Träning, uppfostringsfilosofi och koffeinöverslag

Nu är jag på det där "ilet" igen. Helt plötsligt hinner jag få in lite egotid och det är SKÖNT! Framför allt känns det bra att komma igång med träning igen, även om det är uppenbart att jag förmodligen var i betydligt bättre form som höggravid än vad jag är nu, i alla fall om jag ska tolka mina egna stönanden vid gårdagens vattengympa. Har hunnit med ett PULS-pass på F & S, inväntar ett ZUMBA-pass i morgon och har tagit några ordentliga cykelturer och promenader (varav 7,5 km genom regniga och mörka skogar på väg hem från hundträning kl 20.30 - inte det smartaste draget).

I torsdags hade vi WP-träning på klubben. Så trevligt - jag känner hur hundträningssuget återvänder! Jättetrevligt folk och en salig blandning av hundar; jag tror inte att man kan hitta en WP-grupp bestående av nakenhundar, shelties, lappska vallhundar, bordercollies, tervueren, ridgebacks, cane corso etc nån annanstans! Jag försöker också dra upp den struktur jag alltid saknat tidigare när jag tränat WP och jag tror den faller rätt väl ut. Jag gillar ju att styra och ställa så att hålla i träningsgrupper passar mig rätt bra. Jag har kommit på mig själv att tänka på hur kul det vore att hålla i nån fysträningsgrupp också (vattengympa, F & S eller liknande) men jag har hittills tagit mitt förnuft till fånga och insett att tiden inte räcker till för nån sån karriär.

I går, när jag var på väg till vattengympan och lite lydnadsträning inne i stan, sa jag åt Birk att hoppa in i bilen medan jag packade allt annat. Och han gjorde precis så...



Det fick mig att fundera lite över mina uppfostringsmetoder. Vad är skillnaden nu mot för när jag var förstagångsmamma för 16 år sen? Visst har åldern en inverkan. Jag känner mig mer tillfreds och mindre stressad nu; i dag kan jag ta mig tid och njuta av att jaga en motsträvig unge några varv runt i huset när jag har bråttom. Och självklart har jag mer rutin nu, även om jag inte riktigt vet hur det inverkar eftersom jag jämt har varit ganska obrydd. Men framför allt är det väl två saker som gör att det är annorlunda i dag; för det första har Birk flera fantastiska syskon som hjälper till att sköta och tillsammans med mig och Fredrik överöser Birk med massor av kärlek varje dag och för det andra tror jag att hundpsykologin gett avtryck i min uppfostringsfilosofi. Inte bara så tillvida att ungen tror att han är hund och förpassar sig själv till hundburarna, utan också att jag är tydligare i min kommunikation och har mer tålamod. Förutom "Loss!", "Sitt!" och andra kommandon som haglar tätt mellan väggarna, så använder jag mig mer av "bekräfta det positiva och nonchalera det negativa" samt - när det behövs - använder kroppspråket på ett helt annat sätt när jag tillrättavisar Birk. Det senare kanske beror på att Birk inte har samma språkliga förmågor som sina äldre syskon men å andra sidan har han en hel del andra förmågor som ingen annan av ungarna haft. :-)

Så, är jag en bättre mamma? Knappast. Bara annorlunda. Jag är glad över att de tre äldsta har haft förmågan att utvecklas så bra som de gjort trots mina misstag. Och hoppas att de kan lära Birk att ha överseende med dem så att även han blir någorlunda vettig.

Djupa tankar så här på lördagmorgonen! Nu ska jag försöka komma igång ordentligt med lite utredningsjobb, städning och förhoppningsvis nån promenad. Om jag kan slita mig från Wordfeud (för er stackars oinvigda; ett Betapet-spel för iPhonen). Har just konstaterat att Wordfeud förenar över gränserna; känns ju inte som att jag har så många övriga beröringspunkter med t ex en konsertklarinettist på Malmöoperan.

Avslutar med att utdela veckans pris i kategorin "Störst brist på självinsikt och konsekvenstänkande men ändå ganska gulligt". Det går till Fredrik.

F: "Usch... Jag känner mig konstig. Undrar om jag håller på att bli sjuk? Jag är alldeles matt och darrig."

J-A: "Jaså? Men du har ju just börjat dricka kaffe - du tror inte att det kan påverka?"

F: "Ja... Kanske det... Jag har druckit över 20 koppar i dag..."