helgen framför mig!

Tid

Senaste dagarna har jag funderat på det här med tid. Både i stort och i smått. Tid som alltid är en bristvara. Och som på ett eller annat sätt alltid gäckar en.

Som det här inlägget till exempel. Publicerat på morgonen 20 juli men skrivet innan dess. Schemaläggning. Himla fiffigt.

Eller som det faktum att jag plötsligt hittade igen en semestervecka som jag inte förstått att jag hade. Så går det när man låter orutinerade semesterfirare tappa kontrollen totalt.

I ett litet större perspektiv har jag funderat på det här med att vara morsa under tre olika decennier. För så är det faktiskt; jag har fött barn på 90-talet, 2000-talet och på 10-talet.

När Elias och Freja föddes i mitten/slutet av 90-talet, fotades och filmades det helvilt - första barnbarnen och allt. Det var VHS-eran och ungarna finns på kilometervis videoband. Alla foton som togs skulle framkallas och betalas för, vilket förstås innebar att de sparades också, oavsett kvalitet.

När Isac föddes -01 hade digitalkameran gjort intrång i våra liv. Plötsligt var det så roligt att fota att man liksom glömde bort filmalternativet. Men (mina) möjligheter och förmågor till att spara media var marginella. De foton som inte försvann i nån datakrasch sparades med på en CD-skiva och blev bortglömda i en byrålåda.

Så kom Birk, nästan tio år senare. Och det bloggas, twittras, you-tubas, photobucket:as och facebookas hysteriskt. Allt sparas för eftervärlden.

På tonårsvis är Elias och Freja tämligen kameraskygga. Men till min glädje tycker Isac att det är helt ok att hamna på bild. Så jag kan kompensera för tidigare tillkortakommanden och samtidigt få njuta lite extra av Isac, som är det enda av helsyskonen som fortfarande bor halva tiden hos pappa.

Så här såg det ut i morse, när nyvaken Birk kröp upp och somnade om hos älskade storebror, som fått löfte om att sova i TV-soffan:

Och en sak till när det gäller det här med tid och barn - jag kan starkt rekommendera att skaffa en ättapött! Lägg alla tidigare erfarenheter till den ödmjukhet som kommer av stigande ålder, applicera ansvarstagande, underbara storasyskon och du har en fantastisk kompott av glädje och kärlek! Så ni som funderar på att utöka barnaskaran men känner er på gränsen lite för gamla - slå till! Eller "släpp till" kanske är ett bättre ordval i sammanhanget. ;-)

Panikkänslor och smuliga biffar

Det blir aldrig riktigt som vi har tänkt oss. Det har ni kanske förstått redan? I går var en sån dag då lite färre saker än vanligt blev som planerat.

Efter att ha försökt kickstarta igång äldste sonen under ett antal veckor kom han sig äntligen iväg till skroten med styvsonens EPA-bygge, som stått här och skrotat i ett drygt år. Turerna kring denna åtgärd har varit många men nu skulle det alltså vara klart och Elias skulle få inkassera några sköna hundringar till sin semesterkassa. Trodde vi. Men ansåg inte bilskroten, som höll inne med kosingen för att växellådan saknades. Jaha, sonen hade ju gjort vad som förväntades av honom så det blev bara för morsan att blada upp pengarna istället.

Sedan iväg in till stan. Bara tanken på att lämna vischans lugn har gett mig hjärtklappning i flera dagar. Jag vet att jag inte är en vän av shopping men nu börjar det närmast kännas panikartat. Och lite pinsamt. Att jag dessutom hade så sexiga ärenden som att köpa en laddare till datorn och införskaffa två muttrar till en crossmotor, gjorde förstås inte saken bättre. Plus att jag skickades hit och dit tvärs över stan ett otal gånger i jakt på dessa. Att köpa lasyr till stugan kändes helt ok, då är jag mer på kända marker. Men jag tänker ofta på de lyckade mammor som gör shoppingturer - ja, rent av -resor - med sina döttrar och dessutom njuter i fulla drag. Vad går de på? Nätdroger, föreskrivna humörhöjare, nåt som inhandlats på torget? Nu lyckades jag i alla fall fullgöra min moderliga plikt så pass att jag följde Freja och lånedottern in på stan som snabbast för att pierca sig. Det var fullt tillräckligt.

Sedan hem för att utfodra ungar och förbereda middagen. Tänkte göra mig till och bjuda på goda biffar med italiensk touche. Sedan hägrade en tur till Lycksele. Bara si så där. Vi hade nämligen hittat en riktig pärla på Blocket, en värdig efterträdare till Carawellen. Dessutom till drömpris. Nästan för bra för att vara sant. Och det var det ju förstås, eftersom det är oss det gäller! :-) Efter en timmes idoga försök att få igång skrället, ville den inte ge med sig och starta. Att köpa en bil som inte ens gått provköra kändes onödigt våghalsigt, även för vår standard. Just när vi gett upp, kom bilföräljaren på att han hade ju en annan kombi som han kunde sälja. Så fick det bli. Mer bedagad och inte alls särskilt sensuell, men den startade i alla fall.

Innan vi var hemma var klickan efter 21. Kunde konstatera att middagen, trots goda föresatser, fick bli ett hopplock att diverse konstigheter eftersom frysen på nåt underligt sätt utplånat vissa delar av sitt innehåll. Men biffarna då? Jo, de var väl goda. Men inte hela. Mer ägg och ströbröd nästa gång.

Dagens behållning var hundarnas vaccinationsbesök hos veterinären. Alltid trevligt när folk kommer ihåg dem och börjar kvittra på rösten, trots att det var ett par år sen jag var dit senast. Men så är de ju ena riktiga publikfriare, särskilt i såna sammanhang som många andra fyrbenta inte känner sig bekväma i. Innan mig var en kvinna inne för att få inflammationshämmande till sin överviktiga Golden Retriever. Bannorna över hur hon kunde plåga hunden med att göda honom var inte nådiga, om än pedagogiska. Då kändes det ju ganska bra att få beröm av den sommarjobbande veterinären över mina hundars fysiska status, om än de i mina ögon förfalligt ganska mycket senaste tiden då jag inte hållit dem i tävlingsform. "Ja... Den här hunden kan man ju INTE kalla för muskellös...hon är MUSKULÖS!" var veterinärens spontana bedömning. Och för det fick han förstås många blöta pussar. Inte av mig dock, utan av hundarna.

I dag blir det förberedelser inför helgens tripp till stugan. Snål som jag är, njuter jag av att kunna plocka ihop målarfärgsslattar i källaren som kan komma till användning nu när jag försöker piffa upp stugan och övriga byggnader.

Bara för att det är så trist med inlägg utan foton får ni här ett par, tagna tidigare. Lite inredningsdetaljer, eftersom jag fortfarande plöjer såna bloggar och fortfande är djupt avundsjuk på bloggerskornas blidhet, estetiska förmågor och ordningssinne. Jag slår vad om att de gillar att shoppa med sina döttrar också.

Utflykt à la Larsson Style

Tack för alla hålla tummar efter förra inlägget - vi fick oss ett drygt dygn tillsammans, hela familjen! Uppskattat av mig. Ungarna...? Njae, kanske inte...

Vädret kunde förstås ha varit bättre men det avskräckte oss inte för en bad/bastu-sejour. På lördagen kom jag och Fredrik dessutom på den eminenta idén att vi skulle göra en utflykt till en närliggande grotta. På vag vägbeskrivning drog vi iväg. Det vi visste var i vilken by vi skulle stanna och att grottan skulle ligga på andra sidan sjön. Hur stor sjön var eller hur vägen dit var beskaffad hade vi ingen aning om. Lyckligtvis...

Det tog oss väl ungefär tio minuter att nå myrmarken. Sedan lika länge innan vi insåg att det var dödfött att försöka forcera den torrskodda. Trots skrik och protester fick vi med oss hela ungskocken in på torrare marker - dock tämligen kuperade och tätbefolkade av mygg. Efter en knapp timme började alla, i ren desperation, övertolka varenda klippskreva som en djup och turistvänlig grotta. Till slut gav vi upp - lyckligt ovetandes om att grottan låg flera kilometer bort.

Ansträngda leenden - men så här i efterhand (när myggbetten

slutat klia) ser det ju riktigt gemytligt ut!

På vägen tillbaka konstaterade vi att det var enklare att gå tvärs över sjön än att runda den. Lika blöta skulle vi ju bli ändå.

Och se så kära svärdottern hoppar och skuttar av förtjusning!

På söndagen fick vi en utförligare vägbeskrivning men då var ingen intresserad av grottan längre. Konstigt...

På söndag eftermiddag återgick ordningen till det "normala"; d v s jag, Birk och Isac i stugan. Det tog ett tag att städa ut alla - oj, vad jag längtar efter ett extra sovrum i stugan! Som på beställning gjorde solen entré och jag, lillkillarna (och den äldre lillkillens älskade stugkompis) och hundarna har haft ett par härliga dagar med sol, bad och trevligheter. Jag har dessutom ägnat några timmar åt måling och snickerier, för att inte tala om en del mekaniska instatser med trilskade elverk och igentätad vattenförsörjning.

En av dagarna åkte vi in till storschtaaaan - d v s Norsjö - och shoppade lite. Utan att göra några tydliga uttalanden om Norsjö som samhälle, kan jag säga att vägen dit är mer spännande. För vad sägs om att fördas efter såna här vägar med en stor och fallfärdig buss?

Jag har faktiskt inte varit upp till byn en endast gång under sista dagarna. Det finns så mycket att göra och så mycket lugn att insupa nere vid sjön. Några axplock alldeles invid vår stuga:

Lekte lite med en panorama-app i telefonen.

Här en vy från den andra stranden som ligger ute på udden.

 Skogens guld alldeles vid vägkanten

 Vägen från badplatsen in till stugan.

Ett av båthusen på väg in till stugan.

Nu gör jag vad jag kan för att "stå ut" tills det är dags för nästa tur till Paradiset!