Ett steg fram och 70 000...eller...kanske 200 000...steg tillbaka

Jag veeeet att jag har sagt att jag inte ska beklaga mig i bloggen. Men det här får bli ett lite självömkande inlägg. Känns lite befogat. Faktiskt.

I tisdags var det dags för deklaration. Ungefär lika ångestfyllt som att besikta bilen. Gjorde en störtdykning i kvittolådan och tyckte att jag hade ganska bra koll på läget inför träffen med bokförar'n. Men det var ju en bedräglig känsla. Ganska snart fick jag förstå att jag får skatta cirkus 70 000:- på jordbruket. Puh. Djupandas Jenny-Ann! Sen fortsatte granskningen och hur eller hur så kom plötsligt bokförar'n på att han KANSKE liksom har gjort lite fel för fem år sen när vi fick ersättning från försäkringsbolaget och att jag därför måste skatta ytterligare 120 000:- på pengar som jag aldrig har fått! Lägg därtill att jag, p g a skatteregler i samband med deltidsarbete etc, inte kommer att kunna plocka ut annat än min månadslön ur företaget ett antal år framåt så kändes det som att jag skulle ha behövt en papperspåse att andas i också.

Nåja, bara plocka ihop spillrorna av mig själv och dra iväg till kontoret för att minutiöst gå igenom varenda litet papper i jakt på en viktig dokumentation som försvunnit. Under sistlidna veckan hade både jag och snäll personal plöjt igenom varenda pappershög i jakt på dessa sketna papper. Till slut var det bara att ge upp - hittade dem inte någonstans. Modstulen satte jag mig i bilen - och plötsligt låg de där mitt framför ögonen på instrumentpanelen! Så skönt men samtidigt så frustrerande.

 Jäkla pappershög

Jaha. Nästa anhalt bilverkstan för att lösa ut Carawellen, som vi bogserade dit i slutet av förra veckan, för dryga tusenlappen. 50 mil sedan den stod där senast. Nu var det nåt kryptiskt elfel - m a o hade bilmekanikern tydligen nöjt sig med att fetta in batteripolerna - och nu skulle den gå som ett spjut! Mer om detta senare...

Kvällen avslutades i alla fall med familjebegivenhet i form av musikframträdande av vår älskade musikant Isac. Bomull runt hjärtat!

Och att höra Birks förtjusning över att få åka "Lais Beppan" (Elias EPA) gjorde också att dagen trots allt kändes uthärdlig.

I går upp tidigt och iväg på jobb i Norrbotten. Efteråt skulle vi passa på att ta en tur på IKEA, jag och Fredrik, för att inhandla de saker som inte fanns att köpa senast vi var där. Av alla sju grejer på måste-listan fick vi en med oss hem; en skål för dryga hundringen. Kändes tämligen ovärt.

Vår själabefrämjande egotripp avslutades sedan med att vi fick känna av den svenska patetiska avundsjukan (det kommer jag att återkomma till i ett inlägg framöver) och diverse akuta problem i jobbet. Vilket tur att jag har så fantastisk personal - den bästa!!

Så. Två dagars prövningar. Nu borde det väl ändå räcka? Njae. I morse när Fredrik skulle starta Carawellen så var den död. Stendöd. Ni vet, det där felet som bilmekanikern lovade att han hade fixat...

I dag grottar jag in mig här hemma. Jobbar en del vid datorn och njuter av att göra enkla, praktiska saker som att städa, diska och tvätta. Fortsättning förljer. Om jag nu inte snavar och bryter nacken i källartrappen eller nåt.