Lantlollans tillvaro

Vaknar vid 06.00 lördag morgon och känner mig utvilad. Ingen jobbstress som slår klorna i mig vanliga helgmornar då jag vaknar till för att jag behöver kissa och sen känner att det ändå är kört, bättre att jobba några timmar innan resten av familjen vaknar. Utan mer att hjärnan är till 100% syrefylld och utvilad, så det är faktiskt dags att stiga upp nu. Och kanske också att jag känner mig lite kall om näsan, den enda kroppsdel som sticker ut ur det gigantiska, fluffiga duntäcket. Så en eld i kaminen är på sin plats.

 

Jo. Vi är i stugan igen, förstås. Tänkte skriva att vi flytt storstadens stress men så kom jag på att jag är så in i helsickes mycket lantlolla vart än jag befinner mig. I Kalvträsk får jag nöja mig med 2G-uppkoppling, hemma fluktuerar det mellan 2 och 3G. Bristen på foton på Facebook och på bloggen kommer sig inte av nonchalans och tristess, utan av det faktum att mobilen är slutkörd och tappar precis all strömstyrka direkt när det är kallt ute men jag har inte tagit mig tid att hitta...köpa...nån lösning på det. Jag har sett ut som ett åkerspöke i håret sedan strax innan jul och först nu har jag tagit mig tid att ringa och boka klippning - mössan har blivit min bästa vän. Visst åker vi på stan ibland, men stan för oss är Biltema, Jula och ICA Maxi. Rusta om vi vill lyxa till det. Senast jag köpte kläder (vilket INTE sker ofta) gjorde jag det på ICA Maxis rea-avdelning. Eller...förresten...stan kan också vara nåt bostadsområde i eller i utkanten av Skellefteå, eftersom jag shoppar en hel del via Facebook - så himla mycket mer bekvämt att sitta vid datorn uppkrupen i soffhörnet och köpa möbler och inredningsdetaljer än att måsta vara social med ett butiksbiträde i nån liten boutique. Mitt och Fredriks ständiga träto-område är att han vill att vi ska gå på bio eller åka till stan och ta en fika medan jag helst tar en promenad i skogen eller spänner på mig skidorna och drar en repa efter hundarna.

Så. Om jag dessutom drack öl, spelade bingo och utfodrade ungarna med halvfabrikat - skulle jag vara white trash då? Jag är ju inte ens betrodd att ha ett betalkort hos ICA. "Hej, jag skulle vilja betala en fast årsavgift för att få förvara mina egna pengar hos er och samtidigt förbinda mig att handla i era affärer - går det bra?". "Nä". Där fick jag för att jag har haft fast anställning sedan 1998, aldrig haft betalningsanmärkningar och bara har hus- och studielån.

Frostbitna tankar

 

I dag blev det äntligen tid för en promenad i ett kylslaget norrländskt vinterlandskap. Kanske var det den syrerika luften som sanerade mina lungor från knappt två dygns Stockholmssmog. Kanske var det ensamheten och tystnaden efter folktomma vägar och djupt begravd i mössa och luva. Eller så kanske det var den svagt gryende solen i horisonten. Men plötsligt kom en massa klokheter och eftertanke för mig.

 

För ganska precis elva år sedan stod jag, nyseparerad och utmattad, en tidig, tidig morgon och grät medan snoret rann och svetten lackade. Inomhus hade jag tre morgontrötta och övergivna barn som vaknat när jag klädde mig för att försöka forcera resultatet av nattens storm- och snöoväder med hjälp av en gammal traktor utan hytt och med så många hemmabyggda funktioner att jag inte ens kunde hantera hälften. Efter bara ett par vändor över gårdsplanen tappade jag skopan och efter att resultatlöst ha försökt få fast den på lyftarmarna igen, insåg jag att den enda lösningen var att handskotta mig igenom den dryga metern höga och 50 meter långa snövallen ner till allmän väg. Så där stod jag och grät när grannen passerade med baklastaren till en annan granne, som beställt skottning. I mörkret och bakom snövallen kunde jag inte påkalla hans uppmärksamhet. Jag hade bara att fortsätta skotta. Då och där bestämde jag mig. Jag skulle göra det jag är bra på och det jag tycker om att göra och tjäna pengar på det för att kunna leja bort det jag inte kan och inte vill.

 

Den devisen har jag försökt leva efter sedan dess. Det har väl gått sådär. Jag har varit bra på att ta mig an nya, spännande projekt och jag har med god marginal klarat av min och familjens försörjning. Men jag har varit sämre på att avsluta sånt jag inte (längre) vill göra och sånt som andra är bättre lämpade för. Det har förstås gjort att åtaganden och dåliga samveten samlats på hög och för att kompensera detta har jag försökt hitta ännu mer glädje i nya projekt. Agendan har med andra ord varit ganska fulltecknad.

 

Men så finns insikten där. Jag kan inte säga om den kommit krypande eller om den slagit ner som en blixt, men plötsligt inser jag att jag är i full färd med att stänga dörrar. Avsluta kapitel. Göra bokslut. Och jag gör det utan skuldkänslor eller tankar om att jag borde ha gjort lite mer lite längre. När jag känner mig klar ÄR jag klar och för varje avslutat "måste" finns tid för något nytt och utmanande.

 

Det finns något klokt ordspråk som säger att allt kommer till den som väntar. Jag är väl inte så där jädrans bra på att vänta. Men jag jagar inte. Och plötsligt kommer det till mig. Nya dörrar öppnas. Spännande projekt visar sig. Och lösningar på gamla problem liksom bara ramlar in.

 

Och när man klivit av prestationskravet så får man tid att njuta av här och nu. Förra helgen till exempel. Då tillbringade hela familjen inklusive "svärbarn" en hel kväll med att titta på VHS-band från ungarnas uppväxt. Och mitt bland sekvenser som säkerligen kommer att göra sig bra som stillbilder på nåt studentplakat eller muntligt återgivna i nåt pinsamt bröllopstal, fanns stunder som jag inte har det minsta minne av. Delar av mina barns liv som jag inte för mitt liv skulle kunna komma ihåg om jag inte sett dem på film. Och jag förstår att de kommer från tider då jag haft fel fokus. Då måsten och energitjuvar upptagit för stor del av min tillvaro. Dit ska jag aldrig igen.

 

Ja just ja. Så har jag blivit äldre också. Förutom en trevlig dag i gott sällskap och med fina presenter, passerade det faktum att jag kommit ett år närmare graven obemärkt. Förutom i ett hänseende. Jag kommer alltid att bära med mig ett litet styng i hjärtat när jag tänker på att jag inte fick fler barn. Det kommer förmodligen att ta ytterligare några år innan jag slutar surfa in på familjeforum för att läsa framgångssagor om 40 - 45-åringar som blivit föräldrar igen. Men ödet...eller Gud...eller kroppen...vem det nu är som bestämmer över sånt...ville annat. Jag får vänta på barnbarnen... Jaja. OK då. Ungarna kan få gå ut skolan först.

Less is more

Så är vi tillbaka igen. Till vardag med allt vad det innebär av rutiner, stress, måsten. Det är klart att det finns roligt, spännande och underbart i vardagen också, men inget kan mätas med vår tillvaro i paradiset Kalvträsk. Har tänkt på hur jag bäst kan beskriva känslan man får av att vara där... Jag tror att om vi hade varit katter så skulle vi kurra hela tiden. Så är det.

Jag vet inte riktigt när vi åkte upp och hur många dagar/nätter jag, Birk och Isac tillbringat där nu senast. Allt flyter ihop i nån sorts rutinmässig brist på rutiner. Sova hullerombuller i den stora sängen, vakna och börja med att göra upp en värmande brasa, jobba ett par timmar, väcka ungarna och se till att de är klara för dagens äventyr innan kompisen står i dörren. Sedan är vi ute. Länge. Ungarna lånar hundarna och åker ut med sparkarna medan jag tar en halvmils promenad. Jag tar skidorna och hundarna för en egotripp medan ungarna busar på gården. Och så gör vi snögubbar, har snöbollskrig och bär in ved. Dagens största utmaning är att hitta på så lättsamma och energirika måltider som möjligt. På eftermiddagen några timmar i idrottshallen tillsammans med vänner och bekanta. Eller så blir vi till exempel bjudna på skoteråkning och tacomiddag. Och mitt i allt kommer kanske en granne helt oombedd och skottar gårdsplanen. Bara för att. På kvällen kryper vi upp i den stora sängen igen. Bäddar ner oss i det fluffiga duntäcket. Pojkarna ser på film medan jag jobbar och nonsenssurfar. Kan det bli bättre? Liksom.

Men i dag hann alltså vardagen ikapp. Skolstart i morgon. En del företagsmässiga beslut som måste fattas. Vattenskadan utredas. Huset städas, måltider förberedas och tvättberget besegras. Mitt i allt ringer SVT. De vill att jag kommer ner med kort varsel och deltar i en TV-intervju. Kanske borde jag jubla inombords. Tänka att det kan vara början på nåt stort. Tro att jag äntligen får min beskärda del av rampljuset. Hoppas att detta kan vara toppen på min karriär. Kanske borde jag det. Men vet ni. Jag byter mer än gärna min stund i rampljuset mot en dag i Kalvträsk. Anytime.

Tillbakablick över ett berg-och-dalbane-år

Det hör det väl till varje seriös bloggare att göra nån form av tillbakablick över året som gått. Och jag vill inte vara sämre än nån annan, även om ni av olika anledningar får den några dagar för sent. Jag har ju gjort några under bloggaråren som gått och det är faktiskt inte fel att, för ens egen skull också, göra bokslut - även om de på slutet uttalade nyårslöftena alltid kommer på skam... So here goes!

 

Januari

2013 års första månad fylldes av tankar, jobb och egotrippar. Jag hade för avsikt att släppa så många måsten som jag kunde, njuta för stunden och av mitt eget sällskap och inte vara alla andra till lags. Det hände mycket på jobbet också - vi fick tre nya, fantastiska kollegor. Eller...fick och fick...det låg en hel del arbete både inför och i början av deras anställningar. Detta parallellt med att jag gick "all in" när det gällde teknisk utrustning och faktiskt famnade både nya operativsystem, ny mobiltelefon och en massa annat krångligt. Däremot gick det sämre med garageportarna som, sisådär fem år efter att garaget stod färdigställt, fortfarande inte fungerade. Vi lejde in folk som skulle hjälpa men det gick åt skogen. Behöver jag säga att de fortfarande, efter ännu ett år, står obrukbara?

 

        Snömängden inbjöd till aktiviteter (till skillnad från denna vinter) men vi hittade förstås på en del bus inomhus också.

Februari - mars

Jobb, jobb, jobb. Jag flängde landet runt och undrade emellanåt varför jag gjorde det jag gjorde - och för vem. Semesterresan till Egypten hägrade men i vanlig ordning när vår familj ska ägna sig åt planerade aktiviteter, hopade sig molnen i horisonten. Denna gång i form av en SAS-konkurs och stridigheterna i Egypten. Och så var det dags för mina premiärturer på skidor efter hundarna. Alldeles, alldeles underbart, även om det inkluderade en del blåmärken och brutna skidstavar.

   

            Lite magsjuka hann vi också med...och inreda ett rum åt lilleman.

April

Månadens...årets...ja, kanske ett av livets största höjdpunkter var resan till Egypten. I två veckor bodde vi tätt inpå varandra, jag, Fredrik och fyra ungar. Inte ett enda bråk oss emellan, fantastisk service, underbart väder och vackra omgivningar. Jag läste till och med min första bok på nästan tio år. Tyvärr är inte allt perfekt ens i paradiset och min tillvaro grusades ganska ordentligt av affärsmässigt strul som krävde en hel del ångest och några timmars jobb varje dag. Men där och då lovade jag mig själv att jag aldrig mer ska försätta mig i samma situation igen. Och det löftet kommer jag att hålla.

I sann hysterisk fröken Larsson-anda och på förekommen anledning, blev det till att styra upp en parning av Fella direkt vi kom hem till Sverige igen. I tre dagar pökades det friskt hemma i Bodarna - och det gav resultat!

Maj

Maj levererade en hel del frustrationer och besvikelser. Jag tog, i vanlig ordning, räddning i målarpenseln, hammare och såg, både här hemma och ute i stugan. Sol och värme helade min sargade själ. Och mitt i all valde Birk att bli tre år.

 

Juni

Om Egyptenresan var en av de bästa aktiviteterna från detta år, så var juni den bästa månaden. Ett jämnmod infann sig och närmare mindfulness har jag nog aldrig varit, trots att Fredrik bara kunde tillbringa korta stunder med oss och att inga frågettecken i mitt övriga företagande var uträtade. Månaden började, precis som den har gjort de senaste 18 åren, med en födelsedag i familjen och jag kunde konstatera att vi faktiskt är tre vuxna i familjen nu. Ja, fyra, om man räknar in bonussonen som fyllde år ett par veckor efteråt.

 

Lagom till midsommar födde Fella sex friska och pigga valpar efter en helt okomplicerad förlossning. Vilket var helt fantastiskt tur, med tanke på att jag inte riktigt greppat läget och hunnit förbereda varken mig eller henne. En av anledningarna till det var att vi, hips vips, gått och blivit med hus uppe i Kalvträsk!

 

En ny tradition med flottfärd på midsommarafton inleddes.

Och så länge vi inte kantrar av överlast lär den säkert hålla i sig.

 

 

Att ha valpar var en alldeles underbar erfarenhet och nåt som jag gärna gör igen!

 

Nya huset - fullt av möjligheter. Här har vi,
och ska vi, tillbringa många underbara stunder!

 

 

Juli

Juli var nog precis så där som juli ska vara. Förutom att jag i sedvanlig ordning skippade semester och jobbade så mycket som det går jobba när jobbet förutsätter samverkan med annat folk som faktiskt har vett nog att ta semester... Fredrik hade också, under några få men härliga dagar, möjlighet att stanna uppe i stugan fram till dess att han tvingades styra upp krissituationer på täkten. Men vi hade sällskap av så många andra trevliga människor, både nya bekantskaper och gamla, älskade såna. Lättja varvades med sociala aktiviteter, jobb i stugan, utflykter samt - hör och häpna - nån liten ridtur för fröken Larsson också.  Och med en sjujädrans massa valpgos, förstås!

 

 

 

 

 

  

 

 

 

 

Augusti

Trots varm och härlig brittsommar tog höstångesten tag i mig - säga vad man vill men augusti är ingen sommarmånad i mina ögon. Plötsligt var också valparna flyttklara. Det blev tomt när de flyttade men tidpunkten passade bra eftersom den intensiva höstterminen drog igång på jobbet.

 

Bryggupptagning och hallonskörd vittnar som att sommaren snart är slut...

 

 

 

September

September bjöd, förutom på några födelsedagar (varav en sisådär tre på lika många dagar i närmsta familjen), på jobb, jobb och jobb. Handfast och praktiskt inriktat, vilket gjorde det lättare att släppa grubblerierna. Köksrenovering i form av färg och golvläggning gav också utlopp för frustrationer. Ett välkommet glädjeämne var lillasyster, som flyttade till oss och tog våra hjärtan med storm. Ett annat var att Birk, direkt han fick möjlighet att prova en riktig cykel med trampor, bestämde sig för att han också kunde bemästra den och direkt drog iväg på små halsbrytande turer i grannskapet.

 

 

 

Oktober

Vi gjorde allt vi kunde för att komma ur den grå vardagens grepp. I och med att vintersäsongen gjorde entré, övergick jag från att vara torv- till att vara snöänka. Vi fortsatte med våra helger i stugan och inledde en tradition med att hyra skolans gymnastiksal för pingis, bus och akrobatiska övningar.

 

Och - simsalabim - så fick jag Fredrik med mig på några dagars semester till Barcelona. Vår första egentid sedan Birk var 1,5 år och vi tillbringade ett kaotiskt dygn på hotell. Utan större planering drog vi iväg och tog dagen som den kom; villade bort oss i trånga gränder, förfasade oss över bristande snabbmatskultur och förundrade oss, i sann turistanda, över storslagna byggnader och vackra vyer. Vi lovade oss själva att ta med positivism och lättsamhet tillbaka in i vardagen. Det blev inte riktigt så, men det faktum att jag och Fredrik fick smaka på hur trevligt vi kan ha tillsammans, gjorde kanske att vi tog oss an stundande prövningar med lite mer tillförsikt.

 

 

November

Mer jobb och fler dagar i stugan. Lyckligtvis har de två gått kombinera under hösten, eftersom Paradiset ligger på vägen mot Åsele, där jag och kollegor tillbringat mycket tid. Men med två vuxna i förskingring är det tufft att få familjelivet att gå ihop. Vi nådde nåt sorts vägskäl där vi fick lov att bestämma oss om vi skulle fortsätta dra åt samma håll...om vi spelar på samma lag. Vilket vi kom fram till att vi gör, även om taktiken är lite olika. Så vi satsade på att skapa ordning i kaoset, vilket jag tycker var en bra satsning med tanke på våra ADD/ADHD-personligheter. Numera har vi avsatt tid för planering av både gemensamt företag och av familjeliv. Vi gör matlistor och försöker prata istället för att förutsätta. Hittills har det hjälpt oss att få det sjuknande skeppet på rätt köl igen - nu gäller det bara att hitta de rätta vindarna och segla vidare! 

 

 

 

Efterlängtad snö gav möjlighet till diverse aktiviteter...så länge den låg kvar...

 

 Julbus och julgodis!

 

December

Jag har nog aldrig haft en, i vissa aspekter, så ojulig jul. Och samtidigt har nog aldrig julen...belägrat oss...som i år. Beslutet att fira jul i stugan gjorde att jag tappade all lust att fixa och dona hemma. Däremot fick vi, helt otippat, sällskap av en viss herr Tom T.E Nisse som av någon anledning snabbt fick fans över hela Facebook-världen. Att, genom Birks ögon, få uppleva mystiken kring en tomte som ömsom hittade på hyss, ömsom gjorde nytta och sedan plötsligt försvann varenda morgon var värt varenda huvudbry kvällen före om vad nissen skulle hitta på...

 

Till skillnad från julen, som tillbringades med föräldrar, barn, bonusson, styvson och styvdotter, avslutades året med familjen i förskingring. På nåt sätt kanske lite symtomatiskt över årets ytterligheter; å ena sidan känner jag att sammanhållningen i vår familj stärkts och att vi blivit fler medan jag, å andra sidan, har insett att vi aldrig kommer att bli en förutsägbar svensson-familj så länge vi försörjer oss som vi gör.

 



         

 

Jaha. Så vad har jag lärt mig av det här året? Massor, även om vissa kunskaper har varit dyrköpta och såna som jag gärna hade varit utan. Och samtidigt har det nog varit ett av det mest händelserika och spännande året sedan jag blev vuxen.

 

När jag går igenom gamla blogginlägg inser jag att jag, för första gången i livet tror jag, ramlat in i nån sorts rutin. Den ser förmodligen inte ut som nån annans, men den finns där. Jobba. Njuta av barnen när de är hemma. Åka till paradiset Kalvträsk när jag är ledig. Njuta av här och nu. Och inte hänga upp min tillvaro på någon annan. Och jag mår bra av det. I sann lösningsfokuserad anda kommer jag därför att göra mer av det som fungerar och mindre av det som inte fungerar hädanefter.

 

Jag har lärt känna fantastiska människor. Otvungna, energifulla och inbjudande. Jag har också, trots allt, lyckats tjuva mig några egostunder med värdefulla vänner och för varje gång vi ses, slås jag över hur starka och kloka människor jag omger mig med. Ett par av dem står inför ett spännande år med många förändringar - ni vet vilka ni är, jag hoppas att jag får följa er i era nya livssituationer och från botten av mitt hjärta önskar jag er all möjlig lycka!

 

Min familj har plötsligt blivit större! En bonusson, ev svärdotter och en svärson som blivit naturliga delar av vår tillvaro och det känns underbart. Jag har alltid önskat mig en "Fanny och Alexander"-familj och nu känns det som att jag är på god väg. Kanske några barnbarn snart? ;-)

 

Jag och Fredrik stretar på. Vi kan nog vara nåt på spåren nu, känns det som. Vi har alltid varit offer för omständigheterna även om vi, om sanningen ska fram, kanske många gånger själva försätter oss i omständigheter som skulle utmana de starkaste. Men nu känns det som att vi är på väg att få i alla fall lite kontroll på vardagen, även om vi tillbringar otroligt mycket tid på olika ställen.

 

Jobb- och företagsmässigt kommer det att bli förändringar under året. Jag har tre företag som jag har engagemang i och det blir nog skillnad i alla tre. Hur, vet jag inte än. Men även där ska jag försöka göra mer av det som fungerar och får mig att må bra och mindre av det som inte fungerar och som bidrar med stress och oro.

 

Bloggandet då? Ja, vi får se hur det blir. Jag tycker själv att jag upprepar mig för det mesta. Har liksom inte nåt intressant att skriva om. Måste ha att göra med den där rutinen. Fem år har jag hållit ut, längre än mycket annat jag ägnat mig åt (inräknat en del relationer och anställningar). Jag säger inte hej då här och nu, utan på återseende närhelst jag känner att jag har nåt vettigt att skriva om - och när jag känner att jag bloggar för min egen skull och inte för nån annans.

 

Nu ska jag i alla fall, i sann rutinmässighet, jobba nån timme innan pojkarna vaknar för att sedan ägna mig åt skidåkning, hundbus, lite snickerijobb och umgänge med trevliga "byssbor". Precis så som det har sett ut under året och förmodligen så som det kommer att se ut ett bra tag framöver, om jag får bestämma!