En bedräglig känsla av lugn bytter under gårdagen ut mot stress och dåligt humör. På nåt sätt kom insikten av blåveckornas antågande krypande. Jag tror att jag har haft nån sorts konstig fantasi om att "det blir bättre nästa år".
Det kändes i slutet av året som att jobbsituationen var ganska stabil. Då skulle ju allting liksom bara avslutas. Men nu, med ett nytt år, kan jag inte längre skjuta på projekt som ska igång - samtidigt som de gamla ska ta slut. Finslip på mastodontutredningen. Förberedelser inför nästa veckas anställningsintervjuer (inklusive att ge en massa negativa besked till folk som inte kommer att bli kallade). Fortsätta reda i uppkomna samarbetsproblem. Resa till Luleå... Sorsele... Stockholm... Umeå - allt inom loppet av en vecka.
Och så var det julen som ska ut. Allt som glittrat så vackert och förgyllt vintermörkret är nu dammigt och skabbigt. För att inte tala om allt julgransglitter och -bollar som i brist på andra vettiga aktiviteter tagit små turer (till viss del med hjälp från Birk) runt vardagsrumsgolvet.
Och träning? Hur ska jag hinna med träning? I går började Friskis & Svettis - och min nyfunna träningsglädje - om. Men inte fan har jag tid att träna förrän någon enstaka dag under de kommande två veckorna.
Hundarna, de stackarna... Dem såg jag inte ens åt under gårdagen. De fick mat, det var de enda. Fastän jag lovat mig själv att bara det skulle bli varmare ute så skulle de och jag ta välförtjänta, samvetsdanande, vilsamma promenader och dessutom börja slipa på formtoppen inför kommande tävlingssäsong. På torsdag börjar tre intensiva lydnadskursdagar och Fella har bara gjort ett par korta lydnadstävlingspass sedan senaste tävlingen i början av december.
Så var det förstås det här med familjen. Barnen som jag skulle vilja hinna ägna mer tid. Och sambon som får ta smällarna när stressnivån blir för hög (vilket medför tidskrävande och energikrävande diskussioner). Släkt och vänner som man inte hinner umgås med i den omfattning man önskar.
Nåja, som jag brukar säga; fördelen med att ha nått botten är att man har fast mark under fötterna.
Om nu inte botten består av "örja". Ett begrepp som nämns flitigt i detta hushåll och som sonen Elias förmodligen kommer att få höra till döddagar. Vilket i o f s inte är nåt bekymmer eftersom det enligt honom är en vedertagen benämning på sörjan nere på sjöbotten i hans pappas stuga.
På tal om det svenska språket... Vad har hänt med "de" och "dem"?!?!?! Helt plötsligt översköljs all skriven text - sms, mail, rapporter, blogginlägg - av felaktigt använda ackusativobjekt (eller direkta objekt, som de kallas i dag). Folk i 50-årsåldern - som borde ha drillats i grammatik i skolan och som, i min uppfattning, aldrig skrivit fel tidigare formulerar nu meningar som "jag gav saken till de" och "dem blev glada".
Ur led är tiden... Och på tal om tid så är det väl dags att försöka få upp familjen. Lite less snoozande väckarklockor...
Hakan upp och blicken i skyn - i dag ska bli en bättre dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar