Hur man kan producera roadkills utan att köra över nåt # 1

I morse var jag uppe tidigt. Hade en massa skrivjobb, sånt där som kräver både fantasi och fokus. När klockan blev lovlig ringde jag en del samtal och tillbringade sedan resten av förmiddagen med att alternera mellan skrivande, trolla med knäna för att försöka få ihop hundklubbens patrullerande kommande helg och djupa, existentiella, viktiga och känslosamma samtal. Så när det äntligen blev lunchtid och det var dags för mig att åka på efterlängtat besök hos en vän, hade hjärnan förmodligen stämplat ut och gått hem för länge sedan.

Packa Caravellen. Ni vet, den där bilen som jag KAN ha nämnt att vi haft några ENSTAKA mekaniska bekymmer med... Hinner ut på E4:an, känner att bilen går jävligt dåligt men det är inte läge att stanna längs vägarbeten och vägräcke. Bara att tuffa vidare och hoppas kunna ta sig ända fram. Och det gör jag. Nästan. 8 km kvar och då lägger bilen av.

Ringer älskade Fredrik som kommer till undsättning med vår lilla Ford Focus. Och i hans närvaro släpper förstås den mekaniska förbannelsen och busshelvetet startar. GAAAH! Vi bestämmer att vi fortsätter köra båda bilarna mot vännens stuga men med Fredrik i bussen så att han får ställa diagnos. Efter nån kilometer ringer han mig, där jag kör framför i Focusen, och säger att bussen inte går på alla cylindrar och att han vänder om hem med den. Stopp och belägg vid närmsta avfart för att packa över hundar i Focusens bagageutrymme. Trångt. Säger hej då till Fredrik som styr kosan hemåt. Kommer snabbt på att jag glömt plocka över ytterligare några nödvändigheter, kastar mig på mobilen och ber Fredrik stanna så att jag kan köra upp honom. Lyckligtvis har han bara hunnit några hundra meter. Jag kastar mig i bilen, vänder den och kör upp Fredrik. Kastar ett öga i backspegeln när jag ska stanna och SER ATT BAGAGELUCKAN ÄR ÖPPEN! Dessutom ser jag bara Fellas huvud sticka upp - var  är Ya'ax?!?!

Sekunderna innan jag har hunnit stanna och springa runt bilen och konstatera att hunden är borta...de sekunderna är långa...tro mig... Dock inte så långa som de sekunder det tar för mig att stänga bagageluckan, skrika åt Fredrik att jag tappat en hund, hoppa in i bilen, vända den och köra järnet tillbaka till där vi stannade först. Ramlade stackarn ur i nån kurva? Eller var det när jag accelererade som jag tappade honom?  Har hanhunnit bli överkörd av en bil? Springer han nu skadad och förvirrad runt i okända skogar eller ligger han blödande någonstans?



Det tog nog inte mer än 7,37 sekunder innan jag var framme men tro mig - jag kände av varenda hundradel av dem. Och så står han där, älskade hunden, mitt i korsningen. Oskadd, om än något förvirrad. 

Ya'ax har levt med mig i drygt fem år. Han har förmodligen lärt sig att slå till självbevarelsedriften när matte flippar ur. "När matte inte ens har sinnesnärvaro nog att stänga bagageluckan när hon trycker in mig och syrran i ett trångt bagageutrymme - då är det fara å färde. Räddas det som räddas kan. All men overboard!"

Lyckligtvis är kamphundar inte långsinta. Jag behövde bara peka på bagageutrymmet och försäkra honom om att jag skulle stänga denna gång så hoppade han in. Vad han och syrran sedan pratade om har jag ingen aning om men jag antar att de ägnade en lång stund åt att idiotförklara varandra.

Och vad de sa om mig vill jag inte ens tänka på...