Lunch. Har äntligen fått Birk att somna. Gillar inte alls såna här dagar. En till synes obokad dag som jag ser fram emot under de hektiska stressdagar som föregår den. Men hurellerhur så är komihåg-listan oändligt lång när dagen väl kommer. Påminnelsepipen från iFånen duggar tätt. Helt plötsligt inser jag att jag pratat i telefon ett par timmar under den morgon/förmiddag som jag avsatt för att faktiskt känna mig lite ledig. Övertolkar varenda liten blinkning och gäspning hod Birk i förhoppning om att ungen ska kunna somna så att jag kan göra allt det där jag borde göra. Och samtidigt sitter understimulerade fyrbenta och iakttar varje steg jag gör. Springer till dörren med viftande svansar direkt jag tittar åt det hållet. Och när de väl får gå ut vill de inte ens gå från bron, eftersom det är så in i helvete kallt.
Så nu sitter jag här. Med alla måsten och borden. Birk har äntligen somnat. Hundarna ligger apatiska i sin säng. Och jag förmår mig inte att ta tag i nåt. Luften har liksom gått ur mig. Känns som om jag befinner mig i nåt sorts vacuum...ett ingenting...där jag varken är ledig eller jobbar.
Fredrik kom just in på gården men han är så euforisk över den nya traktorn så honom vill jag inte störa. Ni kan väl tänka er hur snacket går här hemma? I går hämtade Fredrik alla tre pojkar på skola/dagis med traktorn bara för att de skulle få visa sina kompisar. Nåväl, jag har faktiskt BESTÄMT att jag också ska köra den där traktorn. Inte för att suget är särskilt stort. Utan bara av principskäl. Och kanske för att få ta del av den där traktorgemenskapen. Liksom. En fördel är i alla fall att vi ALDRIG har haft så välskottat gård som nu. Om grannarna bara ville, skulle jag tro att även de kunde få varena snöflinga borttransporterad...
På tal om transporter så utförde jag en sådan natten mot i går. En sjuktransport. Om det var så att karl inte vridit sig i plågor och varit blind av smärta och kalla handdukar över huvudet, hade han fått köra själv. Min empatiska ådra är ju inte allt för välutvecklad. Men jag insåg snabbt att det inte går särskilt bra att sova i samma rum som en tjurig unge under avvänjning och en svetsblind sambo. Så vid 03.30-snåret tog vi oss en tripp till akuten för att få lite bedövningssalva till Fredriks ögon. Nästa gång ska jag ringa innan vi åker och be dem trycka upp ett stolpiller i den bögnojjige karln, så kanske han är sig att använda svetsglasögon.
Den uppmärksamme bloggläsaren kan förmodligen läsa mellan raderna att detta inte är första gången käre sambon - och resten av familjen - drabbas av hans svetsblindhet. :-)
Ett par timmars sömn utgjorde ju ett strålande upplägg ingör en lång arbetsdag som bl a innehöll en föreläsning i ett nätverk av föreningar och organisationer i Umeåregionen. Men det gick bra. Så också ett ordentligt gympass och ett delägarmöte på koncernkontoret. Men sen var liksom gnistan slut. Har ingen aning om när jag slocknade i soffan men jag skulle tro att det var innan ungarna kommit i säng i alla fall.
Nu har jag sladdrat tillräckligt. Samvetet tar överhand. Måste jobba, jobba, jobba!
Hej Svejs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar