I eftermiddags kände jag att jag behövde vädra ut både frustrationer och lösningsmedel ur hjärnan. Så jag trotsade vårvindarna och tog hundarna på "rundningen", en liten tur på dryga halvmilen som jag brukar avverka när tid eller ork inte räcker till annat. Ungefär halvvägs passerar man en travtränares gård med därtill hörande hästar. Och så den lilla ponnyn som inte hör till nåt, liksom. Vägrar stå på rätt sida stängslet. Och har väl aldrig sprungit in en spänn. Men hon är ändå ett inventarium som noga granskar alla förbipasserande. Och dagen till ära ville hon göra hundarna bekantskap. Liiite skeptiska men artigt tillmötesgående var båda hundarna. Och just när vi skulle gå förbi vände stoet flanken till och måttade med en bakhov. Lyckligtvis slog gamla erfarenheter in och jag såg vad som var på gång innan nån av oss fick ett hovmärke i pannan.
Den händelsen fick ändå på nåt sätt vara lite symtomatisk för min tillvaro just nu. Jag visar mig från min mest tillmötesgående sida men det innebär att det är någon på andra hållet som blir frustrerad. Men jag är stolt över att jag faktiskt börjat inse att jag inte kan vara överallt, hinna allt och tillgodose allas behov. Den insikten gjorde att jag faktiskt tror mig kunna överleva nästa veckas jobbanhopning, vilket inte alls kändes självklart tidigare.
På tal om att överleva, så fick Fredrik undsätta en stackars bilist som rasat rakt genom grusvägen sent i går kväll. Samma visa varje år. Vägverket skickar dit en väghyvel som snyggar till ytan så att ingen kan ana det närmast bottenlösa hål som döljs under den tillskrapade ytan. Kanske ett par varningsskyltar istället?
Nu ska jag försöka få yngste sonen att göra rätt prioriteringar i livet. Som t ex att sova när klockan är 21...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar