Jaha. Så var det visst jul. Typ.

Det sägs att julen ska vara vilsam och fridfull. Hittills har jag aldrig riktigt greppat det konceptet men i år tog jag igen det med råge!

Lagom till mitten av advent slog apatin till. Det KAN ha att göra med att vi i familjen kom överens om att vi skulle fira jul i stugan. För då blev det ju liksom helt onödigt att pynta och julstäda här hemma. Och i stugan var julstämningen lätt fixad - jag och småpojkarna åkte upp över en natt och fixade julgran och lite annat smått och gott.

Så själva julhelgen. 11 personer var vi som firade i stugan. Jag, Fredrik, alla fem barn - varav två med respektive - och så mina föräldrar. Och trots pissväder (vilket uteslöt spark- och skidturer, pulk- och skridskoåkning samt långa promenader), misstänkt öroninflammation, viss tonårsantipati, snösväng på julaftonskvällen samt mindre missöden så som förkolnade mössor, så var julen riktigt skön. Och lugn. Lat. Så in i norden lat att jag helt enkelt glömde ta med mig datorn när vi åkte hem på juldagskvällen. Vilket gör att detta inlägg har tagit många dagar att skriva på lånad dator och mobiltelefon. 

Mellandagarna fylldes av lättja, rea (kom hem tomhänt), städning, icke-fungerande tvättmaskin, misstänkt vattenskada och promenader för glatta (!) livet. 

Jaha. I sann apatisk anda blir det inte mer blogg-inlägg än så här i år. Kanske förmår jag mig att göra göra ett inlägg med tillbakablickar efter nyår. För även om jag och min dator nu har återförenats i stugan så är modem och laddsladd fortfarande i förskingring. Just nu är det mesta förutom jag, Birk och hundarna i förskingring. De äldre barnen hos pappa och Fredrik på snöjakt. Nåväl. Nytt år blir det nog ändå!

Hoppsan. Så kan det gå när liten

försöker värma mössan på kaminen.

Lite smakprov på foton av familjen som förärades släkten lagom till jul (och ja, jag vet att sista bilden är upp och ner men den går inte vända på mobilen):

Adventstid kom till mitt stressiga hus...

Advent är som en förlossning. Man vet att det väntar nåt trevligt i slutet och lyckligtvis slår glömske-hormonerna till för varje gång, så man inte minns hur jobbigt det var innan man nådde slutet. 

Och precis som tidigare år, är det ju inte själva ADVENT som innebär mest jobb, utan allt ackumulerat som man inte hunnit tidigare under hösten. Allt man MÅSTE göra kombinerat med allt man VILL och allt man BORDE.

En sak som vi hade tänkt hinna med här hemma innan jul, vara att byta bänkskivor i köket. Så det blev att bege sig till det stora varuhuset i norr - och självklart var skivorna vi ville ha beställningsvara, så det blir att vänta en eller ett par månader på dem. Men en hel del annat smått och gott hängde förstås med hem...

 

 

 Det är tröttsamt att shoppa...

 

...jättetröttsamt!

 

När första advent närmade sig, gjorde jag en ansats till lite pyntning här hemma. Mindre och mindre blir det för varje år, men jag hade i alla fall famnen full med diverse attiraljer när jag kom upp från källaren. Däribland en tomte, som tidigare år har fått pryda vår kökssoffa. Nu vräkte jag ned honom tillsammans med övrigt bling-bling på köksgolvet medan jag preparerade årets första julstrumpa. Nyvaken och förväntansfull Birk fick vittja strumpan och lekte glatt med sin överraskning tills han blev törstig och gick in i köket för att dricka. Sen var lugnet slut. "Mamma, mamma! Tomtenissen har svimmat!!!" Jamensepåtusan, där låg ju stackars nissen som varit så givmild med Birk. Så det var ju bara att ge honom hjärt-/lungräddning och sätta honom att vila i fåtäljen. Sedan har följetongen fortsatt varje morgon. Några axplock:

 

 

 

 

Nåja. Trots tids-, pynt- och snöbrist så närmar sig julen. I år har den förutsättningar att bli riktigt mysig, då vi (hittills) fått klart att vi får förmånen att tillbringa den med alla fem barn, svärdottern och mina föräldrar uppe i stugan. Nu hoppas vi på ordentligt snöfall veckan innan jul och att det lugnar ner sig lagom till julhelgen, så att vi slipper ha nån familjemedlem ute i snösvängen.

 

Avslutar med lite smakprov från det lilla juliga som finns på hemmaplan:

 

 

 

 

 

Alltså. Det här med att blogga.

Har funderat lite på det här med bloggande. I mångt och mycket är jag, trots flera års bloggande, ganska novis på att skriva för andra. Jag tycker nämligen att det är skittrist att läsa andras bloggar och begriper inte att min egen blogg faktiskt har en liten men fast grupp av läsare. De enda bloggar som, i perioder, väcker min uppmärksamhet är de som handlar om inredning. Och då tittar jag ju mest på bilderna. Jag är dessutom tämligen världsfrånvänd i övrigt, så jag hänger inte med i mediadebatter och har inte fattat vitsen med Podcasts (Vad ÄR det egentligen?!?!), Twitter eller ens Instagram.

 

Jag känner en person. En riktig snokare. Hon hittar de mest fantastiska informationskanaler via internet och ve den som söker ekonomiskt bistånd och samtidigt lägger upp bilder på nyinköpta lyxvaror på Facebook. Helt rätt, tycker jag, men samtidigt får man sig en tankeställare. Vilken bild målar JAG upp av mig själv på nätet? Avundas min trogna läsarskara mig mina underbara helger i Paradiset och undrar hur jag ens kan försörja mig eftersom jag verkar leva i sus och dus? Funderar de över hur jag ens hinner klara av de enklaste hushållssysslor med tanke på att jag mest är ute och fotar solnedgångar?

 

Ett enkelt sätt för mig att få svar på de här frågorna vore förstås att botanisera bland andra bloggar. Jag har dock en uppfattning om att de flesta bloggar är "tema-bloggar" om kändisar, viktminskning, produktlansering, specifika intressen... Så. Alla som bara skriver för skrivandets skull då? Blottar de sig eller plockar de ut och exponerar godbitarna ur sina Svensson-liv?

 

Eftersom jag själv tycker att det är så in i helsickes tråkigt att läsa om andras vardag, så vill jag inte utsätta mina internet-bekantskaper med stress och tristess. Hur kul är det att läsa om en surfittas dagliga vedermödor, liksom?

 

Med det sagt, låter jag er förstå att mitt liv inte endast består av dans på rosor och fotograferade av vacker natur. Just nu är det ganska tufft, faktiskt. Men kanske just därför väljer jag att drömma mig bort och njuta av godbitarna. Stunderna av verklighetsflykt. Egotripparna.

 

Så. Håll till godo. En helg i Paradiset. Igen.

 

Morgonpromenad längs vandringsleden.

På väg ner till sjön.

Isac, Birk och kompisen Alva ute med hundarna.

Lika underbart som det ser ut att vara.

 Och så åter igen trevligheter med folket i Kalvträsk.

Denna gång i form av godistillverkning och bus.

Balsam för själen.

Stormigt värre

Vecka nummer 46 i 2013 års kalender var intensiv, intressant, lite jobbig och i slutet också riktigt trevlig. Resorna har gått till Stockholm, Umeå, Kalvträsk och nu slutligen till Åsele. I Stockholm tillbringade jag två intensiva dagar - ni vet, såna där haka-upp-mungiporna-och-var-professionell-och-samtidigt-effektiv-och-inbjudande-dagar - men lyckades också trycka in några riktigt trevliga timmar med god vän.

 

Sena kvällar och långa arbetsdagar mynnade till slut ut i äntligen-fredag-känsla med efterlängtad och välbehövlig helg i stugan. Vi kom oss dock inte iväg förrän sen eftermiddag och innan vi tagit oss fram de åtta milen efter snorhala vägar var det i stort sett bara att gå och lägga sig. Vi vaknade upp till trevligt väder och ett inbjudande snödjup - det var läge för premiärtur med hundarna framför pulkan! Det blev många tjurrusningar och avramlingar innan vi tagit oss runt vandringsleden i byn.

 

Klara...

 

...färdiga...

 

...eehh...gå..?

 

Sedan var det dags för den nyligen inledda, traditionsenliga pingiskvällen. Denna gång kryddad med både innebandy och diverse balansövningar för alla barn i åldrarna 3 - 69 år. 

Bodarna Maskins på slak lina.

Maskinföraregenskaperna är något

skarpare hos vederbörande.

 

"Pappa, om du gör så här så vågar du

nog släppa taget om stolpen"

 

En av byns större företagare på fel köl.

Kärvänligt eller bråk? Bara fantasin sätter gränser.

Här dock garanterat kärvänligt.

Birks favorit Margit.

Mormor leker Elvira Madigan.

 

Simultant sportutövande!

Rundpingis. Regelverket var svårt för

många men roligt kan man ha ändå!

 

Innan kvällsavslutning med glöggpremiär och pepparkakor, fick vi se ett ungefär 50 år gammalt flygfoto på vår nya stuga. 50 år. Det låter ju skitgammalt. Och det ser ju också skitgammalt ut. Och så inser jag att det bara är taget några år innan jag föddes...

 

Efter en mycket aktiv och lång dag kröp alla ner i bingarna, redo för skön och vilsam sömn. Men stormen Hilde ville annat. Från klockan tre på natten vaknade delar av familjen regelbundet av fallande träd och knakande takplåtar. Och på morgonen var el, vatten och nätuppkoppling borta. Så en stor del av söndagen gick åt till att smälta snö till disk och toalettbestyr. Och helgen fick ett lite abruptare slut än planerat, för det är lite knepigt att baka hemlagad pizza i en vedkamin.

 

Och samtidigt. Vad är några vindfällen och bortblåsta plåtar mot tyfon-katastrofen i Filippinerna? Hur jobbigt är det att smälta snö och offra hempizza när man tänker på att folk i Asien svälter och törstar? Hur fruktansvärt är det verkligen med fallna träd när hela infrastrukturer rasat samman? Och vad är en missad helhelg med familjen i jämförelse med hela familjer som förintats? Man blir ödmjuk. Och tacksam.

En helg i omåttlighetens tecken



Redan i slutet av förra veckan slog Birk an tonen för den gångna helgen. En pava matlagningsvin till frukost och på det sju potatisburgare till lunch. Inte undra på att han var lite dörsk lagom till kvällningen...

 



På lördag ville vi så göra det bästa av en helg med nästan hela familjen samlad. Bara Isac saknades. Så det blev bowling och restaurangbesök.

Birk och morfar sätter siktet på en spärr.

 

Elias, ljusskygga svärdottern Nina,

taggade bowlingproffset Birk och Freja.

 

Nä, vi åt inte kräftor till middag. Däremot blev det

citronätar-tävling och glassparaply-i-näsan på restaurangen.

Här är det Freja och svärsonen Simon som surnar till.

 

Glass och hyrfilm avslutade kvällen och vi såg fram emot en lång och skön natt. Men vid tretiden väcktes vi av ett fasligt skrikande. Vi studsade upp ur sängen och hittade Lillasyster hängande i garderoben! Hon hade fastnat med en klo i en av nätkorgarna när hon skulle hoppa ut och det var en del fasansfulla sekunder innan vi hade tråcklat ut henne. När vi väl kunde hålla henne ordentligt, kunde jag konstatera att tån gått ur led och var helt upp och ned! Vred tillbaka och sedan bandagerade vi i väntan på eventuellt veterinärbesök. Men minsann, det blev bra helt av sig själv. En dag senare sprang och hoppade hon som vanligt!

 

Vår aristokratiska belgiska besökare har också åkt hem igen. Snacka om kulturkrockar så där hundar emellan...

 

Kamphund: "MÅSTE jag göra nåt..?"

Belgare: "Får jag göra nåt? Får jag göra nåt? Får jag göra nåt?"

 

Kamphund: "Åh, en ny bekantskap! Vän tills dess motsatsen bevisats."

Belgare: "Åhå... En ny bekantskap... Vän eller fiende..?"

 

Kamphund: "Hoppsan! Vilket konstigt ljud. Undrar om himlen håller på att ramla ned..? Äh, då är det lix åt helvete, lika bra att ligga kvar."

Belgare: "Hoppsan!!!! Vilket konstigt ljud!!!Tänk om himlen håller på att ramla ned?!?!?!? HJÄLP, måste varna hela världen! HALLÅ!!! HALLÅ!! HALLÅ!!"

 

Avslutar ett hastigt ihoprafsat inlägg med en gullig bild på Birk, som överlycklig ropade på mig när vi handlade på ICA Maxi här om dagen: "Mamma, mamma" Kom och lukta på de här granarna!"

 Nu iväg med flyget till ett par jobbdagar i Stockholm!

 

 

Det lackar mot Jul

Sällsam fredagmorgon, iklädd morgonrock vid frukostbordet. Dessutom efterlängtad, halvt utflyttad äldstesonen hemma - nu saknas bara Isac för att familjen skulle vara komplett. Och. Framför allt. jag är inte på väg någonstans. Senaste tiden har inneburit 2 - 3 dagar i sträck i inlandet på jobb, och eftersom stugan ligger efter vägen, har det blivit en naturlig anhalt mellan jobbdagarna, så ibland har jag konstaterat att jag faktiskt bara varit hemma någon enstaka dag på en vecka.

 

Fast. Det är klart. Stugan är ju också hemma. Mer och mer hemmastadda blir vi och om vi bara kunde få två äldsta barnen med oss, så skulle vi förmodligen tillbringa all ledig tid där. Förra helgen var det dock bara Birk som var hemma och då passade vi på att vila trötta själar där.

ÄNTLIGEN fick Birk plocka fram skidorna...

...fast föret var inte det bästa.

 

Och kanske är det sinnesron i Paradiset som gör att jag plötsligt fick lust att julpynta, för hemmavid andas det inte högtidsstämning alls.

 

Hemmagjord moss-ljuskrona. Fredrik var skeptisk.

Men go´värme från kaminen och levande

ljus fick även honom på andra tankar.

Nu väntar både blockljus och ljusstakarna

 i fönstren på att få tändas.

Jag tar tillbaka det där om att det inte andades jul hemma.

Jag hittade ju en sån här liten krabat i sängen en kväll.

Med vapendragaren Lillasyster tätt intill.

Två små julklappar i förskott.

 

I går fick vi en liten balettdansös på besök. En fin belgisk fröken, minsann. Och med den respekt...överseende...som en fransktalande aristokrat bara av ren artighet skulle visa två knarklangare från nån amerikanska storstadsförort, tillbringar hon några dagar hemma hos oss. Och mina kötthjärnor försöker på bredaste amerikansk getto-slang förklara hur livet ter sig här hemma. Som t ex att den som stannar först när alla springer också får agera stoppkloss för de andra. Att man bör akta sig från att halka i ev dreggelfläckar när det vankas mat. Och att de där små pälsbollarna som tar sig rätt att ligga i mattes säng och ser så fluffiga och gulliga ut, egentligen är förklädda, vapenförsedda ligister som har allt makt i huset - respekt! Men vi har tillförsikt. Vore det inte för all fluffig päls och en snipig nos, skulle vi nog göra en rejäl kamphund av den fransktalande brukshunden på några dagar! :-)