Religiösa människor säger att Han inte ger en mer än man klarar av. Det synar jag - nog har det varit på marginalen ibland - men det måste jag ge Honom (eller vem det nu är) cred för; prövningarna skiftar i alla fall i sin karaktär.
För det mesta står vi inför praktiska, jäkligt enerverande men ändå tämligen banala problem. För det mesta bilar som strular (det har ju hänt oss nån enstaka gång...typ...) eller nåt annat litet problem som, i vår närvo, tämligen ofta tenderar att utlösa nån kedjereaktion av mer oöverblickliga mått (som t ex det faktum att vi äntligen tar oss för att leja in en grävare till stugan men därmed lyckas gräva av stuggrannens telefonledning).
Men nu är det ganska lugnt på den banala fronten. Vardagen smyger sig på, någon form av struktur infinner sig - om än motvilligt - och när man vaknar på morgonen har man nån liten aning om vad dagen i stora drag har att erbjuda. Då tycker Han (eller Den...eller Det...eller vem det nu är) att det är dags för lite mer existentiella frågeställningar.
Där står vi nu. Inför ett par - tre skeenden som kan komma att förändra familjens liv. Och, precis som när det gäller strulande bilar och avgrävda telefonkablar, så kan vi i dagsläget inte göra nåt för att påverka. Bara avvakta. Förhålla oss. Och hoppas.
Livet är fantastiskt. Det kan bli ännu mer underbart. Eller så har vi några backkrön att passera. Tiden får utvisa. Tålamod är en dygd. Jenny-Ann är inte dygdig...
Kryptisk? Ja, jag vet. Snart nog får ni veta. Antingen ses vi i en upp- eller en nedförsbacke! Oavsett vad så leder den nånstans, till ett nytt ställe där vi inte har varit än!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar