Hundträning

Jaha. Det är väl inte så konstigt. Hundträning.
Jo, för mig är det numera det. Jag har inte gett Fella ett lydnadskommando sedan slutet av februari. Visst har hundarna fått vardagsmotion men ett ordentligt drag weight-pass har de inte gjort på evigheters evigheter. Så jäkla tragiskt. Samtidigt är jag lite stolt över mig själv. Stolt över att jag, istället för att förstöra relationer och det vi uppnått hittills genom att träna medan jag är stressad och frustrerad, bara har låtit hundarna vara och istället bli lite sugna på att få jobba igen.

För nu är de sugna. Fella, den lata hyndan, löpte iväg som en galning när vi var ute och cyklade i går. Och i dag, när jag för första gången på tre månader, plockade ut henne på lydnadsplanen så gick svansen som en propeller. Till och med Ya'ax, ni vet han som är speedad precis överallt utom inomhus och på lydnadsplanen, var taggad till tusen och visade oanade förmågor till samspel och tjänstvillighet.

Efter välförrättat värv gjorde jag körde jag förbi ett stort sandtag och lät hundarna köra ett kort men intensivt drag weight-pass i den tunga och kuperade terrängen. Finemang! Ska försöka ta mig dit mer regelbundet - det ligger ju bara några kilometer hemifrån.

Jag har också tränat. På att vara social. Hela det här året har liksom bara försvunnit i jobb och jag har märkt hur jag med avund, fascination och förundran läst folks statusuppdateringar på facebook och förstått att folk faktiskt TRÄFFAS där ute i verkligheten - inte, som jag, pliktskyldigast kastar iväg nån liten kommentar eller meddelande på nätet med mer eller mindre regelbundenhet. När man som i dag kan kombinera hundträning och trevligt umgänge återvänder hoppet om en någorlunda normal tillvaro. Så småningom.

En annan liten människa som tränat i dag är Birk. Vem annars? I dag tänjde han ordentligt på navelsträngen. Medan jag stod med huvudet i kylskåp och skafferi efter en sväng till affären, var Birk kvar ute och polimasade på för sig själv just utanför ytterdörren. Jag hörde hur en traktor körde förbi ute på vägen men fäste ingen större vikt vid det. Men det gjorde Birk som, likt en jakthund i ett harspår, drog iväg snabbare än snabbast. Att det var traktorn som hägrade vet jag eftersom Birk, när jag äntligen hittade igen ungen och skällde upp honom lite, längtansfullt pekade efter vägen i den riktning traktorn passerat och ropade "Tattooon, tattooon!".

Ser ni den lilla pricken på vägen, strax till höger i bild?

Det är en stycken traktorkåt unge.

I morgon jobbar jag vidare i normaliseringsprocessen. Jobbar lite, tvättar och städar. Vem vet - kanske tränar lite hund också!?!? :-)

Glimtar ur Paradiset

Lika negativ och uppgiven som jag var innan helgen, lika vederkvickt och positiv känner jag mig efter en helg i Paradiset. Det enda negativa är att helgen måste ha ett slut...

Efter en kall vinter och en grådaskig och regnig vår, blir ju det mesta vackert i solens ljus. Men det ÄR nåt visst med Kalvträsk... Där kan jag vara och bara...vara... Jag kan sitta och titta förnöjsamt på det jag redan åstadkommit och inte sucka över det som SKA göras. Jag tar mig tid att göra nonsenssaker som att till exempel bara sitta stilla och göra...ingenting. Jag märker till och med hur jag GÅR långsammare.

Vattenståndet är högre än någonsin och hundarna turades om att göra djupdykningar (både bildligt och bokstavligt) ute i skogen. 

Är det en älg? Eller en bäver? Eller...kanske...Fella?!?!

Ya'ax spanar på lillsyrran i nåt som vanligtvis är en mossbeklädd liten skogsglänta.

Och tro't eller ej, men här springer hundarna efter en väg...

...och liten Birk vill förstås göra detsamma!

Men sjövattnet var lite väl kallt att bada i, så Birk fixade sig en egen liten pöl.

Lång, intensiv och solhet dag gör både två- och fyrbenta trötta!

Vi är ju en familj stadd i viss förskingring, särskilt på helgerna. Jag tror inte att vi under det senaste året någonsin har åkt till stugan i samma konstellation. Många gånger har vi nån låneunge med oss men ibland är vi färre. I helgen följde Freja och Birk med och på lördagen förärades vi besök av Elias med flickvän som kom körandes med EPA:n. Och Mors Dag firades tillsammans med mamma och pappa; surströmming och kladdkaka. Kan det bli bättre?!?!

Jag avslutar med lite glimtar inifrån stugan. Även om jag tränar på att vara lat (genom att försöka lära mig att använda papperstallrickar och plastbestick) ska det vara lite mysigt och "soligt" att vara inne i stugan när man har kökstjänst. Många förändringar är på gång men just nu ser det bland annat ut så här:

Ett steg fram och 70 000...eller...kanske 200 000...steg tillbaka

Jag veeeet att jag har sagt att jag inte ska beklaga mig i bloggen. Men det här får bli ett lite självömkande inlägg. Känns lite befogat. Faktiskt.

I tisdags var det dags för deklaration. Ungefär lika ångestfyllt som att besikta bilen. Gjorde en störtdykning i kvittolådan och tyckte att jag hade ganska bra koll på läget inför träffen med bokförar'n. Men det var ju en bedräglig känsla. Ganska snart fick jag förstå att jag får skatta cirkus 70 000:- på jordbruket. Puh. Djupandas Jenny-Ann! Sen fortsatte granskningen och hur eller hur så kom plötsligt bokförar'n på att han KANSKE liksom har gjort lite fel för fem år sen när vi fick ersättning från försäkringsbolaget och att jag därför måste skatta ytterligare 120 000:- på pengar som jag aldrig har fått! Lägg därtill att jag, p g a skatteregler i samband med deltidsarbete etc, inte kommer att kunna plocka ut annat än min månadslön ur företaget ett antal år framåt så kändes det som att jag skulle ha behövt en papperspåse att andas i också.

Nåja, bara plocka ihop spillrorna av mig själv och dra iväg till kontoret för att minutiöst gå igenom varenda litet papper i jakt på en viktig dokumentation som försvunnit. Under sistlidna veckan hade både jag och snäll personal plöjt igenom varenda pappershög i jakt på dessa sketna papper. Till slut var det bara att ge upp - hittade dem inte någonstans. Modstulen satte jag mig i bilen - och plötsligt låg de där mitt framför ögonen på instrumentpanelen! Så skönt men samtidigt så frustrerande.

 Jäkla pappershög

Jaha. Nästa anhalt bilverkstan för att lösa ut Carawellen, som vi bogserade dit i slutet av förra veckan, för dryga tusenlappen. 50 mil sedan den stod där senast. Nu var det nåt kryptiskt elfel - m a o hade bilmekanikern tydligen nöjt sig med att fetta in batteripolerna - och nu skulle den gå som ett spjut! Mer om detta senare...

Kvällen avslutades i alla fall med familjebegivenhet i form av musikframträdande av vår älskade musikant Isac. Bomull runt hjärtat!

Och att höra Birks förtjusning över att få åka "Lais Beppan" (Elias EPA) gjorde också att dagen trots allt kändes uthärdlig.

I går upp tidigt och iväg på jobb i Norrbotten. Efteråt skulle vi passa på att ta en tur på IKEA, jag och Fredrik, för att inhandla de saker som inte fanns att köpa senast vi var där. Av alla sju grejer på måste-listan fick vi en med oss hem; en skål för dryga hundringen. Kändes tämligen ovärt.

Vår själabefrämjande egotripp avslutades sedan med att vi fick känna av den svenska patetiska avundsjukan (det kommer jag att återkomma till i ett inlägg framöver) och diverse akuta problem i jobbet. Vilket tur att jag har så fantastisk personal - den bästa!!

Så. Två dagars prövningar. Nu borde det väl ändå räcka? Njae. I morse när Fredrik skulle starta Carawellen så var den död. Stendöd. Ni vet, det där felet som bilmekanikern lovade att han hade fixat...

I dag grottar jag in mig här hemma. Jobbar en del vid datorn och njuter av att göra enkla, praktiska saker som att städa, diska och tvätta. Fortsättning förljer. Om jag nu inte snavar och bryter nacken i källartrappen eller nåt.

Sommaren har gjort entré i Paradiset

Eller... Vi har väl snarare BESTÄMT att nu får det lov att vara sommar, om än det ligger snö på vissa ställen och sjön är överfyllt av smältvatten.

Redan före kl 9 kom vi oss i väg i morse. Förmiddagen ägnades åt att skura alla hyllor och fönsterbänkar, plocka bort allt råttgift (som till förvånansvärt stor del inte blivit uppätet), ta fram alla textilier samt göra eld både i öppna spisen och i järnspisen. Sedan åt vi en blåsig lunch ute i solen innan vi stökade vidare. Bl a har vi köpt flera IKEA-bord som vi ska ha som förvarings/sittmöbel. Blev riktigt bra, om jag får säga det själv!

En kort promenad och sedan var det dags för middag. Bättre utsikt från middagsbordet går knappast att få!

Nu i kväll har jag och Isac hunnit klara av den traditionella envigen i Couronne - denna gång med Birk som Isacs frivilliga vapendragare. Vi siktar in oss på en lång och kall natt då stor del av kvällen kommer att gå till att elda för värmen. Och mysfaktorn. Och vilan. I Paradiset. För alltid. I evighet. Amen.

Fredriks nya kärlek...

...är lika bred över arslet som jag!

Sannolikhetslära à la Jenny-Ann

Antingen.

Vaknar upp efter en välförtjänt sovmorgon när solens strålar når in genom det nyputsade fönstret och in i det nystädade, dammfria sovrummet. Konstaterar att sambon redan åkt iväg på jobbet och njuter av en lugn stund innan barnen vaknar. Förbereder matsäck inför dagens utflykt till hundklubben. Pyntar lite i det minutiöst städade huset. Äter sedan en god frukost tillsammans med yngsta sönerna innan vi, tillsammans med två ystra hundar, cyklar iväg till en trevlig och verksam städdag tillsammans med övriga hundentusiaster. Cyklar sedan hem igen, fyllda av gott samvete efter en ordentlig motionsrunda för både folk och fä. Hinner göra undan lite jobb medan jag inväntar sambon som kommer hem vid lunch och tillsammans åker vi sedan till stan för att inhandla förnödenheter inför en kommande rofylld helg i stugan. Dagen avslutas sedan med en god middag och trevlig samvaro.

Eller.

Vaknar av sambons väckarklocka kl 05.00. Klarvaken. Ligger på ohåga tills han kommit sig iväg till jobbet. Konstaterar, när ögonen till slut orkar fokusera genom dammet och de smutsiga fönstren, att regnet står som spön i backen. Konstaterar också, när ögonen orkar fokusera genom dammet och smutstvätten som ligger slängd på golvet, att Ya'ax, om möjligt, är ännu mer halt än dagen innan. Stressklump i halsen inför allt som måste hinnas denna lediga dag. Stökar till det redan stökiga huset genom att gräva fram en massa skrot. Försöker förbereda matsäck inför en dag i glada vänners lag men får avbryta för ideliga turer till toaletten. Tvingas till slut inse att jag och mina magbaciller förmodligen inte är så välkomna till hundklubben. Sambon ringer och meddelar att det inte blir nån tur till stugan nästa dag eftersom han måste jobba då också. Stressar vidare och försöker åtminstone frambringa en farbar gång i bråten på golvet innan jag kastar in ungarna i bilen. Skyndar förbi kontoret för att hämta jätteviktiga papper - bara för att konstatera att passerkortet inte funkar. Väntar in sambon, som kommer med en traktor som måste in på verkstan p g a försenade leveranser. Suckar uppgivet när #&%^/¤"!!!! Carawellen inte startar när jag vrider på nyckeln. Efter flera starthjälpsförsök med regnet rinnande innanför kragarna blir lösningen till slut att skumpa hem i traktorn för att hämta den lilla bilen. Tillbaka till stan för att bogsera ovan nämnda Carawelle till verkstan. Sitter som frimärken i lillbilen efter att ha flyttat över alla grejer från Carawellen. Nästan hemma ringer dottern och vill ha hämtning. Överväger att köra hem grejerna och sedan åka tillbaka för att hämta henne men orken är slut och hon får klämma in sig de få kilometrarna hem. Nästan hemma invinkade av civilpolisen och bötfällda. 2 500:- i böter. Väl hemma kastar jag mig i säng och sover över middagstid. Mackor och nudlar till middag. Ger mig i kast med efterlängtad målning och pyntning och konstaterar att den dyra färgen inte ens fäster på underlaget. Inser att det blir ytterligare en dag utan ordentlig motion, varken för matte eller hundar. Och ser fram emot att vara strandsatt hemma jagvetintehurlänge ännu en gång...

Nu är det slut...

Helt i enighet med övrigt kaos i livet just nu, väljer jag att äntligen byta bort Metrobloggen och ge mig i kast med att lära mig en ny variant.

Sol ute, sol inne...

I dag har nog yr.no och klart.se märkbart fler träffar än vanligt - och jag står nog för de flesta sökningarna. Jag känner hur jag sakta men säkert håller på att ramla in i fjolårets stressfälla, där jag så innerligt såg fram emot varje liten stund i stugan och hade ångest varje gång jag insåg att regn eller annat oväder förmodligen skulle omöjliggöra en eller ett par själarenande, avslappnande och inspirerande dagar i Paradiset. Parallellt med att jag under eftermiddagen har njutit av den sällsynta vårvärmen - bland annat genom en cykeltur med yngsta sönerna - så har jag spanat mot horisonten efter utlovade regnmoln. Fredrik har fastnat i jobb under torsdag och fredag och traktorn ska stå på verkstaden, så planerna på att göra sommar i stugan har till stora delar fallit redan - men jag och Isac har ägnat så mycket tid åt att fantisera och planera vår helg och jag önskar...ÖNSKAR...att vi får ta oss iväg. Det är ju bara bra träning att vi tre, d v s jag, Isac och Birk, tillbingar en helg själva i stugan eftersom det är så sommaren till stora delar kommer att se ut. Håll tummarna för oss och för en energigivande verklighetsflykt i helgen!



Birk har verkligen njutit i stora drag av att kunna springa runt, ömsom ute på gården och ömsom inne i huset  nu när värmen tillåter att vi har haft dörrarna öppna. Medan jag började vårstäda altanen, tog han fram ett av nytillskotten från födelsedagen - en högt älskad traktor - och brummade hejvilt bland de kvarvarande jordhögarna efter indragningen av jordvärmen. Eftersom vi hade lite akuta ärenden i jobbet, hade jag telefonen liggande bredvid mig medan jag fejjade för fullt. Och jag märkte inte att lille klåfingrige pillermakaren tillförskansat sig den förrän han kom tillbaka upp på altanen med telefonen i högsta hugg och stolt deklarerande "Bitt tott! Bitt tott!" Om minsann, hade inte ungen plockat fram fotoappen och tagit en alldeles fantastiskt fin bild av sin traktor! Det estetiska intresset och fotoblicken verkar ha gått i arv från den Larssonska delen av familjen! :-)

Hoppas att vänner och bloggläsare har en trevlig mitt-i-veckan ledig kväll. Själv ska jag väl förmodligen tillbringa en stor del av kvällen med att alternera mellan de olika väderapparna. Hur nu det ska gå till samtidigt som jag håller tummarna för strålande försommarvärme i morgon!

Åldersfixerat

Det här med att vara bakis utan att ha supit känns ju ganska surt. Jättesurt. Jag sitter här, väck i huvudet efter en otroligt intensiv men ändå till allra största delen mycket trevlig veckända.

I fredags anordnade jag en utbildningsdag för dryga 50-talet deltagare från hela Norrland. Helt ok även om jag hade önskat bättre innehåll på dagen. Lördagen innebar familjehemsdag och den dagen var fantastisk; toppenföreläsare och, som vanligt, jättetrevligt att få träffa fantastiska uppdragstagare.

Jag kryddade anspänningen med att stiga upp i ottan och feja, måla och baka tårtor. I sann Jenny-Ann-anda kom jag förstås på att jag skulle testa lite nya recept mitt i all stress. Det fick bli två nya tårtor, varav den ena en riktig kaloribomb/barntårta med Polly- och Ahlgrensbilar fluff samt en fondant bl a bestående av mashmallows. Och minsann, tårtorna gick åt trots att vi hade stoppat in Birks födelsedagsgäster en hel del grillmat innan.

Skulle tro att Birk är ganska bakis i dag också. Han njöt i stora drag av allt fokus och alla fantastiska presenter. Det där med att uppfostra könsneutralt existerar liksom inte i vår familj och på förekommen anledning var det en hel del fordonsinriktning på paketen. :-)

I dag har vi nästa födelsedagsbarn, dock utan samma uppståndelse. Det är Ya'ax som inträder sitt sjunde levnadsår. Nu håller han på att bli en "gammhund", älskade skrikapan.

Det här med ålder är ju nåt man inte kommer undan och förmodligen mår bäst av att förhålla sig till med skräckblandad förtjusning. I går hittade jag mitt första gråa hår (därmed inte sagt att jag inta haft några förut men jag har då inte sett dem). Ett låååångt, styvt och helgrått strå mitt på huvudet. Hur kommer det sig egentligen? Tappar strået färgen när det har vuxit ut eller kommer det ut ett grått strå ur hårsäcken? För hur hinner strået växa sig så långt innan man upptäcker det? Är det nån som någongång har hittat ett halvt färgat, halvt grått stå?

Nu ska i alla fall strået och resten av mig ta tag i denna vecka. Fulltecknade dagar fram t o m onsdag och sen hoppas...HOPPAS...jag att vädret inbjuder till ett par dagar i Paradiset under helgen.

Ha en bra vecka, gott folk!

Luft i lungorna

I går var gården täckt av snö och det var galonisar som gällde när jag och Birk var ute. I morse var det vår och det firade Birk med att spela hockey i bara mässingen ute i leran på gården.

Det där med "vår ute, vår inne - vår i hjärta, vår i sinne" stämmer verkligen. För första gången på flera månader känner jag hur jag kan djupandas och hur det konstanta trycket över bröstet släppt lite grann. Det är fortfarande hysteriskt mycket att göra på jobbet men många bollar börjar ramla ner på rätta stället. Och jag har haft tid att vara mamma, husmor och sambo! I sann Jenny-Ann-anda målas det helvilt här hemma. Jag har tvättat sjumiljoner tvättmaskiner - och sorterat och lagt in i garderoberna på en gång. Och när jag ändå var igång, initierade jag garerobsstädning också. Fick t o m Fredrik att göra en storrensning!

"Vaddå jobbigt att städa garderoben? Vi tycker det är ganska mysigt, vi!"

 Nu fortsätta den inlagna banan med att vara god husmor och mor. Middagsbestyr och sen kanske göra tårta inför stundande 2-årskalas!

Luft i lungorna

Byxlös, hemlös och rådlös. Eller. Aprilväder i maj.

I morse var jag igång redan innan tuppen hade börjat kraxa upp sig. Stökade på lite, purrade sedan Fredrik och med gemensamma krafter hade vi tömt halva vardagsrummet och målartvättat golvet innan klockan var åtta. En dryg timme senare var första målarvarvet avklarat och, halverst hemlösa, siktade vi sen in oss på en shoppingdag i Piteå-trakten. Ett liiitet bekymmer uppstod när jag insåg att jag hade målat in alla mina kläder, men en djupdykning i tvättkorgen räddade dagen.

Så norrut, på sommardäck, i snöovädret. Till Vägverkets försvar kan jag nu berätta att de satt ut en liten skylt mitt i dyhålet på vägen strax borta för vår väg. Jäkligt High Tech. Få se, är det snart 45 år sen vi skickade första människan till månen..?

Med hjälp av Facebook-tips hamnade vi till slut i Norrfjärden, där vi våldgästade både en loppis och en kär vän. Sen till Dollar Store, där vi inte hittade en enda av de tre saker vi åkte dit för att handla men ändå satte sprätt på en tusenlapp.

Och lagom till när vi kom hem igen fick vi oss nästan inte in på gården p g a snön. M a o en ganska lämplig avslutning på dagen; bara att grotta in sig och andas målarångor resten av dagen. Och titta på Birk som, nyekiperad med mini-foppatofflor och cykelhjälm, tränar sig på att hinna till toan när han är kissnödig.

Dyhål

Jag hade ju bestämt mig för att inte klaga så mycket här i bloggen, men nu måste jag få göra ett undantag...

För ett par månader skickade jag ett erbjudande till en av stans mässarrangörer om att hundklubben kunde patrullera mässområdet. Ingen respons. Förrän denna vecka, då de plötsligt hörde av sig och bad om vår hjälp efter att en tidigare tillfrågad hundklubb inte hade kunnat ställa upp med tillräckligt många ekipage. Visst! Jag kastade mig på datorn, gjorde anmälningsblankett (jag ÄLSKAR Google Dokument), skickade förfrågningar över hela internet och fick, till slut, ihop elva tjänstvilliga ekipage som avsatte tid trots att just den helgen är proppad med massor av andra arrangemang. Sen gjorde jag schema, informerade alla - och just när jag tryckt iväg sista mailet ringer mässarrangören och säger tack så mycket men vi behöver inte er hjälp. Bara sådär. Puh.

Bilden på vår fantastiska byaväg får symbolisera frustrationen i detta inlägg. Den där mittsträngen som ser ut som ett svällande, bottenlöst gyttjehål...är...ett svällande...bottenlöst...gyttjehål...



 

Att välja rätt och förutse konsekvenser

I eftermiddags kände jag att jag behövde vädra ut både frustrationer och lösningsmedel ur hjärnan. Så jag trotsade vårvindarna och tog hundarna på "rundningen", en liten tur på dryga halvmilen som jag brukar avverka när tid eller ork inte räcker till annat. Ungefär halvvägs passerar man en travtränares gård med därtill hörande hästar. Och så den lilla ponnyn som inte hör till nåt, liksom. Vägrar stå på rätt sida stängslet. Och har väl aldrig sprungit in en spänn. Men hon är ändå ett inventarium som noga granskar alla förbipasserande. Och dagen till ära ville hon göra hundarna bekantskap. Liiite skeptiska men artigt tillmötesgående var båda hundarna. Och just när vi skulle gå förbi vände stoet flanken till och måttade med en bakhov. Lyckligtvis slog gamla erfarenheter in och jag såg vad som var på gång innan nån av oss fick ett hovmärke i pannan.

Den händelsen fick ändå på nåt sätt vara lite symtomatisk för min tillvaro just nu. Jag visar mig från min mest tillmötesgående sida men det innebär att det är någon på andra hållet som blir frustrerad. Men jag är stolt över att jag faktiskt börjat inse att jag inte kan vara överallt, hinna allt och tillgodose allas behov. Den insikten gjorde att jag faktiskt tror mig kunna överleva nästa veckas jobbanhopning, vilket inte alls kändes självklart tidigare.

På tal om att överleva, så fick Fredrik undsätta en stackars bilist som rasat rakt genom grusvägen sent i går kväll. Samma visa varje år. Vägverket skickar dit en väghyvel som snyggar till ytan så att ingen kan ana det närmast bottenlösa hål som döljs under den tillskrapade ytan. Kanske ett par varningsskyltar istället?

Nu ska jag försöka få yngste sonen att göra rätt prioriteringar i livet. Som t ex att sova när klockan är 21...