Mindfulness

Jag har förstått att mindfulness är inne och bra. Och yoga. Tvinga hjärnan att bara vara. Men det är svårt när man har en otyglad hjärna som min, som speedar fram i 180 och varken hinner se avtagsvägar eller njuta av utsikten. Jag klarar inte av att sätta mig mitt i kaos och "bara vara". Panikkänslorna kommer inom någon minut och kroppen klappar ihop - jag har bland annat ett traumatiskt minne av ett (g)astronomiskt gallstensanfall i samband med ett yogapass en gång i tiden.

 

Men i Kalvträsk går det. Där slutar världen rusa - ja, jag märker faktiskt hur jag rör mig saktare. Plötsligt hinner jag reflektera och inte bara konstatera. Jag tar mig tid att se all "vackerhet" som finns alldeles inpå och som ni får stå ut med att ta del av här på bloggen. :-)

 

I helgen har jag och Birk fyllt batterierna med en massa vackerhet, tysthet och mindfulness. Det är klart att vi gärna hade haft resten av familjen med oss, men att bara vara jag och Lilleman ger verkligen utrymme till att ta dagen som den kommer. Vi har hunnit umgås och vara lite nyttiga tillsammans med fantastiska människor i byn. Och jag har tänkt. På relationer. På framtid. På mig själv.

 

Efter en sedvanlig flott-tur på fredag kväll var det  tillhörande bastu för de som vill, vilket i vanlig ordning inkluderade både Fredrik och en överlycklig Birk. Och jag tog traditionsenlig promenad i de vackra omgivningarna under tiden, denna gång kombinerat med dw-promenad för hundarna som nu äntligen ska få sin rättmätiga träning. Därefter välförtjänt lugn kväll och vila för oss alla.

Tidig lördag morgon drog Fredrik drog iväg på uppdrag medan jag och Birk fördrev tiden tills solen skulle nå över trädtopparna med att måla möbler och dörrar. Nöjd Birk fick nytta av fredagens inköp för egna pengar; penslar från Rusta för att kunna hjälpa mamma.

Högst upp på Birks önskelista var sedan en "tomenad" och att hälsa på Margit, storfavoriten i grannskapet. Sagt och gjort, vi gick på liten upptäktfärd som slutade nere i stugan vid sjön där vi gjorde ett krafttag med stenar och jord. Sedan tog vi cykeln till grannbyn för att bli bjudna på trevligt sällskap, go'fika och nybakad mjukkaka.

 

Varv två på måleriet, middag och vila. Sedan ytterligare en cykeltur i värmande kvällssol och med batteriladdande promenad längs en av byns vandringsleder. Sent om sider kom vi på att det nyligen siktats björn i området men jag är tämligen säker på att skrattande, nyfiken treåring håller nalle på avstånd med alla sina "Varför?".

 

Så kvällen, i vanlig ordning för mig och Birk utan TV-tittande. Lite mer målning, bus och en massa mys.

 

Söndag. Lika underbart väder som under lördagen. Efter nästa målningssejour i torpet,  samlades en hugad skara nere vid sjön för att plocka upp badbryggan. I sig en melankolisk företeelse, men underbart väder och trevligt sällskap gjorde det till en härlig aktivitet, särskilt för Birk och för fyrbenta som fick sig en härlig och spännande upplevelse.

17 grader i vattnet inbjöd till bus...

...och bad.

 

Jaha. Hur tänkte ni nu..?

Överlyckliga men tämligen ointelligenta

hundar räddas av "byssbor".

Flottfärd på bryggsektionerna. Njutning i

kubik för fyrbenta och för små tvåbenta.

 

Och så välförtjänt go'fika förstås!

 

Oj då. Oplanerat bad och inga extra-

kläder. Då får man låna mammas!

Efter ytterligare någon timme på gården nere vid sjön, tog jag och Birk kanske årets sista kanottur. Att glida ljudlöst på spegelblankt vatten, i strålande sensommarsol...emellanåt doppa handen i det svalkande vattnet... Det får till och med den mest energiska treåring att bara sitta stilla och njuta.

 

Dagen avslutades med ett byamöte där alla närvarande var rörande överens - vi tror på framtiden och satsar på en ny bensinanläggning som ska komma både fast boende, deltidsboende och turister till gagn. Det gav en bra skjuts till den egna "gajsten" inför kommande jobbarvecka. Skönt att ha lite framåttänk när man kommer hem och konstaterar att "Javisst ja, köket ser ut som hejkomochhjälpmig eftersom skåpluckorna som lämnats bort på omlackering kom tillbaka med katastrofalt resultat och är därför inte monterade än". Bäst att köra ut från vägrenen och gasa upp i 180 igen!

Slut

VIPS så var den slut. Knappt nio veckors valptid fylld av skratt, kissfläckar, bus, söndertuggade dockor, gos och en del ofrivilliga tramp i hundbajs. Bara glädje med andra ord!

Lilla Snöa fick flytta redan i samband med sin veterinärbesiktning i slutet av förra veckan. Hon har det jättebra i sin nya familj. I dag var det dags att leverera hennes fem syskon till nya ägarna, som kommer från Norge men skulle möta upp på Arlanda.

Jag tyckte faktiskt att jag låg ovanligt väl ute i tid. Bokade flygbiljetterna för ett par veckor sedan. Ringde för ungefär en vecka sedan för att få bekräftat att allt var grönt. Och, som av en ingivelse, ringde jag också i går kväll för att VERKLIGEN säkerställa att det var ok för mig och valparna att flyga till Stockholm. Det var det inte. Tokigt nog - !!!! - hade SAS liksom GLÖMT återkoppla till mig att de inte godkände att två vuxna (?!?!) hundar åkte i samma bur. Trevlig kundtjänstrepresentant gjorde allt för att försöka hjälpa mig men i slutänden var det ändå så att jag skulle behöva åka på vinst och förlust till flyget i morse för att se om vi kom med. Garderade med extra bur, väska och en tjänstvillig sambo som följde med ut till flygplatsen ifall det inte skulle gå goda. Men det gjorde det. PUH!

Så nu har jag pussat valpisarna hej då och överlämnat dem i goda händer. Ser fram emot att få följa deras utveckling. Själv konkar jag en jääättestor och en ganska stor hundbur med mig till Finspång (där jag ska ha möte i dagarna två) och hela vägen hem till Skellefteå igen. Det fanns ingen effektförvaring som var stor nog. Men lite jobbigt kanske det ska vara att ha en valpkull också?

Bokslut och avstamp

Nu är vekligheten oundviklig. Även om augusti räknas som en sommarmånad så är det höst för mig. Mörkret kommer. Det kan vara varmt i solen men i skuggan är det kyligt. Luftfuktigheten stiger. Det går inte längre bada i sjön. Och. Framför allt. Vardagen knackar på. Och så här med rutinångest-känslor i magtrakten kan det vara på sin plats att göra bokslut över sommaren. Blev den som jag tänkt mig?

 

I fjol tillbringade jag större delen av sommaren ensam med småpojkarna i stugan. Jag fick massor gjort och lärde mig leva med (och njuta av) min ensamhet. Men jag saknade resten av familjen. Och jag saknade umgänge med vänner och bekanta.

 

I sommar har Fredrik haft möjlighet att vara ledig då och då - ja, t o m flera dagar i sträck ibland. Elias har jag hunnit träffa korta stunder och under ett par helger i stugan, men det har haft sina förklarliga skäl eftersom han jobbat alla veckor utom den sista innan skolstart *stolt mamma*. Freja har hedrat oss med sin närvaro i större utsträckning än förra året och Isac har själv fått styra sina vistelser hos mig och hos pappa, vilket gjort att vi träffats mycket tätare än förut. Nya torpet har också gett möjlighet att bjuda hem släkt och vänner, absolut inte i den omfattning som vi hade kunnat önska men absolut mer än vad vi hoppats på. Dessutom räknas vi nu som "nybyssare" i Kalvträsk och har haft möjlighet att fördjupa flera kontakter under sommaren. Nu har vi många vänner där uppe!

 

I fjol var den sommar då jag bestämde mig för att inte tävla hund. Lusten försvann samtidigt som ångesten över att ha två välfungerande hundar utan strukturerad aktivering ökade.

 

Hips vips blev det aktuellt för parning av Fella och sommarens valp-period har överträffat alla förväntningar. Friska och välfungerande, både tik och valpar. De har tillfört så otroligt mycket glädje till familjen. Det är väl egentligen bara Fredrik och Ya'ax som har varit lite skeptiska, men den senare börjar faktiskt lätta på "sura gubben"-masken nu... Snart flyttar valparna hem till sina nya hem och även det känns bra eftersom jag vet att de kommer att få de bästa förutsättningar att utvecklas till välmående krabater med möjlighet till både träning och tävling.

Förra året kunde regnfria och soliga dagar räknas på ena handens fingrar.

 

Denna sommar har väl inte varit optimal den heller, men början och slutet var bra. och eftersom vi haft massor att göra och bättre utrymmen att vistas i, har vi inte varit lika väderleksberoende som förut. Och trevligar väder har förstås genererat bättre förutsättningar på torvtäkten också. Skönt.

 

Förra sommaren byggde jag det jag kunde efter eget huvud i stugan. Och grunnade på projekt som skulle kunna sjösättas ifall jag och Fredrik någon gång skulle kunna få ledig tid tillsammans.

 

Det innebar förstås att projektlistan var lång när äntligen årets sommarsäsong var i annalkande. Men lyckligtvis hade vi inte hunnit påbörja allt för mycket när vi "ramlade över" det nya torpet, som självklart tog mycket tid och engagemang i anspråk. Plötsligt behöver vi inte bygga för att få till stånd en fungerande tillvaro utan mer för att öka mysfaktorn eller skapa lite guldkant på tillvaron. Och sånt känns ju bara roligt.

 

Jobbmässigt då? Förra sommaren hade vi hög arbetsbelastning men ett positivt "flow". Jag visste att en intensiv höst väntade. I sommar har mycket energi gått åt att inte riktigt veta något om någonting. Och jag har inte haft någon egentlig semester (vilket jag i o f nästan aldrig haft). Men jag har fått träna mig i att bestämma när jag jobbar och när jag är ledig - och att släppa tankarna på jobbet för att kunna koppla av.

 

Så. Allt som allt en riktigt fantastisk sommar!

 

Vad är på gång då?

 

Jobbmässigt är det fortfarande mycket som jag inte vet. Jag hoppas att saker och ting börjar falla på plats inom kort.

 

Nu inträder en lugnare period på torvtäkten och i och med det ett mer strukturerat familjeliv. Jag ska få rå om Elias lite mer. Freja och Birk fortsätter hos mig på heltid. Och Isac fortsätter med att tillbringa halva tiden här. Ungarna verkar inte allt för avigt inställda mot skolstart (Isac börjar högstadiet och får byta skola, vilket han verkligen ser fram emot) och Birk ska återinskolas på dagis efter sin långa ledighet. Och inom kort väntar vi en ny kusin till barnen - det ser vi fram emot!

 

Förhoppningsvis ger hösten utrymme för mindre projekt i stugorna. Vi ska fortsätta med gården nere vid sjön och sen har vi ju möjlighet att göra lite på om på i torpet, eftersom vi kan vara där hela vintersäsongen. Hemma blir det etapp två i kök och matsal; vi har just nu köksluckorna på omlackering och sedan blir det till att lägga golv och måla, måla, måla.

 

Och med struktur följer utrymme för egotrippar. Försöker komma igång med regelbundna promenader igen fastän det känns tungt. Sen har jag ju en försoffat hanhund och en urmjölkad tik som också behöver få lite fysträning. Vi får hjälpas åt, förhoppningsvis med draghjälp av en god granne.

 

Nu sitter glasögonprydd Älskling och plirar på mig med bedjande ögon. "Jag vill gå en promenad, mamma!". Så ut och fånga sensommarsolen!

Nu duggar det inte tätt mellan blogginläggen. Visst har tidsbrist och strålande väder en viss inverkan, men om sanningen ska fram så är det faktiskt min dator, som håller på att falla i bitar, som ligger bakom den aktuella cyberspace-frånvaron. Varje gång jag viker upp laptop:en så sprutar det liksom plastdetaljer från höljet och gångjärnen. Jag vet att maskinen verkligen har gjort sitt, men kraftig företagsmässig spariver och en stark motvilja mot att tvingas in på stan, har gjort att jag hoppats på datorns självläkande krafter. Förgäves.

 

Nåja. Jag får bjussa på ett lite längre inlägg istället. Jag har lite egentid innan ett telefonmöte. Jag och Birk blev i går kväll ensamma i stugan efter en intensiv helg med Fredrik, Freja och duktig styvson (som i stort sett fick bo i minigrävaren som vi hyrt). Visst kan det låta träligt att tillbringa en hel sommar (tror faktiskt att jag sammanlagt varit hemma fyra - fem nätter sedan midsommar) i en inlandsby men dagarna har helt olika karaktärer beroende på vilka konstellationer som vistas här. När det bara är jag och Birk, gör vi ÄVENTYR varje dag. Inte så fantastiskt som det kanske låter. Vi cyklar en tur och Birk får hålla en av hundarna. Vi plockar bär och tittar på djurbajsar. Vi badar och går i säng tidigt för att mysa men utan att slå på en TV. När vi dessutom har sällskap av Isac, blir det en massa stoj och jag har tid över för nyttigheter eftersom Isac och hans underbara kompis, som också har stuga i byn, är jätteduktiga på att låta Birk vara med och leka. Det spelas fotboll, badas, hoppas studsmatta, cyklas... Skratten haglar i kubik. När Fredrik och de äldre barnen är på plats, blir det förstås mer markservice - och mer "Kom igen nu - dags att stiga upp!". Då fiskas det både från flotten och i dammen med ädelfisk och alla stora projekt, som jag inte klarar av själv, sjösätts. Och så har vi ju haft turen att ha många besökare i sommar, både för kortare och längre tid!

 

Jag och Freja har varit och ridit på några hästar i närheten. Freja, som inte trodde att jag ens skulle ta mig upp på hästen, har varit förhållandevis tyst om (bristen på) mina förmågor. Själv kan jag konstatera att gamla takter sitter i men gammal kropp gör sitt för att påminna mig om att det är tio år sedan sist det begav sig. Ingen träningsvärk dock (trots att vi på grund av min övertro till min egen logik och orienteringsförmåga red bra mycket längre än planerat) men lederna har gjort sitt med att påminna om att jag faktiskt uppnått en tämligen aktningsvärd ålder numera.

Egotid och kvalitetstid med Freja.

 

Tänk att det är drygt sex veckor sedan valparna föddes och nu börjar valpperioden fylld av ren och skär glädje närma sig sitt slut. Jag tänker flera gånger varje dag att det där helvetet som många valpuppfödare pratar om låter vänta på sig. Men det är klart; friska valpar, välfungerande tik, engagerade familjemedlemmar och sommar som erbjuder mycket utevistelse gör sitt. Nu börjar varje valp dessutom ha en tydlig personlighet som självklart gör det ännu lättare att fästa sig vid dem. Bland annat har vi en liten gynnare med narkoleptiska tendenser - närhelst han känner sig lite pömsig så rullar han ihop sig och sover genom allt larm och stoj och utan hänsyn till var han befinner sig (kan vara under en kudde på golvet eller under en bil till exempel...). Det gör att vi har råkat slarva bort honom ett flertal gånger men när han har mornat till sig kommer han gående, glad och nöjd, så numera tar jag det inte så hårt. Här kommer ett litet valp-potpurri!

Godingarna!

 

Mys- och sovstunder!

 

En dag vid sjön

Nu har det gått ett dygn sedan jag påbörjade det här inlägget. Känner igen tendenser från tidigare gånger då jag varit i ungefär samma läge; har svårt att koncentrera mig, känner mig rastlös och samtidigt är jag helt initiativlös - alla idéer och projekt som förut har lockat mig upp ur sängen tidigt, tidigt hänger över mig som tråkiga måsten. Kanske är det det faktum att jag, trots att jag haft en fantastisk sommar, inte haft någon semester som sätter spår. Eller så kanske det är grusade förhoppningar om att allt jobbmässigt skulle ha ramlat på plats inför hösten som gör att apatin och tröttheten gror. Jag tar dag för dag och gläds åt vardagliga ting. Som till exempel dagens grottexpedition med underbara, välkomnande och bekräftande bybor! Och som solvarma hallon, antingen på morgonfilen eller i en god sallad med melon och fetaost...