Jo, för mig är det numera det. Jag har inte gett Fella ett lydnadskommando sedan slutet av februari. Visst har hundarna fått vardagsmotion men ett ordentligt drag weight-pass har de inte gjort på evigheters evigheter. Så jäkla tragiskt. Samtidigt är jag lite stolt över mig själv. Stolt över att jag, istället för att förstöra relationer och det vi uppnått hittills genom att träna medan jag är stressad och frustrerad, bara har låtit hundarna vara och istället bli lite sugna på att få jobba igen.
För nu är de sugna. Fella, den lata hyndan, löpte iväg som en galning när vi var ute och cyklade i går. Och i dag, när jag för första gången på tre månader, plockade ut henne på lydnadsplanen så gick svansen som en propeller. Till och med Ya'ax, ni vet han som är speedad precis överallt utom inomhus och på lydnadsplanen, var taggad till tusen och visade oanade förmågor till samspel och tjänstvillighet.
Efter välförrättat värv gjorde jag körde jag förbi ett stort sandtag och lät hundarna köra ett kort men intensivt drag weight-pass i den tunga och kuperade terrängen. Finemang! Ska försöka ta mig dit mer regelbundet - det ligger ju bara några kilometer hemifrån.
Jag har också tränat. På att vara social. Hela det här året har liksom bara försvunnit i jobb och jag har märkt hur jag med avund, fascination och förundran läst folks statusuppdateringar på facebook och förstått att folk faktiskt TRÄFFAS där ute i verkligheten - inte, som jag, pliktskyldigast kastar iväg nån liten kommentar eller meddelande på nätet med mer eller mindre regelbundenhet. När man som i dag kan kombinera hundträning och trevligt umgänge återvänder hoppet om en någorlunda normal tillvaro. Så småningom.
En annan liten människa som tränat i dag är Birk. Vem annars? I dag tänjde han ordentligt på navelsträngen. Medan jag stod med huvudet i kylskåp och skafferi efter en sväng till affären, var Birk kvar ute och polimasade på för sig själv just utanför ytterdörren. Jag hörde hur en traktor körde förbi ute på vägen men fäste ingen större vikt vid det. Men det gjorde Birk som, likt en jakthund i ett harspår, drog iväg snabbare än snabbast. Att det var traktorn som hägrade vet jag eftersom Birk, när jag äntligen hittade igen ungen och skällde upp honom lite, längtansfullt pekade efter vägen i den riktning traktorn passerat och ropade "Tattooon, tattooon!".
Ser ni den lilla pricken på vägen, strax till höger i bild?
Det är en stycken traktorkåt unge.
I morgon jobbar jag vidare i normaliseringsprocessen. Jobbar lite, tvättar och städar. Vem vet - kanske tränar lite hund också!?!? :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar