Ångesttendenser och hundpsykologi

I går hade jag bestämt mig. Skulle minsann vara ledig och bara ta hand om familjen samt göra egogrejer. Och så gick det och blev kallt igen.  Kände ångesten komma smygande...pulsen öka...frustrationen växa... Till slut fick det i alla fall bli nån timmes jobb utspritt över dagen (ungefär som en skåpsupare som smuttar lite då och då) och lite städning och sortering. Hann med lite lydnadsträning med Fella, löpbandsträning med båda hundarna samt ett skivstångspass på Friskis & Svettis också.

På tal om träning så har Birk hittat sin favoritleksak - en pingpongboll! Han älskar den och i går när han och pappa skulle äta varmkorv på ICA Maxi och pappa tog av honom overallen, så märkte han att Birk krampaktigt höll i sin lilla boll inne i overallärmen.  Hans första ord har kommit också. "Titta" blev det. Han förstår inte vad det betyder men säger det då och då eftersom han ser hur glada vi blir.

Ska bli intressant att se hur den ungen utvecklas. Ibland tror jag att han tror att han är en vargunge. Han och hundarna umgås hela dagarna och de har fantastiska relationer med varandra. I helgen, när vi hade ytterligare tre hundar på besök, tumlade han runt och klättrade på/gosade med dem alla när de låg utspridda över rumsgolvet. Jag har också kommit på mig själv med att säga "Loss!"när jag ska bända bort saker (t ex pingpongbollar eller fastnupna tissar) ur hans hand och i går korrigerade jag honom med ett tydligt och lugnt "Nej!" och bekräftade med "Duktig kille!" varenda gång han avbröt det han gjorde och tittade på mig.

Hittills verkar hundpsykologi fungera alldeles utmärkt. Men snälla ni som umgås frekvent med mig - när jag börjar pula i honom Frolic kan ni väl säga till..?

Nu börjar herr Birk vakna till liv. Ska se om han vill gå ut och kissa...jag menar...om han behöver ny blöja.

Allt gott, folk!