Livet i en konservburk

Vet inte om det är åldern eller det faktum att jag liksom lyckas leva i marginalerna för vad jag orkar för jämnan, men nu är jag förkyld IGEN!!!! Inte bara nån sån där liten "host, host"-grej utan här pratar vi rejäla doningar med rinnande näsa, HOST-HOST och dessutom, efter att ha tillbringat gårdagen i Stockholm, helvetiska lock för öronen som avskärmar mig från omvärlden. Med gårdagen i färskt minne - VARFÖR börjar flygkaptenen inflygningen typ 10 minuter efter att stigningen avslutats, vilket gör att vi med känsliga öron OCH förkylning får tillbringa dryga halvtimmen med att bara djupandas för att inte skrika högt av smärta?!?! Förlossningar är ingenting mot örstygn i ett flygplan. Nä, snabbt upp, ligga på jämn marschfart och sedan en störtdykning i höjd med Bureå vore bättre.

Jag hade ont i halsen redan på måndagen då jag och kollegorna drog till Haparanda och Cape East för lite planeringsdagar. Vi var strukturerade och duktiga och fick mycket gjort på dagarna. Kvällen tillbringade vi iförda baddräkter och badrock i SPA:et. Jag, som är allt annat är skönhets- och njutningsinriktad, fick närmast en överdos av fotsalter, scrubbing, krämer, värme och vatten på både härsan och tvärsan. Jag är fortfarande liksom len och glidig, så här flera dagar efteråt.

Norrskensfärgad stämningsbeysning på Cape East.

Ledig onsdag blev till stor del jobbar-onsdag. Jag avslutade dagen med mitt livs första zumba-pass och blev inte särskilt imponerad. Det var väl i o f s bra att inte utsätta sig för allt för stora fysiska prövningar eftersom jag då fullt ut hade utvecklat dunderförkylningen, men jag vill ha lite mer adrenalin i mina träningspass. Hoppas vara i form för ett Body Combat-pass på söndag igen.

Men ledig fredag kommer att tillbringas i working mode. Förutom en massa skjutsningar och inköp av presenter inför kalas etc. Hoppas hinna köra igenom några lydnadsmoment med Fella också, eftersom vi ska tävla igen i morgon. I övrigt är det nämligen Ya'ax och hans toalettvanor som har vårt fokus just nu; "Har han bajsat?", "Ser han inte förstoppad ut?" , "Visst verkar han pigg i dag?"...

Alive!

Vaknade efter en tämligen sömnlös natt, fylld av oro och mardrömmar. Vankade av och an ett par timmar, väntade på ett förlösande samtal från veterinären. Ingenting.

Till slut var det dags att åka till Norsjö för att tävla Fella. Kom iväg sent efter att bakdörrarna till bilen och utskriften på SBK-medlemskortet strulat. Kom några mil innan bilen började bete sig konstigt; den skakade och var plötsligt så motorsvag att jag knappt tog mig upp för backarna efter Bolidenvägen. Vad göra? Bara att fortsätta köra. Fredrik satt ju hemma och väntade på besked om Ya'ax, så att be honom komma till undsättning var inte att tänka på.

Kom fram till tävlingsplatsen just innan upprop. Rastade Fella och hade tankarna på så mycket annat att jag höll på att missa de två första momenten i min klass; sittande i grupp och platsliggning. Där märktes Fellas ängslan ganska tydligt (Ya'ax sjukdom har nog påverkat hela familjen) och hon pep efter mig. Sedan över lag relativt bra poäng - 8:or och 9:or - förutom på rutan och vittringsapporteringen. På rutan kom hon springandes till matte (ville vara nära, nära hela tiden) i förtid och på vittringsapporteringen gjorde hon en jättesnygg manöver när jag vände mig med ryggen mot tävlingsledaren så att hon hamnade i platsposition. Ganska gulligt, om det inte var för att även Fella hamnade med ryggen mot apportpinnarna! Så när vi vände oss om och jag skulle skicka henne, hade hon ingen aning om var pinnarna låg. Förvirrat och förtvivlat sprang hon runt och letade, gjorde t o m en lov in i domartältet och hittade en vanlig apport som hon tänkte ta med sig. Men lite fingervisning från mig hittade hon pinnarna och gjorde en apportering värd 10 poäng men då var det förstås för sent. Så inget förstapris denna gång heller. De moment jag tragglat under senaste veckorna förbättrade vi från 5 - 6 poäng till 8 - 9, så lite har ju hänt. Men nu måste vi finslipa de andra momenten igen. Och kanske vara i bättre psykisk balans nästa gång...

Den Store Motorguden höll sin hand över oss när vi körde hem och bilen var plötsligt hur hurtig som helst! Men trevligaste överraskningen på hemresan var det efterlängtade telefonsamtalet från veterinären. Hon inledde med att säga att det inte var säkert att vi skulle få tillbaka Ya'ax - han var nämligen så vacker och underbar att ha att göra med att de helst ville behålla honom. De orden lenade ett sargat mattehjärta. Övriga besked var också positiva; magen hade kommit igång och de hade inte hittat någon annat fel på vovve. Så det var bara att hämta under eftermiddagen.

Åkte hem, hämtade upp större delen av familjen och drog norrut mot djursjukhuset men med välbehövligt stopp på Dollarstore på vägen. Nu kan jag inte skylla det faktum att näst yngste sonen skurade alla golv på övervåningen med balsam på tomma städskåp, men det var läge att fylla på förråden. Elias shoppade i sann EPA-raggar-anda; en dunk kylarglykol, en keps, en CD med rockabillylåtar och en hög med Wunderbaums. :-)

Väl på djursjukhuset fick vi så äntligen träffa en trött och medtagen Ya'ax. Han är långt ifrån samma gamla vanliga vovve. Men han lever...

Avslutade en intensiv dag med 55 minuter rent adrenalin - ett efterlängtat och uppskattat Body Combat-pass. Ska bli intressant att se om jag tar mig upp ur sängen och ända upp till Haparanda i morgon!

Sociala överslag och förstoppade tarmar

Två av födelsedagsbarnen.

I går var Den Stora Kalasdagen. Uppe med tppen för att ordna två måltider och fika för sammanlagt 30-talet pers, städa och fixa till här hemma. I tron att första gästerna skulle anlända kl 12 hade vi gott om tid - trodde vi. Kl 10.15 stod de ute på gården. Och sen var det stugan full ända till småtimmarna. Våra sociala ambitioner kommer allt för ofta på skam - det är ju så himla trevligt att ha folk hemma!

 Slagen hjälte tog sig en powernap mellan kalasen.

Ya'ax och Fella njöt förstås i fulla drag, dels av uppmärksamheten men också av nedtappade smulor. Full fart på dem fram till 16.30-tiden, då jag i en paus mellan kalasen skulle cykla en sväng med hundarna. Märkte efter bara några meter att Ya'ax inte riktigt var som han brukar; jag nästan fick dra honom med mig. Vände hem igen  och gav honom paraffinolja och sparris eftersom jag tyckte att han såg spänd ut över magen. Sen fick han promenadmotion både ute och på löpbandet i förhoppningom att magen skulle komma igång. Men allt eftersom kvällen gick blev han allt sämre och vid 21-tiden stod vi inte ut att se hoonom så längre. Ringde jourhavande veterinär i Öjebyn och efter klartecken från dem stoppade vi in Ya'ax i bilen och Fredrik åkte iväg medan jag höll ställningarna här hemma. Vilken tur att jag har snäll sambo!

Hängig Ya'ax väntar på att sömnmedlet ska verka.

Efter täta uppdateringar via sms och telefon fick vi till slut, efter att veterinären sövt och röntgat Ya'ax, veta att han var totalt förstoppad. Ingen orsak stod klar men det var uppenbart att hunden behövde hjälp. Så det blev dropp och övernattning och i dag (sönd) väntar lavemang. Hoppas på det bästa!!!

När jag ringde sa underbara veterinären "Självrisken brukar vara jättehög på helgerna så vi brukar fakturera akuta sjukdomsfall först på måndag. Är det OK?". Ja... Det kan man väl leva med?

När jag sansade mig lite började jag faktiskt kunna se en viss ironi i detta. I fjol, precis samma helg då vi hade samma kalas för samma tre personer, lyckades jag förgifta Fella med råttgift. Då var det bara bulldogmagen som räddade oss från en tripp till Öjebyn. Kanske läge att ligga lågt med firandet i slutet av september nästa år..?

Det har inte blivit många timmars sömn i natt och nu ska jag försöka samla ihop koncentration och glädje nog för att kunna genomföra en lydnadstävling med Fella. Om de inte ringer och säger att vi kan hämta älskade Kaxen, förstås.

Håll tummarna!

Bruuuum, bruuuuuum!

Jaha. Så var man liksom traktorägare då. Efter sjumiljoner samtal hit och dit, faktainsamling, samtal med revisorer och bokförare och en stor hop ångest etc etc är det bestämt. Till våren blir det manskinentreprenad här på gården. Lyckligtvis har vi redan garanterade uppdrag i flera år framåt som kommer att finanisera maskinen med råge så nu är det bara det faktum att stora delar av familjen kommer att vara upptagna med att köra traktor under sommaren som jag måste förhålla mig till. Ungarna har då garanterade sommarjobb i många år framåt! Själv borde man kanske också lära sig att köra traktor..?

 Så här ser nytillskottet ut naken. Det ska på en massa pryttlar också; dubbelmontage fram och bak, frontlyft, div redskap...

Så kommande vintrar lär vi önska mycket nederbörd så att vi får snöröjningsuppdrag. Om årsnederbörden, som det sägs, är konstant, lär det dock knappast bli nån snö i vinter. Var KOMMER allt vatten ifrån?!?! I en sällsynt stund av uppehåll lyckades vi genomföra en weight pull-träning i går kväll. Nya ekipage i vanlig ordning; intresserade och strukturerade också. Så himla kul att få användning av några års erfarenheter och se att mina råd faktiskt gör skillnad.

På tal om sällsyntheter; i dag ska hela familjen umgås på badhuset. Lite lunch och sen blir det hysteriskt med inhandling av mat- och tårtingredienser, städning samt matlagning och tårttillverkning inför morogndagens två kalas. Här i familjen har vi nämligen haft tre födelsedagsbarn i veckan; Isac den 20:e och Fredrik och Freja den 22:a. Sen gäller det att hålla ångan uppe så att jag orkar med lydnadstävling i Norsjö och ett intensivt träningspass på Friskvårdskompaniet på söndag. Måndag och tisdag upptaktsdagar med jobbet i Haparanda, onsdag jobb på förmiddagen och hundträning på kvällen, torsdag möte i Stockholm, lördag lydnadstävling i Lycksele och söndag prova-på-dag på Hundkapplöpningsbanan. Och däremellan borde man ju försöka få in lite egen träning.

Visst la ni märke till att fredag nästa vecka var obokad? Minsann.

Nu - up and away! Eller... Upp och upp lär det inte bli i första taget. Först ner i källaren och leta reda på badkläder...

Vilodag. Eller nåt.

I måndags blev jag så less på att ha en strulande dator och ett Outlook som slarvar bort mail (jo - det är inge' ljug!) att jag på stående fot beslutade mig för att lämna in helvetesmaskinen på lagning. Eller. Om sanningen ska fram var det nog Fredrik som var så less på mina svordomar att han propsade på att jag skulle lämna in den.

I alla fall. Det innebar ett oplanerat - och uppenbarligen inte särskilt genomtänkt - avbrott i mina skrivarbeten som överhopar mig just nu. Jag såg fram emot en dag fylld med promenad, hundträning, egen träning, uppvaktande av 10-åring, matinköp, lite pyssel samt en majestätisk insats på tvättberget. Jag kom ungefär halvvägs. Strykningen kom jag aldrig ens fram till. Det blev ingen träning. Fella drillades några minuter. Och promenaden blev en oengagerad halvmil efter middagen.

Lite pyssel hann jag dock med.

Kransar på vitrinskåpet.

Hjärtan på skafferiet.

Och fina kuddvar som jag fått av "svärfars".

När datorn väl var tillbaka skulle Fredrik, som är tämligen mer välbevandrad än mig när det gäller sata-maskiner, fixa till kommunikationen mellan företagets mailleverantör/webmail och Outlook. Tror han ringde supporten fem gånger. Det mest konstuktiva rådet han fick var "Du kanske kan höra med nån bekant som kan det här med datorer". Får man ha vilka flatlås som helst anställda på supporten? M a o vet jag vad jag har att göra i dag - en dag som egentligen borde tillbringas med alla skrivjobb som jag inte hann med i går...

Stugsista

 Stuga i vinterskrud.

Lite, lite skönt men allra mest vemodigt. Så känns det att ha stängt igen stugan för vintern. Vi åkte upp och njöt av några solvarma men frostkalla nätter medan vi stökade, packade och städade. Angingen var det erfarenheten från förra året då jag håll på att dräpa Fella med råttgift (Eller... Dräpa och Dräpa... Man klarar knappast att dräpa en bulldog via magen), en önskan om att ha anledning att åka upp till stugan igen (Vi har lämnat en liten öppning ifall vädret skulle bli bra) eller så ren och skär glömska, för jag glömde ta med just råttgiftet så frågan är om vi kommer att ha många hyresgäster i vinter, sorkår som det är..?

Utsikt en frostnupen morgon i stugan - kan man annat än längta hit?

Ser fram emot att vi får fixa till gården nere vid vattnet - stora planer inför nästa år!

Kommande vecka lär väl till stor del tillbringas nere i källaren för att plöja genom alla kläder och hitta lämpliga höstoutfits till ungarna. Visst är det konstigt att man planerar inför högtider och semestrar men hösten kommer som en överraskning varenda år?!?!

På tal om högtider. I veckan har jag tre födelsedagsbarn här hemma; Isac, Freja och Fredrik. Det blir att kalasa ordentligt till helgen!

Jag avslutar ett frostnupet inlägg med lite varma bilder; Birk som i vanlig ordning kramar och pussar Ya'ax. Skinkosttuben som Birk just hämtat ur sopprna får ni ha överseende med!



 

Stugsista

 Stuga i vinterskrud.

Lite, lite skönt men allra mest vemodigt. Så känns det att ha stängt igen stugan för vintern. Vi åkte upp och njöt av några solvarma men frostkalla nätter medan vi stökade, packade och städade. Angingen var det erfarenheten från förra året då jag håll på att dräpa Fella med råttgift (Eller... Dräpa och Dräpa... Man klarar knappast att dräpa en bulldog via magen), en önskan om att ha anledning att åka upp till stugan igen (Vi har lämnat en liten öppning ifall vädret skulle bli bra) eller så ren och skär glömska, för jag glömde ta med just råttgiftet så frågan är om vi kommer att ha många hyresgäster i vinter, sorkår som det är..?

Utsikt en frostnupen morgon i stugan - kan man annat än längta hit?

 

 

 

Dutti kicka!

Dagens ord: Pompös. Sicket bra litet ord; det framhåller liksom att man är skrytsam men också att man har lite rätt att vara det också.

Jag känner mig pompös.

Det började i förrgår kväll, då jag höll i en temakväll med weight pull åt brukshundklubben. Gick finemang och fick cred för det. Tyvärr var det mörkt och regnigt så jag kunde inte föreviga de duktiga fluff-hundarna som drog för glatta livet.

I går morse skrev jag det sista på en utredning som jag gör på uppdrag. Lämnade den ifrån mig och det var visst helt ok, det jag skrivit. Städade så att det såg riktigt trevligt ut hemma. Åkte sen till Isacs skola och tillbringade, som en samvetsgrann och engagerad förälder, ett par timmar på hans lektioner.

Isac och lillebror fick ett helt lämmeltåg efter sig.

Lillebror testar leksakerna som dagis har att erbjuda. Värt att börja, kanske?

Lagom mallig över mitt goda föräldraskap fortsatte jag sedan till affären för en genomtänkt och ovanligt strukturerad shoppingrunda. Eller kanske var det bara det faktum att det bara var jag och en sovande unge som för en gångs skulle kunde handla utan stress som gjorde att det kände så tillfredsställande?

Hem. Packade undan matvarorna. Jag lät Birk sova kvar i bilen och - NU KOMMER DET MEST FANTASTISKA - jag satte mig vid köksfönstret och höll koll på honom och gjorde i princip ingenting i typ en halvtimme! Hur duktig är inte jag?!?!

Lugnet och sinnesron stimulerade nån sorts mysnerv hos mig så jag gick sedan ut och hämtade in ved för att göra upp höstens första brasa.

Fella och Ya'ax spoonar i brasvärmen.

Dagen avslutades med lite fuego-dans på F & S. Hundträningen kom på skam men det skyller jag på hällregnet.

Så... Har jag rätt att vara lite pompös eller vad!?!?! :-)

En annan sak som jag VET att jag har rätt att känna mig pompös över, är min fantastiska personal - så seriösa och tyngda av allvaret i sina arbetsuppgifter. I måndags hade vi personalmöte. Här kommer vårt alternativa protokoll...

Egentligen ingenting särskilt

Tänkte bara ge ett livstecken ifrån mig. Här går väl livet sin gilla gång. Regnet fortsätter falla. Jag har mycket jobb - lyckligtvis med jättetrevliga kollegor. Jag har ambitioner om både egen och hundträning som för det mesta kommer på skam men som ibland hinns med.

Förväntansfull Birk väntar på att han, jag och hundarna ska få skjuts till träning av storebror Elias i hans nya A-traktor.

Fast allra helst tar han förstås saken i egna händer... (Vaddå oskarp bild?!?! Har ni försökt fota i en EPA efter grusväg nån gång?!) 

Och hundarna älskar den lilla "bönpallen" bakom sätena i pick up:en - perfekt utsikt!

Och så försöker vi beta av listan med måsten. I det avseendet är Fredrik mer operativ än jag:



Han har tagit upp ett stort hål i källarväggen för att få in pumpen till jordvärmen. I dag blir det fortsatt jobb med att få ut oljetanken genom samma hål. Och jag ska nog fokusera på att hålla mig ur vägen och sköta markservicen...

Träning, uppfostringsfilosofi och koffeinöverslag

Nu är jag på det där "ilet" igen. Helt plötsligt hinner jag få in lite egotid och det är SKÖNT! Framför allt känns det bra att komma igång med träning igen, även om det är uppenbart att jag förmodligen var i betydligt bättre form som höggravid än vad jag är nu, i alla fall om jag ska tolka mina egna stönanden vid gårdagens vattengympa. Har hunnit med ett PULS-pass på F & S, inväntar ett ZUMBA-pass i morgon och har tagit några ordentliga cykelturer och promenader (varav 7,5 km genom regniga och mörka skogar på väg hem från hundträning kl 20.30 - inte det smartaste draget).

I torsdags hade vi WP-träning på klubben. Så trevligt - jag känner hur hundträningssuget återvänder! Jättetrevligt folk och en salig blandning av hundar; jag tror inte att man kan hitta en WP-grupp bestående av nakenhundar, shelties, lappska vallhundar, bordercollies, tervueren, ridgebacks, cane corso etc nån annanstans! Jag försöker också dra upp den struktur jag alltid saknat tidigare när jag tränat WP och jag tror den faller rätt väl ut. Jag gillar ju att styra och ställa så att hålla i träningsgrupper passar mig rätt bra. Jag har kommit på mig själv att tänka på hur kul det vore att hålla i nån fysträningsgrupp också (vattengympa, F & S eller liknande) men jag har hittills tagit mitt förnuft till fånga och insett att tiden inte räcker till för nån sån karriär.

I går, när jag var på väg till vattengympan och lite lydnadsträning inne i stan, sa jag åt Birk att hoppa in i bilen medan jag packade allt annat. Och han gjorde precis så...



Det fick mig att fundera lite över mina uppfostringsmetoder. Vad är skillnaden nu mot för när jag var förstagångsmamma för 16 år sen? Visst har åldern en inverkan. Jag känner mig mer tillfreds och mindre stressad nu; i dag kan jag ta mig tid och njuta av att jaga en motsträvig unge några varv runt i huset när jag har bråttom. Och självklart har jag mer rutin nu, även om jag inte riktigt vet hur det inverkar eftersom jag jämt har varit ganska obrydd. Men framför allt är det väl två saker som gör att det är annorlunda i dag; för det första har Birk flera fantastiska syskon som hjälper till att sköta och tillsammans med mig och Fredrik överöser Birk med massor av kärlek varje dag och för det andra tror jag att hundpsykologin gett avtryck i min uppfostringsfilosofi. Inte bara så tillvida att ungen tror att han är hund och förpassar sig själv till hundburarna, utan också att jag är tydligare i min kommunikation och har mer tålamod. Förutom "Loss!", "Sitt!" och andra kommandon som haglar tätt mellan väggarna, så använder jag mig mer av "bekräfta det positiva och nonchalera det negativa" samt - när det behövs - använder kroppspråket på ett helt annat sätt när jag tillrättavisar Birk. Det senare kanske beror på att Birk inte har samma språkliga förmågor som sina äldre syskon men å andra sidan har han en hel del andra förmågor som ingen annan av ungarna haft. :-)

Så, är jag en bättre mamma? Knappast. Bara annorlunda. Jag är glad över att de tre äldsta har haft förmågan att utvecklas så bra som de gjort trots mina misstag. Och hoppas att de kan lära Birk att ha överseende med dem så att även han blir någorlunda vettig.

Djupa tankar så här på lördagmorgonen! Nu ska jag försöka komma igång ordentligt med lite utredningsjobb, städning och förhoppningsvis nån promenad. Om jag kan slita mig från Wordfeud (för er stackars oinvigda; ett Betapet-spel för iPhonen). Har just konstaterat att Wordfeud förenar över gränserna; känns ju inte som att jag har så många övriga beröringspunkter med t ex en konsertklarinettist på Malmöoperan.

Avslutar med att utdela veckans pris i kategorin "Störst brist på självinsikt och konsekvenstänkande men ändå ganska gulligt". Det går till Fredrik.

F: "Usch... Jag känner mig konstig. Undrar om jag håller på att bli sjuk? Jag är alldeles matt och darrig."

J-A: "Jaså? Men du har ju just börjat dricka kaffe - du tror inte att det kan påverka?"

F: "Ja... Kanske det... Jag har druckit över 20 koppar i dag..."

Partners in Crime

En dag med många aha-upplevelser...

Fredriks väckare ringer strax före sex. Och karln stiger upp på en gång! AHA!!!!

Fredrik drar iväg på sina åtaganden (ringer efter nån timme och berättar hur mycket bekräftelser han får - jättekul) och Elias åker till skolan. Plötsligt bara jag och Birk hemma. Minns inte när det hände senast. AHA!! Det är alltså så här normalt familjeliv fungerar?! Känns faktiskt riktigt bra.

Förmiddagen vigs åt administrativt arbete. Med korta pauser. Har nämligen spräckt min Wordfeud-oskuld och det var minsann en riktig uppenbarelse. Härligt, härligt men farligt, farligt...

Passerar så hundarnas bädd där Fella ligger för sig själv och nåt i ögonvrån får mig att stanna upp och titta en extra gång. Nåt ser alldeles jättekonstigt ut...



AHA!!! Riggar en fälla och ser vad som händer. Jo. Mycket riktigt;



Inte undra på att ungen kan stjäla och gömma undan kilovis med attiraljer varje dag - han är i maskopi med 33 kilo bulldog!

Hoppas på flera AHA-upplevelser under resten av veckan. Har nämligen äntligen fått utrymme att boka upp lite träningstider. Började i går med lite löpning, sedan ett F & S-pass i kväll och lite vattengympa senare i veckan.  Har jag tur ytterligare motion också. Nu när strukturen gör sig påmind frigörs ju faktiskt också lite tid till annat än frustrationer.

Nu en kort lunchpaus. Kanske lite Wordfeud också. Och så tycker jag att katten såg lite kantig ut över magen - kan det kanske ligga ett bredbandsmodem i den, tro?

Svart måndag

I dag. Den femte september. 2011. För de flesta som vilken annan dag som helst. För några få en dag som de önskar att de aldrig hade behövt uppleva.

På förmiddagen ringer telefonen, bara några minuter innan jag ska in på ett viktigt möte. Jag ser en väns nummer i displayen. Jag kallar henne vän. Ni vet, en av dessa underbara människor som man alltid kan prata avslappnat med och som man avslutar varje telefonsamtal med att säga "vi måste träffas snart" eller "nu låter vi det inte gå lika länge till nästa gång vi hörs". Just denna vän önskar jag i dag att jag hade gett mer av min tid. Låtit henne veta hur mycket jag beundrar henne. Att hon är min förebild i så många avseenden. Att jag, trots att vi hörs allt för sällan, skulle vilja göra allt jag kan för att hon ska må bra. En vän vars telefonsamtal alltid gör en glad. En vän vars telefonsamtal man alltid svarar på.

Just i dag gör jag inte det. Jag låter signalerna gå och tänker att jag kan ringa efter mötet. Men så får jag ett röstmeddelande och nåt säger mig att det är fel. Nåt är mycket fel.

Jag lyssnar av meddelandet. Det är inte vännen. Det är hennes kollega tillika bekant till mig. Av henne får jag veta det närmast onämnbara. Min vän råkat ut för det värsta som kan hända en människa. Hennes barn har ryckts ifrån henne. Med ena benet in i vuxenvärlden har han slutat leva.  I en olycka utan förklaring.

Vad gör man? Vad kan man göra? Helt plötsligt står man där i kaoset och önskar att man tagit sig mer tid. Att man odlat vänskapen. Att man hade kunnat finnas till hands.

Just då inser jag att det bara finns en sak jag kan göra i denna stund. Älska mina barn. Min familj. Ta till vara på allt gott som finns omkring en. Allt det där vardagliga som man bara tar för givet. Varje dag. Varje timme. Varje sekund.

Och när tiden är mogen hoppas jag kunna berätta för min vän hur mycket jag beundrar henne. Att hon är min förebild i så många avseenden. Att jag, trots att vi hörs allt för sällan, vill göra allt jag kan för att hon ska må bra.

I dag. Den femte september. 2011. För de flesta som vilken annan dag som helst.

Älska. Varje dag. Varje timme. Varje sekund.

Ordning i kaoset

 Ja ni, kära bloggläsare... Att fröken Larsson med familj lever i kaos har väl knappast undgått er? Det är ju liksom "än slank han hit, än slank han dit, än slank han ner i diket" mest hela tiden.

Men nu är det slut på det! Kanske. Nu ska struktur och framförhållning in i fröken Larssons liv. Förhoppningsvis. Jag är för luttrad - läs uppgiven - för att ge några säkra utfästelser men nu har i alla fall jag och Fredrik gjort ett seriöst försök att få lite ordning på tillvaron. Vi har nämligen satt oss ner och gjort en SKRIFTLIG planering - vecka för vecka - över höstens alla måsten och projekt. Stora projekt som installation av jordvärme och planering av gården varvas med mindre åtagande så som att göra vinter i stugan och städa garaget. OCH vi har dessutom sagt att alla nya projekt ska godkännas av båda innan de schemaläggs. Vad säger ni om det?!?!?! 

Vår alldeles egen lilla trädgårdstomte!

Även trädgårdstomtar blir trötta ibland. Och vad är då bättre än lite mys med både två- och fyrbenta!

Helt i enighet med det uppgjorda schemat har vi tillbringat större delen av dagen med att städa upp på gården och göra trädgården redo för vintervila. Målat lite möbler har jag också gjort. Mys med barnen, laga mat, städa och röja lite ris på lördagen - mer räckte inte helgen till. Jo, lite hundträning men inte alls i den utsträckning jag hade tänkt. I går tog hundarna hastighetsrekord på de 5,5 km vi brukar cykla vid tidsbrist - när Fella galopperar en halvmil på eget initiativ, då är hundarna understimulerade.

Nu stundar ett par dagar i Umeå. I morgon ska jag vara representativ och träffa upphandlingskontoret m a a ett anbud. Måste dyka riktigt djupt in i garderoben i försök att hitta nåt anständigt att ta på mig. D v s nåt utan målarfläckar på. Önska mig lycka till - snarare med att hitta rena kläder än att vinna upphandlingen...

Livet enligt Skrutt # 3

Jaha. Nu börjar man som acklimatisera sig här bland galningarna. Både två- och fyrbeningar.

Jag och lånematte vaknar tidigt. Jäkligt tidigt. Som att hon på nåt sätt skulle kunna räkna ut att jag är kissnödig innan jag är det. För då är det snabbt ut på den där onödigt långa gräsmattan som gäller. Och kanske är det blöta grässtrån på pungen som gör susen, för jag fixar peepee (och ibland även poopoo) ganska snabbt för att få krypa ner i lånemattes varma bädd igen.

Men lånematte lägger sig inte. Nädå. Hon börjar putsa sig - och nu snackar vi inte om bara några slick med tungan utan "this is the big shit!".  Och på tal om skit, istället för att rulla sig i nån go'luktande bajshög så tar hon fram en massa små konstiga saker och gnuggar sig i ansiktet med. MEN!!!! Det är inte det konstigaste... Det som är mest spooky är att hon har en kullsyster i väggen! De är exakt likadana och de har nån sorts ordlös kommunikation där de sitter, mitt emot varandra, och gör precis samma rörelser. Och inte nog med det, stackarn i väggen får aldrig komma ut heller. Och trots det, luktar hon inte det minsta - man kan ju tycka att uteblivna kisspauser skulle sätta sina spår. Som sagt...spooky...det här måste jag undersöka mer...

Sen är det frukostdags. Jag brukar dra en repa runt alla tvåbeningar och retas lite med de fyrbenta kötthjärnorna som bor här. Fast de sitter oftast parkerade, hålögda och förväntansfulla, och väntar på käk. Men de har ingen PLI på tvåbeningarna. Jag, däremot, behöver bara sätta mig och vika huvudet på sned, så fixar lillmatte käk direkt.

För nån dag sen var vi på ett ställe och träffade en hel flock med fyrbeningar. Chillade lite med dem och tittade sedan på när de drillade sina tvåbeningar. DÄR kan vi snacka om pli!  Det kastades bollar och köttbullar till höger och vänster och allt fyrbeningarna gjorde var att sätta sig, lägga sig, hoppa lite och hämta lite grejer. Jag har börjat träna lånematte också och jag TROR att hon börjar fatta. Lite sitt och ligg så får jag karra! Jag brukar hämta grejer också, men jag vet inte om det liksom är FEL grejer jag hämtar för då blir det oftast ett jäkla liv på tvåbeningarna och de tar av mig vad än det är jag har hittat. Den minsta tvåbeningen och jag brukar jaga i flock ibland också. Vi hittar nåt roligt i nåt hörn nånstans som jag springer med till den tvåbenta alfatikens och alfahannens bädd. Då kommer mini-tvåbeningen springande efter mig, tar grejen och springer iväg med den. När han kastat ifrån sig bytet, kommer jag och fångar in det igen. Så där håller vi på tills bytet är helt utmattat. Ett perfekt team!

Det händer ibland att fyrbeningarna trycker in mig i en annan bur än den jag är van vid. Storleken är väl helt OK, men den luktar pälsboll! Snacka om förödmjukande! I går var det dags igen. Efter ett tag blev jag urlyft och, väldrillade som de är, så stod tvåbeningarna där med lunchkäket i högsta hugg. Sen fick jag nora runt lite på en betydligt mer välklippt gräsmatta än den jag är van vid. Och då kände jag plötsligt den mest underbara doft! Det luktade liksom...as! Det kom från en stor byggnad som såg ut så här: 

Jag kände att jag bara måste in! Snabbt tog jag rygg på två okända tvåbeningar och på bara några sekunder hade jag hamnat i himmelriket! Lukten av sopor och unket kött var överväldigande och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag hann göra nån kort rekognoseringsrepa bland tvåbeningarna som satt och slafsade i sig as i stora lass innan alfatiken fick fatt på mig. Attans. Jag måste försöka ta mig dit igen...

Hot Dog?

 

1234567890

Jaha, nu blev det så där igen. Dagarna bara sprang iväg. Fyllda av beräkningar och huvudbry. Jag tror Fredrik har räknat mer matte senaste veckan än under hela sin skoltid. Förhoppningsvis mer rätt också, eftersom kalkylerna i dagsläget ser relativt positiva ut och vi därmed kanske satsar på lite alternativ karriär inom närmsta året.

Jag har haft ovanligt mycket familjefokus denna vecka också. Och jag vet inte om det bara är jag som är mindre stressad eller skolstarten som har bidragit med struktur, men vi har det riktigt, riktigt trivsamt och harmoniskt i familjen nu. Hjälpsamma barn och stoj och skratt kring matbordet. Känns jättetrist att de två mellanungarna snart åker till pappa hela två veckor eftersom vi ändrat vistelseschemat.  Liten vovve åker också snart hem till matte, så nästa vecka lär kännas tom.

På tal om hund. Har verkligen inte blivit så mycket av den varan sista tiden. Nån drag weight-promenad, lite lydnad, en jättetrevlig weight pull-träning och i går en lydnadsträningsträff med kunnigt och engagerat folk.

Och när jag ändå nämner kunnigt och engagerat folk (märker ni vad snygga övergångar jag gör?!) så har jobbterminen dragit igång "på riktigt" denna vecka. Och vilken personal jag har!!! Allt från att de bjuder till äppelkaka på personalmötet till att vi har kunder som äter ur händerna på oss - äppelkaka kanske ;-) - för att vi kan erbjuda så mycket kunnande och klokhet. Om vi kunde multiplicera oss skulle vi erövra världen. Eller åtminstone norra landsändan.

I dag blir det shopping med motsträviga karlar. Elias behöver nya byxor och just själva inköpet möter väl inte nåt större motstånd. Däremot måste vi dejta nånstans långt från skola och busshållplatser, eftersom han skäms över vår bil. Och Fredrik, den tjurskallen, ska vi förmå att köpa några andra skor än sådana med stålhätta. Tur att vi har hela helgen på oss...

1234567890

Siffror, siffror, siffror... Framifrån, bakifrån, uppifrån, nerifrån...