Fjäder i hatten...

...till mig för gårdagens prestationer.

En vacker skatfjäder för att jag skurade ur alla skåpar, diskade upp det mesta som står i dem samt torkade av alla ytor i köket. Det tog baske mig större delen av dagen.

En stor, vacker, pärlemorskimrande pågåfelsfjäder får jag för att jag tog mig i kragen och ringde och beställde en läkartid. Det satt långt inne. Men nu känns det som att jag behöver få nån reda i alla konstiga symtom. Utbrändhet? Klimakterie? Hormonstörningar? Något som kräver kirurgiskt ingrepp? Eftersom jag inte håller på att dö, fick jag inte tid förrän om en månad. Precis lagom länge för att jag ska hitta på nån ursäkt att inte nyttja den...

I sann Jenny-Ann-anda var jag trippelbokad på onsdagkvällen. Isac skulle sälja fika på Folkets Hus, jag hade lovat ett F & S-pass med vännen Jenny och på brukshundklubben var det temakväll Freestyle. Jag gjorde till slut ett mischmasch och promenerade de 7 km till hundklubben - då fick jag i alla fall in lite träning och temakväll.

Temakvällen var riktigt intressant och det bästa av allt var att Christina, som visade upp sig och sin Grand Danois Blaze, behöver hålla en Freestylekurs inom ramarna för sin instruktörsutbildning. Jag anmälde mig direkt - tror verkligen att detta skulle kunna vara nåt för Ya'ax, teaterapan. Vem vet, med lite träning kanske vi blir så här eller så här duktiga?!

Det kändes lite drygt att gå de 7 km hem igen, så innan jag gick hemifrån försökte jag styra upp samåkning med vänner. Men så insåg jag - HAHA! - att jag ju kunde be Fredrik hämta mig. Ännu ett tecken på att jag inte har vant mig att ha två chaufförer i familjen än.

Avslutar detta med en stilstudie av far och son...en halvtimme efter att väckaren ringde första gången:

Ska man vara fin...

Jaha. På schemat till synes luftiga dagar har, precis som vanligt, fyllts med både det ena och det andra. Jobb... förstås... men också lite egotrippar i form av nån halvmils promenad om dan, lite träning och skönhetsbehandling.

Ja, du läste rätt. Skönhetsbehandling. Tidigare nämnda Inger har fått ge sig i kast med lite vildvuxen kroppsbehåring och en skabbig tatuering som jag haft i halva mitt liv och som inte skänkt mig någon nämnvärd glädje. Och nu ska jag - för ovanlighetens skull i denna blogg - yttra några kloka ord byggda på empiri och information från den flärdfulla världen som jag ack så sällan haft tillträde till:

OM du ska tatuera så tänk dig för JÄVLIGT noga! Kommer du att vilja ha den här tatueringen när du är 75 år? När bläcket flutit ut och det som en gång tycktes vara ett vackert konstverk närmast liknar en härva åderbråck? Om du tatuerar dig på synligt ställe - är du beredd att acceptera att den kan hindra dig i din karriär? I så fall - go for it! Och ja, det finns en väg bort från en misslyckad/ångrad tatuering men den är 2 - 3 gånger dyrare än vad det kostade att göra den - och nästan lika smärtsam.

Men jag vill förstås att Skellefteborna tatuerar sig utav helsicke så att goda vännen Inger får mycket att göra. Duktig är hon också. Vill du vara len och fin och babyskär så har hon säkerligen en behandling som passar dig!

Nu till hundträning på brukshundklubben. Utan stress för helt plötsligt så behöver jag inte stressa mellan egen träning och ungarnas för jag har en sambo med körkort!!!

Håglöshet och energiboost

På lördag morgon hann verkligheten ikapp. En veckas flykt gjorde gott för själen men trist nog tog det bara några timmar att ramla tillbaka i måsten och därtill mer och mer tilltagande humörsänkningar. Gråtmildhet och tryck över bröstet klär inte mig...

Kände att jag behövde en ordentlig humörhöjare och då finns det bara en garanterad medicin; älskade vännen Inger! Så det fick bli middag med henne och sambon och efter det kändes livet lite lättare. Skratt i kubik och intressanta samtal om Ingers nystartade företag (smygreklam).

Sommartid har det gått och blivit också. Sömnlöshet gör att det egentligen inte spelar någon roll, men det ger ju en fingervisning om att semester och ledighet lurar runt hörnet. Då...DÅ...ska jag vila!

Borta bra...

Ja jäklar vad dagarna har sprungit iväg fort! Bloggandet har jag lagt helt på hyllan, dels beroende på dålig internettäckning, dels på grund av fulltecknade dagar. Vi har vaknat tidigt i ottan och gått och lagt oss vid 22-tiden (senast) - helt slutkörda.

Vi har hunnit flanera på Nyköpings gator precis så som vanligt folk gör. Två dagars shopping - hur orkar folk göra sånt här varje lördag?!?!

Tisdagen avslutades med ett wp-pass med trevliga Norrköpingsgruppen. Fella fick prova på deras nya bana med rails och det gick över förväntan med tanke på att hon inte dragit vagn sedan förra sommaren. 1500  kg  drog hon iväg utan att ens ta i nämnvärt.

Onsdag och torsdag var det jobb som gällde. Diverse möten via RFF; som alltid intressant och fruktbart om än tröttande. Vi avrundade en av dagarna med att hälsa på lillebror och familj ute på Lidingö. Birk och lilla kusinen Maj fick bekanta sig med varandra och de tycks ju ha en del gemensamt;

"Maj, the Baby from Hell" och "Dracula-Birk"

Fredag morgon var det upp i ottan för att slippa bilköerna i Stockholm. Stannade i Sundsvall för att hämta ut Carawellen (som just så pass var körbar trots verkstans insatser), lämna igen hyrbilen och shoppa en sväng till på IKEA. Med Fredrik vid ratten försökte jag och Birk fördriva tiden...

...med en alldeles egen toaborste - en dröm för en sop- och borstfetichist...

...och, allt efter att milen lades bakom oss, med mer och mer desperata åtgärder för att hålla en superless baby glad...

Drygt tolv timmar efter avförd landade vi hemma och samlade ihop resten av familjen. Fredrik blev uppe större delen av natten, fullt upptagen med att tina igenfrusna vattenledningar. För det här är ju familjen Larsson/Paulsson/Lindgren vi pratar om - klart att nåt alltid ska jävlas!

Är det det här som kallas semester?!

Vaknade upp ordentligt vid 7.30-tiden och kände att livsandarna hade återvänt efter fredagens helvetesresa. Vårsol och takdropp inbjöd till uteaktiviteter och jag siktade in mog på morgonpromenad och städning av hundhårsindränkta bilar. Fredrik pallrade sig också upp, om än med stirrig blick och nåt bomullsaktigt över rösten. Konstigt - vilket i o f s kan sägas vara ett normaltillstånd för honom - så jag tog hundar och unge och drog iväg på en tvåtimmars promenad. Ett tag värmde solen så mycket att jag funderade på att ta av mig till t-shirt. Underbart.

Runsten - ett exotiskt inslag på morgonpromenaden för en norrlänning

Jimmie mötte upp i slutet av promenaden och sedan gjorde vi planer för dagen. Fredrik fortfarande mer världsfrånvänd än vanligt. Med tränade ögon ställde Jimmie diagnosen; "Ehhh... Fredrik... Hur många tabletter tog du i går egentligen?!" Ja just ja - Fredrik hade ju efter typ ett halvårs uppehåll från smärtstillande hämtat ut sin medicin och i nån övernitisk iver stoppat i sig så att han skulle kunna sova ordentligt efter den 90-miliga prövningen ihopkrupen i överfulla bilar.

Vi kunde ganska snabbt konstatera att vi kanske inte skulle ägna dagen åt att lösa världsproblem utan hellre ägna oss åt lite mer lättvindliga aktiviteter. Så det fick bli lunch på Mc Donalds och sedan intog vi på norrlänningars vis Bomässan som anordnades i Nyköping.

Efter lite snurrande på parkeringsplatsen hittade vi en lucka att trycka in bilen i. Väl ute insåg vi att alla bilar runt omkring oss hade fått p-böter. Hmmm... Hur lösa detta på effektivast, enklast och billigast sätt? Fredrik tog ett steg ut ur morfindimmorna, ryckte åt sig p-boten från grannbilen och klämde fast den under vår vindrutetorkare. Kirrat!

Sedan gällde det att ta sig in på Bomässan i samma stil. Det var inte så svårt. Bara att ikläda sig ett Norrländskt Förvirrat Ansiktsuttryk och svamla sig förbi i kassan.

Ganska snabbt hittade vi Fellas uppfödare som stod i en monter. Det tog väl inte så många minuter innan Jimmie lyckades välta ett helt broshyrställ över de stackars kostymklädda "Stockholmarna".

Nu kände jag att jag hade ett behov av att styra upp hela situationen och jag kommenderade, precis som jag brukar göra med hundarna när de är allt för livliga och stissiga, "Gå bakom!" men det funkade väl så där...

Mässan innefattade också en "Antikrundan Light" och där satte vi oss ner en stund. Fredrik satt som ett ljus och tittade på utan att säga ett ord, men om det var av nyfunnet antikvitetsintresse eller drogpåverkan vet jag inte. Det enda som störde hans - och resten av publikens -koncentration var Birks ballong...

Ballongen var jätterolig...

...en liten stund i alla fall...

Nu var det liksom läge att röra på sig, kändes det som... Efter att ha charmat in oss på trädgårsmässan en sväng återvände vi till bilen, gav tillbaka p-boten till dess rättmätiga ägare (varsågod) och drog hemåt mot stundande middagstillagning.

Birk lagar middag på sitt eget lilla sätt

Efter ytterligare en timmes hundpromenad och införskaffande av nåt ton weight pull-vikter, kan vi konstatera att det här var en ganska bra semesterdag. Lite konstig men ganska bra. Ungefär som vi.

Nu en tekopp och lite chillande framför TV:n innan vi drar oss tillbaka inför en shoppingdag i morgon. Medicinburkarna tror jag att jag lägger beslag på.

Natti natti!

Sådan far, sådan son

Vem hade kunnat tro nåt annat?

En sak som fått mig - och oss - att hålla ut när livskarusellen snurrat på lite väl fort sista tiden, är den efterlängtade trippen till Nyköping/Stockholm. En veckas resa tillsammans med go'vänner, fylld av trevligt umgänge, hundträning, shopping men - framför allt - vila och paus från vardagliga bekymmer. Visst låter det underbart! Det var det också. I ungefär 40 mil.

Fredag förmiddag var det äntligen dags. Efter effektiv packning och strukturering stoppade vi in oss i Carawellen; jag, Fredrik, Birk, Jimmie, Karin, fem hundar och en hel del packning. Vi tillät oss till och med att raljera lite över olyckskorparna som, med erfarenheter av allas våra tidiagre bilresor, kraxade olycksbådande på facebook.

Till Umeå gick det bra. Vi tillät oss till och med att göra oss roliga över en långtradare som blivit stående efter att ha mejat ner en dielselpump:

I Ö-vik var läget också strålande. Översköljda av hybris bestämde vi att ta en lite längre paus i Sundsvall. Om vi bara hade vetat hur rätt vi skulle ha...

Efter sedvanligt flottigt kolhydratsintag på därför avsett matinrättning startade nämligen inte bilen... Omgiven av Bilmekaniker-Jimmie, Allfixar-Fredrik och Karin-Kavat intog jag och Birk en relativt passiv och hoppfull inställning. Men efter ett par timmars fruktlösa försök att få igång bilhelvetet började även jag misströsta. Nu gällde det att hitta utvägar. Hur fasen tar sig fem pers och lika många hundar 50 mil söderut frånSundsvall en fredag kväll? Att det skulle svida i börsen var bara att inse - frågan var hur mycket.

Lösningen fick till slut bli att jag och Birk satte oss på Stockholmsbussen och att övriga trängde ihop sig i en hyrbil. Carawellen lämnade vi åt sitt öde efter att ha bärgat den till närmsta bilverkstad. Deja vu-känslorna för både mig och Karin slog in ordentligt; för inte allt för länge sedan blev hon stående i Ö-vik med havererad bil och jag har dåliga erfarenheter av Sundsvall efter att ta tappat ett hjul på en husvagn i nämnda stad.

Knappt sex timmar senare nådde jag och Birk Centralstationen i Stockholm. Min lille hjälte; go' och glad hela tiden...

Lite trött och mosig efter en lååång natts äventyr...

I gott sällskap anlände Fredrik ungefär samtidigt till Liding ödär han, enligt tidigare planer, kunde hämta upp min morfars bil som vi ska ta upp till Skellefteå igen. Han hämtade sedan upp mig och så, många timmar försenade, kunde vi någon timme senare segla in hos Karins pappa i underbara Fridhem. Att komma hit känns alltid fantastiskt men just idag var det en speciell känsla att få mötas av full service och vackra omgivningar...

Aldrig har en slutdestination tett sig så välkomnande...

Den här resan är absolut inget man vill göra om. Men skulle jag tvingas genomgå nåt liknande igen, hoppas jag att det är i samma sällskap; ordspråken "i nöden provas vännen" och "delad glädje är dubbel glädje och delad sorg är halv sorg" känns himla adekvata efter en så här resa.

Trötta resenärer...

...både två- och fyrbenta

Just ja. Nämnde jag att jag har himla ont i halsen också?

Antikolikpromenad och nöjd sambo - receptet på en bra dag!

Knappt halva dagen har gått och pluspoängen har redan överskridit gårdagens ranson med råge!

Dagen började tidigt. Det är inte var dag jag befinner mig tre mil hemifrån med drag weight-klara hundar och unge i barnvagn kl 7.40 på morgonen. Men nu var det så. Parkerade bilen vid natursköna Mobacken och gav mig sedan i kast med Hälsans Stig. På sommaren en bred och välpreparerad promenadväg, på vintern till stora delar bestående av ett isigt och söndertrampat skoterspår. Och självklart siktade jag in mig på just den guppiga delen. Hundarna drog för glatta livet och Birk kommer aldrig att få kolik de närmsta hundra åren, så guppad och omskakad som han blev.

Vi trampade i alla fall på i och omkring centrala Skellefteå och träffade på ett otal morgonpigga motionärer och hundrastare. Inte en endaste liten uttalad fördom, varken mot mina hundar eller mot träningsformen. Tvärt om, många positiva och imponerade kommentarer fick vi oss till livs. Och många småhundsägare fick i vanlig ordning ta ihop sina bjäbbande hundar medan mina stod lugna och betraktade yrvädren. Tacka vet jag selar och kätting - det får den allra blodtörstigaste alternativt översociala kamphund att bete sig som folk...f'låt...menar hundar. Jag fick dock inte tillfälle att odla mina sociala förmågor då tillfrågade och tidigare bortprioriterade goda vänner som jag hade hoppats få sällskap av uppenbarligen hade annat att göra en onsdag morgon.

Rödnäst bebis och flåsande hundar vid vackra Nordanå.

Vad fick mig då att trotsa morgotrötthet och kyla för att trava på inne i stan i 2,5 timmar? Jo, Fredriks uppkörning! Äntligen! Äntligen! Äntligen! Efter flera års tjafsande med Länsstyrelsen och Transportstyrelsen fick han äntligen sitt körkortstillstånd för ett par veckor sedan och sedan har det snabbt ramlat på med teori och körningar fram till i veckan då han klarade båda delarna på första försöket. Så glad för hans skull, men också för min egen. Det underlättar sannerligen att vara två körkortsinnehavare när man har fyra ungar, två hundar, oregelbundna arbetstider och bor ute på vischan...

Nöjd körkortsinnehavare!

Och nöjd busunge som hädanefter kommer att få åka många mil med pappa vid ratten!

Innan dagen är slut hoppas jag ha hunnit varit lite arbetseffektiv och träningseffektiv (dags för ett boxpass igen). Inget går upp mot en dag fylld av samvetsboostar!

Mental träningsvärk?

Jag trodde att jag stiftat ett nytt uttryck men när jag googlade fick jag flera träffar på "mental träningsvärk". Attans. Aldrig får man vara unik.

En beskrivning av begreppet som jag hittade är "de olustkänslor man kan få när spänningar och stress löses upp". Kanske är det nån illvillig guds straff för att jag flydde verkligheten och tillbringade ett avslappnande dygn i Paradiset? Eller är det kanske bara summan av alla känslostormar...all stress...alla oro...alla frustrationer...men också positiva känslor...som jag av nån anledning tenderar att hamna i - och som jag har översköljts av senaste året? Nu känner jag i alla fall bara för att krypa ihop till en boll och flänna lite. Men det får bli nån annan gång. Har liksom inte tid i dag.

Jag har just klippt Fredrik och Birk. Lillpjuppen. Birk alltså. För nån dag sedan började han gå och nu förlorade han allt bebisfjun. Bara att inse att han inte är nån bebis längre - han är ett barn. Eller, som en vän säger, "en liten människa".

Nu ska jag samla ihop resterna av jag och packa in folk och fä i bilen. Ett flertal ärenden att uträtta i dag. Också.

Omtumlande dagar, korta nätter och en gående bebis!

Jädransanåda - här springer dagarna iväg helt okontrollerat! Fyllda av + och - och för en gångs skull är det inte fröken Larsson som stått i centrum. Jag och Fredrik har under några dagar delat en guppig väg med vänner. Vi har inte kunnat göra annat än följa med som sällskap men förhoppningen - och min tro - är att vägbanan kommer att bli ganska mycket slätare framöver.

Strålande sol och takdropp välkomnade oss när vi tog oss ett dygn i Kalvträsk. Ett inte egentligen så märkvärdigt men ändå vilsamt och energiladdande dygn. Vi tittade till stugan, promenerade och åkte skoter (och åkte spark efter två hysteriskt lyckliga och skoterjagande hundar) samt ägnade flera lata timmar åt att bara vara.

Stugan stod kvar...

...det försäkrade sig mormor och Birk om.

Freja och Ya'ax delade tuggummi....

...medan Fella förfasade sig över finalen i Melodifestivalen.

Lagom till finalen ägnade familjen sina första timmar framför Melodifestivalen (eller...om jag ska vara ärlig...så sov jag mig genom större delen) och vi kunde väl konstatera att det inte var någon förlust att ha tillbringat kvällarna med annat under de gångna veckorna. Inte en endaste låt uppbringade i alla fall samma reaktioner hos Birk som Frejas mobillåtar - kolla här!

Jag vet inte om det var ett vilsamt dygn eller stärkande vårluft som gjorde susen, men när vi kom hem igen tyckte Birk att det var dags att ta sina första steg! 10 mån och 2 dagar gammal - nu är gullungen ingen bebis längre... 

Omtumlande dagar, korta nätter och en gående bebis!

Jädransanåda - här springer dagarna iväg helt okontrollerat! Fyllda av + och - och för en gångs skull är det inte fröken Larsson som stått i centrum. Jag och Fredrik har under några dagar delat en guppig väg med vänner. Vi har inte kunnat göra annat än följa med som sällskap men förhoppningen - och min tro - är att vägbanan kommer att bli ganska mycket slätare framöver.

Strålande sol och takdropp välkomnade oss när vi tog oss ett dygn i Kalvträsk. Ett inte egentligen så märkvärdigt men ändå vilsamt och energiladdande dygn. Vi tittade till stugan, promenerade och åkte skoter (och åkte spark efter två hysteriskt lyckliga och skoterjagande hundar) samt ägnade flera lata timmar åt att bara vara.

Stugan stod kvar...

...det försäkrade sig mormor och Birk om.

Freja och Ya'ax delade tuggummi....

...medan Fella förfasade sig över finalen i Melodifestivalen.

Lagom till finalen ägnade familjen sina första timmar framför Melodifestivalen (eller...om jag ska vara ärlig...så sov jag mig genom större delen) och vi kunde väl konstatera att det inte var någon förlust att ha tillbringat kvällarna med annat under de gångna veckorna. Inte en endaste låt uppbringade i alla fall samma reaktioner hos Birk som Frejas mobillåtar - kolla här!

Jag vet inte om det var ett vilsamt dygn eller stärkande vårluft som gjorde susen, men när vi kom hem igen tyckte Birk att det var dags att ta sina första steg! 10 mån och 2 dagar gammal - nu är gullungen ingen bebis längre... 

Revbensångest och temakväll

I går morse gjorde jag hundarna en tjänst. Trodde jag. Och tyckte de. Men i eftertankens kranka blekhet fick jag ångestsvettpärlor i pannan och skamhjärtklappning i bröstet - tänk om jag tagit död på mina älsklingar?

Jag gav dem nämligen lite BARF-godis i form av överblivna råa revben från i julas. Det var när Fella gapade upp och svalde bytet helt likt en anakonda som ångesten kom krypande - vad hade jag gjort?! På inrådan från andra hundägare stoppade jag i hundarna lite sparris och hoppades på det bästa. Gårdagen avlöpte väl. Kvällen också. Och natten. Större delen av den i alla fall. 04.30 i morse vaknade jag av att Ya'ax kräktes. Upp kom några benflisor och lite blodblandad galla. Sen sov jag inget mer. Ringde veterinären när telefontiden började och fick - LYCKLIGTVIS - lugnande besked. Fortsätta med sparris, krydda med lite paraffinolja så ska detta nog gå vägen. PUH!

I går kväll fick jag i alla fall dämpa det dåliga samvetet med en trevlig temakväll på brukshundklubben. Som, mig veterligen, första brukshundklubb i Sverige bjöd de nämligen in oss WP-frälsta för en föreläsning, förevisning och prova på. Det gick riktigt, riktigt bra; alla hundägare lyssnade uppmärksamt på den entimmeslånga föreläsningen och de blev positivt överraskade över sina hundars WP-förmågor när de sedan provade på.

Vår vana trogen börjar stressen och kaoset göra avtryck i vardagen; körkortsteori, kohasiga bilar, helgvistelse i Kalvträsk, stundande resa till Stockholm... Katten på råttan, råttan på repet... Vi får se om vi år detta att gå ihop. 

Gosegos finns det alltid plats för!

Och upptäcktsfärder!

Efter såna aktiviteter krävs lite kolhydratspåslag...

MUMS!

Kompott

Detta inlägg känns ganska symtomatiskt för den helg som skulle ha kunnat vara energigivande och harmonisk; när jag satsat på nåt riktigt konstruktivt så strejkar hårddisken och allt går åt helvete. Så ni får hålla till godo med en mycket förkortad variant. Det är ju inte första gången jag "tappar bort" ett inlägg. Precis som det inte är första gången jag kliver in i saker som leder till känslomässig/mental härdsmälta. Men det sägs ju att kriser ger lärdom. Och min lärdom av den gångna helgen är...att jag förmodligen inte lärt mig nåt i slutändan ändå...

Helgens prövningar till trots hann jag med några korta utevistelser med hundarna.

"Blå" Ya'ax - eller snarare "våt grusvägsfärgad" kanske..?

Vi drog också iväg till pulkbacken med Birk. Han var måttligt road av att glida runt på en uppblåst plastbit. Enda gången han drog på smilbanden var när han fick sån fart att han katapultades/gled ur åktyget och drog iväg några meter på egen hand. Kan ungen vara miljöskadad, tro?

I går morse var det bara att dra på sig den professionella minen och göra en heldagsjobb. Efter mycket möda (varför skickar de inte med tråd och en liten vävstol så man får väva lamellerna i gardinerna själva, när det ändå krävs flera timmars pillergöra bara för att få ihop djävulskapslamellgardinerna?!) från både min och Fredriks sida håller den nya lokalen på Campus att se riktigt ok ut:

På väg hem i går kväll satt jag och pillade på min i-Phone och hittade till slut en gratis-app med GPS-funktion. Just för att den var gratis, var mina förväntningar tämligen låga när jag knappade in "Ersmarksbodarna" som slutdestination. Men appen hittade inte bara igen byn utan den satte knappnålen rakt genom taket på vårt hus! HUR kan den veta var vi bor?!

När man inte mäktar med livets stora mysterier kan det ju kännas skönt att förlora sig i de små...

På tal om små saker - posten kom just med min nya jobbdator. Ska bli skönt att slippa gå igenom all text flera gånger och komplettera med de "f" som fallit bort eftersom just den tangenten är lös och måste bankas på för att ge ifrån sig en bokstav.

Kompott

Den gångna helgen inbjöd till energigivande uteliv och stärkande solskenspromenader. Tyvärr blev det inte så mycket av den varan eftersom jag, min vana trogen, alltid hamnar i en massa annat tjafs istället för att ladda batterierna när tillfälle ges. Energitjuvannde aktiviteter till trots kan man ju i alla fall dra lärdom av saker - och helgens nyvunna kunskap är väl att jag inte drar lärdom av saker...

Lite frisk luft hanns i alla fall med. Fick också tillstymmelsen till vårkänsla av de geggiga grusvägarna.

Den officiella benämningen på Ya'ax färg är "blå" men jag brukar beskriva den som "våt grusväg". Det stämmer väl ganska bra?

Vi hann också förbi en kortis i pulkbacken med Birk. Vi tjoade och tjimmade för att höja stämningen men Birks entusiasm över att glida runt på en uppblåst plastbit var väl sisådär... Enda gången han gång drog han ordentligt på smilbanden var när han kom farande i en så hög fart att det tog tvärstopp när jag tog emot honom och han katapultades/gled ut från sitt åktyg och drog iväg på egen hand några meter nedför backen. Kan han vara miljöskadad, ungen?!?!

Måndag morgon kom och det var bara att samla ihop spillrorna av Jenny-Ann, sminka på sig den professionella minen och göra en heldag. Med benäget bistånd av Fredrik har jag gjort ett tappert försök att "mysa till" vår lokal som vi hyrt på Campus. Vi har tillbringat ganska många timmar med att anpassa och montera lamellgardinerna som vi köpte på Jysk - i slutändan förundrades jag över att de inte skickat med tråd och en liten vävstol för att tillverka lamellerna också med tanke på hur mycket montering det krävdes för att få helvetesbitarna att sitta ihop! Inredningen är väl kommen ungefär halvvägs och nu ser det ut så här:

Jag hade en fantasi om att denna sportlovsvecka skulle bli lugn men jag har en massa jobb som väntar. Förhoppningen är i alla fall att vi ska kunna ta oss iväg till Kalvträsk över helgen.

På tal om Kalvträsk...och orter mer generellt... I går befann jag mig 8 km hemifrån när jag satt och lekte med min i-Phone och äntligen hittade en gratisapp som någorlunda hade GPS-liknande funktioner. Just för att den är gratis hade jag inte särskilt höga förvängningar när jag knappade in destinationen "Ersmarksbodarna" på den. Men se på f-n - inte nog med att den hittade byn, den satte knapphålet rakt genom taket på vårt hus!!! HUR kan appen - som alltså inte funnits i telefonen tidigare - veta att det är just där vi bor?

Ja, när livets överhängande mysterier känns för tunga att bära är det skönt att förlora sig i de små...

Inget att skriva om..?

Behöver ta en paus från jobbet vid datorn och tänker att jag kanske ska göra itt blogginlägg. Men så kommer jag på att jag liksom inte har nåt att skriva om. Kan det vara så att livet bara ramlar på just nu? Självklart är det som vanligt full fart framåt men det är liksom inget som "sticker ut" och engagerar/frustrerar mer än vanligt.

En liten existentiell omställning konfronteras i alla fall närmsta familjen med i och med att mamma och pappa nu står i begrepp att flytta från det hus som jag vuxit upp i...den gård där mina barn tillbringat så många underbara dagar fulla med skoteråkning, korvgrillning, bad i plastbaljor, grönsaks- och blomodling i växthuset... Nu måste kanske jag och Fredrik ta lite ansvar för att ge barnen vardaglig stimulans?!

Ingen förestående tävling gör att suget på hundträningen dalat lite just nu. Stormvindarna och ishalkan är inte särskilt inbjudande när det gäller drag weight-promenader, både jag och Fella är spyless momenten i Lk 2 och vad gäller de nya utmaningarna i Lk 3 skulle vi behöva lite expertgrillning. Tina Fridh - nu är det dags att boka nästa Skellefteåvistelse!

Min egen träning rullar också på. Med tre träningskompisar vore det väl ändå attan om man inte skulle kunna hålla ut under längre tid. Jag brukar ju annars hänfalla åt "allt eller inget" men nu har jag hittat en nivå på 2 - 4 pass i veckan och det känns bra. Allra roligast är boxpassen.

Fredrik tillbringar all lösgjord tid med att läsa teori. Han satsar fullt ut på körkortet. Det kan väl inte vara så att han vill slippa ha Handledar-Jenny-Ann vakandes över sig när han kör?!?!

Även arbetsmässigt ramlar saker och ting på. En tillvaro av avgörande beslut och processer så som upphandlingar, anställningar, konflikter etc har nu avlösts av mer vardagligt skriv- och planeringsarbete. Inte mindre att göra men lyckligtvis mindre mentalt utmattande.

Vi har också hittat en tillvaro med två söner på heltid. Elias har valt att bo här och med det kommer mycket bus mellan bröderna, krav på kliande av hårbotten men också fler kallingar på toalettgolvet och förlusten av en vecka med möjlighet till sovmorgon. Summa summarum är i alla fall en massa ++++++++++++!

Nu stundar en helg utan några större måsten. Det innebär förstås inte att den blir lugn men den kanske kan ge möjlighet till lite återhämtning. Eller nån liten flygtur i stormvindarna!

Nu finns tid för...

källsortering...

vila...

och mys!

Akilleshäl

Alla har en. Och man är mer eller mindre medveten om den. Jag blev påmind om min i går.

Ni får gärna kalla mig dum. Ful. Tjock. Slarvig. Konstig. Otrevlig.

Men kalla mig inte svekull och lat.

I går kom antydningarna...eller antydningarna och antydningarna...det var jäkligt tydligt uttalade bedömningar om mitt agerande under senaste två åren. I tredje och fjärde led. Men med tydlig härledning från tjafset i hundklubben och från en person som jag respekterar och som jag, trots våra meningsskiljaktigheter, hela tiden vidhållit (både till personen själv och till alla andra) att jag tycker om och som jag inte ödslat något skitsnack på. Sanningen står oemotsagd eftersom jag inte orkar springa före och efter för att ge min version. Jag orkar inte ringa in all martyrskap och ryktesspridning. Men det gör jävligt ont när man får det kastat i ansiktet. Igen och igen. Och helt plötsligt blir jag, som alltid låter nåd gå före rätt, full av prestige.

Jag har rannsakat mig och de mina. Gått igenom månad för månad. Läst på forum, tittat på foton, pratat med folk. Och vet ni. Jag må ha varit dum. Ful. Tjock. Slarvig. Konstig. Otrevlig. Men jag kan inte se att jag lämnat någon i sticket. Jag har inte svikit. Jag har inte varit lat.

Det blev en trist avlutning på en i övrigt konstruktiv dag. Vi genomförde ett sedan länge ångestfyllt möte med en stor uppdragsgivare och det gick så bra som det kan gå. Jag, Fredrik och Birk hann med en lunch med farmor och avslutade Umeådagen med shopping på Biltema. Jag donade en del med vår nya möteslokal i stan. Och jag körde ett uppfriskande box-pass på F & S. Jäklar - varför har jag inte upptäckt tjusningen med boxning tidigare!

I dag står många punkter på agendan men steg ett är att ta sig ut genom ytterdörren utan att blåsa bort. En nog så stor utmaning. Kommer jag mig ut och in igen så får ni snart rapport om hur denna dag avlöpt.

Ha en bra dag!

Hälsningar

Dumma, fula, tjocka, slarviga, konstiga, otrevliga men inte ett endaste dugg svekfulla och lata Jenny-Ann!

Sova, sova, sooooova!

Jag har världens underbaraste lille bebis. Glad, social, framåt, påhittig.. Men på natten förvandlas han...liksom Dr Jekyll och Mr Hyde...som en varulv...och blir en riktig liten pina. Herr P-piller. Mr Vacuum. Härvelkorset.

Senaste 9,5 månaderna har jag inte gjort annat än försökt snurra runt och hitta positioner så att lille tiss-snuttaren ska kunna ligga och gosa med mina bröst medan jag förtvivlat försöker sova vidare. Ett sorts framstupa sidoläge med armarna över huvudet har fungerat bäst hittills. Vilket satt spår i min, sedan tidigare, svaga ländrygg och min afrikannacke. Och i min sömn. Det har faktiskt gått så långt att jag sett fördelarna med att tyngdlagen haft inverkan på skinnpåsarna - om jag ligger med ena armen under Birks huvud, ser till att han får ett ordentligt tag runt bröstvårtan med munnen och sedan sakta vänder mig om så kan jag faktiskt ligga nästan raklång på rygg medan han snuttar vidare någonstans i min armhåla!  Lille Binke Bonk vet hur man gör för att få all uppmärksamhet och det kan jag ju säga, att så länge han håller på så här lär han inte riskera att tvingas dela sin uppmärksamhet med något småsyskon...

Så. I går kväll bad jag Fredrik om hjälp. "Snälla, sa jag, låt mig SOOOOOVA! Kan du ta Birk i natt?"

Sagt och gjort. Vi kom oss i säng vid midnatt efter en liten uppvärmande tupplur i TV-soffan. Lite tissetår och sen sova. Det gick inte lång tid innan Birk vaknade upp igen. Men minsann, då fick pappa ta honom. Och sedan förde Birk en mycket högljudd monolog i måååånga nattlånga timmar... Jäklar, vilken arg bebis!!! Fram på morgonsidan resignerade jag och tog tillbaka honom, varpå han slocknade vid bara lukten av mig.

Så vad blev resultatet av denna manöver? Jo, inte bara EN zombie utan TRE! 

När Elias var liten - för sisådär 15 år sen - så hade vi lamm som enträget hoppade över fårstängslet på nätterna. Och tackorna, fyllda av både moderskänslor och mjölk, stod och BÄÄÄÄÄade efter sina små lurventossar som förtvivlat BÄÄÄÄÄade tillbaka. Fårskallar. Resultatet av det blev i alla fall att jag, under en vecka då Elias pappa var bortrest, försåg mig med hörselkåpor för att stänga bräkandet ute. Bekymret var att jag var tvungen att höra väckarklockan, som på denna tid bestod av en tämligen omfångsrik klockradio. Så vad göra? Det blev klockradio - inklusive nätanslutning och antenn - närmast örat och sedan kåporna utanpå. Inte alldeles enkelt. Men det gick. Så nog vore det attan om jag inte skulle kunnna pilla in min i-Phone mellan min skalle och ett par hörselskydd? Så får Fredrik och Birk diskutera högljutt bäst de vill sen.

I övrigt hade vi en tämligen konstruktiv och trevlig dag i går. Jag introducerade en nyanställd för resten av personalgruppen och Fredrik tog sin första körlektion. Mycket beröm fick han. Dock fick jag inte bekräftat att hans utmärkta förmågor beror på hans utomordentliga handledare. Men jag är ju ganska blygsam av mig så jag klarar mig utan verbal bekräftelse. Jag vet ju hur det ligger till. Egentligen.