Vaknade efter en tämligen sömnlös natt, fylld av oro och mardrömmar. Vankade av och an ett par timmar, väntade på ett förlösande samtal från veterinären. Ingenting.
Till slut var det dags att åka till Norsjö för att tävla Fella. Kom iväg sent efter att bakdörrarna till bilen och utskriften på SBK-medlemskortet strulat. Kom några mil innan bilen började bete sig konstigt; den skakade och var plötsligt så motorsvag att jag knappt tog mig upp för backarna efter Bolidenvägen. Vad göra? Bara att fortsätta köra. Fredrik satt ju hemma och väntade på besked om Ya'ax, så att be honom komma till undsättning var inte att tänka på.
Kom fram till tävlingsplatsen just innan upprop. Rastade Fella och hade tankarna på så mycket annat att jag höll på att missa de två första momenten i min klass; sittande i grupp och platsliggning. Där märktes Fellas ängslan ganska tydligt (Ya'ax sjukdom har nog påverkat hela familjen) och hon pep efter mig. Sedan över lag relativt bra poäng - 8:or och 9:or - förutom på rutan och vittringsapporteringen. På rutan kom hon springandes till matte (ville vara nära, nära hela tiden) i förtid och på vittringsapporteringen gjorde hon en jättesnygg manöver när jag vände mig med ryggen mot tävlingsledaren så att hon hamnade i platsposition. Ganska gulligt, om det inte var för att även Fella hamnade med ryggen mot apportpinnarna! Så när vi vände oss om och jag skulle skicka henne, hade hon ingen aning om var pinnarna låg. Förvirrat och förtvivlat sprang hon runt och letade, gjorde t o m en lov in i domartältet och hittade en vanlig apport som hon tänkte ta med sig. Men lite fingervisning från mig hittade hon pinnarna och gjorde en apportering värd 10 poäng men då var det förstås för sent. Så inget förstapris denna gång heller. De moment jag tragglat under senaste veckorna förbättrade vi från 5 - 6 poäng till 8 - 9, så lite har ju hänt. Men nu måste vi finslipa de andra momenten igen. Och kanske vara i bättre psykisk balans nästa gång...
Den Store Motorguden höll sin hand över oss när vi körde hem och bilen var plötsligt hur hurtig som helst! Men trevligaste överraskningen på hemresan var det efterlängtade telefonsamtalet från veterinären. Hon inledde med att säga att det inte var säkert att vi skulle få tillbaka Ya'ax - han var nämligen så vacker och underbar att ha att göra med att de helst ville behålla honom. De orden lenade ett sargat mattehjärta. Övriga besked var också positiva; magen hade kommit igång och de hade inte hittat någon annat fel på vovve. Så det var bara att hämta under eftermiddagen.
Åkte hem, hämtade upp större delen av familjen och drog norrut mot djursjukhuset men med välbehövligt stopp på Dollarstore på vägen. Nu kan jag inte skylla det faktum att näst yngste sonen skurade alla golv på övervåningen med balsam på tomma städskåp, men det var läge att fylla på förråden. Elias shoppade i sann EPA-raggar-anda; en dunk kylarglykol, en keps, en CD med rockabillylåtar och en hög med Wunderbaums. :-)
Väl på djursjukhuset fick vi så äntligen träffa en trött och medtagen Ya'ax. Han är långt ifrån samma gamla vanliga vovve. Men han lever...
Avslutade en intensiv dag med 55 minuter rent adrenalin - ett efterlängtat och uppskattat Body Combat-pass. Ska bli intressant att se om jag tar mig upp ur sängen och ända upp till Haparanda i morgon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar