در انتظار برای پرواز

Aahhh... Tänte skriva nåt spirituellt och småroligt som kompensation för alla uteblivna blogginlägg men förutsättningarna är inte optimala när man sitter på Arlanda och väntar på flyget hem kl 22.40 efter att ha varit igång sedan 04.15 i morse... Så ni får hålla till godo med nåt banalt och tråkigt istället, är jag rädd...

Dagarna har kanske inte varit särskilt långa senaste veckan, men desto mer intensiva! I går tror jag att jag slocknade i TV-soffan vid 19-tiden - efter att ha tillbringat halva dagen i en moské, minsann! Birk var med mig och därmed undrar jag om han inte spenderat mer tid i en muslimsk högborg än i svenska kyrkan. Vilket förmodligen säger mer om våra protestantiska vanor än om våra muslimska... Anledningen var i alla fall en religiös/kulturell satsning i jobbet som förhoppningsvis föll väl ut. Vi hann med att ha lite personalmöte under tiden våra adepter samtalade med imamen och Birk, den tappre, höll show;

Men efter drygt fem timmar som chefsaspirant tog alla kindpussar och -nypningar, alla restaurangkakor och alla kom-och-ta-mig-lekar ut sin rätt...

I vanlig ordning har jag sedan stressat runt och inte alls hunnit träna hund trots att jag gör säsongsdebut på lydnadsplanen till helgen. Varför blir det alltid så?!?! Känns som att jag mest tränar andras hundar och sitter i möten när jag är på klubben. Det beror till stor del på att jag lovat mig själv och min familj att jag inte ska ha mer än två kvällsåtaganden varje vecka. Det blir skönt att ta sig ett par dygn i Paradiset under sportlovet. Logi bokat och ungarna förberedda. Nu är det bara fint väder som ska ordnas.

Fast först hem och landa, förstås. Har god vän från södern på besök - det blir trevligt. Men först...allra först...ska jag sova. Länge. I alla fall till 05.30 då Fredriks väckare ringer. Men jag hinner nog slumra en liten stund på planet också. Och vakna med nackspärr. Och sätta mig i en utkyld bil. Förhoppningsvis utan att behöva skrapa rutorna. Och förhoppningsvis utan att behöva sopa av den snö, för jag har inga vantar på mig. Jag börjar nämligen bli lite vekhjärtad har jag märkt. I dag faktiskt. För hur än jag försöker förneka det så pirrar det lite när jag tänker på att Victoria och Daniel har fått en liten prinsessa. Men jag förklarar det med att jag faktiskt fortfarande när en längtan efter fler barn. För jag på vara muslim. Men royalist? ALDRIG!

 

PS. "I väntan på flyget" heter det här inlägget. I alla fall enligt Google Translate. DS.