Så var påsken här. En så där lagom påsk med ett par krukor påsklilja, skärtorsdagsmiddag hos föräldrarna, en hilka och några fräknar på Birk och...ja...faktiskt inte å mycket mer. Inte så mycket påskigt i alla fall. Men lediga dagar och soligt väder inbjuder till skidturer, lättja och en tur till Paradiset. Och så packning förstås. Det börjar ju närma sig...
Jag och Freja unnade oss lite fina naglar så här inför stundande semester. Till pappas förtret fick också Lilleman utlopp för sin fåfänga. När jag satt där i ett par timmar blev jag varse att det faktiskt finns folk som unnar sig sånt här ett par gånger i månaden - att bara sitta still i flera timmar och bli fin. Jag har ju mina egotrippar men de innebär varken att jag sitter still eller blir just nå' snyggare. Måste nog fundera på om jag ska göra en vana av det där eller inte. Fast man borde kanske se till att gå till frisören mer än en gång per år först?
På tal om vanor, så kan det så här i slutet av skidsäsongen vara läge att utvärdera utvecklingen i min nya karriär. Här en liten tabell för att vetenskapliggöra mina resultat! :-)
Skidföret - Ja, det är bara att konstatera att Kung Bore har mött sin överman. Precis lagom till att jag börjat kunna se lite världsvan ut (!) när jag skejtar fram i skoterspåret, har välpistade, autostradaliknande skoterleder omvandlats till guppiga och tidvis förrädiska vinterstigar som menligt påverkar fröken Larssons elegans. Och kombinationen nedförsbacke + hög fart + korsande, framtinad grusväg är väl inte heller det nån höjdare...
Stress - Jamen det är ju helt underbart. Trots en ganska kaotisk vårvinter jobbmässigt och en hel del att stå i här hemma, har jag lägre stresshormonhalt nu än på många år. Hundarna har också taggat ner; efter att från början ha rusat åstad direkt de fick selen på sig har de nu fattat galoppen...lunken...och förstått att den KAN vara en idé att spara på krafterna eftersom matte har en tendens att aldrig vilja vända hemåt.
Svordomar - Från början haglade de tätt, men allt eftersom stressnivån sjunkit och tekniken förbättrats så har fröken Larsson blivit renare i mun. Kan också ha att göra med att jag på sista tiden inte skidat så mycket med grannen - hon brukar vara duktig på att krydda siffrorna, hon också.
Styrketräning/kondition - Hundarnas träning har minskat i takt med att min har ökat. Från början fick de suga i ordentligt i varje backe och ibland fick de också lov att hjälpa mig på transportsträckorna medan jag hämtade andan. Men nu orkar jag staka mig runt större delen av sträckorna. OK, jag skuttar kanske inte uppför backarna...ser väl mer ut som en promenerande padda...men hundarna har lärt sig att det är smartare att vänta in än att dra i sinne.
Eufori - Det är nästan patetiskt men ibland kommer jag på mig själv med att säga "Så jävla härligt!" ute i spåret. Jag försöker få Fredrik att fatta det fantastiska med skidåkningen också - jag vill ju så gärna dela med mig av ett vinnande koncept - men det går väl sisådär...
Vurpor - Ja, vad kan jag säga. Fröken Larssons självbild harmonierar inte med förmågorna...
Nu ska ni ju inte tro att jag kommer att bli nån träningsmaskin som siktar in sig på Vasaloppet. För det krävs antingen att jag skippar hundarna eller petar ut ögonen med skidspetsen så att jag får ha ledarhund i spåret - båda alternativen känns väl sisådär intressanta. Men jag siktar på barmarksträning och mina Skikes som kommer att omdana mitt fortsatta liv ordentligt. Hur, är vi inte riktigt överens om, familjen och jag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar