Festivaler i all ära...

...Skellefteåfestivalen...Piteå Dansar och Ler...Hultsfred...Woodstock... Inget går upp emot Kolbullefestivalen i Kalvträsk, anordnad i strålande vårsol och på gnistrande snö.

Folket börjar samlas utanför gamla skolan i Kalvträsk.

Lotteri, hamburgare, fika och - inte minst - kolbullar står på menyn.

Kolbullar. Vatten, mjöl och rimmat fläsk, serverat med sylt och

(nästan) spenvarm mjölk från jordbruket 100 meter bort.

 

Och så sedvanliga turer på isen förstås.

Denna gång i trevligt sällskap av pappa.

 

Kolbullar, vila och ett par härliga skidturer med hundarna i strålande vårsol var absolut värt att skaffa sig lite extra packningsstress för. När vi kom hem åkte skotrarna och vinterkläderna bort på sommarförvaring. Första året som jag faktiskt gärna hade sett att vi hade haft en extra vintermånad...



Fröken Larssons känsla för snö

 

Så var påsken här. En så där lagom påsk med ett par krukor påsklilja, skärtorsdagsmiddag hos föräldrarna, en hilka och några fräknar på Birk och...ja...faktiskt inte å mycket mer. Inte så mycket påskigt i alla fall. Men lediga dagar och soligt väder inbjuder till skidturer, lättja och en tur till Paradiset. Och så packning förstås. Det börjar ju närma sig...

 

 

Jag och Freja unnade oss lite fina naglar så här inför stundande semester. Till pappas förtret fick också Lilleman utlopp för sin fåfänga. När jag satt där i ett par timmar blev jag varse att det faktiskt finns folk som unnar sig sånt här ett par gånger i månaden - att bara sitta still i flera timmar och bli fin. Jag har ju mina egotrippar men de innebär varken att jag sitter still eller blir just nå' snyggare. Måste nog fundera på om jag ska göra en vana av det där eller inte. Fast man borde kanske se till att gå till frisören mer än en gång per år först?

 

På tal om vanor, så kan det så här i slutet av skidsäsongen vara läge att utvärdera utvecklingen i min nya karriär. Här en liten tabell för att vetenskapliggöra mina resultat! :-)

 

 

 

Skidföret - Ja, det är bara att konstatera att Kung Bore har mött sin överman. Precis lagom till att jag börjat kunna se lite världsvan ut (!) när jag skejtar fram i skoterspåret, har välpistade, autostradaliknande skoterleder omvandlats till guppiga och tidvis förrädiska vinterstigar som menligt påverkar fröken Larssons elegans. Och kombinationen nedförsbacke + hög fart + korsande, framtinad grusväg är väl inte heller det nån höjdare...

 

Stress - Jamen det är ju helt underbart. Trots en ganska kaotisk vårvinter jobbmässigt och en hel del att stå i här hemma, har jag lägre stresshormonhalt nu än på många år. Hundarna har också taggat ner; efter att från början ha rusat åstad direkt de fick selen på sig har de nu fattat galoppen...lunken...och förstått att den KAN vara en idé att spara på krafterna eftersom matte har en tendens att aldrig vilja vända hemåt.

 

Svordomar - Från början haglade de tätt, men allt eftersom stressnivån sjunkit och tekniken förbättrats så har fröken Larsson blivit renare i mun. Kan också ha att göra med att jag på sista tiden inte skidat så mycket med grannen - hon brukar vara duktig på att krydda siffrorna, hon också.

 

Styrketräning/kondition - Hundarnas träning har minskat i takt med att min har ökat. Från början fick de suga i ordentligt i varje backe och ibland fick de också lov att hjälpa mig på transportsträckorna medan jag hämtade andan. Men nu orkar jag staka mig runt större delen av sträckorna. OK, jag skuttar kanske inte uppför backarna...ser väl mer ut som en promenerande padda...men hundarna har lärt sig att det är smartare att vänta in än att dra i sinne.

 

Eufori - Det är nästan patetiskt men ibland kommer jag på mig själv med att säga "Så jävla härligt!" ute i spåret. Jag försöker få Fredrik att fatta det fantastiska med skidåkningen också - jag vill ju så gärna dela med mig av ett vinnande koncept - men det går väl sisådär...

 

Vurpor - Ja, vad kan jag säga. Fröken Larssons självbild harmonierar inte med förmågorna...

 

Nu ska ni ju inte tro att jag kommer att bli nån träningsmaskin som siktar in sig på Vasaloppet. För det krävs antingen att jag skippar hundarna eller petar ut ögonen med skidspetsen så att jag får ha ledarhund i spåret - båda alternativen känns väl sisådär intressanta. Men jag siktar på barmarksträning och mina Skikes som kommer att omdana mitt fortsatta liv ordentligt. Hur, är vi inte riktigt överens om, familjen och jag... 

 

Livslust

Ibland undrar man vad man håller på med. Jag gör det ganska ofta. När man vaknar av att underbar vårsol sticker en i ögonen vid 06.30 en söndag morgon, känns det helt vansinnigt att snart lämna landet för ett par veckor. Så nu hoppas jag antingen att solen lyser utan bara h-e så att snön hinner försvinna och det bara återstår snöslask lagom till påsk eller så får det bli dåligt väder i några veckor framåt. Fast inte än - jag vill njuta av ledig söndag så som vi gjorde i går. Solig utflykt med hela familjen, min efterlängtade skidtur med hundarna och så grillning till middag.

Klanen. Bara svärdottern som saknas.

 

Var och en är sin lyckas smed. Ya'ax gör det han är bäst på...

 

...Birk och Elias gör det de är bäst på...

 ...och Freja...jaaa du...

  

 Här på rätt köl...turturduvorna.

 Och Isac. Lille sakletaren. När han plumsat iväg och hittat ett

spännande spår som ingen var intresserad av att få snö i skorna för -

ja, då hämtade han helt enkelt spåret istället! <3

 

Lantlollan i storstan

Så var det dags igen! Ett par dagar i Stockholm, till brädden fyllda av möten och jobb. Upp och iväg med fakiren, kände mig rent av lite världsvan hela vägen till t-centralen och in i tunnelbanetåget. Sen tog det slut. I vanlig ordning med telefonen i örat och några akuta ärenden i andra änden, satte jag mig på tåget och drog mig till minnes att jag klivit av en station för sent förra gången. Så, skenbart insiktsfullt och tämligen naivt, tänkte jag att jag hade koll på läget när jag hoppade av tidigare. Men det hade jag inte. Inte ett endaste dugg. Vilket innebar att jag fick trava på i området runt Telefonplan - Västertorp i en timme innan jag kom fram och äntligen hittade rätt. Vilket hade varit trevligt om det inte hade varit för att jag var under tidspress. Och det var snöstorm. Och jag hade högklackade skor. Och bar på en fullproppad, jättetung väska. Och hade sovit fyra timmar natten innan.

Så en intensiv mötesdag med årsmötesförberedelser och principiella diskussioner i kombination med diverse påringningar från kollegorna hemma i norr. Slutade vid middagstid och då hade jag redan i förväg bestämt mig för att verkligen göra slag i saken och SHOPPA. Sånt där som jag har hört att man ska passa på att göra när man är i storstan. Men knappt två timmar senare gav jag efter för den sjuhundrade panikimpulsen och konstaterade att mina trägna försök i alla fall hade renderat i en mascara, en ögonskugga och ett par glasögon. Saker som jag förmodligen hade köpt mycket billigare och på en tiondel av tiden på ICA Maxi i Skellefteå.

Jahaja. Då var det dags att bege sig till hotellet. Om jag bara visste var det låg... Vis av erfarenhet kunde man ju tycka att jag borde ha tagit taxi, men norrländsk tjurskallighet och dålig lokalkännedom är ingen superkombo. Så det blev apostlahästarna igen. Jag räknade ut att "Mälardrottningen" ju borde ligga i vatten eftersom det är en båt. Förmodligen också i Mälaren. Så jag gick mot vattnet, helt enkelt. Och gick. Och gick. Och det hade kunnat vara jättetrevligt. Om det inte var för att jag hade en timmes vilsegång i benen redan. Och fortfarande hade högklackade skor. Och hade än mer packning Fattar ni hur tunga en mascara,  en ögonskugga och ett par solglasögon köpta i Stockholm kan vara? Förmodligen dubbelt så tunga mot för om de hade varit inköpta på ICA Maxi i Skellefteå.

Och så, när jag just tagit upp telefonen för att försöka kontakta omvärlden för att få vägdirektiv (eftersom det förstås inte finns en käft att fråga i centrala Stockholm...) och desperat såg att telefonen slog av sig på grund av att batteriet laddat ur, så låg hon där. Mälardrottningen. Som en uppenbarelse.

Så nu ligger jag här, ihopklämd i en liten hytt. Egentligen borde jag väl pudra näsan och ta en taxi till nån mysig pub för att insupa storstadspulsen. Men jag är ju jag. Så jag tar och skriver lite på en utredning istället. Förlåt Stockholm, förlåt Sverige. Världen är helt enkelt lite för stor för en lantlolla som jag.

Vasan nästa?

Vilken vecka! Så här i retorperspektiv måste jag helt enkelt kika i almanackan för att komma ihåg allt. Fullt fart framåt. Precis så som jag vill ha det.

Jag har hunnit med ett par resor i länet för att diskutera framtidsplaner. Kryptiskt, eller hur? ;-) Ett par intensiva och viktiga personaldagar har vi också avverkat. Lite andra möten - både privata och affärsmässiga -  styra upp lite nya projekt, jobba på företagsprofilen, träffa folk, förbereda inför stundande utlandsresan (och självklart kunde ju inte Larssonska familjen bara vaccinera sig som vanligt folk utan vi var tvungna att blanda in lite dramatik också) och sen ha en underbar lördag med skid- och skoteråkning, besök på Leos Lekland och slutligen bus och bubbel med goda vänner som vi träffar allt för sällan. Tänk vad mycket man hinner med om man struntar i städningen och äter rester ur frysen! :-)

Mysigt i poolen.

  

Veckans absoluta höjdpunkter har dock varit mina skidturer med hundarna. Det är inte länge sen grannen övertalade en mycket motsträvig och skeptisk fröken Larsson att följa med ut på en tur och nu är jag fast! Om jag, för 30 år sen, hade vetat att jag skulle ligga och invänta dagsljuset för att kunna ta på mig skidorna och ge mig ut i spåret, hade jag förmodligen tagit livet av mig. Då innebar skidåkning bara blodsmak i munnen och bakhalka eftersom jag hade en despotisk lärare som jämt, jämt skulle ha oss att tävla runt spåret. Men nu, när jag får bestämma tillfälle och takt själv (nåja, ibland är det nog, om jag ska vara ärlig, hundarna som bestämmer takten) så har stunderna efter välpistade skoterleder, strålande vårsol, gnistrande snö och glada hundar blivit de ultimata egotripparna.

 

Underbart, underbart, underbart!

 

Fördelen med att bo ute på vischan är att jag sällan möter på en levande själ. Inte nog med att jag kan njuta av tystnaden, jag vågar mig på att slipa lite på tekniken också. Och någonstans där ute i spåret, då jag med ett nöjt flin konstaterade att jag hållit mig på benen och dessutom både skejtat och gjort översteg i svängarna, så insåg jag att jag kommer att gå helt ur fas under sommaren. Så nu får det nog bli ett par skikes - terrängvariant av inlines/rullskidor. Med inbyggd broms dessutom. Helt underbart, tycker jag. Helt galet, tycker sambon. Jag tror att han bara är avundsjuk...

 



 Kan ni se mig framrusande mellan...över...

stock och sten på ett par såna här i sommar?!

 

 Nu lite frukost och sen försöka övertala hundarna att lyfta arslet ur soffan.

 

Underbart är kort!

Träning ger färdighet - och mersmak! En helg i Paradiset, kort men helt arbetsfri, med hela familjen samlad och strålande väder. Kan det bli bättre? Jo just det, vi köpte oss en välbehövd skoter också. En jättefin. Blå. Det är väl ungefär så långt min skoterexpertis sträcker sig. :-)

 

Tidig morgon fick jag mina egotrippar i form av skidturer med hundarna.

 

Paradiset 07.30 lördag morgon.

 

Sen åtföljdes det av fler turer, till fots, på skidor, på skotrar, med pulka. I vanlig ordning kanske inte enligt gängse normer, vilket innebar en hel del vurpor, hysteriska skrik, skratt och "tonårsskäms"...

 

 Birk, Freja och vovvarna under en av de mer lugna turerna...

 

...som bland annat tog oss runt den nya promenadslingan.

 

Mer hysteriskt var det när vi kombinerade hundar och skotrar - särskilt när jag och

pappa dessutom hade för avsikt att hålla oss upprätta på skidor, spända efter hundarna...

Behöver jag säga att kvällarna var ganska lugna tillställningar?

 

Lugn och utvilad inför kommande arbetsvecka. Fredrik, den stackar'n, är ganska matt i lacken just nu. Han har varit uppe hela natten och donat med min nya dator som (självklart eftersom det är jag som äger den) har skaffat sig en liten bugg som slår ut både det ena och det andra... Nu är rollerna ombytta - datorn är igång men Fredrik är utslagen. Själv suktar jag faktiskt efter en liten skidtur i solen. Vanans makt är stor!

 

 

 

 

Tjo vad det var livat i holken i lördags...

Eller så int'... Fröken Larsson ackompanjerades största delen av dagen av två sovande gossar i varierande storlek; den ena utslagen av nån sorts majestätisk könsbunden flunsa, den andra matt efter att knappt ha ätit på ett par veckor. Tredje pojken tillbringade hela dagen under skotern och övriga familjemedlemmar var på annan ort. Så det blev, i vanlig ordning, jobb och nonsenssurfning i eget majestät på kvällen. Så där lagom in på småtimmarna kom jag, via Facebook, på att det ju varit Melodifestivalen tidigare på kvällen men ärligt talat tror jag att jag hade mer ut av att sitta och spela "Bubbles" på mobiltelefonen. 

 

Kvällarna i Bodarna tillbringas helst på detta sätt.

Under en av Fredriks få vakenperioder fick jag och grannen oss ut på en liten skidtur - denna gång med var sin hund efter att på fredag eftermiddag med nöd och näppe överlevt kaoset med att försöka hålla sig på fötter...skidor...med sammanlagt fyra draghundar på isigt underlag. Det är tur att vi bor ute i obygden - grannarna behöver varken höra eller se oss! Vi siktar på en likadan manöver i dag och då hoppas jag nästan på en liten lagom vurpa så att upphakningen i mitt skulderblad, som jag drog på mig vid ikullåkningen i stugan för en vecka sen, ska släppa.

 

 På lördagen byttes sol och vårkänslor byttes snöyra och kyla.

 Så himla onödigt.

 

Nu ser jag till min glädje att Lilleman sitter och äter överblivna ostkrokar. Tro't eller ej, men det värmer i mammahjärtat efter att han knappt ätit 3 - 4 matskedar gröt om dan sista veckorna. Det firar jag med lite jobb och sen blir det att ge sig ut i garaget och leta fram hela skidstavar...