Göra rätt för sig

Som de flesta människor när man börjar komma upp i medelåldern, har jag fått några törnar. Inte särskilt många och inte heller onormalt hårda sådana. Och de flesta har jag alltid kunnat ha överseende med - många negativa sidor har jag men en stark positiv är att jag kan se gott i de allra flesta människor jag möter, oavsett om personen ifråga utsatt mig för prövningar.

Förutom...

Förutom om människan tar min godhet för given och/eller inte anser sig behöva göra rätt för sig. Nonchalans och otacksamhet fixar jag bara inte!

Allt detta blev jag påmind om i dag när jag försökte styra upp min ekonomiska planering. För fem år sedan blev jag bekant med en person vars löften och visioner jag köpte rakt av. Det ledde till att jag bara några månader senare satt med ett övertaget lån på en ansenlig summa samt ett kontaktlån som jag inte skulle få tillbaka. Det senare har jag tvingats driva in via kronofogden och det förra är orsaken till dagens härdsmälta. Att vara bunden till detta lån - oavsett om stolpskottet betalar fastställd ränta och amortering varje månad - gör ju att jag inte har låneutrymme för att kunna göra nödvändiga satsningar i huset. Trots att jag har bönat och bett personen att ta sitt ansvar och försöka ordna eget lån, avfärdas jag hela tiden med "det är inte läge just nu". När jag visar mig för enveten för hans smak, kontrar han med patetiska amatörpsykologiska bedömningar av mig och mitt liv och kryddar med sarkastiska lyckönskningar och mer eller mindre förtäckta hot.

Jag är inte en sådan person som brukar skrika och kasta på luren i örat på folk. Men med denna människa blir jag sån. Jag har försökt rannsaka mig själv för att kunna förstå varför jag blir så berörd av denna människa...detta misstag... Och det enda jag kan komma på är att jag störs så förbannat över att han inte har stake nog att göra rätt för sig. För minsann, parallellt med att jag sitter uppbunden på hans lån som kommer att ta ytterligare 25 år att avbetala, så köper och säljer han hundar i flygande fläng - han har införskaffat och gjort sig av med fler hundar under de senaste åren än vad normala hundmänniskor avverkar på en livstid. Och som jag ser det gör han det med mina pengar...

Adrenalinöverslaget mildrades något av en lycklig son som kom hem och berättade att han hittat ett jättefint EPA-objekt i grannbyn. Detta tillsammans med en långpromenad med grannen och en trevlig shoppingtur med hela familjen gjorde att jag överlevde även denna dag utan hjärtinfarkt!

Enstonkare och psykologisk krigsföring

Inte undra på att det är krig i världen! När människor, alla satta att tillgodose barns bästa, är av så diametralt motsatta uppfattningar om vad som verkligen ÄR barns bästa, förstår man att folk som inte delar just nån åsikt verkligen vill ha ihjäl varandra. Det skulle ju inte se så snyggt ut om jag drog iväg på mördarturné så jag får ta fram diplomatin istället. Men det är svårt att svälja förtreten och acceptera att bara för att man är ett litet privat företag gentemot en stor kommun så förutsätts man själv inta den anklagades bänk - särskilt när det kommer oskyldiga barn emellan. Att bita sig i tungan är ju inte inte riktigt min melodi så nu får vi se om jag skitit i det blå skåpet eller om jag lyckats förmedla vår ståndpunkt utan att trampa på allt för många ömma tår.

Trots att jobbet tog upp de flesta tankarna under fredagen lyckades vi i alla fall ta oss iväg på en liten badtripp. En halvsnorig Birk tyckte det var riktigt mysigt att plaska på medan pappa och morfar körde vattengympan. Efter det en trevlig lunch och sedan ett par timmars lydnadsträning. Kvällen avslutades tidigt i horisontalläge i TV-soffan...som vanligt...

Så lördag. Som kompensation för fredagens frustrationer och stress hade vi utlyst lördagen till en världsfrånvänd, lugn, trist dag - vi handlade t o m under fredagen för att försäkra oss om att vi inte skulle behöva lämna gården.

Och våra planer höll! Fram till strax före 10 i alla fall...  Då hade vi plötsligt styrt upp en dag med skotertävling, lunch och ett ordentligt drag weight-pass.

Burkarcupen - då serveras adrenalin i såna här förpackningar!

Birk var skeptisk både till enstonkare och hörselkåpor.

Nu blir det åter igen en lugn kväll med lite film och godis. Så här brukar våra kvällar se ut:

Det blir inte alltid som man tänkt sig...

Men HALLÅ!!!!! Var tog den här veckan vägen?!?!?! På måndag såg jag fram emot en i stort sett obokad vecka som skulle tillbringas i ett lättejfullt stadium av tristess. Nu, när jag tittar tillbaka, kommer jag inte ens ihåg hur dagarna sett ut. Brukar ni ha det så också? Att man inte ens kommer ihåg vad man gjorde dagen innan utan måste titta i sin agenda för att få nån sorts vägledning?

Lediga dagar byttes snabbt ut mot jobb. Så sent som i går kväll följde jag en kollega på akututryckning och svallvågorna efter det har vi att hantera i dag. Hoppas att det inte stör de övriga planerna; bad med Birk, lydnadsträning och träning på Friskis & Svettis. Skulle vara skönt att avsluta veckan med lite egotripp i alla fall.

I vanliga fall kan jag ibland uppleva att jag befinner mig i ett känslomässigt kaos och att jag avundsjuk kan konstatera att människorna som omger mig tycks leva ett ordningssamt och tämligen slätstruket liv. Nu plötsligt är det tvärt om. Plötsligt omges jag av starka känslor vartän jag vänder mig. Människor som jag tycker ofantligt mycket om är oroliga, nedstämda, besvikna men också hoppfulla, lösningsfokuserade och nöjda. Jag har fullt sjå med att sortera och härbärgera och känner mig fruktansvärt frustrerad över att inte kunna stötta och göra mer. Åtgärdsinriktade Jenny-Ann möter stora utmaningar i att vänta tillsammans med andra...

Nu väntar jag i alla fall inte längre på far och son. Dags att gnugga gruset ur ögonen och dra iväg till Eddahallen snart.

Ha en riktigt trevlig helg!

Blä

Har haft en riktigt uschlig dag i dag. Men på eftermiddagen fick vi besök vilket gjorde att vi kunde få tankarna på annat en stund. Lite drag weight, mat och fika gör gott för själen. Sen lydnadsträning på brukshundklubben.

Jag fick benäget bistånd av lille sonen när jag lagade mat:

Så kom han på att han skulle diska också:

Nya tag i morgon...

Sunday, bloody Sunday...

Det har väl knappast undgått någon att varannan helg innebär 48 timmar hets och stress för fröken Larsson. Vilket känns så jäkla tragiskt eftersom det faktiskt är då man ska hinna ha kvalitetstid med familjen! I brist på annat finner jag tröst i förutsägbarheten och det innebar att jag klev upp 7.30 med ett visst tryck över bröstet och antydan till huvudvärk. Hur skulle den här dagen gå ihop?

Jobbade i alla fall undan en del under dagens första timmar. Väckte sedan sambo och motvillig styvson för att försöka styra upp resten av dagen - busstider, träningar, möten, skjutsningar, hämtningar... Fick till slut ihop en agenda som löd: 11 - 13 möte i Drängsmark, sedan direkt hämtning av Isac och Freja som båda sovit hos kompisar, hem för lunch (och hinna kissa), sedan till stan för att skjutsa William till bussen, tillbaka hem, söva Birk, packa träningsväskan, se till att ungarna packat inför veckan hos pappa, säga hej då till dem, skjutsa Isac till karateträningen, träna på Friskis & Svettis och nu sitter jag här och gör nonsens medan hundarna springer på bandet.

I nåt anfall av gråtmild hysteri bad jag Fredrik om stöd i att vi ska försöka ha agendor för dessa helger INNAN helgen börjar. Ha fastställda busstider, bestämma nåt roligt som hela familjen gör tillsammans. Jag har knappt hunnit se åt mina egna ungar och med sorg i hjärtat insåg jag att styvsonen och jag bara har hunnit utväxla "hej" när han kom och "hej då" när han for... Taxi & Restaurang Ersmarksbodarna AB lägger härmed ner sin verksamhet på obestämd tid.

Även när det gäller åtaganden utanför familjen går jag fram med storsopen just nu. Jag har klivit av alla ansvarsåtaganden i SWB Skellefteå och bet mig själv i tungan flera gånger under mötet med brukshundklubben i dag. Jag har ju på omvägar fått höra att jag och Fella ska coachas ända upp i Lydnads-SM *mouahahahaha* så vi lär ju behöva all lösgjord tid vi kan få!

Bus, bajsjakt och bollbalansering

Ya'ax. Den Blå Bajsätaren.

Det epitetet fick Ya'ax en gång av en klok... eftertänksam... insiktsfull... och framför allt ödmjuk...  hundägare tillika bloggare. Trots att personen ifråga berikat mitt liv på många sätt allt sedan dess måste jag tyvärr konstatera att han hade fel.

Jag har inte en blå bajsätare. Jag har en brindlefärgad.

I dag var det dags för lydnadstävling igen. Sedan kursen för ett par veckor sedan har jag - de få gånger jag har hunnit träna lydnad - fokuserat på att busa med Fella. Dra upp hennes energinivå och visa henne att lydnad kan vara skitkul! Och det fungerade uppenbarligen. Det är skitkul. Att busa.

Lk 2 inleds med dold platsliggning vilket innebär att hundarna ska ligga på rad, orörliga, i tre minuter medan husse/matte gömmer sig. När jag kom tillbaka in i ridhuset efter tre nervdarrande minuter hade Fella snurrat runt 180 grader så hon låg med arslet emot mig. Därtill hade hon grävt en fin liten grop i jakt på hästbajs. Mumma!

Sedan fortsatte buset och bajsjakten hela programmet igenom. Mellan läggandet under gång och apporten fick jag stanna och gräva fram en fin liten bajsboll ur käften på världens gladaste Fella.

Men nu är det färdiglekt. Hädanefter blir det nageln i ögat.

Ya'ax, däremot, har visat nya förmågor i dag. På skoj lade Freja en boll på hans nos och därefter har han balanserat alla möjliga tingestar! Gullvovve!

En glad överraskning var en vacker bukett som riksförbundet där jag är ordförande i skickade som försenad 40-årsuppvaktning. Tack snälla!

Fredag

Upp tidigt jobba ett par timmar göra Tradera-annonser lååååång dw-promenad med grannen jobba igen göra lunch planera kvällens skjutsningar revidera kvällens skjutsningar förbereda middag skjutsa isac till grannen skjutsa freja till ridhuset träna på Friskis & Svettis träna hund handla hämta styvsonen på busstationen tanka hämta Freja hos kompis hämta Isac på kalas hälsa på grannarna äta middag jobba ZZZZZZZZ...

Ångesttendenser och hundpsykologi

I går hade jag bestämt mig. Skulle minsann vara ledig och bara ta hand om familjen samt göra egogrejer. Och så gick det och blev kallt igen.  Kände ångesten komma smygande...pulsen öka...frustrationen växa... Till slut fick det i alla fall bli nån timmes jobb utspritt över dagen (ungefär som en skåpsupare som smuttar lite då och då) och lite städning och sortering. Hann med lite lydnadsträning med Fella, löpbandsträning med båda hundarna samt ett skivstångspass på Friskis & Svettis också.

På tal om träning så har Birk hittat sin favoritleksak - en pingpongboll! Han älskar den och i går när han och pappa skulle äta varmkorv på ICA Maxi och pappa tog av honom overallen, så märkte han att Birk krampaktigt höll i sin lilla boll inne i overallärmen.  Hans första ord har kommit också. "Titta" blev det. Han förstår inte vad det betyder men säger det då och då eftersom han ser hur glada vi blir.

Ska bli intressant att se hur den ungen utvecklas. Ibland tror jag att han tror att han är en vargunge. Han och hundarna umgås hela dagarna och de har fantastiska relationer med varandra. I helgen, när vi hade ytterligare tre hundar på besök, tumlade han runt och klättrade på/gosade med dem alla när de låg utspridda över rumsgolvet. Jag har också kommit på mig själv med att säga "Loss!"när jag ska bända bort saker (t ex pingpongbollar eller fastnupna tissar) ur hans hand och i går korrigerade jag honom med ett tydligt och lugnt "Nej!" och bekräftade med "Duktig kille!" varenda gång han avbröt det han gjorde och tittade på mig.

Hittills verkar hundpsykologi fungera alldeles utmärkt. Men snälla ni som umgås frekvent med mig - när jag börjar pula i honom Frolic kan ni väl säga till..?

Nu börjar herr Birk vakna till liv. Ska se om han vill gå ut och kissa...jag menar...om han behöver ny blöja.

Allt gott, folk!

Svimningar och superkyla

Väcktes av en stor duns från övervåningen i natt. Låg och funderade på vad det kunde ha varit och avfärdade det med att en av hundarna måste ha gjort nån konstig manöver. En liten stund senare kom äldste sonen stapplande och berättade att han hade svimmat TVÅ gånger, varav den ena gången så illa att han slog i toalettstolen så hårt att den ruckades (vi är liksom dåliga på att skruva fast dem) och ett rör sprungit läck. Det är kanske dags att koppla på mammaomsorgen och känna lite empati. Jag brukar ju inte vara så bra på sånt...

Hade tänkt visa hundarna lite omsorg i dag också. Framför allt Fella, som borde drillas i lydnaden inför lördagens tävling. Men det är så jäv.. kallt så det får bli ett kort träningspass. Såna här dagar uppskattar jag löpbandet. Bara typiskt att det ska vara myggfritt när jag bestämt mig för att vara ledig... LEDIG på riktigt...ett par dagar. Antar att det blir som vanligt; göra undan lite skitgöra och telefonsamtal ändå. Längtar till den dag då jag inte gör ett endaste dugg i jobbväg. Hittills har jag inte haft en sådan dag under hela föräldraledigheten. Tror jag ska testa en veckas dataförbud i sommar när vi är i stugan.

Nä, nu kolla om sonen lever!

En riktig skitdag!

I dag har mina vanliga skitdagar satts i perspektiv. Plötsligt inser jag att mina vanliga skitdagar oftast bara handlar om att jag är stressad, har vaknat på fel sida eller tjafsat med nån i familjen. I dag var det en skitdag av helt andra proportioner; jobbigheterna liksom bara lade sig på hög. Det finns en hel del att ta tag i närmsta tiden...

Lyckligtvis har min knappt existerande självbevarelsedrift i alla fall slagit till vilket innebär att jag åtminstone avbokat ett tvådagarssammanträde i Stockholm i slutet av veckan. Jag har bestämt mig att vara en riktig hemmamamma ett par dagar. Därmed basta! Med tanke på att jag faktiskt är föräldraledig på halvtid så är det väl inte för mycket begärt?

Jag avslutade dagen med att straffa mig på ett ordentligt Friskis & Svettis-pass. Nu är jag inne i ett träningsil, både för mig och för hundarna. Det känns bra. Weight Pull-säsongen nalkar sig med stormsteg. Nu återstår bara att bestämma om detta är nåt att satsa på i år. Lydnadstävlingarna känns så mycket roligare just nu.

Nä, nu är det dags för en dusch. Att varmvattnet tar slut vore ju ett perfekt avslut på den här dagen...

Ett gott skratt förlänger livet!

Det borde innebära att både jag och några nära och kära kommer att kunna sitta och spela sällskapsspel om typ 100 år också...

Dagen inleddes med trevligt sällskap, uppvaktning av och middag med släkt och vänner från när och fjärran. Med hjälp av Fredriks samordning kommer stugan att vara ordentligt upplyst till sommaren. Tack alla!

Blomstrig fägring fick jag också.

Och precis som det brukar vara på våra kalas, började det spåra ur när blodsockret nått chockartade höjder i samband med efterrätten...

Vi bakade bebis...

...och sedan var det dags för lekar!

Utöver våra vanliga tvångshandlingar och udda beteenden fick vi uppdrag så som att le stort innan man säger nåt, stryka en inbillad mus i handen när man pratar eller avsluta andras meningar med Kuckeliku!

Jimmie imiterar en flodhäst...

...och gapar stort två gånger samt applåderar medan han pratar.

Elias gapar stort, applåderar, pratar svengelska och jagar inbillade flugor.

"Min son" (sa hon med stolthet...typ...?)

Tack fantastiska släkten och underbara vännerna för en superdag!

Eniro - Burn in Hell!!!

Ja, allt blir ju otast inte som man tänkt sig och min tid till träning och andra nyttigheter blev inte så omfattande som jag hade hoppats på under torsdagen. Jag hann i alla fall köra igenom hundarna ordentligt på löpbandet och jag avslutade dagen med att vandra i Dödsskuggans Dal på en Flex Intervall-pass på F & S.

Anledningen till att mina planer havererade var att jag blev sittande med administrativt skitgöra, både privat och åt företaget. Och ÄN EN GÅNG fick Eniro pulsen att nå slaganfallshöga nivåer! Jag försöker hålla mig lagom snäll och inte allt för utelämnande på den här bloggen, men efter två års tjafsande och bluffakturerande har skitföretaget förtjänat en rejäl uthängning. Faktiskt.

Allt började, som sagt, för ett par år sedan då det uppenbarade sig att Eniro i sin marknadsföring av mitt företag (som alltså inriktas på familjehemsvård och utbildning) hade placerat oss bland begravningsentreprenörerna! Lite fundersamma blev vi förstås när Agda 85 år ringde och ville ha en fin kista till sin avlidne man...

Och efter det drog allt igång med fakturor helt utan grund. De övriga företagen i koncernen drabbades av samma sak. Gång på gång har vi fått räkningar med fantasisummor där referenten varit en person som inte är ansvarig för dessa frågor (när jag talade om detta vid ett samtal med kundtjänst frågade DE vem de skulle ange som referent - inte vet jag, kanske personen som de borde ha pratat med när de gjorde upp avtalet?!?!), där Eniro hänvisar till bekräftesler som de på begäran inte kan visa upp samt på företag som inte ens är aktiva! Koncernens administrativa personal har haft ett hästjobb med att bestrida fakturorna och göra skrivelser till inkasso samt försöka få tag på någon ansvarig - vilket, trots försök under ett år, inte gett resultat.

Min tolkning är att Eniros omsättning minskat i takt med att andra medier tagit över presentation av företag och privatpersoner. De försöker helt enkelt rädda skinnet genom bedrägerier och bluff. Så vad än ni gör - akta er för Eniro-försäljare!

Denna syn mötte - och tinade upp - mitt förhärdade hata-Eniro-hjärta när jag kom hem från träningen i går kväll.

Samvetsboost igen

Onsdagen blev en riktigt samvetsbefrämjande dag. Önskar att alla dagar kunde se ut så men då inser jag att jag inte skulle ha tid att jobba eller sköta hushåll...

Efter nån timmes jobb och gos med lilleman på morgonen satte jag hundarna på löpbandet för en knapp halvtimmes träning vardera. De börjar vara riktigt duktiga på att hitta sin position på bandet och på att hitta en vägvinnande takt båda två. Enda fadäsen kom när jag tvärt skulle leta en sak i ett intillliggande rum och för att inte Ya'ax skulle hoppa av bandet och springa efter mig sa "stanna" åt honom. Vilket han så lyhört gjorde. På bandet. Skjuts in i väggen!

Lite vila och frukost för hundarna, sedan blev det en 5,5 km lång drag weight-promenad tillsammans med grannen.

Efter det åter igen lite vila för hundarna medan matte jobbade. Och så avslutades dagen med en timme lydnad för vovsen och 1,5 timme KiBox-pass för matte.

Fredrik och Birk satsar mer på mental träning...

I dag har jag för ovanlighetens skull en helt obokad dag - även om det inte innebär att jag är utan att göra. En hel del jobbsaker finns att ta tag i, en del mindre och en del mer angenäma. Till det senare hör att styra upp en placering av en nyfödd bebis. Sedan ska jag flyta på gårdagens samvetsboost och satsa på träning av två och fyrbenta även i dag!

Blåveckor och egendiagnostisering

Efter en välförtjänt luuuuugn söndag, som bara ägnades åt hundträning och att undvika gratulationer i efterskott, drog blåveckorna igång igen på måndag. Då ägnades en heldag åt finslipning på den utredning vi ska ha slutfört denna vecka.

Och i går var det anställningsintervjuer för hela slanten! Sex personer betade vi av på lika många timmar. Inför intervjuerna hade jag två klara favoriter men så kom en dark horse springande på upploppet. GAAAH - jag vill ju ha ett par, kanske tre, av dessa anställda i företaget. Tror jag ska försöka få någon annan att göra det avgörande valet så att jag sedan för all framtid kan vara bitter och frustrerad över att det kanske blev fel...

I skenet av lugnets lampa i söndags tog jag på mig läkarrocken och konsulterade min kollega dr Google. Och kom på att jag förmodligen drabbats av endometrios. Jag, som knappt haft en sjukdag i hela mitt liv, har verkligen gått och blivit skröplig! Jag har blivit kallad till 40-årshälsoundersökning i början av februari och då får jag ta upp frågan. Jag måste ju vara drömpatienten som redan gjort allt jobb och ställt diagnos innan jag tar kontakt med sjukvården. Eller hur?  Om jag nu inte hittar nån ursäkt för att slippa fara dit. Den där sockerbelastningen som alla pratar om känns inte som nåt att se fram emot...

Nu iväg på lite ärenden och sen blir det jobb för hela slanten. Och kanske lite hund- och människoträning om jag har tur!

Coach Birk tränar hund på löpbandet.

Det blir inte alltid som man tänkt sig...

I dag var det dag för the Big 40! Fast... Jag är ju ingen fan av födelsedagsfiranden (mina egna) och kände verkligen att jag varken hade lust eller tid att styra upp nåt. Har försökt analysera min ovilja til lfödelsedagsfirande. Nån åldersnojja rör det sig inte om - jag ahr ju sagt att jag är 40 under hela senaste året. Och gudarna ska veta att jag inte har några problem med att vara i fokus - jag går ju igång på att ha allas ögon och öron riktade mot mig... så länge jag gör nåt. Och det är väl det som är pudelns kärna. När man fyller år får man cred för...ingenting!!! Det är väl ingen bedrift att ha levt ännu ett år? Morsdagar däremot, de tycker jag är viktiga. Att bli firad för att man varit en bra förälder under ett år, det känns viktigt. Och att få uppmärksamhet för att man gett liv åt ett barn.  Men födelsedagar - mina födelsedagar - är skit.

Gick därför i god tid ut med att det här med min födelsedag...den tar vi och skiter i... Det gick väl så där...

Under dagen har gratulationerna strömmat in. Och presenterna. Allt ifrån presentkort på lyxmiddag till träd i Afrika. Nu ser jag fram emot att på mätt mage ta flyget till Rwanda för att vattna mina skyddslingar!  Efter vad jag förstått måste jag dock vara tillbaka lagom till nästa helg eftersom efterhängsna släktingar tänker göra vad de kan för att trotsa mitt påbud då.

Det känns skönt att ha en lugn kväll. Efter tre dagars kursande är huvudet fullt av intryck. Samtidigt vill jag inget hellre än att träna hund. Och leka. Jag gillar ju inte att leka med hundarna. Och har trott att hundarna - i alla fall Fella - inte heller tycker om det. Ya’ax brukar inte få göra det etersom han kan få stressöverslag. Men i dag har jag lekt och fått fantastiska reaktioner, t o m från Ya’ax. Så det blir lekis blandat med allvar framöver.

Nu blir det slötittande på TV och apatiskt surfande resten av kvällen. Känner krämporna komma och orken tryta i takt med stigande ålder...

Hundliv!

Nu har 2/3 av Tina Fridh-kursen gått och det har varit hundliv i princip dygnet runt sedan onsdag kväll. 13 timmars kursdag och sedan ett par nätters övernattning av Tina hemma hos oss vilket förstås inneburit hundprat ända till sena kvällen.

Dagarna har varit fyllda av aha-upplevelser, prat och skratt. Lite smakprov serverade av Karin Wulff:

Jimmie och Liten lyssnar andäktigt på Tina...

...och gör man inte som hon säger kan man hamna i skamvrån!

Fella funderar och funderar...

...och till slut kommer hon och Lusen på att man kommer längst med charm.

Vi har fått veta att vi inte har pli på ungen men apporteringen sitter i alla fall som ett smäck!

Till och med vittringsapporteringen fungerar - inte illa för en knappt åttamånaders bebis, eller hur?!

Fler bilder hittar ni här. Jag lovar återkomma med ytterligare foton - och förhoppningsvis strålande tävlingsresultat - framöver!

Go’ kväll gott folk. Nåt säger mig att det blir en tidig kväll i kväll...

Liiite bättre...

...känns det i dag. Gårdagen förgylldes av trevligt middagssällskap av grannar och hundar. Jag uppvaktades också med ett generöst presentkort på en skönhetssalong (hur jag nu ska tolka det?!) och ser fram emot en egotripp bara kaoset lugnar ner sig.

En litet slag i magen fick jag sent i går kväll när jag kollade mailen och fick besked om att den amerikanska föreläsare som jag bokat inför ett stort 40-årsfirande av med förening jag är ordförande i inte kan komma på utsatt datum! PANIK!! Vi har bokat lokaler, gått ut med preliminära inbjudningar etc. Blä. Måste börja rota i det där i dag...

Kommer? Kommer inte?

I kväll kommer Tina Fridh och gästar vårt hem ett par dygn under lydnadskursen hon ska hålla. Det känns som ett välkommet avbrott i vintermörkret och hittills har all planering av kursen gått som smort. Känns också bra att få träffa på en ödmjuk, kunnig hundmänniska till skillnad från alla tok som utger sig från att veta en massa och inte har en gnutta självinsikt - vilket i sin tur ger ett bedrägligt sken av erfarenhet och kunnande som kan lura vilken nybliven hundägare som helst. Som så många gånger förut, när jag förfasat mig över sådana stolpskott, så är det dessutom "kamphundsägare" som slår sig för bröstet och som i förlängningen kommer att göra mycket mer skada än nytta för dessa hundraser. Skäms.

Nu börjar morgonen övergå i förmiddag och jag har haft underhållsmusik i form av snarkande hundar och snoozande karlar senaste timmen. Kan man få tinnitus av alarm om de ljuder var nionde minut i en eller ett par timmar varje dag?!?! Bäst att gå in i köket och skramla med gårdagsdisken litegrann...

Skitdag

En bedräglig känsla av lugn bytter under gårdagen ut mot stress och dåligt humör. På nåt sätt kom insikten av blåveckornas antågande krypande. Jag tror att jag har haft nån sorts konstig fantasi om att "det blir bättre nästa år".

Det kändes i slutet av året som att jobbsituationen var ganska stabil. Då skulle ju allting liksom bara avslutas. Men nu, med ett nytt år, kan jag inte längre skjuta på projekt som ska igång - samtidigt som de gamla ska ta slut. Finslip på mastodontutredningen. Förberedelser inför nästa veckas anställningsintervjuer (inklusive att ge en massa negativa besked till folk som inte kommer att bli kallade). Fortsätta reda i uppkomna samarbetsproblem. Resa till Luleå... Sorsele... Stockholm... Umeå - allt inom loppet av en vecka.

Och så var det julen som ska ut. Allt som glittrat så vackert och  förgyllt vintermörkret är nu dammigt och skabbigt. För att inte tala om allt julgransglitter och -bollar som i brist på andra vettiga aktiviteter tagit små turer (till viss del med hjälp från Birk) runt vardagsrumsgolvet.

Och träning? Hur ska jag hinna med träning? I går började Friskis & Svettis - och min nyfunna träningsglädje - om. Men inte fan har jag tid att träna förrän någon enstaka dag under de kommande två veckorna.

Hundarna, de stackarna... Dem såg jag inte ens åt under gårdagen. De fick mat, det var de enda. Fastän jag lovat mig själv att bara det skulle bli varmare ute så skulle de och jag ta välförtjänta, samvetsdanande, vilsamma promenader och dessutom börja slipa på formtoppen inför kommande tävlingssäsong. På torsdag börjar tre intensiva lydnadskursdagar och Fella har bara gjort ett par korta lydnadstävlingspass sedan senaste tävlingen i början av december.

Så var det förstås det här med familjen. Barnen som jag skulle vilja hinna ägna mer tid. Och sambon som får ta smällarna när stressnivån blir för hög (vilket medför tidskrävande och energikrävande diskussioner). Släkt och vänner som man inte hinner umgås med i den omfattning man önskar.

Nåja, som jag brukar säga; fördelen med att ha nått botten är att man har fast mark under fötterna.

Om nu inte botten består av "örja". Ett begrepp som nämns flitigt i detta hushåll och som sonen Elias förmodligen kommer att få höra till döddagar. Vilket i o f s inte är nåt bekymmer eftersom det enligt honom är en vedertagen benämning på sörjan nere på sjöbotten i hans pappas stuga.

På tal om det svenska språket... Vad har hänt med "de" och "dem"?!?!?! Helt plötsligt översköljs all skriven text - sms, mail, rapporter, blogginlägg - av felaktigt använda ackusativobjekt (eller direkta objekt, som de kallas i dag). Folk i 50-årsåldern - som borde ha drillats i grammatik i skolan och som, i min uppfattning, aldrig skrivit fel tidigare formulerar nu meningar som "jag gav saken till de" och "dem blev glada".

Ur led är tiden... Och på tal om tid så är det väl dags att försöka få upp familjen. Lite less snoozande väckarklockor...

Hakan upp och blicken i skyn - i dag ska bli en bättre dag!