Receptet på en bra helg

I helgen har vi varit barnfria. Ja, förutom Birk då, som ju alltid är med oss. Jag har alltid en massa tankar om hur jag och Fredrik ska mysa riktigt ordentligt men samtidigt ta oss tid för att göra alla de där sakerna som vi inte hinner under vardagarna. Men det dyker alltid upp nåt som stör.

Carawellen är ju en lågoddsare när det gäller störningemomenten i våra liv. Även denna helg gjorde satamaskinen allt för att sätta käppar i hjulen för lugn och harmoni. Lyckligtvis (?) gjorde kylan att Fredrik aldrig tog sig ut i garaget förrän mitt på söndagen och då kunde han konstatera att ljuddämparen exploderat (!!!). Så det blir nog en sedvanlig bogsering ner på verkstan i morgon bitti. Kanske ett garantijobb eftersom katalysatorn byttes för bara ett par månader sen. Typ just innan bilen började brinna. Kan det ha nåt samband tro?

Kylan, som kröp neråt 40-strecket en av nätterna, gjorde oss till riktiga husmöss i helgen. Enda gången vi trotsade den var på lördagen när vi tog oss en välbehövlig tur ner till stan. Jag hade nämligen, i väntan på att resten av familjen skulle vakna, påbörjat renoveringen av lilltoan och vi behövde färg, tapeter och lite annat smått och gott. Så trevligt att handla nåt som ger synbart resultat och som inte bara utgör ett "måste" för en gångs skull!

 Budgetrenovering. Lite ljusare blev det på väggarna. Nu skulle bara golvet ha varit bytt. Och ungen torr, så vi slipper skötbordet.      

Väck med tidningspapperet på väggarna! 

En ny vardagsrumsmatta fyndades också - till hundarnas stora glädje.

Och vi fick äntligen upp lite nya lampor. Tänk att all belysning antingen ska vara ful eller dyr - eller både ock! Trist att vara mainstream och ha IKEA-lampor men nöden har ingen lag...

Lite träning har hunnits med under helgen också. Nu senast 50 minuter på löpbandet här hemma. Så själadödande och ändå så samvetsfrämjande! Nu plågar jag hundarna med samma träning. Det går i alla fall bättre än min och Fellas nötande på fjärrdirigeringen. Hon har helt fel teknik i skiftningarna sitt - stå, vilket innebär att hon hamnar nån decimeter längre fram för varje positionsändring. Och att försöka lära om en bulldog är inte det enklaste. Särskilt när det gäller ståteknik. Jag ställer henne på avsatser, tätt tätt framför mig, med brädor framför framfötterna - hon kan för sitt liv inte fatta hur hon ska kunna ställa sig från sittande eftersom hon inte kan ta ett steg fram. Att lyfta på arslet först finns inte i hennes värld. Och för mig att locka med godis framför samtidigt som jag hindrar den matnåla hyndan att ta ett steg fram och dessutom försöka hjälpa henne till rätt teknik genom att lyfta henne under magen - det har jag en hand för lite för. Eller så är det hunden som är för stor. Och för fetarslad. Och för godissnål. Nästa steg blir att koppla upp henne i en vägg eller nåt och locka framför med nåt riktigt smarrig - det borde kanske funka...om hon inte halkar i sitt eget dreggel förstås...

Nu sista skälvande timmen innan ungarna kommer hem igen. Älskade, livliga, busiga, bråkiga, underbara, kramiga, pratiga ungarna.