Jag har världens underbaraste lille bebis. Glad, social, framåt, påhittig.. Men på natten förvandlas han...liksom Dr Jekyll och Mr Hyde...som en varulv...och blir en riktig liten pina. Herr P-piller. Mr Vacuum. Härvelkorset.
Senaste 9,5 månaderna har jag inte gjort annat än försökt snurra runt och hitta positioner så att lille tiss-snuttaren ska kunna ligga och gosa med mina bröst medan jag förtvivlat försöker sova vidare. Ett sorts framstupa sidoläge med armarna över huvudet har fungerat bäst hittills. Vilket satt spår i min, sedan tidigare, svaga ländrygg och min afrikannacke. Och i min sömn. Det har faktiskt gått så långt att jag sett fördelarna med att tyngdlagen haft inverkan på skinnpåsarna - om jag ligger med ena armen under Birks huvud, ser till att han får ett ordentligt tag runt bröstvårtan med munnen och sedan sakta vänder mig om så kan jag faktiskt ligga nästan raklång på rygg medan han snuttar vidare någonstans i min armhåla! Lille Binke Bonk vet hur man gör för att få all uppmärksamhet och det kan jag ju säga, att så länge han håller på så här lär han inte riskera att tvingas dela sin uppmärksamhet med något småsyskon...
Så. I går kväll bad jag Fredrik om hjälp. "Snälla, sa jag, låt mig SOOOOOVA! Kan du ta Birk i natt?"
Sagt och gjort. Vi kom oss i säng vid midnatt efter en liten uppvärmande tupplur i TV-soffan. Lite tissetår och sen sova. Det gick inte lång tid innan Birk vaknade upp igen. Men minsann, då fick pappa ta honom. Och sedan förde Birk en mycket högljudd monolog i måååånga nattlånga timmar... Jäklar, vilken arg bebis!!! Fram på morgonsidan resignerade jag och tog tillbaka honom, varpå han slocknade vid bara lukten av mig.
Så vad blev resultatet av denna manöver? Jo, inte bara EN zombie utan TRE!
När Elias var liten - för sisådär 15 år sen - så hade vi lamm som enträget hoppade över fårstängslet på nätterna. Och tackorna, fyllda av både moderskänslor och mjölk, stod och BÄÄÄÄÄade efter sina små lurventossar som förtvivlat BÄÄÄÄÄade tillbaka. Fårskallar. Resultatet av det blev i alla fall att jag, under en vecka då Elias pappa var bortrest, försåg mig med hörselkåpor för att stänga bräkandet ute. Bekymret var att jag var tvungen att höra väckarklockan, som på denna tid bestod av en tämligen omfångsrik klockradio. Så vad göra? Det blev klockradio - inklusive nätanslutning och antenn - närmast örat och sedan kåporna utanpå. Inte alldeles enkelt. Men det gick. Så nog vore det attan om jag inte skulle kunnna pilla in min i-Phone mellan min skalle och ett par hörselskydd? Så får Fredrik och Birk diskutera högljutt bäst de vill sen.
I övrigt hade vi en tämligen konstruktiv och trevlig dag i går. Jag introducerade en nyanställd för resten av personalgruppen och Fredrik tog sin första körlektion. Mycket beröm fick han. Dock fick jag inte bekräftat att hans utmärkta förmågor beror på hans utomordentliga handledare. Men jag är ju ganska blygsam av mig så jag klarar mig utan verbal bekräftelse. Jag vet ju hur det ligger till. Egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar