Mina hundar tillhör väl inte artens intelligensreserv. Detta i kombination med deras brist på tummar - vilket medför svårigheter att hantera både tangentbort och fjärrkontroll - gör dem världsfrånvända så till den grad att de liksom har gått miste om den där "katt och hund"-grejen. Hemma hos oss är situationen närmast den omvända. Om kisse vill smaka av hundarnas mat ställer den sig sonika mellan frambenen på vovve och sticker ner nosen i matskålen. I värsta fall bryr sig inte hundarna och om katterna har tur, väljer Ya'ax eller Fella att gå där ifrån och helt lämna skålen i deras våld. Och om HUNDARNA har riktigt, riktigt tur, får de sig en ordentlig uppstädning och lite mys!
Just såna här...banala verklighetsanknytningar... är verkligen så banala men samtidigt så viktiga. Av olika anledningar har senaste tiden fyllts av tankar och arbete kring liv och död, kris- och sorghantering parallellt med visioner och planer inför framtiden. I allt detta är det så välbehövligt och skönt att ibland få förundras över livets små underverk. Som kelsjuka hundar och katter. Eller det faktum att vi lyckats styra upp gemensam gymträning med alla i familjen som har åldern inne. Eller det faktum att jag mitt i allt som är på gång faktiskt vinnlagt mig om att hinna med mina egotrippar.
I kväll blir det förhoppningsvis lite gym igen, trots att kroppen känner av senaste tidens styrketräning och promenader. Tror jag ska hoppa över den tyngsta benträningen - ska träffa tre riksdagsledamöter i morgon och en gångstil à la Zeb Macahan breddar nog inte väg för beslut om tillståndsplikt i familjehemsvården...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar