Pettson och Findus - småbarnsmammans gissel

 

 

I sann pedagogisk anda skulle mamma Larsson berika sin yngste sons liv och gjorde då misstaget att dra hem en Filimundus-app. Men det fröken Naiv inte förstod var att "barnvänlig" är lika med "mammafientlig". Så nu är det strid på kniven varenda gång jag vill nyttja min egen telefon eftersom unge herr Klåfingrig för det mesta är fullt upptagen med att bygga en uppfinning som duschar fåglar, hjälper katter att hitta smultron eller gör nåt annat jätteviktigtsomvärldeninteskulleklarasigutan. Var är den där appen som går fjärrstyra... ni vet, en sån där som skulle kunna ge en liiiiten elektrisk stöt eller kanske spruta en välriktad vattenstråle på kommando?

 

I övrigt lallar familjen på i höstlovsanda. Lyckligtvis - eller olyckligtvis, om ni frågar ungarna - har alla de tre äldsta haft varsin tidig tandläkartid tisdag, onsdag och torsdag så det har funnits lite styrning på dygnsrytmen. Och i går, minsann, fick jag medelst hot och böner hela unghopen att följa med på en promenad tillsammans med mig och hundarna. Vi brände väl inte allt för många kalorier och i vanlig ordning stönades det över våran familj som är så "tard", men jag tyckte vi hade det riktigt trevlig, jag. Man får inte ha allt för höga krav...

 

Snömodd är inte särskilt barnvagnsvänligt.

Då är det bra att ha hundar som behöver dragtränas...

...även om det innebär lite dikeskörningar ibland.

 

I övrigt känner jag mig lite småfrustrerad. Kommande två veckor kommer att vara hektiska med mycket resande (bl a tre separata dagar i Stockholm och anställningsintervjuer i Norr- och Västerbotten) och förrädiskt obokade dagar denna vecka fylls snabbt av telefonsamtal, akuta insatser och en massa skrivjobb. Ambitionen med gemensamma aktiviteter under höstlovet har kommit rejält på skam (om man inte räknar den där promenaden, då) men vi har gjort vårt bästa att hitta på nåt braigt. I går drog vi årets förmodligen sista grillmiddag för att få till ett trevligt avslut på Isacs och Frejas dagar hos mig innan de åkte till pappa. Och Isacs glädje över att ha fått tandställning går inte att ta miste på. Som sagt - man får inte ha allt för höga krav...

 

I kväll blir det KM i lydnad för mig och Fella. Generalrepetition inför helgens lydnadstävling. Vi får se hur det går; träning har ju inte riktigt varit vårt fokus senaste halvåret. Vi har ju mer liksom vilat oss i form. Ungefär så här:



Allt men inget särskilt

Vet inte hur många gånger jag har loggat in för att skriva ett blogginlägg under senaste veckan. Men jag har känt mig oinspirerad och saknar dessutom foton att krydda inläggen med. Ju mer man botaniserar bland bloggar och hemsidor, desto mer inser man att just bilder är jätteviktiga för att nå läsarnas intresse på internet. Och så innehållet i texten förstås - och det är där jag har kommit på skam sista tiden.

 

Det innebär förstås inte att det inte har hänt nåt. Tvärt om. Men inget har riktigt "stuckit ut". Vi är fortfarande duktiga och tränar ett par - tre gånger i veckan tillsammans större delen av familjen (de som är över 13 år) och ett par inlånade ungar. Och - minsann - jag har hunnit ägna hundarna tid för både vanliga promenader, drag weight-träning och lydnad. Sen jobb förstås. Jag utmanar min bristande sociala kompetens när folk ringer angående utannonserade tjänster. Och så skriver jag en del - upp tidiga mornar för att göra det ostört. Och så är det mycket planerande i domino-form just nu - om det blir så här så innebär det att det kan bli det här resultatet och det leder till att ...

 

Birk är just nu inne i ett sjunga sång-stadium. Visst har jag sjungit med de andra barnen också, men jag har inte sjungit dem till söms. Eftersom jag är så in i helsickes kvällstrött är repertoaren inte allt för stor på kvällskvisten. Det blir mycket hummande och nynnande när textraderna faller ur minnet. :-) En av favoriterna är i alla fall sången om Masken Max, där vi sjunger i kör, både jag och Binke-Bonk:

Masken Max

Nu ska jag berätta om en liten mask,
om en liten mask som heter Max.
Lilla masken Max han var rosig rund och rask,
ja han var en riktig lurifax.
När han hade tråkigt, tänkte han kavat:
Att jag tar och delar mig och får en lekkamrat.
Så han tog och snörde av sin lilla gump.
Hela dagen lekte masken Maxen med sin stump.
Långa gånger grävde masken hit och dit,
lekte kurragömma med sin ända.
(Berättas: Men en dag försvann hans lilla ända och han blev väldigt ledsen,
men sen gick det en tid och sen var han inte ledsen mera.)
Irra runt och leta alla gångar kring,
men hur än han letade så "finde" han ingenting.
En dag blev han bjuden på en maskerad.
I en liten maska blev han kär.
Sköna mask så sa han, men hon svara tvärt:
Känner inte du igen din egen lilla stjärt!



Vederkvickt

Lördag. Upp tidigt och fullt schema. Ändå kändes det liksom...harmoniskt. Kunde inte sätta fingret på det förrän jag, Fredrik och Birk satte oss i bilen för att åka till stugan och göra definitiv vinter. Och när vi sedan närmade oss Kalvträsk och jag kunde se kyrkan på höjden i horisonten, då sköljde lugnet över mig. OK, vi var där bara en dryg timme, sprang omkring som skållade möss och plockade ihop utemöbler och cyklar, grävde ner några buskar i "barnkammare" inför nästa säsong och bar in upptvättade textilier i stugan. Men en timmes stress i Paradiset är mer värt än en dags vila i verkligheten. :-) Vi hann också träffa på lite bybor som i vanlig ordning efterskänkte både hjälp med baklastare och stora lass stenmjöl, som vi försökte få betala.

 Stugan i vintervila.

 Vattenståndet var nästan lika högt som vid vårflod -

hur mycket har det regnat egentligen?

 Sol och minusgrader - krispigt vackert.

 

Innan lunch var vi hemma igen. Fredrik satte sig i traktorn för att stöka undan på gården medan jag, Birk och hundarna tog en mysig drag weight-promenad i skogen. Vi avslutade med att plocka lite ris att sätta i krukorna runt farstubron. Eller...jag plockade ris medan Birk tjurade ihop och KRÖP ca 100 meter hem till gården. Kanske är det åldern, men för mig - som inte tycker mig ha haft en trotsig unge förut - är det ganska fascinerande (och underhållande) att se hur Birk brottas med sitt eget humör. För det är ju inte värre än att jag får plocka ihop honom och se till att jag får min vilja fram i de lägen då nån "måste vinna". Var har han fått sin tjurighet ifrån, tro..? :-)

Farstukvisten fick lite fägring...

 ...tänk vad lite enris och rönnbär kan mysa till det!

Även blomlådorna fick sig lite fyllnad. Det brukar få finnas kvar nån månad,

innan stormvindarna drar iväg och begraver både ris och lådor i snö.

 

 

Kvällen avslutades med rutinartat lördagsmys - varför ändra på ett vinnande koncept, liksom? Och när vi ändå satsade på traditionerna, så vaknade  jag frampå småtimmarna av en svetsblind karl. Det sägs att det går lära gamla hundar sitta men den här byrackan vette tusan vad jag ska ta mig till med...

Smärtsamma insikter

Om nån för några år sen hade sagt att jag skulle tycka att det är  roligt med organisationsutveckling hade jag skrattat dem rakt upp i ansiktet. På den tiden, som kommunanställd, kom alla omstruktureringar som ett dåligt förankrat nödvändigt ont från nån snubbe långt borta i periferin. Och samtidigt var man ganska uppfylld av sin egen prestation i mötet med andra människor - den förändrades ju inte märkbart av vilken chef man hade eller hur delgationsordningen såg ut.

 

Så. Antingen har jag blivit äldre och klokare eller så handlar det om att jag befinner mig i en helt annan position. Men nu känns det spännande att få vara en kugge i hjulet när koncernen arbetar fram en ny och tydligare struktur. Nu kan jag nästan njuta av att göra flödesscheman och bolla omstruktureringar av det egna företaget med organisationskonsulter. Nu triggas jag av att försöka hitta de rätta knapparna för att personalen också ska tro att det som är bra kan bli ännu bättre. Och det är med skräckslagen förtjusning som jag försöker börja reda i alla ansökningar på våra nya tjänster.

 

Men det tar tid. Så in i helsickes mycket tid. Jag nöter E4:an mellan Umeå och Skellefteå. Jag pressar min bristfälliga sociala förmåga till det yttersta när alla eventuellt blivande anställda ringer. Jag börjar dagen strax efter sex med några timmar framför datorn i förhoppning om att jag ska hinna tänka strukturerat innan allt det där andra på jobbet kommer anstormande. Och kvällarna tillbringas med laptopen i knäet medan man har ett halvt öga på TV:n, gör korta avbrott för läxläsning, hundmatning och andra saker som det sägs att man bör göra när man har familj.

I går hade jag en, enligt almanackan, ledig dag. Jag "skulle bara". "Skulle bara" blev en förmiddag fjättrad vid telefonen och datorn - allt medan jag försökte aktivera en godmodig om än lite uttråkad tvååring. Så efterlängtad och välbehövlig lunchpromenad med god vän. Sen hem igen, kasta i sig mat och ringa lite medan lilleman låg och sov i vagnen. Och sen var det dags att dra iväg på lydnadsträning som jag själv styrt upp eftersom jag i ett svagt ögonblick bestämt mig för att tävla Fella i lk3 i början av november. Få se nu... Birki vagnen - lyckas jag flytta över honom till bilen utan att han vaknar? Han har inte ätit lunch, vad ska jag ta med åt honom som han kan äta i bilen?  Just ja, han har ingen blöja på sig så jag måste ta me en sån samt extrakläder ifall han skulle kissa ner sig nrä han vaknar. Och hur gör jag med hundarna - gasdämparna till bagageluckan har gått sönder så jag måste ha dem i baksätet men de är ju så in i hellsickes skititga efter promenaden. Och hur ska jag få Ya'ax att stanna i baksätet om Birk vill ha dörren öppen för att kunna titta på mig och Fella när vi tränar? Och så var det ju de där viktiga telefonsamtalen som jag väntar - var gör jag med unge och hundar medan jag tar dem? Och fasen - nu måste jag skynda mig för folk står och väntar!!!

Där och då, med blöja och extrakläder under ena armen och en plastpåse med hundgodis under den andra, matsäck i ena handen, telefon och börs i den andra och käften full av bil- och husnycklar så kom jag på - det här är inte roligt. Hundträning ska vara roligt. Lydnadsträningen är ju min egotripp som jag ska njuta av, den ska inte skapa stress och ångest. När jag går ut på träningsplanen så ska jag ha mitt fokus på hur jag kan förbättra fjärrdirigeringen eller hur hur jag kan finslipa det fria följet - inte hur jag ska kunna avleda en uttråkad unge eller få tyst på en stressad hund som sitter i bilen.

 

Så jag lämnade hundarna hemma. Åkte iväg till träningen och gjorde typ ingenting i en knapp timme. Förmodligen jätteklokt men så in i helvete smärtsamt. Det blir ingen tävling i höst. Jag ska inte lura mig och lova att det får bli nya tag till våren, för jag känner mig själv allt för väl - då kan jag mycket väl vara inblandad i nåt nytt kaos. Men min ambition...min önskan...är att jag kommer att ha mer utrymme för världens bästa bulldog.

 

I går kväll trotsade jag regnet och åkte med hundarna på wp-träningen i alla fall. Jag vet väl inte om hundarna tyckte att det var så kul att klafsa fram i leran med kättingarna efter sig, men det var i alla fall en liten lisa för mattes dåliga samvete...

Det där med helgvila.. Vi tar och skiter i det, va'?

I går fick jag en uppgift från koncernens VD om att skriva en redogörelse i en fråga. Sa "Japp, du får den i kväll!" varpå han svarade att "Nä då, ingen brådska - ta det på måndag och var ledig i helgen".

Verkligen generöst, men det där med helgvila det har jag väl aldrig testat på riktigt under senaste tio åren. Det är spännande när det händer saker och processer är igång, men allt sånt läggs ju i slutändan ovanpå det vardagliga och då är det ju den lediga tiden som får stryka på foten. Jag har dessutom fantastisk personal som lyckligtvis inte har några större bekymmer med att tänka likadant i perioder. Människor har ju liksom en tendens att inte alltid krisa under kontorstid eller då vi har en lucka över...

Sen är det väl så, att jag och Fredrik är lite dåliga på att ta till vara på ledig tid tillsammans, vare sig vi har alla barnen eller inte. I går afton åkte vi faktiskt iväg med Freja + lånedotter och gym:ade. Efter att ha lämnat av tjejerna på annan ort, skulle vi unna oss något gott och lättlagat, jag, Fredrik och Birk. Med visst motstånd styrde jag Fredrik från pizzerian (allvarligt, han skulle kunna leva på pizza) och så hamnade vi i charkuteridisken på ICA istället. Eller...inte I utan FRAMFÖR. Lyckligtvis. Plockade på oss lite kött och hittade till vår lycka potatisbakelser. Har ni ätit såna nån gång? Potatismos och Västerbottensost inrullat i smördeg likt en rulltårta. Denna skivar man, lägger på plåt, penslar med ägg och sen värmer man i ugnen. Mmm... I går gjorde dock lille mästerkocken en insats på den där rullen, vilket resulterade i att vi fick äta potatismos med en touch av Västerbottensost och smördeg. På nåt sätt förtogs liksom njutningen av att se en geleklump istället för en krispig bakelse på tallriken... Nåja, vi överlevde och sen blev det i vanlig ordning lite godis och sova framför TV:n. Alltså, vad...HUR...gör ni andra för att orka/iddas/vilja göra nåt annat än hänga framför dumburken på helgkvällarna?

Just ja, jag har ju ägnat mig åt lite lobbyverksamhet i veckan, också. På torsdagen besöktes företaget av tre moderata riksdagskandidater och jag tror att jag gjorde mitt för att spräcka myten om den tysta norrlänningen...

På måndag ska jag också ta bladet från munnen, men då talar jag i egen sak istället för att propagera för ny lagstiftning. Som jag säkert nämnt tidigare, har min bokförare gjort några konstiga åthävor under flera års tid. Om detta inte uppdagats av en slump, hade jag åkt på 250 000:- i restskatt. Fint som smör. Nu har han gått in och korrigerat detta, men vill ta betalt för att rätta sina egna felaktivheter. Därtill har han gjort en massa konstigheter och smärre misstag, vilket på många sätt försvårat för oss i andra led, eftersom vi TROTT att bokföraren haft rätt men sen har fått stå med skämsmössan när vi blivit överbevisade.

Fakturan på 20 000:- för hans korrgeringar har jag förstås bestridit. Så i början av veckan blev jag inkallad till nån sorts försvarstal där jag fick lyssna till hur jobbigt han hade tyckt att det var att vi inte var nöjda med honom. Stackarn. Att det var jobbigt att få 250 000:- i restskatt hörde liksom inte dit. Fakturan nämndes dock inte med ett ord och i min enfald så trodde jag att allt var överspelat när jag gick därifrån. Men - som ett brev på posten - så fick jag i går ett brev på posten. Från bokföringsfirman. Med en PÅMINNELSE med en stoooor och röd stämpel med hot om inkasso. Kundrelationer verkar inte vara den firmans grej, liksom. Bokföring uppenbarligen inte heller.

Nä, nu borsta tänder och dra iväg på kursdag som vi anordnar för våra familjehem i dag. Ni vet, det där med helvila och sånt tjafs...

BFF

Mina hundar tillhör väl inte artens intelligensreserv. Detta i kombination med deras brist på tummar - vilket medför svårigheter att hantera både tangentbort och fjärrkontroll - gör dem världsfrånvända så till den grad att de liksom har gått miste om den där "katt och hund"-grejen.  Hemma hos oss är situationen närmast den omvända. Om kisse vill smaka av hundarnas mat ställer den sig sonika mellan frambenen på vovve och sticker ner nosen i matskålen. I värsta fall bryr sig inte hundarna och om katterna har tur, väljer Ya'ax eller Fella att gå där ifrån och helt lämna skålen i deras våld. Och om HUNDARNA har riktigt, riktigt tur, får de sig en ordentlig uppstädning och lite mys!

Just såna här...banala verklighetsanknytningar... är verkligen så banala men samtidigt så viktiga. Av olika anledningar har senaste tiden fyllts av tankar och arbete kring liv och död, kris- och sorghantering parallellt med visioner och planer inför framtiden. I allt detta är det så välbehövligt och skönt att ibland få förundras över livets små underverk. Som kelsjuka hundar och katter. Eller det faktum att vi lyckats styra upp gemensam gymträning med alla i familjen som har åldern inne. Eller det faktum att jag mitt i allt som är på gång faktiskt vinnlagt mig om att hinna med mina egotrippar.

I kväll blir det förhoppningsvis lite gym igen, trots att kroppen känner av senaste tidens  styrketräning och promenader. Tror jag ska hoppa över den tyngsta benträningen - ska träffa tre riksdagsledamöter i morgon och en gångstil à la Zeb Macahan breddar nog inte väg för beslut om tillståndsplikt i familjehemsvården...

Adrenalin-junkie

Det finns bloggare som inte skriver i bloggen för att det inte händer så mycket just nu. Och så finns det de som inte skriver för att det händer lite FÖR mycket. Jag tillhör den sista kategorin.

Just nu lever jag i...inte lugnet före stormen...men säg stormen före orkanen..? Adrenalinpåslaget är precis så där lagom högt så jag har förmår tänja vakentiden lite extra, klarar längre bilresor utan att bli sömnig, känner hur hjärnan processar medan jag sover. Men balansgågen är fin och jag har bestämt mig för att inte tappa mina egtrippar; hund-, gymträning och promenader. Den ambitionen kom i och för sig på skam i går, när jag inte hann på WP-träningen för att jag var i Umeå och jobbade men å andra sidan var det ett riktigt skitväder så hundarna hade nog inte trivts ute ändå. Men alldeles strax blir det en tur förbi Friskis & Svettis innan jobbet.

Så, vad är på gång då? Ja, vissa saker kan jag faktiskt inte berätta om. :-) Men i sånt som är officiellt finns bland annat framtagande av affärsplan och uppbyggnad av en helt ny organisationsstruktur i koncernen, rekrytering av ny personal och nya uppdragstagare, kraftansamling inför en proposition som läggs om någon vecka, kommande besök av riksdagsledamöter, oräkneliga familjehemsutredningar som ska sammanställas, bilinköp till företaget, planering av företagsledarseminarium. Bland annat.

Sen sägs det ju att jag har ett privatliv också. Och där kan jag inte heller berätta precis allt. Men nu är vi i sista rycket inför vintern vilket innebär en stor kraftansamling för att skapa lite ordning och reda. Listor är skrivna och utförda aktiviteter bockas av. Bland dessa t ex att bära ut all betong som låg på källargolvet sedan vi drog in jordvärmen i fjol. Sortera ett 15-tal flyttkartonger med kläder. Köra bort tonvis med skrot. FATTA hur skönt när dåliga samveten som dessa är avklarade!

20 minuter innan veckaren ringer. Det blir en stund framför affärsplanen innan det är dags att väcka resten av familjen. Räknar med en tidig kväll framför TV-soffan...