I dag blev det äntligen tid för en promenad i ett kylslaget norrländskt vinterlandskap. Kanske var det den syrerika luften som sanerade mina lungor från knappt två dygns Stockholmssmog. Kanske var det ensamheten och tystnaden efter folktomma vägar och djupt begravd i mössa och luva. Eller så kanske det var den svagt gryende solen i horisonten. Men plötsligt kom en massa klokheter och eftertanke för mig.
För ganska precis elva år sedan stod jag, nyseparerad och utmattad, en tidig, tidig morgon och grät medan snoret rann och svetten lackade. Inomhus hade jag tre morgontrötta och övergivna barn som vaknat när jag klädde mig för att försöka forcera resultatet av nattens storm- och snöoväder med hjälp av en gammal traktor utan hytt och med så många hemmabyggda funktioner att jag inte ens kunde hantera hälften. Efter bara ett par vändor över gårdsplanen tappade jag skopan och efter att resultatlöst ha försökt få fast den på lyftarmarna igen, insåg jag att den enda lösningen var att handskotta mig igenom den dryga metern höga och 50 meter långa snövallen ner till allmän väg. Så där stod jag och grät när grannen passerade med baklastaren till en annan granne, som beställt skottning. I mörkret och bakom snövallen kunde jag inte påkalla hans uppmärksamhet. Jag hade bara att fortsätta skotta. Då och där bestämde jag mig. Jag skulle göra det jag är bra på och det jag tycker om att göra och tjäna pengar på det för att kunna leja bort det jag inte kan och inte vill.
Den devisen har jag försökt leva efter sedan dess. Det har väl gått sådär. Jag har varit bra på att ta mig an nya, spännande projekt och jag har med god marginal klarat av min och familjens försörjning. Men jag har varit sämre på att avsluta sånt jag inte (längre) vill göra och sånt som andra är bättre lämpade för. Det har förstås gjort att åtaganden och dåliga samveten samlats på hög och för att kompensera detta har jag försökt hitta ännu mer glädje i nya projekt. Agendan har med andra ord varit ganska fulltecknad.
Men så finns insikten där. Jag kan inte säga om den kommit krypande eller om den slagit ner som en blixt, men plötsligt inser jag att jag är i full färd med att stänga dörrar. Avsluta kapitel. Göra bokslut. Och jag gör det utan skuldkänslor eller tankar om att jag borde ha gjort lite mer lite längre. När jag känner mig klar ÄR jag klar och för varje avslutat "måste" finns tid för något nytt och utmanande.
Det finns något klokt ordspråk som säger att allt kommer till den som väntar. Jag är väl inte så där jädrans bra på att vänta. Men jag jagar inte. Och plötsligt kommer det till mig. Nya dörrar öppnas. Spännande projekt visar sig. Och lösningar på gamla problem liksom bara ramlar in.
Och när man klivit av prestationskravet så får man tid att njuta av här och nu. Förra helgen till exempel. Då tillbringade hela familjen inklusive "svärbarn" en hel kväll med att titta på VHS-band från ungarnas uppväxt. Och mitt bland sekvenser som säkerligen kommer att göra sig bra som stillbilder på nåt studentplakat eller muntligt återgivna i nåt pinsamt bröllopstal, fanns stunder som jag inte har det minsta minne av. Delar av mina barns liv som jag inte för mitt liv skulle kunna komma ihåg om jag inte sett dem på film. Och jag förstår att de kommer från tider då jag haft fel fokus. Då måsten och energitjuvar upptagit för stor del av min tillvaro. Dit ska jag aldrig igen.
Ja just ja. Så har jag blivit äldre också. Förutom en trevlig dag i gott sällskap och med fina presenter, passerade det faktum att jag kommit ett år närmare graven obemärkt. Förutom i ett hänseende. Jag kommer alltid att bära med mig ett litet styng i hjärtat när jag tänker på att jag inte fick fler barn. Det kommer förmodligen att ta ytterligare några år innan jag slutar surfa in på familjeforum för att läsa framgångssagor om 40 - 45-åringar som blivit föräldrar igen. Men ödet...eller Gud...eller kroppen...vem det nu är som bestämmer över sånt...ville annat. Jag får vänta på barnbarnen... Jaja. OK då. Ungarna kan få gå ut skolan först.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar