Upp och ner som en...

...pajjad pizza... Så kändes det i alla fall i går, söndag.

Upp tidigt, tog större delar av familj + god vän med mig till Norsjö för att säsongsdebutera i lk 3. Stod och frös från 10.30 till 16.30 och vad hade jag för det? Inte ett skit. Fella hade tyvärr glömt hjärnan hemma eller nåt, för det var den mest katastrofala uppvisning som gjorts, i alla fall av oss två. Jag valde att bryta mitt i programmet. Tyckte att publiken hade haft tillräckligt roligt.

Lyckligtvis fick Jim ta hem ett förstapris i sin klass så resan var inte helt i onödan. Så här glad var husse och vovve efter sin bedrift:

Direkt efteråt åkte vi och hämtade pengar och överblivna kläder på grannbyns bytardagar. Tyvärr mindre av den förra varan och mer av den andra. Här har man ägnat senaste veckorna åt att plocka ihop, tvätta upp och märka kläder i sinne och så får man några hundringar för besväret. Jävligt dålig timpenning blev det...

Och pizzan då? Ja den förolyckades på vägen hem. Det blev liksom en light-pizza efter att mesta fyllningen hamnat på parkeringen utanför Folkets Hus i Drängsmark.

Såna här dagar får man fokusera på glädjeämnena. Som t ex en liten krabat som, när mamma är nere i tvättstugan, passar på att klä både sig själv och vovvekompisen för att ge sig ut på en liten upptäcktsfärd. Jag hittade kumpanerna ute på bron, minsann. Det blir att låsa ytterdörren hädanefter. Godingar!

 

در انتظار برای پرواز

Aahhh... Tänte skriva nåt spirituellt och småroligt som kompensation för alla uteblivna blogginlägg men förutsättningarna är inte optimala när man sitter på Arlanda och väntar på flyget hem kl 22.40 efter att ha varit igång sedan 04.15 i morse... Så ni får hålla till godo med nåt banalt och tråkigt istället, är jag rädd...

Dagarna har kanske inte varit särskilt långa senaste veckan, men desto mer intensiva! I går tror jag att jag slocknade i TV-soffan vid 19-tiden - efter att ha tillbringat halva dagen i en moské, minsann! Birk var med mig och därmed undrar jag om han inte spenderat mer tid i en muslimsk högborg än i svenska kyrkan. Vilket förmodligen säger mer om våra protestantiska vanor än om våra muslimska... Anledningen var i alla fall en religiös/kulturell satsning i jobbet som förhoppningsvis föll väl ut. Vi hann med att ha lite personalmöte under tiden våra adepter samtalade med imamen och Birk, den tappre, höll show;

Men efter drygt fem timmar som chefsaspirant tog alla kindpussar och -nypningar, alla restaurangkakor och alla kom-och-ta-mig-lekar ut sin rätt...

I vanlig ordning har jag sedan stressat runt och inte alls hunnit träna hund trots att jag gör säsongsdebut på lydnadsplanen till helgen. Varför blir det alltid så?!?! Känns som att jag mest tränar andras hundar och sitter i möten när jag är på klubben. Det beror till stor del på att jag lovat mig själv och min familj att jag inte ska ha mer än två kvällsåtaganden varje vecka. Det blir skönt att ta sig ett par dygn i Paradiset under sportlovet. Logi bokat och ungarna förberedda. Nu är det bara fint väder som ska ordnas.

Fast först hem och landa, förstås. Har god vän från södern på besök - det blir trevligt. Men först...allra först...ska jag sova. Länge. I alla fall till 05.30 då Fredriks väckare ringer. Men jag hinner nog slumra en liten stund på planet också. Och vakna med nackspärr. Och sätta mig i en utkyld bil. Förhoppningsvis utan att behöva skrapa rutorna. Och förhoppningsvis utan att behöva sopa av den snö, för jag har inga vantar på mig. Jag börjar nämligen bli lite vekhjärtad har jag märkt. I dag faktiskt. För hur än jag försöker förneka det så pirrar det lite när jag tänker på att Victoria och Daniel har fått en liten prinsessa. Men jag förklarar det med att jag faktiskt fortfarande när en längtan efter fler barn. För jag på vara muslim. Men royalist? ALDRIG!

 

PS. "I väntan på flyget" heter det här inlägget. I alla fall enligt Google Translate. DS.

Hjärta, smärta och styrelsearbete

Så har ytterligare en arbetsvecka ramlat förbi, liksom av bara farten. För ovanlighetens skull har jag inte haft någonting inbokat men det innebär ändå inte att det varit lugnt. Tvärt om. Först i dag, fredag, hann jag göra den skrivelse som jag planerat att göra undan redan på måndag. Och jag har ännu inte hunnit börja titta på veckans huvudsakliga strukrurella satsning. Funderar starkt på att stänga av telefonen vissa tider för att få göra undan alla dåliga samveten...

Det privata samvetet har jag dock hunnit boosta med Viktväktarsatsning och träning. En hel del träning. Men det ger inget resultat på vågen tyvärr. Hur mycket väger muskler egentligen?!?! :-(

Sen har jag fått mig en ny roll. En ordföranderoll. Blev invald i styrelsen på hundklubben i onsdags. Hoppas kunna använda mig av erfarenheterna från min andra ordförandepost. Spännande och utvecklande!

Onsdag var ju också Alla Hjärtans Dag. Jag hade köpt lite godis åt alla i familjen och därtill en liten present. De två äldsta fick påfyllning på mobilen och Fredrik ett par byxor som han kan använda sig av vid sin stundande styrketräningskarriär. Eller om han bara vill softa i TV-soffan. Och Isac, den traktorfrälste, fick en bok om traktorer. Han är i full färd att läsa den från pärm till pärm och plöjer sig igenom massiv faktatext om varje traktormodell. Go'unge. I gengäld fick jag ett helt underbart Alla Hjärtans-kort:



Han är så underbart omtänksam, ungen. Sätter alltid sina egna behov sist - även gentemot de vuxna. Jag försöker peppa honom att faktiskt förstå att han är ett barn och att det är vuxnas ansvar att se till att han har det bra.

Jag avslutar dagens inlägg med en hälsning från en liten krabat som inte har några som helst bekymmer med att anse sig vara världens mittpunkt. Men han är charmig ändå. Särskilt när han ikläder sig mammas binda. :-)



 

Hjärta, smärta och styrelsearbete

Så har ytterligare en arbetsvecka ramlat förbi, liksom av bara farten. För ovanlighetens skull har jag inte haft någonting inbokat men det innebär ändå inte att det varit lugnt. Tvärt om. Först i dag, fredag, hann jag göra den skrivelse som jag planerat att göra undan redan på måndag. Och jag har ännu inte hunnit börja titta på veckans huvudsakliga strukrurella satsning. Funderar starkt på att stänga av telefonen vissa tider för att få göra undan alla dåliga samveten...

Det privata samvetet har jag dock hunnit boosta med Viktväktarsatsning och träning. En hel del träning. Men det ger inget resultat på vågen tyvärr. Hur mycket väger muskler egentligen?!?! :-(

Sen har jag fått mig en ny roll. En ordföranderoll. Blev invald i styrelsen på hundklubben i onsdags. Hoppas kunna använda mig av erfarenheterna från min andra ordförandepost. Spännande och utvecklande!

Onsdag var ju också Alla Hjärtans Dag. Jag hade köpt lite godis åt alla i familjen och därtill en liten present. De två äldsta fick påfyllning på mobilen och Fredrik ett par byxor som han kan använda sig av vid sin stundande styrketräningskarriär. Eller om han bara vill softa i TV-soffan. Och Isac, den traktorfrälste, fick en bok om traktorer. Han är i full färd att läsa den från pärm till pärm och plöjer sig igenom massiv faktatext om varje traktormodell. Go'unge. I gengäld fick jag ett helt underbart Alla Hjärtans-kort:

Han är så underbart omtänksam, ungen. Sätter alltid sina egna behov sist - även gentemot de vuxna. Jag försöker peppa honom att faktiskt förstå att han är ett barn och att det är vuxnas ansvar att se till att han har det bra.

Jag avslutar dagens inlägg med en hälsning från en liten krabat som inte har några som helst bekymmer med att anse sig vara världens mittpunkt. Men han är charmig ändå. Särskilt när han ikläder sig mammas binda. :-)



 

Ungarna säger att vi i vår familj är onormala...

men roligt har vi i alla fall (ni får vrida lite på skallen om ni ska se inlägget - förvirringen var uppenbarligen total på alla fronter).

Efter en timmes träning i ridhuset i Norsjö - nyttigt och trevligt som vanligt - skyndade jag hem för att hinna umgås med familjen i det härliga vädret. I vanlig ordning lite härdsmäla innan flocken var ihopsamlad och på gott humör. Men väl ute i backen bakom huset fick vi både sol och snö i ansiktet.

Hysteriska och skoterälskande hundar motioneras enklast så här...

Strandad Elias. Pudersnön gjorde sitt till när det gällde framkomligheten.

Skeptisk Birk beskådar...

 

...påpälsad mamma i färd att riskera sitt liv på en plastbit efter en skoter.

Tyvärr har jag inga bildbevis från familjeaktiviteten senare på dagen. Vi drog till gymmet och medan Isac ägnade sig åt lillebror i lekrummet, cirkulerade vi andra mellan maskinerna och gjorde vårt bästa för att se värlsvana ut. Det gick väl sisådär. Men både Elias och Fredrik var förvånansvärt uthålliga och...uppfinningsrika...när de ändrade maskinerna. Eller vad sägs om en liten pingvindans utförd av Elias? Eller en barfotalöpning i 14,4 km/timmen-takt av Fredrik? Allt krönt av en avslutande rockrings-sejour. Jag och Freja tränade mest magmusklerna...skrattmusklerna... :-) 

Häst- och hundkraft

I helgen var det dags. Case + Jenny-Ann. Gick väl ungefär som förväntat; jag lyckades förflytta några snöhögar men kanske inte med nån större finess. Fast jag har gett mig tusan på att vi ska bli kompisar, jag och Case, så det får bli några sejourer under vårvintern.

Nån som snabbt blev vän med traktorn var Fella. Girl power!

Lördagen innehöll också ett väl avvägt mått av motion. Eller - om man skulle fråga hundarna - kanske lite väl mycket av den varan. Det blev förvånansvärt mycket tyngre för dem att dra sparken när sparklådan och Birk äntligen kom på.

Birk, å andra sidan, gjorde inte många knop där han låg och gonade sig i flera timmar.

Lördag kväll innehöll också ett stort mått av gonande. Till Birks stora förtjusning bakade storasyrran kaka. Och så tittade vi på - hör och häpna - MELODIFESTIVALEN!!! Vi valde rätt vecka att titta, eftersom en granne (nåja, en som vuxit upp i samma område) gick vidare direkt till final. Och Birk dansade såååå fint till alla låtar. Det kan jag tyvärr inte lägga in i bloggen eftersom han scenkläderna bestod av...just ingenting.

I dag blir det Norsjö och hundträning. Sedan är det dags att göra vår "familjedag" som vi satsar på varje helg då vi har alla barnen. I dag har det blivit Frejas tur att hitta på aktivitet. Det lutar åt styrketräning på gymmet. Nåt säger mig att jag och Freja kommer att bränna mesta kalorierna i våra försök att få Elias och Fredrik att ta träningen på allvar...

Ett litet stolpiller, kanske?

Lunch. Har äntligen fått Birk att somna. Gillar inte alls såna här dagar. En till synes obokad dag som jag ser fram emot under de hektiska stressdagar som föregår den. Men hurellerhur så är komihåg-listan oändligt lång när dagen väl kommer. Påminnelsepipen från iFånen duggar tätt. Helt plötsligt inser jag att jag pratat i telefon ett par timmar under den morgon/förmiddag som jag avsatt för att faktiskt känna mig lite ledig. Övertolkar varenda liten blinkning och gäspning hod Birk i förhoppning om att ungen ska kunna somna så att jag kan göra allt det där jag borde göra. Och samtidigt sitter understimulerade fyrbenta och iakttar varje steg jag gör. Springer till dörren med viftande svansar direkt jag tittar åt det hållet. Och när de väl får gå ut vill de inte ens gå från bron, eftersom det är så in i helvete kallt.

Så nu sitter jag här. Med alla måsten och borden. Birk har äntligen somnat. Hundarna ligger apatiska i sin säng. Och jag förmår mig inte att ta tag i nåt. Luften har liksom gått ur mig. Känns som om jag befinner mig i nåt sorts vacuum...ett ingenting...där jag varken är ledig eller jobbar.

Fredrik kom just in på gården men han är så euforisk över den nya traktorn så honom vill jag inte störa. Ni kan väl tänka er hur snacket går här hemma? I går hämtade Fredrik alla tre pojkar på skola/dagis med traktorn bara för att de skulle få visa sina kompisar. Nåväl, jag har faktiskt BESTÄMT att jag också ska köra den där traktorn. Inte för att suget är särskilt stort. Utan bara av principskäl. Och kanske för att få ta del av den där traktorgemenskapen. Liksom. En fördel är i alla fall att vi ALDRIG har haft så välskottat gård som nu. Om grannarna bara ville, skulle jag tro att även de kunde få varena snöflinga borttransporterad...

På tal om transporter så utförde jag en sådan natten mot i går. En sjuktransport. Om det var så att karl inte vridit sig i plågor och varit blind av smärta och kalla handdukar över huvudet, hade han fått köra själv. Min empatiska ådra är ju inte allt för välutvecklad. Men jag insåg snabbt att det inte går särskilt bra att sova i samma rum som en tjurig unge under avvänjning och en svetsblind sambo. Så vid 03.30-snåret tog vi oss en tripp till akuten för att få lite bedövningssalva till Fredriks ögon. Nästa gång ska jag ringa innan vi åker och be dem trycka upp ett stolpiller i den bögnojjige karln, så kanske han är sig att använda svetsglasögon.

Den uppmärksamme bloggläsaren kan förmodligen läsa mellan raderna att detta inte är första gången  käre sambon - och resten av familjen - drabbas av hans svetsblindhet. :-)

Ett par timmars sömn utgjorde ju ett strålande upplägg ingör en lång arbetsdag som bl a innehöll en föreläsning i ett nätverk av föreningar och organisationer i Umeåregionen. Men det gick bra. Så också ett ordentligt gympass och ett delägarmöte på koncernkontoret. Men sen var liksom gnistan slut. Har ingen aning om när jag slocknade i soffan men jag skulle tro att det var innan ungarna kommit i säng i alla fall.

Nu har jag sladdrat tillräckligt. Samvetet tar överhand. Måste jobba, jobba, jobba!

Hej Svejs!

Receptet på en bra helg

I helgen har vi varit barnfria. Ja, förutom Birk då, som ju alltid är med oss. Jag har alltid en massa tankar om hur jag och Fredrik ska mysa riktigt ordentligt men samtidigt ta oss tid för att göra alla de där sakerna som vi inte hinner under vardagarna. Men det dyker alltid upp nåt som stör.

Carawellen är ju en lågoddsare när det gäller störningemomenten i våra liv. Även denna helg gjorde satamaskinen allt för att sätta käppar i hjulen för lugn och harmoni. Lyckligtvis (?) gjorde kylan att Fredrik aldrig tog sig ut i garaget förrän mitt på söndagen och då kunde han konstatera att ljuddämparen exploderat (!!!). Så det blir nog en sedvanlig bogsering ner på verkstan i morgon bitti. Kanske ett garantijobb eftersom katalysatorn byttes för bara ett par månader sen. Typ just innan bilen började brinna. Kan det ha nåt samband tro?

Kylan, som kröp neråt 40-strecket en av nätterna, gjorde oss till riktiga husmöss i helgen. Enda gången vi trotsade den var på lördagen när vi tog oss en välbehövlig tur ner till stan. Jag hade nämligen, i väntan på att resten av familjen skulle vakna, påbörjat renoveringen av lilltoan och vi behövde färg, tapeter och lite annat smått och gott. Så trevligt att handla nåt som ger synbart resultat och som inte bara utgör ett "måste" för en gångs skull!

 Budgetrenovering. Lite ljusare blev det på väggarna. Nu skulle bara golvet ha varit bytt. Och ungen torr, så vi slipper skötbordet.      

Väck med tidningspapperet på väggarna! 

En ny vardagsrumsmatta fyndades också - till hundarnas stora glädje.

Och vi fick äntligen upp lite nya lampor. Tänk att all belysning antingen ska vara ful eller dyr - eller både ock! Trist att vara mainstream och ha IKEA-lampor men nöden har ingen lag...

Lite träning har hunnits med under helgen också. Nu senast 50 minuter på löpbandet här hemma. Så själadödande och ändå så samvetsfrämjande! Nu plågar jag hundarna med samma träning. Det går i alla fall bättre än min och Fellas nötande på fjärrdirigeringen. Hon har helt fel teknik i skiftningarna sitt - stå, vilket innebär att hon hamnar nån decimeter längre fram för varje positionsändring. Och att försöka lära om en bulldog är inte det enklaste. Särskilt när det gäller ståteknik. Jag ställer henne på avsatser, tätt tätt framför mig, med brädor framför framfötterna - hon kan för sitt liv inte fatta hur hon ska kunna ställa sig från sittande eftersom hon inte kan ta ett steg fram. Att lyfta på arslet först finns inte i hennes värld. Och för mig att locka med godis framför samtidigt som jag hindrar den matnåla hyndan att ta ett steg fram och dessutom försöka hjälpa henne till rätt teknik genom att lyfta henne under magen - det har jag en hand för lite för. Eller så är det hunden som är för stor. Och för fetarslad. Och för godissnål. Nästa steg blir att koppla upp henne i en vägg eller nåt och locka framför med nåt riktigt smarrig - det borde kanske funka...om hon inte halkar i sitt eget dreggel förstås...

Nu sista skälvande timmen innan ungarna kommer hem igen. Älskade, livliga, busiga, bråkiga, underbara, kramiga, pratiga ungarna.

 

Kylslaget...

Det är myggfritt här uppe i norr. Kvicksilvret rör sig neråt 30-strecket. Trots det, tog jag och tre andra hugade hundarna på en kort drag weight-tur på årets första Weight Pull-träning i går. Efteråt var det full i lokalen, eftersom agilitygruppen tränar samtidigt. M a o ett yppans tillfälle för miljöträning. För matte. Tyvärr fixade jag inte att vara kvar. Stressnivån är fortfarande så hög att jag inte förmår mig att "bara vara" i sociala sammanhang än. Ett bedrägligt lugn har lägrat sig inför helgen, men det finns fortfarande massor av lite större, strukturella saker som ska arbetas fram. Frågan är bara när det ska hinnas. Jag tänker att det finns giltiga orsaker till att vi inte hinner med allt vi borde - antalet placeringar har ökat med 32% på en månad och vi har därtill en massa andra nya uppdrag - men det hjälper ju inte när man sitter och försöker producera klokheter tidiga mornar framför datorn.

Annars fylls dagarna mest med hemsjukvård. Alla tre hemmavarande ungar känner av förkylningen och Binke-Bonk mest av alla. Han ser mest ut som en liten vaniljbulle - med skillnaden att vaniljkrämen består av ögongegga och snor. Dagarna går relativt bra men nätterna är jobbiga för både honom och mig. Inte undra på att jag har tvingats slänga flera underlakan senaste tiden, om man betänker hur vi snurrar runt, runt i sängen vi två! Jag försöker dessutom sluta amma men det är svårt med en grinig, förkylningstäppt och feberyrande unge.

Som en liten överraskning kan jag berätta att Carawellen står uppallad i garaget. Igen. Nåt litet avgassystem som lossnat plus nytterligare nån ännu odiagnostiserad krämpa. Det får bli Fredriks helgnöje att fixa med den. Själv ska jag försöka hinna träna ett par gånger i helgen också. Har varit på gymmet varje dag förutom två under senaste två veckorna, minsann! Löpträningen är fortfarande en större mental utmaning än en fysisk men en dag kanske jag också kan lära mig att stampa på samma ställe och glo som en guldfisk på en TV-skärm utan att det känns som att hjärnan imploderar?

Avslutningsvis vill jag passa på att berätta att helgen kommer att vara slutet på en era. Tiden Innan Traktorn. På måndag eller tisdag gör den nämligen entré. Och efter det lär livet aldrig mera bli sig likt.