Många mil i bil

Jaha. Få se nu. Vad har hänt sen sist?

Lördag. Upp tidigt (what's new?) och styra ihop hundtävling, stugvistelse, bagarstugehämtning, kompishämtning... Jag var faktiskt riktigt stolt över mig själv och min stategiska förmåga när jag packade två dagars matranson för sju personer och förberedde allt för att snabbt och rationellt kunna åka hem efter tävlingen för att hämta barn och packning.

"Tvärgjorde" en lydnadstävling med ungefär samma resultat som tidigare och skyndade hem för att vara snabb och rationell. Och det var jag. Så snabb och rationell att jag, halvvägs till stugan, insåg att maten stod kvar på köksgolvet. Bara att göra en snabb omorientering, både praktiskt och geografiskt. Shopping i Boliden blev lösningen.

Lyckligtvis har jag under senaste tiden anammat en viss förmåga att faktiskt bara rycka på axlarna åt eländet. Skönt att inte jaga upp sig allt för mycket i onödan. Skönt att ha lite till stresshormoner till godo när telefonsamtalet med Fredrik, som tillsammans med Elias och Birk åkt för att hämta en timrad bagarstuga - tillika vårt blivande sovrum i stugan - avlöper så här:

Jag: Hur går det?                                                                                                                                                                                                          

Fredrik: Ja, det säger jag bara... Jag hoppas att jag inte möter polisen för då förlorar jag körkortet direkt.                       

Birk: BUUUÄÄÄÄÄÄÄÄH!                                                                                                                                                                                     

Jag: Jaha, men kan ni inte lasta av lite då?                                                                                                                                                 

Fredrik: Fattar du hur mycket timmer det rör sig om? Vi kommer att måsta köra massor med gånger. Jag vägrar lasta av! Vet du om det finns nån väg som jag kan köra där jag inte riskerar att möta polisen?                                        

Birk: BUUUÄÄÄÄÄÄÄH!                                                                                                                                                                                     

Jag: Nä, ni måste nog köra via Burträsk.                                                                                                                                                        

Birk: BUUUÄÄÄÄÄÄH!                                                                                                                                                                                    

Elias (från baksätet): STOPP! STOPP! STANNA! Däcken på släpvagnen håller på att kalva av fälgarna!                 

Fredrik: Du... Jag ringer upp sen...                                                                                                                                                            

Klick.

Fredrik ringde upp sen. Allt hade gått bra. Förvånansvärt nog gick hela helgen med ett flertal överlaster i massor med mil bra. Inga missöden. Nästan så att man blev misstänksam.

Stor last - liten bil

De positiva förtecknen har legat kvar även efter helgen. I dag har sjuk Freja skött hundar, hjälpt till att laga middag och städat i köket. Lillebror har städat sitt rum och gjort läxan utan tjat. Äldstingen har, förutom beundransvärda av- och pålastningsinsatser under helgen, lagat middag, plockat undan i köket, på eget bevåg jobbat över på skolan i dag och - TADAAAA!!! - frågat om jag vill följa med ut och springa sen i kväll! Nu väntar vi bara på Fredrik som, om lyckan håller i sig, snart ska anlända i Elias senaste EPA-bygge. Vi gjorde nämligen några korta trippar i dag också, dels till Umeå för jobb och så till Arvidsjaur för bilköp. Varför vara still när man kan tillbringa mil efter mil i bil? Typ?

Var f-n är modemet?!?!?

Birk är jättesöt. Gullig. Underbar. Underhållande. Enerverande. Frustrerande. I alla fall ibland. Som när han massakerar min dator när jag lämnar den obevakad ett ögonblick och han lyckas trycka in en tangentkombination som vänder skärmen 90 grader. Eller när han stjäl internetmodemet och stoppar undan det i nån av sina gömmor.

Han har haft en uttalad gömma utanför kattluckan. Det är dit vi går om vi har nåt borta. Toalettborstar. Kläder. Fjärrkontroller. Gamla halvtuggade äpplen. Tandborstar. Internetmodem...

Men nu vette fan... Vi har vänt upp och ner på hela huset. Hittat ett otal nya gömmor. Men inget internetmodem. Så om du känner på dig att du har nån paranormal förmåga så får du gärna känna efter var modemet finns. Och höra av dig. Till mig. INTE till Birk. Och INTE till Skrutt. Jag tror de två har gått och blivit kumpaner. Partners in Crime.

"Vaddå? Vi har inte gjort nåt..."

Jag tog paus i letandet i går och gick ut med röjsågen. Sååå skönt! Dels för att få röra på sig ordentligt, dels att få döva lite av det dåliga samvetet över att våra marker ser för jävliga ut. Jag må vara akademiker men jordbrukargenerna finns där. Inte för blommor och gräsmattor. Nä, rejäla doningar ska de' va'. Som övervuxet ris i mansdjupa diken. Vilken tur att vi har ett överflöd av sånt...

 

Livet enligt Skrutt #2

Den här dagen har artat sig riktigt bra. Efter att ha drillat tvåbeningarna till både mat och rastning chillade vi litegrann allihopa. De stora fyrbeningarna i sin bädd, tvåbeningarna i TV-sofforna - och av nån anledning var jag uppe hos dem och ställde mig in med lite pussar och kel. Och tur var väl att jag hade lite överblick, för plötsligt såg jag en sån där...PÄLSBOLL...komma gående!! Helt utan respekt för varken två- eller fyrbeningar struttade den in i rummet där vi satt!

Och då tog jag kommandot! Snabbt som blixten rusade jag fram och ställde mig mellan Pälsbollen och min lånefamilj. De må vara knäppa, men inget ska få hota dem! Jag bröstade upp mig och tog till mina utstuderade, väl invanda och mest skräckinjagande gutturala fnysningar. Och jag tror att Pälsbollen blev stel av skräck. För vad annars skulle ha gjort att den tittade på mig med tom blick och sedan i mycket maklig takt avlägsnade sig från rummet? Jag tyckte mig till och med se skräcken manifesteras i en liten svansviftning när Pälsbollen vände rumpan till. Fatta hur nöjd jag var! Och fatta hur nöjd tvåbeningarna, som suttit paralyserade av skräck uppkrupna i sofforna, var! De strök mig över huvudet och visade tänderna allihopa. Vilken tur att de har mig! Liksom.



En stund senare var det dags för mig och de två köttbergen (och kötthjärnorna) till kollegor att träna den tvåbenta alfatiken i lite lydnad. Jag och densomjagintevetomdetärentikellerenhane tyckte väl att det var så där kul, men tiken hade ett jäkla tålamod. Hon drillade och drillade den tvåbenta alfatiken och efter ett tag verkade tvåbeningen fatta vad hon skulle göra med köttbullarna. Jag ska be tiken om lite tips om hur jag enklast kan få min matte att kasta köttbullar omkring sig.

Efter lite kort vila kom den tvåbenta alfatiken och bar mig till min bur. Jag uppfattade nåt om "skynda mig", "snabb cykeltur" och "snart tillbaka". Och sen for dom. Allihopa.

Det kan tänkas...KAN tänkas...att jag sjöng en liten trudelutt för mig själv då. Men INTE för att jag kände mig ensam och övergiven. Nä då. Det var för att hålla alla Pälsbollar på avstånd. Liksom.

Det litar på att vara Hjälte

 

Livet enligt Skrutt

Nu börjar det arta sig... I går fick vi fler positiva - mycket positiva - besked kring kommande satsningar! Än kan det när som helst komma en liten tuva och välta lasset, men gräsmattan blir jämnare och jämnare för varje dag som går.

På tal om gräsmatta, så nötte jag och Fella sådan i går och lär så göra närmsta tiden också. Fick lite egotid och ovärderlig hjälp med lydnadsmomenten av en vän. Jag hade beställt lite "quick fix" - otålig och ointresserad av detaljer som jag är - men fick ordentlig bakläxa så nu vet vi vad vi har att göra närmsta tiden. Som vanligt kan man konstatera att kapaciteten finns hos Fella, det gäller bara att trycka på rätt knapp. Typ Köttbulleknappen. :-)

Och när vi nu är inne på hund och mentalitet, så inträffade en liten intressant sak när valpen var här på inskolning här om dagen. Plötsligt blev Fella egennyttig och mopsade upp sig riktigt ordentligt mot Ya'ax - jagade honom runt gården flera varv, skällde och kastade sig efter honom. Jag brydde mig inte så mycket eftersom såna uppgörelser är sällan förekommande och aldrig blir värre än så, men valepns matte (som är uppfödare) tappade hakan; "Det DÄR skulle du avla på! Fattar du vilken stabil amstaff du har som tar sån skit utan att svara upp på det?" Eh...nä... Ya'ax är ju liksom bara...bäng i roten...dumsnäll... Roligt att höra att andra ser kvalitéer hos honom som man inte tänker på själv.

Lite mer hund... Några bilder som jag hittade på Malå Brukshundklubbs hemsida redan samma dag som tävlingarna avslutades. Ordning och reda!

 

"Fly high and far, far away!"

Vittringsapportering - notera hur Fella håller apporten

Regnblöta klassvinnare

Jag har beslutat att bjuda in en gästbloggare lite då och då under de närmsta veckorna. Jag överlämnar därför ordet med varm hand åt honom:

--------------------------------------------------------------------------

Hej! Det är jag som är Skrutt. Egentligen heter jag nåt mycket finare, men det namnet är så långt och krångligt att jag har hunnit göra både nummer ett och nummer två på vardagsrumsamattan innan matte hunnit haspla ur sig alla stavelser. Så hon kallar mig för Skrutt.

För nån dag sen märkte jag att nåt var i görningen. Matte hade en massa att stå i och helt plötsligt tyckte hon att jag skulle hälsa på på ett nytt ställe - där jag också blev lämnad i går! Dofter och utsikten är väl OK, men gräset är inte alls så bekvämt som jag är van vid. Långt och blött - inte alls skönt för en naken valpmage!

Tvåbeningarna som bor där har inte nån större ordning. Det finns typ en i varje storlek av dem. Alfatiken verkar inte ha just nån koll på läget. Visst, hon ser till att flocken får käk men i övrigt är hierarkin tämligen diffus. Alfahannen verkar ganska obrydd när det gäller oss fyrbeningar. Sen finns det en hop med valpar och de är väl ganska sjyssta. Den minsta är lite jobbig men vi är ju i ungefär samma storlek så honom rår jag nog på. Och mellantiken har jag snart dresserat precis så som jag vill ha henne; när jag ser att hon håller i nåt gott i handen så behöver jag bara ge henne ett kommando genom att jag t ex sätter mig fint och tittar på henne med stora ögon, så får jag en godis.

Fyrbeningarna, däremot - där har vi ett par riktiga broilers. Från början tyckte jag att de var ganska...äckliga...men jag charmade dem genom att visa upp min gulliga valpmage, slicka dem lite i mungiporna - och sen var det liksom lugnt. Är fortfarande liiiite skeptisk till dem, men i går chillade jag och den där fyrbeningen som jag inte blir klok på om det är en tik eller en hane lite. Bet i den tvåbenta alfatikens pinne med blöta trasa som hon drog fram och tillbaka på golvet. Hon visade tänderna när jag gjorde det men när den där som är varken tik eller hane gjorde det så morrade hon. Det där med valpmagen verkar ha gått hem hos tvåbeningarna också. ;-)

Nu har jag fått mellantvåbeningstiken att stiga upp i ottan för att släppa ut mig. Nu ska jag bara försöka få dem att fatta att klippa gräset - fatta hur oskönt det är att göra första morgonkissningen när regnvått gräs killar dig på pungen. Men först av allt ska jag se lite hungrig ut så att tvåbeningarna fixar lite käk!

Voff! Over and out!

Isac kryddar tillvaron

Måndag morgon. Läser ett flertal statusuppdateringar på Facebook som alla välkomnar ungarnas skolstart. Och jo, visst kan det vara skönt med struktur och vardag, men när man bara har barnen halva sommaren så går allt liksom för fort. Det är ju så mycket vi inte har hunnit göra! Lyckligtvis hade jag tre relativt förväntansfulla barn som pallrade sig i väg för en stund sen; Elias ser fram emot att börja gymnasiet (HJÄLP!!!), Freja har saknat kompisarna och Isac, han är ju positiv till det mesta! Dessutom har han nåt extra att visa upp för skolkompisarna eftersom han valde att avsluta sommarlovet med att slå ett basebollträ i ögonbrynet på sig själv så han fick åka på akuten och sy. Förmodligen det enda han kommer att komma ihåg att berätta för sina skolkompisar om sommaren som gått, trots att han bl a varit på ett par resor inom- och utanför landets gränser. :-)

Vardag för ungarna betyder också vardag för mig. Har in i det sista "pluttat ut" semesterdagar ända fram till i går, men nu är det allvar även för mig. Fast jag fortsätter jobba halvtid ett tag till - har ju en hel del sparade föräldradagar på Birk. Året ut, kanske? Förhoppnignsvis har det klarnat i en eller ett par av de där sakerna som vi väntar besked kring då. Det ena, som handlar om försörjning och affärsmöjligheter, fick vi lite positiva vibbar om i går. Spännande...

Vardag och tristess. Men vi ska krydda tillvaron med lite gulligullgull närmsta veckorna. Liten vovve ska bo hos oss medan uppfödaren/matte är utomlands. Ya'ax är överförtjust - han hälsade så glatt och fint på lillen vid lydnadstävlingarna i går - men Fella lite mer skeptisk. Liten vovve kommer på inskolning i eftermiddag.

Tävlingarna, ja. En andraplacering och ett andrapris blev det i går. Fella var trött och lite obstinat, så även om resultatet blev bättre än under lördagen så kändes det inte lika bra. Lite mer jämna siffror (tre fullpoängare) och poäng på allt, även vittringsapporteringen. Ska fnula på hur vi kan få till stabilitet i fjärrdirigeringen och inkallningen med ställande/läggande.

Fick inte följa Elias eller Freja på sina första skoldagar (Elias lät inte alls intresserad av att få hjälp med bänkpapperet) och Fredrik tillbringar dagen med Isac i skolan, så jag får väl fixa mig nåt existensberättigande på egen hand. Kanske jobba lite. Och städa. Jippie.

Älskade ungar

 Vaknade upp i går efter en tämligen pissig och sömlös natt. Inledde dagen med tunga samtal om livet i allmänhet och framtiden i synnerhet. M a o var inte humöret på topp och jag övervägde att strunta i lydnadstävlingen eftersom vi inte riktigt hade roddat ihop dagen med traktorkörning, Birk etc. Men på nåt underligt sätt föll allt på plats och jag hade plötsligt två samarbetsvilliga och sociala tonåringar som kunde tänka sig att göra mig, Birk och Fella sällskap till Malå. Att Elias fick tillgång till fyra timmars övningskörning gjorde kanske sitt till... Fredrik och Isac blev hemma, fullt upptagna med att köra traktor.

Körkåt snart blivande gymnasist käkar frukost bestående av gårdagens grillkött.

Det är alltid trevligt att komma till Malå Brukshundklubb och så även i går. Men jag vet att mitt humör påverkar Fella så förväntningarna inför att gå in på plan var inte stora. Men hon gjorde riktigt bra ifrån sig ändå, fjollan, och tyckte att allt var kul igen. Fyra fullpoängaer fick vi. Tyvärr gjorde hon som hon brukar på vittringsapporteringen - tog rätt pinne men tappade den - och tyvärr i går så tidigt att det inte räknades som fullständig apportering. Måste fila mer på Fellas greppteknik - hon har ALLTID tagit rätt apport så det är ju fjantigt att man ska missa poäng på slarv och bus.

Nåväl, "tappet" gjorde att vi missade ett förstapris men vi vann i alla fall klassen och hade en riktigt trevlig dag. Bäst av allt var kvalitetstiden jag fick med Freja och Elias. Stunderna är allt för få och tiden går för fort...

I pauserna gjorde sig Birk lite nya bekantskaper och orsakade många skratt och god PR för kamphundar - en ettåring som ligger begravd under kamphundar och storskrattar när han får pussar är ju ganska publikfriande! 

 

Älskade ungar

Varför göra det lätt när man kan göra det svårt för sig?

För drygt 17 år sen när vi köpte gården, var 10 HA mark med lägdor och skog en välsignelse. Ett fullt stall med hästar gjorde behovet av betesmark stort. I dag är det en förbannelse. Hundarna är dåliga på att beta. Bara dåligt samvete som växer överallt. När dessutom traktorn, tillsammans med diverse andra saker och byggnader, brann upp för några år sen gjorde det ju inte saken lättare när det gällde att hålla efter markerna. En byggare som drog iväg med nästan 600 000:- bidrog ju också till svårigheterna att göra nyinvesteringar.  Nu står vi inför lite olika alternativ vad gäller den fotsatta skötseln av marken - rörflen/ny traktor? - så i år satsar vi på lägsta nivån när det gäller finess och hightech. Vilket innebär att Fredrik tillbringat mer tid under maskinerna än framför dem - även om snäll vän lånat ut fin traktor. Lyckligtvis kan Fredrik tillgodoräkna sig mycket kvalitetstid med överlycklig nioåring som tillbringar alla dygnets vakna timmar med honom i maskinhallen och i traktorn.

I övrigt smyger vardagen sig sakta på här i Ersmarksbodarna. Efter en natt med illamående och magont började jag årets sista semesterdag med att skriva på en upphandling några timmar. Frustrerande att fastna i att man inte, p g a excelprogrammets formler, kan uppfylla kravet på att ange antal årsarbetare med två decimaler! Visst finns det andra parametrar som kan tänkas vara liiiiiite mer angelägna när det är barn- och ungdomsvård som upphandlas? Glädjande är dock att vi har så goda samarbetspartners/ uppdragsgivare och att det inte är några bekymmer att få positiva referenser.

Efter välförrättat värv framför datorn gav jag mig i kast med skafferiet och köket. Med benäget bistånd av överaktiv, uttråkad ettåring. Nu börjar det i alla fall likna nåt i skåpen - förunderligt att vi tidigare lyckats fylla ett stort skafferi och att vi nu gott och väl rymmer diverse lull-lull också! Efter att ha övergått från halvkyl och halv-frys till två fullstora skåpar, kan jag även där konstatera att vi får jobba på att fylla upp hyllmetrarna. Vad har folk i sina köksutrymmen egentligen?!?!













I dag fortsätter vardagskänningarna med ridskola för Freja. Sedan ser jag fram emot att familjen samlas och att vi ska äta god middag tillsammans innan vi ger oss ut i förskingringen under helgen igen. Jag har ett par sedan länge inbokade tävlingsdagar  i Malå och hur vi ska få ihop det med traktorkörning och bortresta barnvakter vet jag inte... Undrar om det är ok att köra ett tävlingspass i Lk 3 med barnvagn? :-)

Limbo

Religiösa människor säger att Han inte ger en mer än man klarar av. Det synar jag - nog har det varit på marginalen ibland - men det måste jag ge Honom (eller vem det nu är) cred för; prövningarna skiftar i alla fall i sin karaktär.

För det mesta står vi inför praktiska, jäkligt enerverande men ändå tämligen banala problem. För det mesta bilar som strular (det har ju hänt oss nån enstaka gång...typ...) eller nåt annat litet problem som, i vår närvo, tämligen ofta tenderar att utlösa nån kedjereaktion av mer oöverblickliga mått (som t ex det faktum att vi äntligen tar oss för att leja in en grävare till stugan men därmed lyckas gräva av stuggrannens telefonledning).

Men nu är det ganska lugnt på den banala fronten. Vardagen smyger sig på, någon form av struktur infinner sig  - om än motvilligt - och när man vaknar på morgonen har man nån liten aning om vad dagen i stora drag har att erbjuda. Då tycker Han (eller Den...eller Det...eller vem det nu är) att det är dags för lite mer existentiella frågeställningar.

Där står vi nu. Inför ett par - tre skeenden som kan komma att förändra familjens liv. Och, precis som när det gäller strulande bilar och avgrävda telefonkablar, så kan vi i dagsläget inte göra nåt för att påverka. Bara avvakta. Förhålla oss. Och hoppas.

Livet är fantastiskt. Det kan bli ännu mer underbart. Eller så har vi några backkrön att passera. Tiden får utvisa. Tålamod är en dygd. Jenny-Ann är inte dygdig...

Kryptisk? Ja, jag vet. Snart nog får ni veta. Antingen ses vi i en upp- eller en nedförsbacke! Oavsett vad så leder den nånstans, till ett nytt ställe där vi inte har varit än!

Trädgårdstomtens sista vila

I dag var vi en sväng förbi skroten. Just innan jag skulle kasta i en fotölj slängde jag en blick ner i containern och där låg han. Övergiven. Bortkastad. Död.

Jag skulle aldrig drömma om att ha en trädgårdstomte. Men det kändes ändå så...själlöst... Jag skulle inte vilja ha en dromedar heller, men för den delen vill jag ju inte att den ska sluta sina dagar huvudstupa i en container.

Jag kunde dock ha passat längst ner i en skrothög i dag. Såååå slut! Inte ens nyss hemkommen från BB sov jag två timmar i sträck mitt på eftermiddagen. Jag skäms att säga det, men jag tog faktiskt bilen till hundklubben för att köra igenom lite moment inför helgens tävlingar. Lyckligtvis väntade ett sms från grannen som ville valla mig på promenad sen i kväll, så jag klöser mig runt dryga halvmilen och kompenserar det dåliga samvetet. Övertalning är bra - i går fick jag med mig älskade sambon på promenad. Trevligt!

Nån...nåt...som skulle passa bättre i en sopcontainer än en bäde trädgårdstomtar och dromedarer är vår Carawelle. Hade tid för felsökning på verkstan i dag men då passade det minsann att gå som ett spjut! Så vi har väl lyckats spara in nån tusing men å andra sidan får vi fortsätta köra med andan i halsen.

Ovan nämnda tusing - i gott sällskap av 99 till - tog förväl av fröken Larssons bankkonto i dag. Vi bokade välbehövlig - om än inte efterlängtad - installation av jordvärme. Hur kommer det sig att de flesta pengarna går till saker som antingen är jättetråkiga eller inte syns - eller båda?!?!

En liten slant fick vi lägga på grävare i helgen också. Men bra blev det! Och både två- och fyrbenta hade lystmäte hela dagen!

Morgonutsikt vid stugan innan tystnaden bröts av brummande maskiner.

Sämre utsikt kan ju en maskintokig ettåring ha...

Det där med "maskintokig" är ju liksom genetiskt. Fredrik for nog inte illa där han satt i traktorn heller.

Eller...genetiskt och genetiskt... Det kanske är miljöbetingat?

Några kubik matjord och lite gräsfrö så blir det nog bra!

Vi avslutade lördagens grävning med lite trevlig grillning och sen blev det upp tidigt och loppis för hela slanten på söndagen. Kryddat med denna evinnerliga förkylning, förstås. Kanske inte helt oförklarligt att jag är lite bakis i dag.

Trist...och tråkigt...och alldeles, alldeles underbart!

Regn ute. En halvdags administrativt  jobb. Städning. Målning av möbler. Rester till middag. En timmes promenad.

Låter hur tråkigt som helst men efter en sommar som den vi haft är det faktiskt riktigt vilsamt med såna dagar. Sätta hjärnan på stand by och bara vara.

Det blir en liknande dag i dag. Med skillnaden att det faktiskt är sol ute och att vi är bortbjudna på paltmiddag i eftermiddag.

I morgon speedar vi upp saker och ting till normalfart. Upp tidigt, tillbringa dagen i stugan där en grävare ska sno i stort sett på varenda stubbe, sten och jordkoka innan allt är klart. Sen bråttom, bråttom ner till stan för sommarens första ordentliga grillskiva. Kan väl vara hög tid, så här i mitten av augusti...

Söndag. Om vädret tillåter blir det loppis inne i stan. Eftersom vi knappt varit hemma i sommar har loppisen på gården kommit lite på skam, så nu får berget komma till Mohammed istället.  I sedvanlig ordning står Carawellen med hjulen i vädret så vi får packa in det som ryms i lilla Focusen. Lämnar nog hundarna hemma ifall jag skulle glömma stänga nån bagagelucka eller så...

Just Carawellen är en bidragande orsak till att det inte blir nåt SM för oss i år. :-( Kommande installation av jordvärme gör ju förstås också sitt till att dränera kassan. Känns trist, eftersom vi knappt tävlat nåt i år men samtidigt skönt att beslutet är taget. Motivationen att köra 110 mil enkel väg är väl inte heller allt för hög.

Lugna dagar ger tid för eftertanke. I jobbet och i min närhet träffar jag på hjältar varje dag. Förvånansvärt ofta - nästan uteslutande - är dessa beundransvärda människor stora hjältar i små kroppar. Barn vars förstånd och tålamod vida överstiger vuxenvärldens. Barn som ger sina föräldrar chans på chans på chans att vara just - föräldrar. Barn som visar mer omsorg om sina närmsta än vad de vuxna har förmåga att visa dem. Hur blir dessa barn när de växer upp? Mogna, kloka och starka? Eller uppgivna och desillusionerade? Det gör ont i hjärtat att stå vid sidan om och veta att just det - att bara finnas till - är det bästa man kan göra men ändå så otillräckligt.

Dagens bragdmedalj går till alla stora hjältar i liten förpackning. Små men så naggande goda. Hoppet. Framtiden.

 

New BFF:s!!!

Birk har skaffat en ny bästis. Hundarna går väl fortfarande an, men nu är det katten Nougat som får BinkeBonkens riktade uppmärksamhet. Och han älskar det!  Vi har undsatt kattrackarn från pojkens tämligen övertydliga ömhetsbetygelser massor med gånger - med resultatet att katten går tillbaka till Birk direkt han har möjlighet. Kanske en masochistisk ådra hos katten eller så är han bara glad att någon bryr sig...

Kraaaaaamen!

Ser på TV tillsammans.

Lite gos i reklampausen.

Kollar lite på en uppblåsbar badring ifall kisse kanske skulle få för sig att lära sig simma nästa sommar.

Även goda vänner kan ha meningsskiljaktigheter ibland...

...och då är det "kiss and make up" som gäller!

 

Hur man kan producera roadkills utan att köra över nåt # 1

I morse var jag uppe tidigt. Hade en massa skrivjobb, sånt där som kräver både fantasi och fokus. När klockan blev lovlig ringde jag en del samtal och tillbringade sedan resten av förmiddagen med att alternera mellan skrivande, trolla med knäna för att försöka få ihop hundklubbens patrullerande kommande helg och djupa, existentiella, viktiga och känslosamma samtal. Så när det äntligen blev lunchtid och det var dags för mig att åka på efterlängtat besök hos en vän, hade hjärnan förmodligen stämplat ut och gått hem för länge sedan.

Packa Caravellen. Ni vet, den där bilen som jag KAN ha nämnt att vi haft några ENSTAKA mekaniska bekymmer med... Hinner ut på E4:an, känner att bilen går jävligt dåligt men det är inte läge att stanna längs vägarbeten och vägräcke. Bara att tuffa vidare och hoppas kunna ta sig ända fram. Och det gör jag. Nästan. 8 km kvar och då lägger bilen av.

Ringer älskade Fredrik som kommer till undsättning med vår lilla Ford Focus. Och i hans närvaro släpper förstås den mekaniska förbannelsen och busshelvetet startar. GAAAH! Vi bestämmer att vi fortsätter köra båda bilarna mot vännens stuga men med Fredrik i bussen så att han får ställa diagnos. Efter nån kilometer ringer han mig, där jag kör framför i Focusen, och säger att bussen inte går på alla cylindrar och att han vänder om hem med den. Stopp och belägg vid närmsta avfart för att packa över hundar i Focusens bagageutrymme. Trångt. Säger hej då till Fredrik som styr kosan hemåt. Kommer snabbt på att jag glömt plocka över ytterligare några nödvändigheter, kastar mig på mobilen och ber Fredrik stanna så att jag kan köra upp honom. Lyckligtvis har han bara hunnit några hundra meter. Jag kastar mig i bilen, vänder den och kör upp Fredrik. Kastar ett öga i backspegeln när jag ska stanna och SER ATT BAGAGELUCKAN ÄR ÖPPEN! Dessutom ser jag bara Fellas huvud sticka upp - var  är Ya'ax?!?!

Sekunderna innan jag har hunnit stanna och springa runt bilen och konstatera att hunden är borta...de sekunderna är långa...tro mig... Dock inte så långa som de sekunder det tar för mig att stänga bagageluckan, skrika åt Fredrik att jag tappat en hund, hoppa in i bilen, vända den och köra järnet tillbaka till där vi stannade först. Ramlade stackarn ur i nån kurva? Eller var det när jag accelererade som jag tappade honom?  Har hanhunnit bli överkörd av en bil? Springer han nu skadad och förvirrad runt i okända skogar eller ligger han blödande någonstans?



Det tog nog inte mer än 7,37 sekunder innan jag var framme men tro mig - jag kände av varenda hundradel av dem. Och så står han där, älskade hunden, mitt i korsningen. Oskadd, om än något förvirrad. 

Ya'ax har levt med mig i drygt fem år. Han har förmodligen lärt sig att slå till självbevarelsedriften när matte flippar ur. "När matte inte ens har sinnesnärvaro nog att stänga bagageluckan när hon trycker in mig och syrran i ett trångt bagageutrymme - då är det fara å färde. Räddas det som räddas kan. All men overboard!"

Lyckligtvis är kamphundar inte långsinta. Jag behövde bara peka på bagageutrymmet och försäkra honom om att jag skulle stänga denna gång så hoppade han in. Vad han och syrran sedan pratade om har jag ingen aning om men jag antar att de ägnade en lång stund åt att idiotförklara varandra.

Och vad de sa om mig vill jag inte ens tänka på...

Banala reflektioner

Jag har inte dött. Snarare tvärt om. Har haft en sista världsfrånvänd vecka och har allt sedan vi om hem från stugan i fredags gruvat mig för att slå igång datorn och plöja igenom mailskörden och strukturera upp den kommande arbetsveckan. Samtidigt lägrar sig ett lugn över en när man inser att sommaren är slut, att vardagen hunnit i kapp och att fokus i första hand ligger på mer automatiserade aktiviteter. Nu ska jag tillbaka i fållan. Sockeravgifta mig. Motionera minst en timme om dan. Tvätta fönster. Måla inredning. Vara en god husmor. Och ge hjärnan ro att ta ställning till kommande förändringar i livet - ni vet, såna där som har en tendens att komma helt oplanerat i fröken Larssons tillvaro!

Kusinerna Maj och Birk gosar på kusinträffen

Förra veckan avslutades ju med trevlig kusinträff. Dagen efter, med de två äldsta förmågorna i förskingrin,g drog jag och de två yngsta till stugan. Fredrik gjorde några korta inhopp under veckan, då tid och väder tillät ett par korta pauser från jobb. Dagarna därefter flöt ihop i varandra...sovmorgnar...couronne-utmaningar...bad...pussel...utflykter...loppis...lättlagad mat...och hosta. Hosta. Hosta. Hosta. Och några kubikmeter snor. Men allt som allt en avkopplande vecka med lätta tendenser till tristess. Det är inte ofta jag tillåter mig känna sånt. Lärorikt.





Så... Hur har sommaren varit? Varm, säger många, men jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg. I vanlig ordning är mitt korttidsminne uruselt, vilket förstås beror på att hjärnan gått i WARP-speed. Så konstigt ändå, eftersom jag tycker att vi gjort MINDRE av allt än vad vi brukar. Färre resor (bara en, faktiskt och den inte ens under sommarlovet), färre hundtävlingar (bara två, varav en före sommarlovet), färre trevliga dagar med släkt och vänner (knappt några), färre familjedagar (barn med egna önskemål och egna umgängen samt en jobbande sambo ställde till det), färre cykelturer, färre promenader - ja, färre allt! Eller, kanske inte riktigt allt. Jag har badat fler gånger än i fjol. Gjort betydligt färre kanotturer med hundarna än jag hade hoppats men fler än förra året. Gjort fler loppisfynd än på länge - om än inte alls så många som jag skulle vilja. Och lämnat ett fåtal - dock fler än önskvärt och betydligt fler än någonsing tidigare - avföringsprover...

Så, inför nästa sommar - mer trevligheter och mindre bajs!

1700 skäl att gilla sina vänner

I går var sista dagen på den gemensamma familjesemestern. Lyckligtvis hade vi en trevlig kusinträff att dölja jobbångesten med. Mina kusiner är få men naggande goda och när vi träffas (allt för sällan) så har vi så trevligt! Än så länge är vi också i de åldrar att det är födslar snarare än dödslar som avhandlas i skvallerväg och det ger förstås en positiv touche på det hela. Hoppas kunna återkomma med lite bilder så snart jag gullat med lillebror och hans kamera.

Jag avslutade dagen med en sällsynt drag weigt-tur med hundarna. Kände mig som en snigel när jag lämnade snorspår efter mig - vilken jäkla förkylning! Jag och hundarna kör med inställningen "less is more" vad gäller träning just nu och det båda ju inte särskilt gott inför kommande WP-SM. Känns inte ett dugg roligt att sitta i bil till Jönköping t o r. Vi får se hur det blir med den saken...

Vi har i o f s 1700 anledningar att åka söderöver. I Sörmland har vi nämligen, fr o m i går, så många kilo vagnsvikter liggande hemma hos go'vännerna, som inte bara härbärgerar dem utan dessutom handgripligen har lastat och fraktat dem hem till sig också. Jimmie och Karin - hoppas kunna återgälda när flyttlasset går för er!

Vårat lilla flyttlass - eller tattarlass - drar västerut till stugan för några sista-sekunden-dagar i stugan. Mörkret och nattkylan har kommit och nu är det bara nedräkning inför vintern. För mig är augusti fullt ut en höstmånad.

Återkommer om några dagar.